Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Barnets bästa?

      Jag har alltid haft en stark tro på det svenska rättssamhället. Tänkt att väldigt få blir oskyldigt dömda, att alla får ”det straff de förtjänar”, att de flesta faktiskt ställs inför rätta. Hela min bild på det svenska rättssamhället och till stor del det svenska samhället i övrigt har de senaste veckorna fallit samman.

      •••

      En kvinna som jag känner har en treårig son tillsammans med en man som är bosatt på en ort en bra bit från Karlstad. I våras bestämdes det i tingsrätten att de skulle ha delad vårdnad om sin son, med överlämning en gång varje vecka.
      Allting flöt på bra tills för cirka två månader sedan då fadern vägrade att överlämna sonen till mamman och därmed tog lagen i egna händer. Detta utan att berätta varför och utan att ha några faktiska skäl. Pojken skulle bo med honom, och där med basta. I måndags var det exakt åtta veckor sedan mamman såg sin son eller hörde någonting ifrån honom. Fadern och hela hans familj har nämligen vägrat att svara när mamman eller någon i hennes närhet ringt.

      •••

      Trots mammans alla försök, samt en ny dom i tingsrätten om att överlämning ska ske, vägrar pappan att ge vika. I den senaste domen gav tingsrätten fadern tre datum då överlämning skulle ske, i annat fall blir fadern skyldig att betala 5 000 kronor i vite vid varje missat tillfälle. FEMTUSEN KRONOR! Hur kan tingsrätten tro att han ska ändra sig på grund av det?
      Inte heller de sociala myndigheterna eller polisen handlar – trots att pappan faktiskt inte har rätt att ha pojken så länge som han har haft. Man kollar heller inte upp hur pojken mår. Vad är det för lagar och regler som gäller i det här landet? Och hur fungerar egentligen de sociala myndigheterna? Borde de inte handla efter barnets bästa? Enligt dem kan de inte handla överhuvudtaget. Hur är det möjligt i ett land som Sverige? Eller är dom helt enkelt för lata?

      •••

      Nu har pappan dessutom begärt att pojken ska skrivas på den ort där pappan bor – trots att han faktiskt bor där olagligt. Och vad gör skattemyndigheten? Dom godkänner förstås hans förfrågan. Trots att mamman har ringt vid ett flertal tillfällen och berättat hur det ligger till. Det spelar ingen roll enligt dem.

      •••

      Tydligen får man göra vad man vill i det här landet, bara man är förälder. Det spelar ingen roll att man bryter mot ett, i domstol fattat, beslut – några rättsliga konsekvenser får det ändå inte.

      •••

      Inte nog med att man inte handlar enligt barnets bästa, mamman tänker man inte heller på. En mamma som inte har en aning om vart hennes treåriga son är eller hur han mår. En mamma som inte har fått träffa sin son på åtta veckor. En mamma som oroar sig dygnet runt.
      Eller jo, de sociala myndigheterna har faktiskt erbjudit henne en sak. Vill hon får hon gärna komma och prata med någon. Det får för guds skull inte sonen att komma tillbaka! De sociala myndigheterna verkar leva i en annan värld. Pinsamt tycker jag!

      MATILDA HANSSON

      Ungdomsbrottslighet

      ”Dagens ungdom.. Det var mycket bättre förr!” Ett klassiskt uttryck som föräldragenerationen gärna använder sig av. Media är inte heller sena med att påvisa alla grövre brott som ungdomar begår och därigenom spä på bilden av att samhället är på väg utför. Men hur är det egentligen? Är det så att dagens ungdomar är värre än någonsin?
      Nej, inte riktigt. Även om media säkerligen skulle önska att det är så. Faktum är att dagens 15-åringar snattar mindre än för tio år sedan. De klottrar även mindre och utsattheten för brott har minskat. Allt enligt statistik från Brottsförebyggande rådet. Sedan 1990-talets början har inte heller det riktigt grova våldet ökat bland tonåringar utan ligger på en konstant nivå. Och riktigt glädjande är att allt fler unga i dag helt tar avstånd från brottslighet. Vi kan se en förändrad syn på våld. Faktum är att dagens tonåringar tillhör en av de bästa grupperna på mycket lång tid.

      •••

      Hur var det då med mina och andra ungdomars föräldrar när de var i tonåren? Vi pratar sent 60- och 70-tal. Taskigt nog var de en av de värsta grupperna. Alkoholkonsumtionen var mycket stor och brottsligheten bland unga ökade kraftigt under den här tiden. Kanske är det dags att ta sig en titt i backspegeln, föräldrar?
      Att dagens ungdomar är bättre än på länge gäller inte bara i brottsstatistiken, det gäller även i skolans värld. Allt fler elever går ur gymnasiet med fullständiga betyg, vilket är mycket positivt. Och förhoppningsvis kommer båda de här positiva trenderna att hålla i sig. Vilken framtid vi har att sikta i sådana fall!

      •••

      Några slutord så.
      Idol-Lars fick stor uppmärksamhet efter fredagens program. Kan man inte ta hans spex för vad det är, kanske man tar ”Idol” på lite för stort allvar? Det är faktiskt bara en TV-lek och i lekar hör spex och skoj hemma. Heja Lars!

