• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Fler bilder och fortare

      En av de populäraste tv-serierna alla tider är ”Någonstans i Sverige”. Tänk va’ genuint populär Loffe blev hos hela svenska folket! Många läsare tyckte om min förra krönika. Det var lumparminnen satta i ett historiskt perspektiv.
      Jag har två historier till. Den ena handlar om när det svenska försvaret förläst sig på så kallad programmerad pedagogik. Det gick till så att vi hela repmånaden gjorde exakt samma övning varje dag. Vår pluton, där jag som sergeant var chef, låg bak samma gran och sen sprang vi allt vi kunde upp på en ås och gick i stridsställning, det vill säga vi riktade vapnen mot eventuella stridsvagnar ute på fälten. Vi tog det på största allvar och sprang allt fortare som vore det en idrottstävling.
      En dag var det ”examen” och då dök det upp ett par officerare med blågula band i mössan, på så kallade stridsdomare, och tittade på oss. Vi sprang snabbare än någonsin. Då hörde jag en av stridsdomarna säga till sin kollega: ”Detta är ju inte repgubbar, det är ta mig fan elitsoldater”. Grabbarna, de vanliga repgubbarna, tog det hela mycket lugnare. En trygg kille från norra Värmland sa till mig ”Sergeant, kommer ryssen här, så tar vi´n!”
      När jag var helt säker på att gjort mitt för fosterlandet, blev det en sista repövning. Uppgiften var att se till att sovjetiska bombplan på väg att bomba Natobaser i Trondheimsområdet inte skulle kunna mellanlanda på våra flygfält i Sveg och Hede. Uppgiften var tuff: vi skulle ta oss cirka tre kilometer med cykel på högst fem minuter. Men jag var ju elitsoldat, trots mina 44 år!
      Dock, mitt bästa minne var mer civilt. Sveg var verkligen en trist håla, åtminstone hösten 1982. Därför blev vi befäl mutade med en bussresa upp till ett flott högfjällshotell, där det fanns en stor pool. Jag avstår alltid sådana badexcesser, så jag gick fram till receptionen och frågade om det fanns något annat roligt man kunde göra här på hotellet. Jo, sa receptionisten, i kväll är hotellprästen här och håller föredrag om Tolvöarna. Det lät ju upphetsande, så jag undrade om jag kunde få lyssna. Ja, absolut!
      Vi blev ett 15-tal och föreläsaren var en ung man i 30-årsåldern, som undrade om det var OK att hans dotter, en femåring fick vara med. Hon skulle sitta och rita och vara absolut tyst, lovade han. Det var ett pedagogiskt upplagt föredrag. En diabild för var och en av de tolv öarna och så föreläsarens kommentar. Men efter en kvart får den lilla flickan närmast ett mindre utbrott. Hon skriker: ”Pappa, fler bilder och fortare!”
      Ungdomskulturen hade slagit till. Jag har alltid sedan dess hört flickans utrop i mitt kulturchefsöra.

      Kära läsare

      Det är ganska så exakt fem år sedan vi lärde känna varandra.
      Jag blev uppringd av tidningen i november 2011 och blev tillfrågad om jag ville skriva krönikor. Jag hade aldrig tidigare gjort det, så min första reaktion var att tacka nej.
      Det är lättare att säga nej, än ja till saker som känns svårt eller farligt. Men jag gjorde en riskanalys och kom fram till att det absolut värsta som skulle kunna hända var att krönikan skulle bli dålig och att jag inte skulle få fortsatt förtroende. Det är illa i sig, men jag visste att ingen skulle skada mig, eller rent av döda mig om den inte blev bra.
      Min första krönika som publicerades i slutet på december 2011 handlade om att summera året som gått. Jag gjorde liknelsen med det jobbet man gör i tvättstugan:
      ”Man sorterar upp smutstvätten i olika grader och färger. Slänger sådant som är uttjänt och missfärgat. Resår som mist sin elasticitet och udda strumpor som aldrig lyckats hitta tillbaka till sin maka.
      Det nya året är som att öppna luckan på tvättmaskinen och mötas av en ny fräsch doft. Allt är rent och redo för att möta nya dagar. Åter smutsas, svettas, gråtas och skrattas i, tills det är dags för en ny tvätt och ett nytt år.
      Nu är det väl inte fullt så enkelt. Varken det nya året eller det som kommer ut den rena tvätten. Vissa plagg behåller sin lilla fläck, den slappa resåren och den missfärgade nyansen. Men så är livet också. Du bär fjolåret i dig. Du bär alla dina år som gått, med dig, men lever förhoppningsvis i nuet.
      Lika enkelt som att man inte kastar hela sin gamla garderob, behåller man även en del av sina vanor och ovanor, med någon söm som skaver och någon vän som gnager. Släng de udda strumporna som tär på din mentala energi. Skänk bort det du inte använder och behöver. Unna dig något nytt, men återanvänd det gamla och sköna, det du trivs med. Stryk den tvätt som nöden kräver. Försök att ägna den tid du kan styra över till det du verkligen vill.”
      Den krönikan blev jag ganska nöjd med. Jag tycker även att den håller att upprepa inför 2017. Oftast har tema och text kommit till mig lätt och det har varit lustfyllt att skriva. Ibland har det varit riktigt svårt och ångestladdat och jag har fått tvinga fram orden.
      Nu har fem år gått och jag har skrivit över 60 krönikor. Jag tycker att det är dags för mig att ta lite semester. Eller, rättare sagt, att du ska få lite semester från mig. Det har varit fantastiska fem år. Jag har inte bara överlevt, jag har fått enormt mycket glädje och kärlek av dig som läser mina krönikor. Det vill jag tacka dig för. Kanske just du ska bli min ”semestervikarie”? Riskanalysen är redan gjord.
      God Jul och Gott Nytt År!
      På återhörande!

