• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Önskelista med förhinder

      De flesta av oss har säkerligen redan levererat önskelistor till jultomten, även om vi lovat varandra att julklappsinköpen skall hållas på en rimlig nivå i år. Det får bara inte bli som förra året, när utdelningen av paket drog ut så länge på tiden, att klockan nästan hann bli midnatt, innan resterna av risgrynsgröten kunde ställas ut på trappan till tomten. Vi avslutar alltid julafton med gröt och skinksmörgås och grötrim som skall presteras. Känner Du igen problematiken med högar av julklappar, som tenderar att bli större för varje år?

      •••

      Nu är naturligtvis många klokare än så och låter sig inte dras med i julhetsen. Om inte annat, kan ekonomin sätta nödvändiga gränser och inte tillåta vilka utsvävningar som helst. En av sönerna bad om min önskelista för några veckor sedan. Jag passade på att önska mig en konservöppnare för att ersätta den trasiga, som var ny någon gång på 80-talet. Du vet säkert, hur moderna konservöppnare såg ut då, när jag säger att sorten kallades ”röda klara”. Sådana fanns i många hem för att bland annat öppna kattmatsburkar, innan man introducerat den lilla öglan på locket, som numera är så vanlig. Familjens katter är fortfarande inställda på det knäppande ljudet den åstadkom. Så snart jag råkar komma åt konservöppnaren, kommer katterna rusande i hopp om godbitar.

      •••

      På önskelistan stod alltså bland annat konservöppnare och till stadens köpcentrum bar det iväg. Döm om min förvåning, när sonen vid hemkomsten från shoppingturen, bad om en skruvmejsel. Inom några få minuter var den trasiga konservöppnaren lagad med kommentaren: ”Vet du inte, vad en ny konservöppnare av detta slag kostar?” Jag blev alldeles varm om hjärtat. Inställningen att man skall laga det som går, har jag mina aningar om varifrån han fått. Och så fick jag chansen att skriva nya saker på listan.

      •••

      Men det är svårt att skriva önskelistor som vuxen. Det vi verkligen behöver, fungerar inte att överlämna till tomten för att han skall effektuera. Vi kan önska oss fred och hållbar miljö hur mycket som helst, om vi inte startar där vi står. Om vi inte bidrar själva, var och en av oss, med goda tankar, leenden och ett och annat uppmuntrande ord till dem vi möter i vardagen, skapas inte förutsättningar för att med kraft och energi åstadkomma dessa önskningar om förändring.

      Nu önskar jag Dig en riktigt skön julhelg med både lek och allvar, med både friskt härdande utomhusliv och tid för reflektioner djupt försjunken i favoritfåtöljen.

      Goda julhelger!

      Reflektioner i influensatider

      Influensa, än sen då, är det lätt att tänka, när man som jag upplevt både Asiaten -57 och Hong-Kong -68 utan att ha drabbats. Något liknande ståhej om dessa två influensor kan jag inte påminna mig, åtminstone inte tillnärmelsevis något som kan liknas vid det vi fått uppleva omkring den ”nya” influensan.
      Har nu ståhejet gjort oss oroliga? Buden om riskerna varierar från dag till dag på ett sätt som verkligen gör det svårt att ta ställning för eller emot vaccinering. Nu sägs det visserligen, att om man passerat sextioårsstrecket, skall man ha visst immunförsvar, så kanske jag inte tillhör en akut riskgrupp. Men visst kan jag känna, att läkarna och forskarna lämnar oss i sticket, när de överlämnar till oss vanliga dödliga att bestämma om vaccinering eller inte. Vart tog ledarskapet vägen, när de inför öppen ridå grälar om biverkningarna?

      •••

      Men det som ändå fick mig att tänka efter en extra gång i den massiva informationen var jämförelsen med spanska sjukan, som härjade våldsamt i Sverige 1918 och 1919, som bara i Sverige skördade 30 000 offer under dessa två år. För de flesta av oss är ”spanskan” bara en epidemi som tog mångas liv. Att det var något som kunde liknas vid dagens influensa, har aldrig slagit mig, trots att jag hört om just ”spanskan” alltsedan barnsben.
      Spanska sjukan tog nämligen både min farfars och morfars liv. Min farmor blev änka med en två månader gammal pojke, som knappt 30 år senare skulle bli min pappa. Det medförde att han växte upp hos sina morföräldrar, när hans mamma efter några år bildade ny familj och fick sju nya barn. I farfars familj dog samma år både mamman och en annan bror. Farfar blev 24 år.