      •••

      ”Se upp för lekande barn”-skyltar förstår jag mig inte på. Inte ska väl barnen vara ute i vägen och leka? Föräldrar: ta ner skyltarna och börja ta större ansvar för vart era barn håller hus!

      •••

      Bloggarna tar över världen! Över allt får man höra om bloggkändisar med tillhörande bloggar och nu har till och med en av de större kvällstidningarna börjat citera bloggar högst upp på sina nöjessidor. Är det verkligen nöje att läsa ”upp-hottade” dagböcker på Internet? Njae…

      Tills nästa gång, ha det fint!

      Dags att förbjuda mobiler i bil

      När jag cyklade till mitt jobb i centrala Karlstad här om dagen var jag centimeter från att bli påkörd av en stadsjeep. Anledningen: chauffören pratade i sin mobiltelefon och hade därför inte koll på sina medtrafikanter. Att personer som pratar i mobil och försöker köra bil samtidigt kör dåligt och ibland rent av livsfarligt är dessvärre inget ovanligt.
      Ofta, när jag själv är ute och kör, ser jag personer som på grund av sitt prat i mobilen inte kan manövrera bilen på rätt sätt. De glömmer ofta bort att blinka och att se sig om efter andra bilar, och många gånger svajar bilen över i fel fil när det blir dags att växla eftersom bara en hand är ledig och inte kan vara på både ratten och växelspaken samtidigt.

      •••

      Kort sagt är bilister som tror att de kan prata i mobil och manövrera sin bil samtidigt för det första väldigt naiva och för det andra en stor risk för sig själva och alla andra som är ute på vägarna samtidigt. Att de inte förstår det själva är mig obegripligt, men eftersom det är som det är måste vi andra försöka hjälpa de bilister som inte förstår sitt eget och andras bästa.
      Jag har två förslag: det första är att belysa problemet. Man måste visa hur farligt det faktiskt är att köra bil samtidigt som man pratar i telefon. Att man lätt tappar fokus från vägen och att det kan få hemska konsekvenser måste visas upp. Man måste prata om problemet, få alla att förstå allvaret.

      •••

      Det andra förslaget är att ändra lagstiftningen. Jämställ mobilprat i bilen med att köra rattonykter! Jag ser inga större skillnader. När man kör bil ska det vara ens enda fokus och man ska kunna vara koncentrerad och veta precis vad man gör. Måste man prata med någon som inte är medpassagerare får man helt enkelt stanna bilen och prata. Inget samtal i världen kan vara så brådskande eller viktigt att man kan riskera en annan människas liv för att ta det medans man kör bil. Så enkelt är det.
      När jag ändå är inne på bilar och bilkörning måste jag passa på att hylla vägverket för deras hastighetsändringar. Självklart ska det vara 30 km/h som gäller på herrhagen och inte 50 km/h som det var förut. När det var 50 km/h som gällde var det nästan ingen som brydde sig om att bromsa ner vid korsningarna, vilket hade kunnat få hemska konsekvenser.

      •••

      Att köra i 50 km/h och bromsa in vid korsningarna skulle inte heller det varit bra, i alla fall inte ur en miljösynvikel. En jämn och låg hastighet på herrhagen låter därför som det bästa alternativet, precis som vägverket redan har listat ut.
      Tack för det! Tills nästa gång, kör säkert och ha det fint!

      Tjockisbloggen uppmuntrar sjukdom

      I söndagsbilagan till GT/Expressen den 7-8 september, som passande nog heter just ”Söndag”, läste jag en artikel om två tjejer som driver en blogg tillsammans. Den heter Tjockisbloggen och deras budskap är att alla ska få vara precis som de vill och behandlas lika oavsett storlek, kön, etnicitet, religion och så vidare.

      •••

      Jättebra att två kvinnor uppmuntrar andra kvinnor att vara sig själva, det är någonting som det finns för lite av. Dock finns det en del av artikeln och av budskapet på bloggen som jag inte tycker om.
      Båda kvinnorna är överviktiga och lider av fetma (enligt BMI). Det här är något som de inte ser som ett problem, utan uppmuntrar i stället andra att inte banta (med andra ord inte gå ner i vikt om de är överviktiga). Detta eftersom alla ska få vara som de vill. En av kvinnorna berättar att hon en gång i sitt vuxna liv har varit normalviktig och att hon då levde på pulversoppor och tränade sju dagar i veckan.

      •••

      Jag tycker att de ger en felaktig bild av övervikt och normalvikt. Fetma är en sjukdom och ett stort folkhälsoproblem. Att uppmuntra folk till att inte göra någonting åt sin sjukdom tycker jag är fruktansvärt fel. Det handlar inte om att följa någon slags norm, att vara smal för att det är vad folk förväntar sig. Det handlar om att leva på ett hälsosamt sätt. Visst kan man må bra fastän man är överviktig – men det finns många farliga konsekvenser med att inte äta rätt och röra på sig.
      Diabetes är en av dem. Ska man bortse från de farliga konsekvenserna för att få gå emot strömmen? Jag tycker inte det.