      Finskt kräftkalas i svensk uniform

      Häromsistens hittade jag mitt betyg från plutonschefsskolan. Under femton månader 1958-59 gjorde jag lumpen här på I2 i Karlstad. Betyget visar att jag var något av en elitsoldat. Jag var kurstrea, bara någon tiondel sämre än kurstvåan Bo Pellnäs – sedermera medialt känd överste och opinionsbildare. Hade jag också blivit överste, om jag valt att fortsätta?
      Jag är en stark anhängare av värnpliktsmodellen och begriper inte varför den avskaffades. Kanske kommer Putin och Trump att ”återinföra” värnplikten i Sverige.
      Jag har verkligen ställt upp för fosterlandet. Utöver de femton månaderna så har jag gjort sju repövningar av olika modell på tillsammans fyra månader. Dessa fem olika repövningar har gett mig många härliga och förvisso drastiska minnen. När det var som bäst, var det verkligen en fungerande demokrati – ingen brydde sig om vad man gjorde i det civila. Däremot kunde man utnyttja den civila kompetensen i det militära vardagslivet som repgubbe.
      En eftermiddag när vi var förlagda uppe i norr, bjöds befälen på en rekreationsresa med buss in till Haparanda. Vi var fyra kulturellt kreativa sergeanter, som då gick över bron till stadshotellet i Torneå och satt några timmar och åt ett par tjog kräftor med tilltugg. När vi återsamlades vid bussen för hemtransport, fick alla frågan vad vi hade hittat på i Haparanda.
      När vi fyra då slog till med att vi varit och ätit kräftor på stadshotellet i Torneå, så sa vår kapten ironiskt: ”jag förutsätter att ni hade civila kläder med så ni kunde byta. Annars är ju straffet för besök i annat land iförd svensk uniform minst två dygn i buren. Såvida man inte blir internerad i Finland, förstås.” Så ett avväpnande ”Hoppas de finska kräftorna smakade bra!”
      Detta var hösten 1968. En dag träffade vi befälhavaren för försvarsområdet, en överste X. Det var en riktig stridis, tyckte vi. Han berättade om de fina vägarna i norra Finland och om överdimensionerade bensinstationer. Han sa att om sovjetstyrkorna i Murmansk slår till en natt, så är de här vid tretiden på morgonen. Så berättade han att han varje kväll kysste sin hustru god natt med orden ”hoppas de inte kommer i natt”. Vi tyckte det var lite komiskt och några kallade honom överste Münchhausen.
      Nästa morgon kl. 06.00 står vi och tvättar oss och någon slår på transistorradion. Då hör vi ”Idag på morgonen har Warszawapaktens trupper besatt Prag”. Då kände vi oss faktiskt ganska små. Ingen vill längre göra sig löjlig över överste X.
      Kursettan – vem var han? Han hette då 705 Johansson. Han bytte namn och som Grinnemo blev han rektor här i Karlstad. Om hans fortsatta militära cv vet jag ingenting.

      Farsdag

      På söndag är det dags. I Sverige infaller farsdag alltid den andra söndagen i november.
      Både mors och farsdag är en import från USA. Just farsdag var det en kvinna som hette Sonora Dod som införde. Hon ville fira sin far som blivit änkeman och ensam uppfostrat sina sex barn. Första gången det firades stort var 1910, och vi i Sverige hängde på 1931. Först 1949 var det en kommitté av köpmän som gick samman för att fars dag skulle få större spridning. Visst är det en handelns dag, likaväl som halloween och alla hjärtansdag.
      Men hur mycket det ska kosta eller hur man väljer att fira är ju faktiskt upp till var och en. Själv har jag inget minne av att vi firade speciellt mycket när jag och mina syskon var små. Däremot när vi kom i tonåren brukade vi skramla till något som vi tyckte vår pappa behövde. Det kunde vara godis och en Fantomentidning, eller snus och en häftapparat. Det var först när jag och min man fick barn som firandet tog lite mer fart. Frukost på sängen, paket och gärna tårta.
      I min familj har vi tyvärr ingen att fira nu på söndag. Både min far och mina barns far lever inte längre, så just denna dag tjänar inte handeln några pengar på oss. Däremot finns de med oss i våra tankar.
      Min pappa var kanske inte alltid så närvarande när jag var liten. Han var familjeförsörjare och dubbelarbetande, men var en bra pappa när han väl tog sig tid. På senare år, innan han dog, kom vi varandra närmre och jag tänker på pappa med glädje och stolthet. Mina barns far lever tyvärr inte heller. Han var en mer modern pappa och var ständigt närvarande för barnen. En riktigt bra pappa.
      Det är med sorg jag tänker på att inte mina barn får möjlighet att uppmärksamma honom och fira dagen med honom. Jag vet inte om du firar, eller hur du firar. Alla har inte ens en relation till sin far, eller kanske rent av en jättedålig relation. Det finns ingen självskriven regel att man ska bli uppskattad och firad. Har man inte gjort ett gott jobb som far, kan detta vara en tung dag.
      Med risk för att trampa på onda tår, eller sticka ut hakan för långt, hävdar jag att det måste vara bättre att ha en god far i himlen än en riktigt dålig far i livet. Du som är en god pappa vet säkert med dig det.
      Ni pappor som inte har nått riktigt ända fram, ta gärna en funderare på om det trots allt inte går att förändra. Du som har eller haft oturen att ha en dålig pappa. Se till att inte arvet går vidare utan bli den där fina pappan som du själv hade velat ha.
      Och du som har en far i livet som du tycker om, glöm inte att skämma bort honom lite nu på söndag.