      •••

      Min morfar dog också i oktober 1918 och lämnade min mormor med tre barn, nio, tre och ett år gamla, och en ny baby på väg; en baby som föddes i april 1919 och blev min mamma. Morfar blev 31 år. Ett hårt och slitsamt liv väntade mormor på det lilla torpet, där hon levde med sina totalt sex barn, eftersom hon också tog sig an fosterbarn.
      Jag anar, hur slitsamt dessa två kvinnors liv måste ha varit, när de blev änkor så unga och i ett samhälle, där de sociala och ekonomiska skyddsnäten lyste helt med sin frånvaro. De hade sig själva att lita till, något som för det mesta betydde enormt långa arbetsdagar. Oron för att pengarna från lördagens torghandel av smör, ägg och bär skulle räcka för de utgifter man ändå hade, malde säkert också under nätterna.

      •••

      Den som tagit till sig av jämförelsen mellan spanska sjukan och den nya influensan borde kanske inte tveka om vaccinering, när erbjudandet kommer.
      På återseende.

      Härliga höst!

      Hösten gör mig vemodig till sinnes. Känslan infinner sig varje morgon, när jag ser och hör flyttfåglarna dra söderut i sina plogliknande formationer och jag vänder upp huvudet och säger ”hej då, vi ses till vår´n”.
      Jag gillar egentligen många av höstens ”måsten”: lingonplockning en solig dag med hög, nästan krispig luft, en typisk höstmiddag med först kålpudding och sedan äppelkaka med vaniljsås eller en köttsoppa välmatad med rotfrukter ur eget eller annans grönsaksland. Köttsoppan förknippar jag förresten med potatisplockning och Krylbo, där vi samlades en helg i många år för att ta upp potatis hos svärföräldrarna. En av svägerskorna hade alltid lagat en 10-liters kastrull med värmande köttsoppa med grönsaker.

      Visst är hösten kravfylld, åtminstone om man bor på landet. Kommentaren ”vintern står för dörren” hänger jämt i luften. Allt skall skyddas för regn, blåst, snö och frost. Men också mer glädjande inslag förekommer.
      Sjutton också, i år missade jag att plantera hyacintlökar. De är inte längre så lätta att få fatt i butiker, eftersom efterfrågan minskat drastiskt. Amaryllisen skall jag däremot inte missa, utvecklingen från lök till ståtlig blomma fungerar nästan som en förlängd adventskalender för mig.

      En av höstens absoluta höjdpunkter syftar fram mot julhelgen. Vi ställer till med ”ystöl”, som det hette förr i tiden när var och en i byalaget tog med sig en kanna mjölk till granngården för ystning av julostar. Vi måste däremot köpa mjölk från en bonde. Min mamma, 90 år, ”nestorn” i sällskapet lär oss ysta som hon lärde av sin mamma, som hon lärt av sin mamma, och så vidare. Och nu är det alltså min svägerska och jag som lär oss. Våra söner med sina livskamrater lär sig samtidigt hantverket.
      Mamma ser till att vi gör rätt; att mjölken har rätt temperatur, att vi skär den ”löpade” mjölken, att vi samlar upp i ostformarna, påminner oss om saltet och slutligen klämmer ur vasslen så hårt att det egentligen bara är mamma själv som har tillräckligt starka nypor att klara av det. De fullvuxna barnbarnens frågor ”varför just så”, bemöts vanligen med en blick som ser ut att betyda ”gör som jag gör och fråga inte så mycket”.

      När sedan ostarna ligger i sina formar skall de vårdas likt spädbarn. De skall bytas på flera gånger om dygnet för att ostarna skall torka så snart det går. Gissa, om det är bra med ett gammaldags skafferi, som kan ventileras efter behag.
      Hörde jag dig fråga, hur många liter mjölk som går åt? Vi räknar med 10 liter per kilo ost och köper bortåt 100 liter mjölk av vår bonde på Dal. Det sägs att det går att ysta på ”köpemjölk” också, men det har vi inte vågat pröva.

      På återseende…

      Håll i gång i blåbärsskogen

      Det har skrivits spaltmetrar om exotiska bärplockare i de svenska skogarna. Prognoserna om extremt god tillgång på blåbär slog fel och alltför många bärplockare från Thailand och Vietnam hade lockats hit med drömmar om att några veckors hårt arbete skulle ge god utdelning.
      Vi vet alla, hur lurade dessa bärplockare känt sig, kanske bedragna är ett ännu bättre ord. Vi kan bara hoppas, att alla med hjärta och sans i kroppen tar sitt ansvar inför nya säsonger och ser till att arbetsförhållandena regleras så att ljusskygga svenskar inte ges tillfälle att utnyttja bärplockare på detta gemena sätt igen.