      •••

      Hur är det med normalviktiga personer då? Innebär normalvikt att man måste plåga sig igenom livet? Nej, det gör det inte. Det innebär inte heller att man inte får äta någonting annat än pulversoppor och träna sju dagar i veckan. Jag är normalviktig och jag lever inte på det sättet, jag tror faktiskt att det är väldigt få normalviktiga som lever så.
      Den beskrivningen tycker jag personligen passar bäst in på en underviktig person. Någonting som jag inte heller tycker att man ska uppmuntra. Det är precis lika illa. Och visst skulle många opponera sig om någon gick ut och sa att självklart kan ni sluta äta – alla får ju vara som de vill.

      •••

      Nej, att försöka leva hälsosamt, på ett vettigt och rimligt sätt, tycker jag är det bästa. Visst får alla vara som de vill, men när det gäller vikten tror jag att alla mår bäst av att vara ”normala”. Till nästa gång, ha det fint!

      MATILDA HANSSON

      Utbilda inte bara övningskörarna

      Den senaste veckan har två tragiska olyckor i samband med övningskörning inträffat. Varför olyckorna har inträffat, om det har varit någons fel och så vidare är ingenting jag vet någonting om eller vill ha några tankar om, jag kan bara djupt beklaga sorgen familj och vänner känner just nu. De tragiska övningskörningsolyckorna har hursomhelst fått mig att fundera över det här med övningskörning. Är man verkligen mogen att köra bil när man är 16 år? Är det lämpligt att köra med sina föräldrar som förvisso har körkort, men som förövrigt bara har gått en kort kurs? Borde man från första dagen få köra överallt eller borde det finnas restriktioner?

      •••

      Jag började övningsköra med min pappa när jag var 16 år. Under de första 1,5 åren körde vi inte så mycket, utan det var först under det sista halvåret som vi började köra oftare. Så här i efterhand tycker jag att det var ett klokt beslut. Jag tycker inte att jag själv var mogen nog att köra bil när jag var 16 år. Jag insåg inte vilket stort ansvar man har som bilförare, hur viktigt det är med uppmärksamhet och försiktighet – vilket kan vara förödande.

      •••

      Jag tror inte att det här är något som enbart gällde mig utan jag tror att det gäller för de flesta 16-åringar. Här tycker jag att Vägverket har ett problem. Visserligen får man en lektion i uppmärksamhet och försiktighet när man kommer till halkbanan. Här inser man att man inte har så mycket kontroll över bilen som man kanske tror och man får se vilka hemska olyckor som kan inträffa även i låga hastigheter. Men min fundering är; varför görs inte det här tidigare under ”utbildningen”? Självklart måste man ha en viss körvana innan man kan sätta sig i bilen själv på halkbanan, men det här är helt klart en av de viktigaste delarna.
      Kanske borde man utforma något liknande den nuvarande halkbanan fast för mindre vana förare? I dagsläget genomför man halkbanan en eller två månader innan sin 18-års dag, när man nästan har kört i två år. Det är i mina ögon alldeles för sent!

      •••

      En annan utbildning som man borde fundera över är den för föräldrar. Som sagt var har de förstås körkort, men hur lätt är det att lära någon att köra om man har haft körkort i 30-40 år? Allting som man gör i bilen sitter ju i benmärgen. Det är absolut inte enkelt att förmedla alla dessa självklarheter till någon som aldrig har kört förut. Min pappa brukade säga att han inte var någon körskollärare när vi var ute och körde, och det är precis det som är problemet. Den som sitter med tänker inte på allting som en körskollärare tänker på- eftersom det är så självklart för dem. En liten kurs där man uppmärksammar alla självklarheterna vore kanske inte helt fel? Något för Vägverket att tänka på! Tills nästa gång, ha det fint!
      MATILDA HANSSON

      Ödmjuka idrottare gör bra förebilder

      Det var fyra år sedan sist och nu är det återigen dags för de olympiska sommarspelen. De sportintresserades höjdpunkt och en händelse som även väcker intresse hos de minst intresserade. Inte så konstigt med tanke på att den absoluta världseliten visar upp sig i alla möjliga idrotter. Många idrotter som media inte rapporterar om annars och i de allra flesta fall storslagna dueller.

      •••

      I år har det pratats mycket om värdlandet. Att världens kanske mest odemokratiska land får hålla i de olympiska spelen. Varför valde den olympiska kommittén att ge Kina OS i första hand? Ska man bojkotta eller kan det här vara ett steg i rätt riktning för Kina? Oavsett vad man tycker om den frågan tror jag att de flesta ser fram emot själva spelen. Det gör i alla fall jag! Och som alltid när det är dags för stora idrottsliga händelser känns det väldigt roligt att vara svensk. Dels för att vi är ett framgångsrikt land, trots vår relativt lilla folkmängd, och dels för att de flesta svenska deltagare känns ödmjuka och tacksamma. Typiskt och tråkigt svenskt kanske många tycker, men jag tycker att det är en fantastisk egenskap som idrottare och människa.