      Slips väcker minnen

      Jag letade efter ett skohorn och hittade en gammal handflätad slips. Vilka minnen föder inte denna slips!
      Vintern 1952, de första dagarna i februari, drabbades gårdarna i min hembygd av en mul- och klövsjukeepidemi. På den tiden ansåg man att det bästa sättet att minska de negativa effekterna av epidemin var att alla smittade besättningar omgående avlivades och grävdes ner.
      Vi fick veta att vi skulle isoleras och inte få lämna gården. Det var dramatiska timmar med besök av veterinär och polis. En barrikad sattes upp med en stor skylt som angav att det var absolut förbjudet att besöka vår gård. Vi fick order att vid en alternativ väg sätta upp en balja med lut så att veterinären skulle kunna tvätta av sin gummioverall och sina gummistövlar efter besöket hos oss.
      En granngårds besättning smittades. Jag minns hur kusligt det var att höra hur massgraven grävdes. Jag minns det inte, men sannolikt var det utkommenderad militär som grävde. På kvällen fördes korna ut, avlivades och kastades ner i massgraven. Samtidigt en stor oro: är våra egna kossor också smittade? Kommer de också att dödas?
      Den vintern jobbade en gammal farbror åt oss i skogen. Han valde att bo kvar hos oss denna tid, då vi var isolerade. Innan isoleringen blev definitiv, åkte han hem och hämtade en gammal separator (den vi hade haft en gång i tiden hade blivit kastad). Under dessa dagar fick jag höra ljudet av separatorn, ett ljud så välkänt i svensk litteratur genom Harry Martinson.
      Den gamle mannen var en mycket mångsidig man. Han var bl.a. spelman av hög klass. Under kvällarna i isoleringen fick han några garner av mamma och med en egenhändigt tillverkad ”minivävstol” tillverkade han en vacker slips.
      Isoleringen hävdes. Våra kossor hade klarat sig. Ett annorlunda, ofrivilligt skollov hade det varit. Den totala isoleringen under två veckor förutom veterinärens dagliga besök känns fortfarande overklig. Slipsen är fortfarande fin, väl värd att använda. Tack, farbror Ivan!
      Jag minns en annan gång när vi hade ofrivilligt skollov. Det var när det var barnförlamning i bygden. Vi sa aldrig ”polio” på den tiden. Det är hemska minnen, när jag kommer ihåg hur jag gick och kände efter om jag var stel i nacken. Det sas vara ett första tecken på sjukdomen.
      Kontakterna med läsarna betyder mycket för mig. Häromsistens fick jag ett mejl som gjorde att jag kom ihåg något som jag förträngt. Under några år runt 10-årsåldern var jag rädd för att dö antingen av kallbrand eller av blodförgiftning. På bondgården fanns ju mycket som kunde infektera sår. Ingen fick veta något om denna ångest Jag hade läst om kallbrand i en gammal läkarbok, som fanns i bokhyllan. Rädslan släppte efter hand men jag minns fortfarande hur lycklig jag blev, när vi fick stelkrampssprutan i lumpen.

      / Kjell Fredriksson

      Tack du goda människa!

      Alldeles för ofta undrar man vart världen är på väg.
      Just nu pågår fruktansvärda bombattacker i Aleppo. Orkanen Matthew har skövlat över tusen människoliv på Haiti. Cirkusen i det Amerikanska valet ska vi inte ens prata om. Det är lätt att känna maktlöshet och oro över utvecklingen. Även hopplöshet och misstro till andra människor i vår egen närhet.
      Jag och dottern var i Stockholm förra helgen och glömde kvar en shoppingkasse på en bänk i tunnelbanan. Vi åkte en station, vände och åkte tillbaka. Kassen borta och inget inlämnat på hittegods. Suck! Sannolikheten att den som tog kassen har nytta av innehållet är inte stort. Ponera ändå att det var en tjej i samma ålder som tog kassen och hade turen att ha samma storlek som min dotter. Hur kan man trots det, ens vilja sätta på sig dessa toppar och jeans och måla sig med en mascara som man stulit från någon annan?
      Eller när Färjestad spelade sin senaste hemmamatch och sonen löst parkeringsbiljett och ändå åkt på en bot för att lappen vänd sig fel av vinddraget när han stängt bildörren. Trots att han ringde upp parkeringsbolaget och har biljettbevis, går detta inte att reglera.
      Nu tänker du att jag har satt fel rubrik på krönikan? Nej, för det finns hopp!
      I förra veckan lyckades jag med konststycket att glömma mitt kontokort i en parkeringsautomat (inte första gången). En för mig okänd människa gjorde sig besväret att ta reda på mitt mobilnummer och meddela att kortet fanns i trygga händer. När vi träffades kramades vi och skrattade. Tack du goda människa!
      Jag lyckades också med bedriften att åka iväg med min bilnyckel liggande på biltaket (första gången)!? Efter ihärdigt sökande och pratande med grannar hade jag gett upp hoppet. Vad gör man om man hittar en bilnyckel? 1. Hänger den på en gren längst vägen. X. Lämnar in den till polisen. 2. Bryr sig inte alls? Dagen därpå gick jag tips om en lapp på anslagstavlan där det stod att en bilnyckel var upphittad. Mannen ifråga hade lämnat in den till en märkesverkstad i hopp om att de kunde få fram koden till ägaren. Vilket engagemang!
      Tack du goda människa!
      Nu kan man inte jämföra en krigshärd mot en stulen shoppingkasse, men man kan tänka till ett extra varv kring sitt eget beteende. Det är när jag gör en god gärning eller får ta del av andra människors goda gärningar som jag känner att det finns hopp för mänskligheten.
      Vi kan faktiskt själva göra skillnad med hjälp av våra små val i vardagen. Lämna in saker som du hittar eller lägg ett par minuter på att försöka hitta den som du vet tappat något. Och framför allt gå inte omkring i stulna jeans…