      •••

      Jag vet åtminstone en sak; aldrig skulle jag klara av att plocka så många kilon bär per dag, som de förväntades göra för att täcka omkostnader och få förtjänst. Och jag har ändå plockat bär i hela mitt liv. Det berättas att jag bara var halvåret gammal, när pappa för första gången formade mina små nypor för att plocka blåbär. Senare ingick detta i sommarlovets tvivelaktiga fröjder, visserligen mot betalning, 25 öre litern för lingon och 50 öre för blåbär, men ändå!
      Och så har det fortsatt, jag har haft de egna barnen med i skogen för att lära dem att plocka bär, lirkat och mutat dem med betalning så att de skulle uppskatta detta lika mycket som jag. I ärlighetens namn tror jag knappast att jag lyckats. Till slut uppfann vi ett signalsystem, som innebar att jag kunde ta mig en tur till skogen och lämna barnen hemmavid. När visselpipan skar genom luften, skyndade jag mig hemåt.

      •••

      I somras förgylldes mina turer till den närbelägna skogen av thailändare. Vi plockade bär sida vid sida, men med helt olika tekniker. När jag tog ett bär åt gången, lade dem försiktigt i mitt tvåliters kärl, svepte de formligen fram över blåbärskullarna, knappt nuddande vid riset och med bärplockaren i högsta hugg.
      Vi kommunicerade med varandra så gott det nu gick. En av männen kunde några enstaka ord engelska, bland annat ”making money”. Men vi tecknade i luften, log, skakade och nickade på huvudet, härmade varandra, bockade och log igen. Om jag tolkade dem rätt, frågade de mig om det var OK att de plockade bär, där jag var. Och en gång plockade de bär åt mig, en full hand var lade de i min skål. Undra på att vi log mot varandra.

      •••

      När nu turen kommit till lingonplockningen, kan jag konstatera att skogen aldrig varit så välplockad på blåbär som just i år. Och jag undrar, var ”mina” thailändska bärplockare är just nu. Är de skuldsatta upp över öronen hemma i Thailand? Eller har de lyckats skrapa ihop något för familjen att leva på? Vill de tillbaka till Sverige eller ångrar de resan hit?

      Tilltalet –inte alltid så lätt!

      Funderar Du någonsin på hur du skall tilltala någon du möter? Är det självklart att säga ”du”? Jag minns mycket väl, hur Bror Rexed 1967 som ny chef på Medicinalstyrelsen proklamerade ”du” som tilltalsord på sin myndighet, och hur det sedan blev kutym att tilltala varandra på det sättet i hela Sverige. Det kändes befriande, om än konstigt, att man kunde säga ”du” till alla och skylla på den glade värmlänningen från Gunnarskog. Men så svårt det var att ändra tilltalet – du minns säkert om du var med?

      •••

      Inte vet jag om vi dalslänningar hade särskilt svårt för omställningen eller om det mer handlade om min egen inställning och att andra kanske hade lättare för att byta från ni till du, eller från I till du. När jag häromveckan hörde hur radions välkände språkprofessor sade, att ingen under 90 år längre kände till ”I” som tilltal, utbrast jag spontant i min ensamhet: ”Där har du allt fel, så mycket professor du än är!”

      •••

      Jag kan fortfarande hemfalla åt ”I”, när jag kommer hem till Dalsland och möter mina föräldrars goda vänner, som jag som barn tilltalade med just ”I”. Men visst, språkprofessorn har rätt. Användandet av ”I” är mycket ovanligt nu för tiden. Redan på 60-talet, när jag gick på läroverket i Vänersborg, väckte det uppmärksamhet att jag som tonåring tilltalade mina lärare så. Lektor Samuelsson, språkintresserad lärare i tyska, kommenterade fenomenet till klasskamraternas stora glädje och gjorde mig smått generad.