      •••

      Det är så mycket roligare när en ödmjuk och riktigt lycklig person vinner än när en överlägsen och självgod person gör det samma. Susanna Kallur är ett utmärkt exempel. Vilken fröjd det är att se när hon springer och vilken glädje och lycka hon utstrålar. Hon är en sann förebild för alla. Hon brinner verkligen för det hon gör, blir säkert besviken när det inte går så bra (en egenskap man såklart behöver som idrottare), men skulle aldrig drömma om att prata illa om någon av sina motståndare. I stället gläds hon för deras framgångar. Något som inte alla verkar göra, och tyvärr måste några svenskar inräknas i denna skara… Men för det mesta är det ändå den ödmjuka känslan man får av våra svenska idrottare. Och visst känner man sig stolt när man ser dem?

      •••

      En Karlstadsbo som jag måste passa på att nämna i den här krönikan är Färjestadbacken (än så länge i alla fall) Jonas Frögren. När han intervjuades under ishockey-VM kände man ödmjukheten genom rutan. Han tar inte sina framgångar för givet. Han tränar såklart hårt för dem, men förstår samtidigt att han är lyckligt lottad. Jonas är en sann förebild även han. Det är idrottare som honom och Susanna barn och ungdomar behöver se. Jag önskar Jonas all lycka i framtiden och förstås alla svenska OS-deltagare stort lycka till!
      Tills nästa gång, ha det fint!

      MATILDA HANSSON

      Studenten

      I torsdags tog jag och många andra ungdomar studenten här i Karlstad. En glädjefylld dag, minst sagt. Efter 12-13 år i skolan känns det välkommet med ett uppehåll, och för vissa ett avslut.
      De flesta har kämpat och gjort sitt bästa ända in till slutet, andra har tröttnat och prioriterat andra saker. Det sistnämnda är något som skrämmer mig.

      •••

      Alltför många ungdomar går i dag ur gymnasiet med ofullständiga gymnasiebetyg och ännu fler väljer att avbryta sina studier. Vid de teoretiska programmen går 21 procent av eleverna ut med ofullständiga betyg och vid de praktiska programmen avslutar 33 procent av eleverna sina gymnasiestudier med ofullständiga betyg. Antalet ungdomar som hoppar av är så många som 30 000, det vill säga cirka 30 procent, (detta enligt Skolverket).
      Sägas skall att antalet elever som går ur gymnasieskolan med fullständiga betyg har ökat de senaste åren, men för mig är siffran fortfarande för låg. Barn och ungdomar är ju landets framtid. Men hur blir det när så många ungdomar inte ens klarar av sina gymnasiestudier?

      •••

      Det är för mig uppenbart att man måste lägga mer resurser på skolväsendet. Inte bara på gymnasieskolan – utan även på grundskolan, för det är ju där grunden läggs. Man måste ha in fler specialpedagoger som kan hjälpa de barn och ungdomar som inte klarar av sina studier. Man måste ha möjlighet att anpassa utlärningen efter individen, för alla lär sig inte på samma sätt! Man måste ha personal som kan upptäcka barns och ungdomars problem och som kan finnas där och stötta och hjälpa dem. Jag tror inte att tidigare betyg kommer att hjälpa – problemen som många ungdomar har kräver snarare mer hjälp och uppmärksamhet.

      •••

      På gymnasieskolan som jag gick på hade man möjlighet att gå till en så kallad ”mattestudio”, för att få hjälp i just matte. Jättebra, verkligen. Men räcker det? Dessvärre verkar det inte så.
      Jag klandrar inte skolan för att de inte har extrahjälp i fler ämnen, för jag inser att det inte finns resurser till det. Och det är just där skon klämmer. Som jag skrev ovan, det måste till mer resurser! Ungdomarna skall inte bli lidande för att man pengarna inte räcker till. Om man ska satsa på något så är det väl ungdomarna och deras utbildning, alltså samhällets framtid, eller? För utbildning är faktiskt grunden för hela samhället, inte bara för fortsatta studier utan även för att få en bra och sund samhällsuppfattning.

      •••

      Så snälla Reinfeldt, i stället för att lägga pengar och resurser på att lyssna av dina medborgares telefonsamtal, satsa på att göra dina ungdomar till bra och medvetna samhällsmedborgare!
      Tills nästa gång, ha det fint!
      Matilda Hansson

      Containrar till Orrholmen!

      I måndags (19/5-08) läste jag en artikel i NWT om hur mycket de osorterade soporna kostar Sveriges kommuner varje år. En skrämmande och onödig siffra på en halv miljard kronor. Tänk att svensken inte har lärt sig bättre, så svårt kan det väl inte vara att sortera sina sopor? Eller?

      •••

      På Orrholmen bor det som bekant många äldre människor. Många av dessa är beroende av närhet och tillgänglighet. Man kanske inte har en bil eller ett körkort, och till råga på det tycker många att det är jobbigt att gå långa sträckor.
      Att färdas långt för att göra saker, som man kan göra på närmare håll, är således inget alternativ. Det här är något som Karlstads kommun tydligen inte har förstått.