      Min okända faster

      Min pappas barndom var nog ledsam. Hans mor dog i barnsäng när han var två år. Den nyfödda lillasystern, Hulda Maria, dog också, blott fem veckor gammal. Pappa hade inga syskon och fick inga senare, eftersom fadern inte gifte om sig. Kvinnorna i hans barndomsmiljö var de pigor som var anställda på gården. Att de gjorde avtryck vet jag, eftersom jag som liten pojke besökte en av dessa årligen tillsammans med pappa.
      Det känns lite märkligt att kalla den lilla döda flickan ”min faster”, men det var hon fastän hon dog nästan 50 år innan jag föddes. Hur annorlunda hade inte pappas liv blivit, om hon fått leva och kanske också mitt eget.
      Viktiga var också de kusiner, som bodde några kilometer bort. En fin historia som jag hört berättas: Maja, kusinernas mamma det vill säga min fars faster, mötte sin fästman i skogen halvvägs mellan gårdarna och satt på Knappås och planerade sitt kommande liv tillsammans. Knappås är ett berg med fin utsikt över bygden. Så kunde en livslång relation utvecklas i en tid då det varken fanns mobiler eller SMS.
      En viktig uppgift för den lille pojken var att ta hand om sin farfar, som var helblind och som behövde någon som hjälpte honom med praktiska ting. I denna barndomsmiljö fanns farbror Andreas. Han var barnlös änkling. Han var finsnickare och hade säkert varit den som bar ansvaret för byggandet av det hus, där jag skriver denna krönika. Jag bevarar med glädje en konstnärlig utsmyckning på verandan, som han har gjort.
      Jag har ett uppförstorat foto av honom. Han var en ståtlig karl, till utseendet påminnande om den siste tsaren. Jag har två brevsamlingar, båda ledsamma. Den ena är breven från sanatoriet från Hilda, hans unga hustru. Det är mycket fina och kärleksfulla brev, men det är brev från dödens väntrum. Tuberkulosen tog hennes liv, bara 29 år. Hilda hade ett ovanligt andra namn, nämligen Medhardina! I databaserna Sveriges befolkning och Begravda i Sverige är hon ensam om detta namn.
      Den andra brevsamlingen är Andreas egna brev från länslasarettet i Vänersborg, där han vårdades för njurlidande. Det är brev som präglas av oro, en berättigad oro för han skickas hem obotlig och dör snart därefter.
      Varje sommar ser jag till att barn och barnbarn sätter blommor vid deras gravsten. Jag känner att detta är något som pappa skulle ha uppskattat, för det var farbrodern Andreas som stod min pappa närmast under han barn- och ungdomsår.
      Jag har i sommar hållit föredrag om min trädgård. Den är verkligen inte särskilt märkvärdig, men den har ändå en historia värd att berätta. Eftersom min gård är en släktgård, känner jag alltid banden bakåt. Men alla har inte en egen trädgård. Jag tänker ofta på alla dessa miljoner flyktingar som saknar allt – inte bara sin trädgård!