      •••

      Att studenter i dag skulle säga något annat än ”du” och förnamn till sina lärare är otänkbart. Ibland kan jag till och med irritera mig över att dagens studenter inte ens känner till efternamnet på sina lärare, när jag i jobbet skall förmedla kontakter och måste leta efter Bosse, Lasse eller Birgitta bland 700 lärare.
      Och visst blir jag litet full i skratt, när jag ser hur studenter då och då börjar sina brev till myndigheten med ”hejsan rektor”; allra helst när jag minns hur en klasskamrat på 60-talet blev tillrättavisad av en lärare efter att ha förklarat sin sena ankomst med att han ”pratat med rektorn”. Lärarens kommentar kom blixtsnabbt: ” Du har inte pratat med rektor, du har talat med honom.”

      •••

      Jag glömmer heller aldrig hur docenten i historia, som var verksam vid universitetsfilialen och högskolan här i Karlstad 1967-1998, kallade mig för ”kandidat Karlsson”, när han under en föreläsning förväntade sig svar från mig (hette Karlsson som ogift). Den så kallade du-reformen hade inte riktigt slagit igenom, när detta hände.
      Visst har Rexeds påbud om ”du” som tilltalsord underlättat kommunikationen oss emellan?

      Sjung och minns!

      Allsång är populärt. Vi kan sjunga tillsammans med Lotta på Liseberg, med Anders på Skansen och med Erik i Mariebergsskogen. Visst sjunger du också med i de gamla melodierna och minns….

      •••

      Mitt i disken efter söndagsfrukosten börjar hjärtat slå litet fortare än vanligt. Först förstår jag ingenting. Det har inte hänt något särskilt den morgonen, men ändå känns hjärtslagen tydligt. Plötsligt förstår jag, att det är musiken som strömmar ur P4 som fått mig att reagera. Bellmans sång ”Bort allt vad oro gör” tonar ut och jag gör mig beredd …..att tala om val av studier och utbildning, om högskolepoäng och tentamina.
      Under flera år på 90-talet reste jag runt i gymnasieskolor i västra Sverige för att tala med gymnasister. Till min hjälp hade jag en kort film om ”högskolan”, där studentkören sjöng just denna sång nr 17 ur Bacchi Tempel. Just när deras sång tonade bort, skulle jag ta vid. Än i dag, säkert 15 år senare, reagerar jag på samma sätt efter att ha hört den tillsammans med tusentals gymnasister.

      •••

      Ett annat kärt musikaliskt minne är, när min pappa sjöng ”Den tänkande lantbrevbäraren”; en dikt av Hjalmar Gullberg som tonsatts av Gunnar Turesson. Jag var säkert bara sex-sju år gammal och vi var på besök hos ett gammalt par, farbror Albert och tant Hulda, när pappa á capella stämde upp med klar röst.
      Det gick att ta på stämningen som utbröt och jag glömmer den aldrig. Men minnesbilderna från samma tillfälle kan vara helt olika. Min lillebror, som också var med, minns inte pappas sång men väl hur farbror Albert vid slutet av kalaset visade sig på styva linan genom att ta sig uppför en telefonstolpe utan ”klätterskor”.

      •••

      När man i vintras i tv-programmet ”på spåret” spelade Macarena, svarade jag blixtsnabbt 1996. Och i tanken satt jag åter på fotbollsarenor i FranKfurt-am-Main och det var EM-turnering i amerikansk fotboll. Fem spänstiga unga män från Carlstad Crusaders, (varav en sade mamma till mig) ingick i svenska landslaget.
      ”Vi” vann silver och blev bara besegrade av finska landslaget, till tyskarnas stora förtret eftersom de räknat med att ta hem guldet på hemmaplan. Så fort musik strömmade ur högtalarna, var det just Macarena med musikgruppen Los del Rios som ljöd. Alla trupper med ”cheerleaders” dansade dessutom till samma melodi.
      Fortfarande när jag hör melodin, börjar armarna veva enligt känt mönster. När jag nyligen hörde Macarena på radion tillsammans med en 21-åring, började hon genast röra sig rytmiskt och armrörelserna gick inte att ta fel på.
      – Lena, när den var populär, gick jag på lågstadiet och alla kunde dansa den!!
      Jag mindes Frankfurt och hon sina klasskamrater i Floby i Västergötland.