      •••

      Sedan bygget vid Orrholmsviken startade för ungefär ett år sedan finns det inte längre några möjligheter för Orrholmsborna att sortera sina sopor i sin egen stadsdel. I stället hänvisas man till Mariebergs IP. Förvisso inte en jättelång sträcka, men det blir lätt en fruktansvärt lång sträcka om man har problem med hälsan, svårt att gå och har flera kassar sorterade sopor med sig. Att i stället slänga sina sopor i samma tunna i husets källare måste kännas mycket mer attraktivt och enkelt.

      •••

      Karlstads kommun verkar inte hålla med. Kanske tycker kommunen att de gamla människorna ska ta bussen för att slänga sina sopor? Eller varför inte färdtjänsten? Det låter väl rimligt, eller? Nej, självklart gör det inte det. Men om många av Orrholmsborna skall klara av att sortera sina sopor måste det gå till på det här sättet. Som sagt var – helt orimligt.
      Om kommunerna vill att deras medborgare skall källsortera måste de göra det lätt för dem. De måste placera ut containrar på lämpliga platser, på många platser. Dessutom måste man informera. De flesta vet säkert om växthuseffekten, men vet de vad de kan göra för att dämpa den? Många gör det, men det är också många som inte gör det! Här har kommunerna faktiskt ett viktigt arbete.

      •••

      Jag skall inte vara alltför negativ. Tydligen är Sverige ett av världens bästa länder när det gäller just källsortering. Men tydligen har även solen sina fläckar och man kan alltid förbättra sig. Så snälla Karlstads kommun ge Orrholmsborna sina containrar tillbaka! Jag vet att det skulle uppskattas mycket – både av människorna och miljön! Ha det fint!
      MATILDA HANSSON

      Pengar

      Att lycka inte kan köpas för pengar, tror jag att de flesta är överens om. Ändå finns det väldigt många människor som tycks kunna göra nästan vad som helst för möjligheten att vinna en slant. Något som är väldigt populärt just nu är att tävla om pengar i olika TV-program. Dessa TV-program har som bekant olika koncept; i vissa program behöver man vara allmänbildad, i andra behöver man tur och i vissa program måste man utsätta sig själv för helt obegripliga saker.

      •••

      Vad gäller det sistnämnda tänker jag exempelvis på dokusåpor som ”Big brother”. Frågan är om inte dess koncept är det märkligaste någonsin; man låser in 15- 20 personer i en lägenhet, filmar dem dygnet runt i vartenda rum, i varenda situation, låter deltagarna tävla om små priser då och då och sedan låter man TV-tittarna rösta ut en person varje vecka tills bara segraren är kvar. Roligt att titta på? Njae.. Roligt att delta? Det kan jag aldrig tänka mig! Att någon överhuvudtaget funderar på att ställa upp på något sådant är mig obegripligt. Kanske är det inte själva TV-deltagandet som lockar mest dock, för många är det nog pengarna som hägrar. Möjligheten att vinna en miljon. Då spelar inte omständigheterna någon roll. Inte ens om omständigheterna är att blotta sig själv inför hela svenska folket och förlora sina barns förtroende på kuppen (Linda Rosing).

      •••

      Sen har vi det amerikanska programmet ”Fear factor”. Här tävlar man mot fem andra personer i olika grenar. Det kan till exempel vara att äta larver eller fårtestiklar eller att hoppa mellan lastbilar som åker i hög hastighet. Inte heller det här programmet förstår jag mig på; att äta testiklar och insekter tills man spyr – hur kan det vara värt det? Finns det inget annat sätt att tjäna pengar på..?

      •••

      Det mest kontroversiella programmet just nu är, enligt mig, ”Sanningens ögonblick” som sänds på Kanal 5. Det är ett program där ”det enda” man behöver göra för att vinna en halv miljon är att svara sanningsenligt på 31 frågor om sig själv. För att Kanal 5 ska veta vad som egentligen är sant testas deltagarna först med en lögndetektor. Resultatet från den används sedan som facit. I premiäravsnittet fick Ulf (han som tävlade) svara på frågan ”Har du haft bättre sex med någon annan än din fru?” han svarade ”Nej” vilket visade sig vara falskt. Ulf blev uppenbart chockad. Inte så konstigt – enligt kritikerna har lögndetektorn bara rätt 80 procent av gångerna. Tänk att folk ändå väljer att ställa upp. Inte nog med att hans fru fick veta det här (som eventuellt inte stämde); han avslöjade också för hela svenska folket att han har skulder som han aldrig kommer kunna betala tillbaka och att han är trevlig mot släktingar bara för att få ärva!

      •••

      Vad folk gör för pengar är mig ofattbart! Pengar kommer aldrig att kunna skapa lycka.
      Till nästa gång, ha det fint!

      Elitskola = tortyrskola?

      Ett ganska angenämt problem för skolvärlden är elever som är ”för” duktiga, elever som enkelt klarar av sina kurser och vill göra mer. Dock finns inget självklart svar på vad man skall göra för dessa elever. Lärarna har en kursplan att följa och har man som elev uppnått alla mål finns det inget mer att ta till för lärarna. Eller, självklart finns det alltid mer att lära sig, men då måste lärarna själva bestämma vad detta något skall vara. Att göra det tar tid, en tid som inte alltid finns. Dessutom tror jag att de flesta lärare tycker att det är mer relevant att hjälpa de elever som knappt klarar kursen än de som är klara sedan länge.