      Transithallen i Alster

      Hur blev det så, och vad hände egentligen? I år är mina barn, förlåt ungdomar, 18 och 20 år. Jag vet inte riktigt när det skedde, men helt plötsligt så är jag inte lika behövd.
      Förvisso skönt ibland, men ändå lite tomt på något sätt.
      – Kommer du hem ikväll?
      – Jag får se, svara sonen. Han har flickvännen Sanna, körkort och egen bil.
      Kommer du hem i kväll?
      – Nej jag sover nog hos Anton, svarar dottern. Anton är pojkvännen sedan två år.
      Jaha, lika bra att lägga det halvtinade kycklingfilen i kylen och krypa upp i soffan med en skål fil och flingor. Zapp, zapp med fjärrkontrollen och så är det dags att gå och lägga sig.
      Nästa kväll står jag åter ensam med en filskål i handen när båda ungdomarna kommer in med sina respektive och undrar om det finns någon mat?
      Transit Alster. Kan man säga så? På Wikipedia stå det:
      ”Transit – genomresa genom ett land eller varutransport utan tull genom ett land”
      Nu ska jag inte klaga för oftast meddelar ungdomarna sig innan hur de ska göra, vart de sover eller hur många som kommer hem, men lite som en mellanlandning känns det ändå här hemma. Väskor och tvätt lite här och där. Ena veckan ligger en stor limpa och möglar i brödkorgen. Nästa vecka, är den slut på en dag.
      Det är en ny fas i livet som vi alla som har barn, eller varit barn, ska igenom.
      Det gäller att hitta balans. Ställa lite krav och inse att de faktiskt inte är barn utan unga vuxna.
      – Vad blir det för mat i kväll?
      – Vad vill du äta, svarar jag.
      – Spagetti och köttfärssås vore gott.
      – Bra, säger jag, då köper jag det, så kan du laga.
      Ibland funkar det och ibland inte.
      En annan omställning är att alla måsten man haft med barnen är i princip över. Hämta och lämna på dagis, skola och träningar. Alla cuper och läger på helger. Alla kioskpass och försäljning både för lagkassa och klasskassa. Allt det är slut. Ganska skönt men ändå lite sorgligt. Tänk på det du som just nu far och flänger som curlandet förälder. Det kan kännas som ett helvete nu när du är mitt uppe i det, men det kommer en dag när det tar slut.
      Mitt största problem är inte mina fina ungdomarna i transithallen, utan vad jag ska hitta på för ursäkter till mig själv och resten av världen. Jag kan inte använd barnen som alibi längre! Allt som inte fungerat tidigare, den där träningen som aldrig blev av. Kvällskurserna som inte gick att boka och att inte kunna bjuda hem gäster eftersom det var cuper varje helg. Allt detta har jag haft en giltig anledning till att avstå ifrån.
      Att skaffa en sladdis som alibi, är uteslutet. Det kanske får bli en hund, det är väl en bra ursäkt? Zapp, zapp i filmjölksskålen.

      Där låg huggormen!

      Jag har fått kritik för att mina krönikor mer handlar om relationen till min pappa än om relationen till min mamma. Det är säkert en riktig iakttagelse. Men denna gång står mamma i fokus. När det gällde trädgården, grönsakslandet och bärskogen var det vi två, mamma och jag som hade huvudansvaret.
      Jag minns att mamma hade stort intresse för dahlior. Hon skickade ibland efter dahlior på annons i Jordbrukarnas Föreningsblad. Det var största möjliga diameter på blomman som gällde. Sedan fick man passa så att dahliorna inte frös under kalla augusti- och septembernätter.
      Det var i bärskogen vi kom varandra nära, mamma och jag. Vi var i blåbärsskogen nästan varje dag och det var ett måste att jag skulle vara med. Nu, själv gammal, förstår jag att det var för att minska hennes oro. Backarna till skogen är branta. Överviktig som hon var och med hjärtproblem, var det tryggt för henne att ha en liten pojke med sig. Detta var ju innan mobiltelefon var påtänkt.
      Vi hade ibland sällskap i bärskogen av en av våra katter. Det var en hankatt som kommit vandrande till oss och som fått namnet Ämmadkatt (= främmande katt) av pojken som inte talade rent. Katten var lite besvärlig, gick och puffade på bärplockarnas händer. Men en dag blev han verkligt populär: han slog till med tassen och fräste när mamma just skulle sticka ner handen i en blåbärstuva. Där låg huggormen!
      Vi talade inte ofta om livet, mamma och jag. Det var mycket som var främmande för henne, till exempel mitt idrottande. Jag tror hon kanske drömde om att jag skulle bli präst. Hon oroades säkert att mina donjuan-försök skulle kunna göra att någon hamnade i olycka, som man sa på den tiden. Hon led hela livet av att själv vara uä – utom äktenskap. Helt klart är att hon också oroade sig för att jag skulle bli beroende av alkohol, hon hade en sårig relation till sin bror, som var periodare.
      Ibland när vi plockade bär, talade mamma om hur hon ramlat i bärskogen, när hon var i åttonde månaden. Att det blev en svår förlossning för den 38-åriga förstföderskan har jag bevis på i form av ett kvitto, som visar att hon/vi tillbringade hela tolv dagar på sjukstugan i Bäckefors. Kostnad 1 krona per dag.
      På gamla dar har jag grunnat en del över att mamma berättade detta för mig. Den svåra förlossningen var nog en preventiv åtgärd. Det tror jag ganska säkert. Min far sa en gång till mig att han nog velat att jag skulle fått syskon. Men sånt bestämmer man inte ensam, som han sa.
      KJELL FREDRIKSSON

      Jag vill också brinna!