      Inga stora bevingade ord

      En av sönerna gifter sig i dagarna. Detta manifesteras med en hejdundrande fest, som brudparet sparat ihop till alldeles själva och planerat minutiöst. Hundratalet gäster deltar och de kommer från Sverige, Norge och USA. Brudparet verkar i Norge, har studerat i USA och bor numera på Västkusten i Sverige.
      Här och var funderas det säkerligen över om tal måste hållas. Måste det talas på engelska så att de långväga gästerna förstår allt på bekostnad av den äldre generationen, som inte fått möjlighet att lära sig språket? Hur får man balans i talet så att det både roar och är allvarsamt välmenande, och sen kanske också på engelska?
      Kan man kanske betala någon för att skriva talet åt sig? Det annonseras om talskrivare men hur personliga känns talen i så fall? Litet skeptisk är jag efter att häromdagen ha sett en annons, där en ung kvinna erbjuder ”skriv tjänster” och på de fem rader som annonsen innehöll hade hon lyckats klämma in ett skrivfel, kallat sin utbildning för fel egennamn, gett sig själv en felaktig titel och sedan gjort särskrivningen i rubriken! Jag skulle i varje fall inte ha anlitat henne.
      Men, invänder du, i talet hörs inte felskrivningar – nej, jag vet. Men jag planerar inte att anlita någon talskrivare heller. Jag har redan knåpat ihop ett tal, där jag både berömmer brud och brudgum för sina goda val av livskamrat, hälsar bruden välkommen till familjen och ger ett gott råd inför framtiden och detta tar maximalt fyra minuter, om jag inte kommer av mig.
      Det goda rådet hämtar jag från en schlager från 40-talet, som spelas mycket sällan i radion numera, men vars sentens tål att upprepas i många sammanhang, också i dag. Jag tror, att Harry Brandelius gjorde melodin populär. Nyckelmeningen i texten lyder: Lyckan är alls inte den som du tror, inga stora bevingade ord. Nej, lyckan är lågmäld…”.
      Det är fantastiskt att gifta sig, lova varandra stöd många, många år framöver. Men lycka är ett stort ord. Litet mer konkret blir det, om vi byter lycka mot harmoni, eller hur? Knappast någon känner lycka eller harmoni annat än för korta ögonblick, även om man har ett bra liv. När fylldes du senast av denna känsla? Jag gör det ofta vid förmiddagskaffet på lördag, när jag hunnit veckostäda, kanske bakat en sockerkaka och slår mig ner med en kopp nybryggt kaffe och Karlstads-Tidningens korsord. Sockerkakan kan bytas ut mot en tinad kardemummabulle som Findus bakat. Harmonin hänger inte på vem som bakat. Känslan kan också infinna sig på kökstrappan en tidig morgon, när naturen vaknat före mig och möter med fågelsång och en kelsjuk katt svassar kring benen.

      Glädjeyra med tårta!

      Glädjeyra på universitetet har vi kunnat läsa om i media, inte en utan många gånger i vår. Strålande ansökningssiffror och utmärkelsen Årets studentstad är bara två exempel. Kommunen skall verkligen ta åt sig av äran, när vi talar om en bra studentstad, till och med den bästa i Sverige i år. Det finns goda förutsättningar för att trivas i Karlstad, om man är student. Ett sextiotal tårtor på rad utanför Aula Magna gick åt som smör i solsken, när utmärkelsen firades.
      Ibland önskar jag att jag hade en tårtreserv att ta till i mitt dagliga jobb. Studenterna gör sig mycket ofta förtjänta av godbitar. De sliter hårt, med både studier och extrajobb för att få tillvaron att gå ihop. Dessutom har många av dem små barn som kräver planering och omsorger. Ibland skulle jag rent av vilja ha några gosedjur att dela ut. Rätt som det är, ser jag farmödrar och mormödrar promenera på universitetsområdet med små telningar.
      Nu senast var det lille Adrian, fyra månader, som jag träffade en tidig morgon. Hans mamma studerade till tandhygienist på distans från Östergötland och hade obligatorisk undervisning i Karlstad några dagar. Mormor hade rest från Finland, där hon var bosatt, för att vara barnvakt åt Adrian, medan dottern gick på föreläsningar. Tidigare var det Ludvig som fångade min uppmärksamhet. Han berättade stolt att han var fyra år och jättemätt efter att ha fikat med sin farmor, och de väntade på att pappan skulle bli klar med sitt seminarium. Två studieengagemang som spände över tre generationer.
      I vimlet varje dag möter jag studenter som är värda beröm. På Konsum härom kvällen mötte jag Linn, ursprungligen från Härjedalen, som kom till Karlstad för snart två år sedan, efter att ha jobbat i Lillehammer några år och som fortfarande då och då, reser till Norge för att jobba extra. Bredvid studier på helfart har hon engagerat sig i Röda Korset och reser runt i gymnasieskolor och talar om mänskliga rättigheter. Det förvånade mig inte ett dugg, när hon berättade att en termin i Marocko väntar till hösten. Ett resestipendium hade gjort denna ”utflykt” möjlig och där skulle hon skriva sitt examensarbete.
      Ett e-postbrev häromveckan från en student i 50-årsåldern väckte mig till eftertanke. Studentskan hade i 40-årsåldern sagts upp från sitt jobb vid en omorganisation, satsat på en drygt treårig utbildning, som leder till kvalificerade jobb, där man stöttar utsatta människor. Just när examen hade firats drabbades hon av en svår sjukdom som gör det omöjligt för henne att utöva, inte bara det yrke hon utbildat sig till, utan också alla andra jobb. I sådana möten räcker inte ett gosedjur långt som tröst.
      Det finns också grupper av studenter som förgyller allas våra liv. Anar du, att jag menar universitetskörerna, vars sångare lägger ner lika mycket tid som en idrottsman på sitt fritidsintresse. Träning, träning och sedan match, nej, jag menar konsert. Lön eller arvode är inte på tal, på sin höjd en tårtbit då och då efter konserten. Vad vore årets studentstad utan sina körer?
      På återseende