      •••

      I söndags kväll (23/3) visade SVT ett program om något som skulle kunna vara lösningen på problemet. Det kallas för Elitgymnasium och finns runt om Europa. På dessa skolor kommer bara den så kallade eliten in, alltså de elever som har bäst betyg. (Ett förfärligt val av namn, av många anledningar, om du frågar mig). Tanken är att man, genom att bara ta in de ”bästa” skall kunna stimulera även dem på bästa sätt. Man läser tillexempel fler och svårare kurser än vad vanliga gymnasieskolor gör. Visst låter det bra, det känns ju som en självklarhet att alla elever ska få ut mesta möjliga av sin skoltid. Man ska inte hindras i sin personliga utveckling på något sätt.

      •••

      Men något med den här utbildningen blir ändå väldigt fel. Ribban sätts otroligt högt, även för dessa elever, redan från början. Man har till exempel prov redan efter sju skoldagar. Hur kan det ens löna sig? Vad har man hunnit lära sig på sju dagar?!
      Eleverna kan aldrig ta det lugnt utan alla ämnen stressar på i ett ofantligt tempo. Lärarna verkar inte ha någon förståelse för att andra ämnen tar mycket tid – utbildningen är ju trots allt självvald. Självvald eller inte; nog borde man väl ha tid att sova mer än fem timmar per natt? Något som en tjej vid gymnasiet säger att hon faktiskt inte har; och det beror inte på att aktiviteter utanför skolan tar tid utan enbart på att skolan gör det.

      •••

      När man hör intervjuer med eleverna förstår man att den här tortyrskolan inte var vad de väntat sig. Istället trodde eleverna att de skulle få utvecklas i sin egen takt, och inte i någon omänsklig takt. Man trodde att rimliga krav skulle ställas på en – istället får man prov efter sju skoldagar. Helt galet tycker jag. Även om alla barn och ungdomar har rätt att lära sig så mycket de vill så finns det väl gränser för vilka slags friskolor som borde få öppnas? För även om det är självvalt och man kan hoppa av är prestigen så hög bland ”eliteleverna” att ingen gör det. En riktig mardröm helt enkelt.
      Även om den sittande regeringen är friskolepositiv hoppas jag att man är elitskolenegativ!
      Ha det fint!

      MATILDA HANSSON

      ”Om något borde man ha tid att ta det lugnt”

      Min sista termin på gymnasiet har precis börjat. Aldrig har 133 dagar känts så många och ändå så få. Mycket har man gjort under sin skoltid och mycket har man kvar. Flera kurser skall avslutas, studenten skall planeras, balklänningen skall sys upp och så vidare, och så vidare. Men roligt är det! Efter tolv års skolgång kommer man, äntligen, att få göra någonting annat. Inte nödvändigtvis enklare eller roligare – men förändring känns skönt. Jobb, resor eller ledighet, man kan välja och vraka.

      •••

      Personligen tror jag att de flesta väljer att arbeta året efter gymnasiet och det är vad jag själv planerar att göra. Jag tror att det är klokt att få stå på sina egna ben, att tjäna egna pengar, att få lite arbetslivserfarenhet och att få lite distans till studierna. Jag skulle åtminstone inte vilja kasta mig in på en utbildning direkt efter gymnasiet och efter något år inse att jag har valt fel. Då har jag hellre använt det året till att arbeta och kunnat spara ihop lite egna pengar.
      Dessutom tror jag att det är svårt att veta vad man faktiskt vill arbeta med om man aldrig tidigare har jobbat längre än några veckor. Det är stor skillnad på ett åtta-till-fem-jobb och att studera! Personligen tycker jag att studierna är rena rama semestern efter att ha sommarjobbat i åtta veckor.

      •••

      En annan orsak till att jag vill jobba något år innan jag fortsätter mina studier är studielånen man behöver ta. Helst vill jag undvika att ha skulder tills jag är 50 år. Har man sparat ihop lite pengar innan kan man förhoppningsvis klara sig på de pengar man får av CSN, eller åtminstone låna minsta möjliga.

      •••

      Att börja sitt vuxna liv med stora skulder är ingenting som lockar mig. Dessvärre tror jag inte att det är så många andra ungdomar som tänker på just den aspekten. Det är ingenting man pratar om, det finns ingen som berättar för en hur mycket de fortsatta studierna på universitet eller högskola faktiskt kostar.
      Istället vill många bli klara med studierna så snart som möjligt. Jag kan inte förstå varför allting ska hända så fort. Man kommer ändå att jobba i 40 år – varför kan man inte göra någonting annat ett tag, få lite perspektiv?
      Men det är väl med studierna som med samhället i stort – allting ska hända direkt. Det finns ingen tid för lite lugn och ro. Synd tycker jag. Om något borde man ha tid att ta det lugnt!
      Till nästa gång, ha det fint!