      Jag avundas människor som brinner för något.
      Det blir extra tydligt nu i OS-tider, när man ser alla som vigt sitt liv åt idrott.
      Nu menar jag inte att alla ska sträva efter att bli världsmästare, eller ens ägna sig åt sport. Det räcker med ett starkt engagemang eller fritidsintresse.
      Tänk att få vara genuint intresserad av något som gör dig både glad och lite av en specialist på en sak eller ett ämne. Du kanske är en av dem? Ni är många, så det är inte unikt eller ovanligt, men jag vill också vara en av er.
      Jag minns att jag läste för länge sedan om en man som samlade på kyrkdamm.
      Ja visst, det låter inte klokt. Mannen åkte runt och besökte kyrkor och samlade lite damm i påsar som han märkte upp i ett register. Hur kommer man på att det är just kyrkdamm som man är intresserad av? Då – skrattade jag – idag – är jag avundsjuk.
      Varför är jag så där lagom. Lite intresserad av mycket, men varken med spets eller djup i något. Suck!
      För 20 år sedan köpte vi huset vi bor i. Den gamla farbrorn som tidigare ägt det, hade samlat ett helt rum med gamla tv och radioapparater. Till yrket hade han varit tv och radiohandlare och säkerligen var det även hans största hobby. Märkvärdigare än så behöver det inte vara. Lite knep och knåp som fyller tiden när man blir gammal.
      Det kan vara sport, hantverk, djur, musik, ja egentligen vad som helst. Jag börjar känna stressen av att jag borde hitta något som jag kan luta mig tillbaka mot på ålderns höst. De som är gamla idag har oftast ett aktivt sportigt liv, eller ägnar sig åt stillsamma saker som släktforskning och handarbeten.
      Den generation som är tonåringar idag, kommer säkert att sitta med sina telefoner, datorer, spela spel och roa sig med att leta Pokémon när de blir gamla.
      Men vad ska jag göra? Jag är generationen mitt emellan. Jag är inte helt bekväm med all ny teknik som kommit senaste tiden och jag kan varken handarbeta eller spela dataspel. Jag kanske ska göra som huset förra ägare och samla ett rum med saker som jag är bekväm med. Ett rum fyllt av till exempel freestyles, transistorradios, skivspelare, VHS-bandare, CD och DVD -skivor. Men frågan är vad som händer när sakerna slutar att fungera? Fastnar bandet i VHS-bandaren, så sitter jag bokstavligen med skägget i brevlådan. Förmodligen kan varken jag eller någon då levande person laga den typen av uråldrig teknik.
      Skit också, vad ska det bli av mig när jag blir pensionär!
      Jag kan inte ens klappa katt – för jag är allergisk.

      Malvor ger identitet

      Jag har haft sommarlov. Ja, så känns det, trots mina sjuttioåtta år. Jag har kunnat återvända till min barndomsmiljö. I dagens värld med miljoner på flykt är det något att vara tacksam för: att man har kvar sitt barndomshem!

      Men var är de tio korna, de båda hästarna, de hundra hönsen, den matglade griskultingen, alltid omedveten om sitt öde, och mina fyra kattor? Alla är de borta. Ladugård, gris- och hönshus står tomma sedan länge.

      Far hade rätt, när han för drygt sextio år sedan sade Välj du din egen bana i livet. Bonde passar du absolut inte till och det är inte heller något framtidsyrke. Och då visste han inget om dagens mjölkpriser. När jag växte upp var antalet mjölkbönder i vårt mejeris upptagningsområde 900 idag är de 2, tror jag.

      Ett par dagar varje sommar lever min ladugård upp. Barnbarnen plockar fram en mängd djur ur morfars auktionsfyndlåda och befolkar båsen med olika djur inte bara kossor utan dromedarer och noshörningar. De olika djuren får fin tillsyn och utfodras noga. En dag är det dags för barnbarnen att återvända till sina hem. Morfar plockar ner djuren i sin låda. Kanske kommer de att efterfrågas och få nytt liv nästa sommar.

      Tomma är nog båsen för alltid. Det är nu femtio år sedan Lilja, Blomma, Krona, Stjärna, Docka, Göta-Bella, Isabella och Stella-Bella en dag lämnade ladugården på Rönnhult.
      Det är inte bara barndomens husdjur som är borta. Det är märkligt tyst på gården. Var finns stararna, som i stora mängder följde korna? Var finns ladusvalorna och hussvalorna? De är borta! I år saknar jag också sädesärlan på tunet. Vi som brukade pratas vid om hur det såg ut i Egypten, där hon vistats under vintern. Är det bara hos mig fåglarna försvunnit eller är det en s.k. trend? Är det brist på mat eller är det faror under de långa flyttningarna som är orsaken? Jag skulle gärna vilja veta.

      Det finns mycket att glädjas åt i min trädgård denna sommar. Mycket av det som är vackert har jag gångna generationer att tacka för. Lite speciellt känner jag denna sommar för mina malvor. Det är säkert en blomma som funnits på gården långt före min tid. Förra sommaren samlade jag ihop frön och spred ut på olika platser i trädgården. Det gav resultat! Nu kan jag plocka buketter av malvor och sätta på de gamla släktgravarna, buketter som ger mig och de mina en känsla av den gamla gårdens del i vår identitet!

      Läs inte det här!