      Om bussförare och bussåkande

      Om jag för ett ögonblick hemfaller åt ungdomligt språk, skulle jag vilja utbrista: jag älskar bussförare. Jag vågar påstå, att det handlar om flera bussförare trots att jag varit gift med en och samma i många år. Med anspelningen ”ungdomligt språk” menar jag bara, att det i dag sällan görs skillnad på älska och tycka om, inte heller mellan hata och ogilla.
      Min första bussförare hette Anders-Gustaf och körde Utters bussar i Frändefors på 50-talet. Han tog emot alla passagerare med en glad hälsning. Och han tog sig gärna mer än en extratur runt torget i Uddevalla vid avgångstiden för att kolla så att ingen av oss ”lantisar” blev kvar i sta´n. Han måste ha haft en turlista, även om vi tvivlade då och då, och mottot måste ha varit ”kommer någon gång efter utsatt tid”.
      I vuxen ålder har jag också gärna tagit bussen. Inte ens dagligt busspendlande mellan Alster och Filipstad under halvannat år på 70-talet gjorde mig less. Arbetsdagarna blev extremt långa, när jag lämnade hemmet halv sex på morgonen och återkom vid halv sju på kvällen, men det var innan barnen gjorde entré.
      Att senare i livet ta sig med två-tre barn från Östra Fågelvik till dagis, skola och jobb i Karlstad, var förenat med äventyr. Utan skojfriska och uppmärksamma bussförare som ibland såg mig låsa ytterdörren, saktade in farten och stannade så vi hann med, hade livet blivit mycket komplicerat vissa dagar.
      De egna tre gossarna lärde sig tidigt att åka buss. Många av deras kompisar hade aldrig tagit bussen, inte ens med sina föräldrar, utan bad ibland att få hänga med dem för att lära sig, hur man gör.
      Tack och lov för nattbussen till Väse på helgkvällar, när gossarna blev ungdomar och ville ”göra staden”. En och annan gång agerade bussförarna väckarklocka vid vår hållplats. Det hände också, att de mer handgripligen fraktade ungdomarna hem, om de somnat och inte vaknat förrän i Väse. Denna omsorg har kostat mig en och annan blomsterbukett genom åren.
      Detta var tänkt att bli en berättelse om mina så kallade busskompisar, som jag lärt känna på bussen genom åren, först genom småprat om väder och vind och därefter genom betydligt allvarligare samtal till och från jobbet. Jag kan inte ens namnen på några av dem, men med andra växlar jag numera både brev- och korthälsningar och vi känner varandra mycket väl.
      Som Du förstår, har jag lättare än många andra att stämma in i den gamla allsången om busschaufförer som har glatt humör. Gör som jag, åk buss! Vi som bor i och runt Karlstad har täta turer att välja mellan för ett vardagsnöje som heter duga.

      Intet är som väntans tider

      Våren är på väg. Jag har sedan slutet av januari tolkat än det ena, än det andra som vårtecken, för att övertyga mig själv om att vi går mot ljuset, även när snön vräkt ner över landskapet som senast nu i helgen.
      Jag minns, hur jag redan i början av februari alldeles förtjust berättade för alla, hur paret Skata börjat reparera sitt risiga bo från förra året. Deras bo finns i ett träd, 20 meter från mitt tjänsterumsfönster på tredje våningen, och jag kan i jämnhöjd med skatboet se hur de kämpar tillsammans. Paret Skata hjälps åt om pinnarna är så långa att de, om de jobbade ensamma, riskerar att tippa över.
      Visste du förresten, att skatornas bon efter några år kan liknas vid höghus? Om de trivs med sitt bo det ena året, fortsätter de bygga vidare nästa år, och nästa år och slutligen, om trädets höjd tillåter, har det blivit ett ”höghus”.