      Julnjutning enligt bestämt schema

      Julafton närmar sig med stormsteg och stressen lika så. Mat i mängder skall köpas hem, julklappar skall ordnas, julkort skickas, tomte lånas in, julgran köpas och kläs, gardiner skall bytas, med mera, med mera.
      Endast listan över mat och dryck som skall ordnas kan göras lång; glögg, Janssons frestelse, köttbullar, prinskorv, ris á la malta, gröt, julskinka, dopp i grytan, chokladaskar, lussebullar, pepparkakor, rödbetsallad, sillsallad, rödkål, bruna bönor, julmust, nötter, lutfisk, knäck och ischoklad… Som ni ser 20 olika saker; och listan kan göras ännu längre.

      •••

      Inte nog med att allting skall införskaffas man ska dessutom stressa på julafton. Allting har sin tid – jul-lunchen, Kalle Anka, dopp i grytan, julklappsutdelning och så vidare. Och gud bevars om inte allting följer schemat!
      Min fundering är om det verkligen är värt det? Är det värt att stressa upp sig, köpa hem en massa mat (som alla tröttnar på innan den är slut) och använda sina sista besparingar? Är det verkligen det som julen är?

      •••

      För mig ska julen vara den fridfullaste tiden på året. Något jag inte tycker att den blir om man ska stressa med alla ovanstående saker. Personligen tycker jag att det är skönt att bara ta det lugnt, äta gott (inte julmat nödvändigtvis), umgås och må bra. Då tycker jag att julen är som bäst!
      Hur mycket bidrar egentligen dopp i grytan till julstämningen? Gör den verkligen så mycket? Jag tycker inte det.

      •••

      Att julen ska behöva kosta så mycket tycker jag också är fel. Man köper dyra fina klappar, mycket mat och den finaste granen. Till vilken nytta egentligen? Det är faktiskt tanken som räknas, alla kommer att tröttna på maten i alla fall och granen kommer att barra – oavsett pris!
      Med tanke på det är det varken värt besväret eller pengarna i mina ögon. Julstämningen blir om något sämre om man lägger ut alla sina pengar på just den här dagen. Kanske har jag fel. Kanske är det maten och de dyra klapparna som räknas. Kanske är det just de sakerna som gör julen..? Synd i så fall.

      •••

      Eftersom årets julklapp spås bli en GPS kommer här ett litet rim om en sådan;
      ”Om du den här i packningen har, hittar du enkelt till närmsta bar.
      Sicilien är inte heller någon omöjlighet, med den här i ditt paket.”

      Hur ni än väljer att fira Er jul hoppas jag att den blir fridfull och härligt avkopplande. God Jul och Gott Nytt år! Vi ses igen 2008. Ha det fint!

      Bra och dåliga poliser och lärare

      När de kvinnliga poliserna firade 50 år i tjänst på CCC för ett par veckor sedan var jag där och kollade. Modevisning och intervjuer med olika kvinnor inom polisen stod på programmet.
      Men även en herre blev intervjuad, och det var vad han sa som jag fastnade för. Det han sa gick ut på att det finns bra både kvinnliga och manliga poliser, men även dåliga kvinnliga och manliga poliser. Skillnaden är att de dåliga kvinnliga poliserna ofta kommer på det själva och slutar självmant, men det gör aldrig de manliga.

      •••

      Efter att jag varit på CCC började jag fundera lite och kom på att i de allra flesta fall är med lärare som med manliga poliser. Många av dem, de allra flesta faktiskt, är riktigt bra. Men dess värre är det även många som inte alls går ihop med sitt yrke. De klarar inte av pedagogiken, de kan inte handskas med ungdomar, de klarar inte av att styra en grupp med mera. Jag kan tänka mig att många personer helt enkelt inte klarar av det, för läraryrket är tufft, men jag tror också att många skulle kunna lära sig.

      •••

      För att hitta dem som helt enkelt inte är lämpade skulle jag tycka att ett slags intagningstest på lärarutbildningen vore lämpligt. Visst är det tråkigt att avfärda personer för att man inte tror på dem som lärare, men hellre det än att en massa elever blir lidande. Det krävs mycket av en lärare, inte bara kunskapsmässigt utan även ur en pedagogisk och social synvinkel.

      •••

      Ofta kan jag tycka att det kunskapsmässiga är det minst viktiga. Misstolka mig inte – självklart måste lärarna veta vad de lär ut, men klarar läraren inte av den pedagogiska aspekten är kunskapen hos läraren ingenting värd. De flesta eleverna kommer ändå inte att kunna ta till sig det läraren säger.
      För mig är det en självklarhet att det är på det sättet. Men för många av, kanske de ”smartaste”, lärarna verkar detta vara helt främmande. Var de inte närvarande under pedagogikkurserna på lärarutbildningen? Kan det vara så att många faktiskt prioriterar bort pedagogiken under utbildningen?

      •••

      Jag tror att man måste se över lärarutbildningen och utöka den pedagogiska delen – även på gymnasiet. De allra bästa lärarna, enligt mig, är de som vågar erkänna sina brister och som är villiga att förändra sig. De som anpassar sig efter individen. De som hjälper alla elever att nå sina mål, så gott det går.
      En av dessa lärare är Elisabeth Carlsson Tärnbro på Tingvallagymnasiet, och henne vill jag ge en stor eloge! Tack för allt du gör för dina elever. Det uppskattas!
      Ha det fint!