      Hoppa över denna krönika. Bläddra vidare. Kanske du rent av ska lägga hela tidningen åt sidan. Men så kan jag väl inte skriva. Johanna Skoglund, som är chefredaktör och ansvarig utgivare, kommer inte att släppa igenom den här texten. Tidningen görs ju för din skull och för att just du ska läsa.
      Nu har jag och många med mig semester. Men tar vi semester ifrån nyhetsflödet? Unnar vi oss lite ledigt ifrån alla sociala medier? Klarar vi att släppa taget lite extra för att kunna gå ner i varv?
      Jag kan inte påstå att jag är storkonsument av nyheter, men jag läser papperstidningen varje morgon och ser på morgonnyheter. Brukar oftast även bläddra lite i flödet på facebook medan jag äter frukost och hinner även med en nyhetssändning i radion på väg in till jobbet. Sedan är det en lång paus under arbetsdagen. Eftersom jag sitter i ett öppet kontorslandskap har vi ingen radio eller tv som står och skvalar.
      Oftast får jag en liten dos vare sig jag vill eller ej, då jag har kollegor som ständigt ligger uppkopplade mot alla världens nyhetskanaler. När jag kommer hem på kvällen så blir det i regel två nyhetssändningar, en från public service och en från en reklamfinansierad kanal. Man vill ju vara rättvis och nyanserad.
      Slutligen en liten snabbscroll på facebook innan läggdags. Men nu är det semester och med semester menas att man ska vila upp sig. Jag tror att jag och fler med mig skulle må gott av att minimera nyhetsflödet under dessa veckor. Vi konsumerar nyheter idag på ett sätt som jag inte tror är nyttigt. Förr fick man jobba lite för att hitta information och kunskap. Idag behöver vi snarare värja oss för all information.
      Tacka nej och välja bort. Det är svårare än man tror. Bara att gå in på en väderapp flera gånger om dagen är i sig stressande, och vädret blir som det blir ändå. Likaså finns det en uppsjö av information som tas för sanna. Att vara källkritisk är också något som vi behöver bli bättre på. Väldigt mycket som skrivs är skit och har ingen substans.
      När jag skriver ”Läs inte det här”, så menar jag att du ska välja lite mer med omsorg, Speciellt under semestern. Var inte din egen slav dessa veckor, utan bryt mönstret och våga välja bort. Nu tycker jag (för att fjäska lite för chefredaktören) att om du är och bor i och kring Karlstad i sommar, så räcker det att du läser Karlstads-Tidningen. Den kommer på torsdagar och är en perfekt sammanfattning på vad som skett under veckan som gått och även blickar framåt mot det som är på gång.
      Så till sist, fortsatt trevlig sommar och glöm inte unna dig lite semester från både mina krönikor och ditt eget nyhetsslaveri.

      Ljuva sommartid

      Jag är en stor älskare av liljekonvaljer. Att varje försommar återvända till vårt liljekonvaljeställe och se ett vitt hav av blommor – det är en verklig högtidsstund. Nu har detta slagits i spillror – skogsmaskinernas breda hjul har gjort djupa sår i marken och krossat våra liljekonvaljer. Kanske kan vi hitta nya ställen dit skogsmaskinerna ännu inte kommit!
      Snart är det kantarelltider igen! Min bortskämda inställning är att kantareller inte är något man plockar utan något man skördar. Denna inställning höll på att ödelägga ett livsavgörande kärleksförhållande. Hustrun har berättat hur negativt hon reagerade på mitt frejdiga uttalande ”jag tar alltid en tiolitersspann med mig när jag plockar kantareller”.
      Det var hennes första besök hos mig på min gård. Aldrig skulle hon satsa på en så skrytsam person med dålig verklighetsuppfattning! Som tur var fanns det tillräckligt med svamp denna dag, så spannen fylldes och hon kunde tänka om – så kan kantareller vara livsavgörande. Vi plockar fortfarande kantareller tillsammans efter fyrtio lyckliga år.
      Jag har sett många fantastiska kantarellställen under årens lopp. En god vän berättade att han en gång nere i sin ägandes skog i norra Bohuslän upplevt något nästan kusligt. Helt plötsligt i en dalgång såg han något som påmindes om en gul tjärn. När han, hans släktingar och grannar hade försett sig, kunde man räkna ihop 80 liter på ett och samma ställe. Min vän var känd för sin blygsamhet, så jag tror honom. Själv har jag bara funnit ett par 20-litersställen.
      Nu när det är sommar, kommer minnena av mina lyckliga somrar med farbror Fredrik, sockenpojken som återvände till vår gård efter mer än 50 år och gav spänning åt mina sommarlov. En berättelse som gjorde stort intryck på mig och som tydligen betytt mycket för farbror Fredriks livssyn är denna.
      Min farfar skickade sockenpojken med ett kuvert innehållande några tior till sin svåger, som bodde en mil bort. Det var säkert räntan på något handlån som skulle betalas – sådana lån var mycket vanliga på den tiden. När pojken kom hem igen, frågade farfar efter kvittot som svågern skulle ha undertecknat. Men kuvertet var tomt, det fanns inget kvitto.
      Sockenpojken skulle ses skyldig att ha stulit pengarna. Men farfar trodde på sin sockenpojke, tog med sig honom och körde i ilfart till svågern. Väl framme rusade han på sin svåger, skakade honom och tvingade honom att be sockenpojken om ursäkt. Ett oförglömligt minne för den lille pojken!

      På´t igen!