      •••

      Och jag minns, hur jag en lördag för några veckor sedan, fick en guidad tur i grannens stora ladugård, och blev vittne till hur lammungar kom till världen. Hur de slickades rena av sin mamma och på verkligt stapplande ben tog sina första steg.
      Det hade fötts hundratalet lamm bara den veckan och jag kunde inte ta fel på hur stolt den unge bonden kände sig, när han fick visa upp familjens alla lammungar. När han också visade de fem baggar som gjort alla dessa lammförlossningar möjliga, fanns det några i sällskapet som suckade och undslapp sig kommentarer som inte passar sig i ett anständigt kåseri.

      •••

      Så har det fortsatt. Jag har skyndat på våren genom att så frön i plastbyttor som funnits i skafferiet. Jag har köpt ”färdiga” fröpåsar men har också skrapat frön ur paprikor, lagt på tork och sått. I fönsterkarmen mot söder är det fullt, även om den första sådden, som bestod av pelargonior, slog helt fel. Bara två frön tog sig.
      Och under sängen står jordfyllda mjölkkartonger med potatis på tillväxt för utplantering, när jorden reder sig utomhus. Snacka om rejält försprång! Vem vet, midsommar kanske bjuder på färsk potatis, som tjuvstartat under sängen.
      Ett kryss i almanackan blev det 19 mars! Då hördes första lärkan i Östra Fågelvik, inte av mig men genom metoden mun-till-mun nådde mig ryktet, och sedan var det ingen tvekan, lärka=VÅR!

      •••

      Ett vårtecken, som jag minns från min barndom, är, när pappa skulle kolla grobarheten på havren och vetet i god tid för att veta, hur tjockt han skulle så, när jorden väl redde sig. Han räknade upp 100 korn på vardera ett par tallrikar, fuktade lätt och inväntade resultatet.
      Hur många korn skulle gro? Det var förmodligen min första kontakt med procenträkning och dess koppling till vardagslivet. I dag står procentsatsen för grobarheten redan på säcken man köper.
      Fortsatt glad vår!

      Vi duger, både Du och jag!

      Åldern spelar ingen roll. Är du ny på jobbet är känslan densamma, oavsett du är 24 eller 61; osäkerheten gör sig påmind som pirr i magen, rodnande kinder eller tunghäfta. Men Du, detta är helt normalt. Vem minns inte sin första anställningsintervju eller sin första dag på jobbet? Jag minns precis, hur jag satt längst ut på stolen på ena sidan av ett skrivbord med Ferlinskolans rektor mitt emot. Att stolen inte tippade är ett under! Jag fick trots detta det utlysta vikariatet, kanske för att rektorn behövde arbetsro för andra rekryteringar.
      Och höstterminens första skoldag i personalrummet (som på den tiden kallades för lärarrum), ”råkade” jag presentera mig med mitt flicknamn gång på gång, trots att jag hade bytt namn flera månader tidigare. Kanske det inte spelade någon större roll, vem hör namnet vid en presentation, men kinderna blossade vid varje felsägning.

      •••

      Nog trodde jag, att jag nu i mer än fullvuxen ålder, skulle kunna behärska situationen. Men där fick jag tji! ”Du är väl inte ny på jobbet”, hör jag i andanom någon säga. Nej, inte ny på jobbet men nu handlar oron om att skriva rätt saker som ny krönikör. Jag tillstår gärna, att jag nu hanterar pirrandet i magen bättre och till och med kan skratta åt mig själv.
      Att skriva texter inom ett visst område med en i förväg hyggligt definierad målgrupp är en helt annan sak än att kommunicera som krönikör. Inte minst lärarutbildningen för länge sedan lärde mig, att det är viktigt att anpassa sitt budskap. Det är stor skillnad på en levnadsglad sjundeklassare och en vetgirig gymnasist på jakt efter högsta betyg. Målgruppstänket har medfört, att jag konstant kollat dem jag mött i vimlet de senaste veckorna och undrat: ”Kan du vara en av Karlstads-Tidningens läsare?” Har du möjligen känt dig iakttagen, så kan det ha varit jag?