      Visst lyssnar vuxna på oss

      Ofta när jag är på uppdrag från Ungdomsfullmäktige får jag frågor om huruvida ”de vuxna politikerna” lyssnar på oss. Får ni verkligen igenom saker? Bryr de sig om vad ni tycker och tänker? Är vanliga frågor som man får. Å ena sidan förstår jag frågeställningen å andra sidan förstår jag den inte alls.
      För det första är Karlstads kommun en av få kommuner i Sverige som har ett Ungdomsfullmäktige (eller motsvarande). Att man väljer att starta något liknande tycker jag säger det mesta. Man vill att ungdomar ska intressera sig för politik och man vill att ungdomar ska kunna vara med och förändra och förbättra. Dessutom vill man lära ungdomar vad demokrati är och hur det går till i praktiken. Att få den möjligheten är ett privilegium. Man lär sig otroligt mycket.

      •••

      För det andra kan jag inte tänka mig att kommunfullmäktige skulle rösta igenom ett förslag som ingen av ledamöterna trodde på eller brydde sig om. Och min egen erfarenhet talar också emot det. Alla politiker och tjänstemän som jag träffar i mitt uppdrag är väldigt positiva till vad vi jobbar med och vill gärna höra vad vi tycker och tänker i olika frågor.
      Ett tydligt ”bevis” för detta är det mingel som Ungdomsfullmäktige i måndags anordnade på Ungdomens hus. Drygt 50 tjänstemän och politiker kom på tillställningen och alla var intresserade av att höra vad årets Ungdomsfullmäktige har för planer. Kvällen var väldigt givande. Något som alla jag pratade med efteråt verkade hålla med om.

      •••

      Att personer i allmänhet har så svårt att tro att politiker faktiskt vill höra vad kommunens invånare tänker och tycker har jag svårt att förstå. Varför skulle man välja att bli politiker om man inte vill kommunens och dess invånares bästa? Kanske beslutar de inte alltid till ens egen fördel men politikerna måste ju se till helheten.
      Och om man är så skeptisk till politikerna, varför gör man inte något själv? Varför engagerar man sig inte mer?

      •••

      Personligen tycker jag att det är ett vanligt problem, folk engagerar sig för lite! Det verkar som att den allmänna uppfattningen är att någon annan gör det. Det handlar inte bara om politik utan även om exempelvis välgörenhet – jag behöver inte skänka några pengar för det gör alltid någon annan.
      Varför kan inte denne någon annan lika gärna vara Du? Något väl värt att tänka på tycker jag. Ha det fint!

      Ljus i höstmörkret

      Något som, enligt mig, är alldeles för vanlig här i Sverige under vinterhalvåret är regnandet. Har i dag varit ute i skogen som funktionär för skolans orientering – blött och kallt vill jag lova.
      Så värst ordentliga kläder hade jag inte heller eftersom solen sken på morgonen. Men det är väl så det är här uppe i Norden, det finns inte så mycket att göra åt det. Borde man väl ha lärt sig vid det här laget.

      •••

      Några ljusglimtar har jag i alla fall att se fram emot under hösten:
      I november fyller jag 18 år vilket såklart medför både ansvar och frihet. För min egen del är det friheten med körkort som hägrar mest. Det gör många saker i vardagen enklare och flexiblare. Man slipper anpassa sig efter när andra kan skjutsa eller när bussen går.
      Vädret är, när man cyklar, en faktor som kan förstöra mycket – med ett körkort slipper man även sådant tjafs.

      •••

      Det här är också min sista hösttermin på gymnasiet och mitt sista skolår på ett tag. Med tanke på det känns inte våren och studenten så långt borta. Tanken på att jag faktiskt ska ta studenten snart däremot är lite konstig, man har ju så länge längtat och snart så är man där själv. Men det ska såklart bara bli roligt. Jag ser framemot att få jobba och resa något år.
      Om några veckor bär det dessutom av till Göteborg. Har blivit bjuden på Lars Winnerbäcks konsert, som jag hoppas kommer pigga upp i höstmörkret.

      •••

      En ljusglimt för oss alla i höst är såklart att elitserien startar igen. Som vanligt kommer det att bli spännande att följa Färjestad. Speciellt eftersom det här är den första säsongen på länge som de inte är favoriter. Det känns som att kanske framförallt de yngre killarna kan ha en fördel av det här.
      Att laget får lite mer att ”bevisa” kan kanske också fungera som en morot. Nygamla förvärvet Richard Wallin kommer att bli intressant att följa. Hur kommer han att axla rollen som Jönssons arvtagare?

      •••

      För de som inte är några sportfantaster kanske teveprogram som ”Idol” lockar mer i höst. Tyvärr är det ju ingen värmlänning kvar, men visst har de lyckats hitta några riktiga skönsångare. Det är dock inte förens nu man faktiskt får se de riktiga essen. Tidigare under säsongen har det mest handlat om att visa och förnedra stackarna som inte kan sjunga men inte vet om det.
      Visst får de skylla sig själva – men är det inte roligare att höra folk som kan sjunga än att höra något som inte ens liknar sång? Det sägs i och för sig att skadeglädjen är den enda sanna glädjen…

      Ha det fint!