      Vips så är vi redan i slutet av juni.
      Vart tog dessa juniveckor vägen?
      I slutet av maj hängde täckjackan fortfarande framme i hallen och syrenerna hade knappast knopp.
      Först kom Nationaldagsfirandet och alla flaggor ska hissas. Sedan var det studenternas tur att glädjas och firas. Först balerna i början av veckan, och utspring med uppvaktningar i slutet av den samma. De är så fina, så unga, fulla av energi och med stora förväntningar på framtiden. Jag minns tillbaka och kan komma ihåg den där känslan av odödlighet och kraft. Inte utan att jag blir sentimental, men även lite tråkigt realistisk och bekymrad över alla grusade drömmar som förr eller senare kommer att dyka upp i livet.
      På lördag efter studenternas framfart, då var det bara att kavla upp ärmarna igen och ladda för 70-årsfest. Nu tänds åter hoppet, och trots att mamma börjar bli till åren och varit med om det där gruset längst livets väg, så finns all anledning att fira. Min mamma har inte undanbett sig eller valt att gömma sig. Nej nu jäklar är det fest! Eftersom pappa inte lever längre, så är det vi tre döttrar som hållit i taktpinnen vad gäller hemliga upptåg och annat. En otroligt lyckad kväll med nära vänner, tillika musiker, som körde spontana framträdanden till långt in på nattkröken.
      Och barnbarn som inte rädes att ta micken och ta till orda. Allt ifrån yngst på 8 år ända upp till den äldsta på 20. Och som grädde på moset kom en inspelad hälsning från New York med självaste Rolf Porseryd som avsändare. På söndag var jag glad men mycket trött. Men hoppsan, dottern fyller 18! På´t igen! Hurra hurra hurra hurra!
      Mitt i min familjs firande börjar en annan stor fest. Fotbolls-EM! Hela Sverige firar och festar, trots motgångar. Mitt i veckan lyckades det slinka in en sommarfest med jobbet också… Äntligen helg, men nu ska dottern ha ny fest med sina vänner. Mamma hade 50 gäster på sitt kalas, och dottern var inte mycket sämre. 45 ungdomar hem till oss i Alster! Även denna fest blev lyckad och ingen av mina värsta farhågor behövde besannas.
      I morgon är det midsommar. Nu ska jag bara pusta ut. En ut och en inandning hinns med innan midsommarfirandet sätter fart. Partyljus och långbord får stå kvar, det är bara att slänga vissna blommor och plocka nya, men vilka blommor? Hägg och syren som stod i blom för två veckor sedan är redan bruna och torra. Även jag börjar känna mig lite vissen.
      Men som sagt, på´t igen! Som en fin (ej brun) men något överblommad rallaros kommer jag inte vika mig för varken vind eller regn i morgon.
      Glad Midsommar på er!

      I frisörstolen

      För ett par veckor sedan var jag och klippte mig. Nu för tiden går jag till en salong, där det är unga kurdiska killar som klipper. De är duktiga och klipper snabbt. Deras svenskkunskaper är inte så bra, vilket är synd för de har säkert mycket intressant att berätta om. Jag minns många intressanta samtal jag haft under årens lopp i frisörstolen.
      För många år sedan var jag korttidsförordnad gymnasieinspektör. Vi var några sådana nyförordnade som träffades på gamla SÖ för inskolning. Jag kom att äta lunch med två herrar som verkligen intresserade mig. De var styrelseledamöter i Svenska Frisörförbundet och de skulle nu åka runt i landet för att kolla hur undervisningen i samtalskonst sköttes i gymnasieskolan.
      De nyexaminerade frisörerna var jätteduktiga på att klippa (rakningskunnandet inskränkte sig till att låna ut en elhyvel) men de var urusla, tyckte arbetsgivare och arbetskamrater, på att prata med kunderna. Varför fick man inte lära sig det i den nya utbildningen på gymnasiet?
      En gång var jag i Filipstad och passade på att klippa mig. Först fick jag mig berättat allt om bandyns historia i Filipstadstrakten. Sen fick jag höra en historia, som gav en speciell dimension till mitt kunnande om spanska sjukan. Frisörens pappa hade haft en anställd med betydande problem med spriten. En av de yrkesgrupper som drabbades speciellt av spanska sjukan var handelsresande. Flera handelsresande dog därför på hotell och det skedde också i Filipstad. Då skulle den döde rakas, innan han lades i kistan. Det gav den alkoholiserade frisörsmedhjälparen ett extraknäck, som betalades in natura – med ett par ordentliga supar.
      En sommar skulle jag åka från min dalsländska hemvist till ett bröllop i Karlskrona. Tyvärr var jag rysligt långhårig, så klippning var nödvändig. Det visade sig omöjligt att bli klippt modell drop in unterwegs i Halmstad och Hässleholm. Moderniteten hade dödat spontanbesöken. Först i Kristianstad ordnade det sig med en frisörmästare, som alltid hade tid för drop-innare. Han hade ärvt salongen av sin far och denne skulle nog inte i sin himmel kunna tänka sig att någon skulle kastas ut oklippt. Så kom jag till bröllopet nyklippt men en erfarenhet rikare.
      Hur min far, själv barfotafrisör, klippte sig, det vet jag inget om. Mamma gick inte till frissan utan hon åkte och permanentade sig – det var så man sa då för tiden. Många körde med hempermanent, dock inte mamma. Någon gång hörde jag ett främmande ord, idag så främmande för mig att jag måste kolla på Wikipedia. Jodå, där får man lära sig allt om ondulering. Förresten har jag kunnat glänsa på någon bonnauktion genom att tala om vad det är för en konstig låda med lite mackapärer i – jo, det är en hempermanentlåda!

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se