      •••

      Nybörjarkänslan är naturligtvis ett utslag av osäkerhet. Och rädslan att inte räcka till är allmänt utbredd. Jag möter den dagligen, såväl hemmavid som borta. Tänk om vi fullvuxna kunde förmedla mod till alla unga människor, visa dem att vi också är osäkra då och då, hur gamla vi än är, hur tufft vi än uppträder och hur dräpande kommentarer vi än strör kring oss.
      Aldrig någonsin har vi haft så ambitiösa och framåt unga människor som vi har i dag. De är målmedvetna och tror att de måste kunna prestera så kolossalt mycket för att duga. De kan saker som vi inte hade en susning om vid deras ålder och ändå ifrågasätter de sin förmåga.

      •••

      Och, Du, vi behöver ju inte alltid vara bäst. Det räcker att vara bra, eller till och med tillräckligt bra, som en av mina tidigare chefer uttryckte saken, när hon tyckte att jag jobbade för länge med ett uppdrag som hon väntade på.
      Visst kan vi väl lova varandra att försöka ingjuta hopp och mod i våra medmänniskor, såväl unga som äldre, genom att ha en uppmuntrande kommentar på lut när vi möts. Det tar inte längre tid att säga något vänligt och positivt än att grymta något ohörbart.
      På återseende!

      Karlstad 100 000 kräver tanter!

      Många sliter sitt hår med frågan, hur kommunens vision ”Karlstad 100 000” skall förverkligas. Det skall bloggas, värvas, synas och höras om Karlstad. Fler utanför Värmland skall notera Karlstad. Vem vet, detta kanske ger en och annan ny Karlstadsbo för en tid. Men kommer nykomlingarna att trivas och stanna kvar här?
      Jag vet precis vad som bidrog till att jag som blyg, osäker, 20-åring kom att trivas så gott i Karlstad att jag stannade kvar här så lång tid, att både jag och våra vuxna barn upplevs tala värmländska, när vi vistas utanför Värmland.

      •••

      Det är utan tvekan ”tanters” förtjänst att jag förblev Karlstadsbo. En alldeles speciell ”tant” kom att spela störst roll. Jag skäms litet, när jag kallar henne för tant. Hon var 43 år, när jag flyttade in i ett möblerat rum i hennes tvårummare på Färjestad och fick del i kök och badrum. ”Tant” Marianne blev min trygghet i Karlstad.
      Livet som ”inackorderad” var välbekant för mig efter sju år i hyresrum under läroverkstiden i Vänersborg. Men detta blev ändå något nytt. Hon blev den bästa fadder jag haft och hon lärde mig det jag behövde veta om Karlstad med omnejd, hon skaffade mig extrajobb och hon lyssnade, när jag längtade hem. När jag för en tid provat på egen studentlya på Orrholmen, flyttade jag tillbaka till min ”tant” för att bo där tills jag bildade familj.

      •••

      En annan tant som också betydde mycket för mig som ny i Karlstad, var fröken Berta Helk. När examensarbeten skulle skrivas, blev denna tant ett ovärderligt stöd på Stiftsbiblioteket vid Tingvallagymnasiet. Hon visade hur många gånger som helst, hur läsapparaten fungerade, när jag skulle läsa Karlstads-Tidningen från 1905 för att utröna hur unionskrisen hade behandlats i värmländsk media. Hon var lika hjälpsam, när jag senare skrev uppsatser om Anderberg och Moberg.
      Hennes uppmuntran sträckte sig så långt att hon bjöd mig hem till sig en lördagseftermiddag; till ett hem som var så översållat av konst från golv till tak att jag vare sig förr eller senare sett något liknande. Jag har senare förstått, att fröken Helk spelade stor roll för andra nya studenter också.

      •••

      Jag menar, att Karlstad behöver snälla tanter som kan fungera som faddrar för nyinflyttade ungdomar och vuxna för att kommunens vision om 100 000 skall bli verklighet. Tanters betydelse för trivsel och omtanke får inte föraktas, även om det inte känns häftigt och flashigt.
      Varför är exempelvis ingen tant utsedd att blogga om Karlstad? Vi tanter har livserfarenhet att dela med oss av, kan lyssna, ge råd och sträcka ut en hjälpande hand och med enkla medel uppmuntra nya i Karlstad, oavsett hemvisten funnits i Dalsland eller Irak, i Åre eller Afganistan.
      På återseende.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se