Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Det är något visst med studenter

      Det är något visst med studenter! Du och jag möter dem överallt i arbetslivet; i media, företag, myndigheter och organisationer – och i egna företag. De arbetar i det tysta som handläggare, utredare, lärare, ingenjörer, ekonomer, personalvetare, socionomer, sjuksköterskor, mäklare och mycket annat. Och så finns det dem som syns och hörs litet mer.
      Mer än en gång har jag hört, att studenter är en stor anledning till att man trivs så gott att arbeta på Karlstads universitet. Att arbeta med och bland studenter är precis så fascinerande att man faktiskt kan stå ut med ett och annat. Det är något visst med studenter.
      Det har passerat många tusen studenter mellan 1967 och 2017. Då var vi 443 och nu är de mer än tjugofem gånger fler. Och det är inte bara unga människor. Den yngste i höstas var en artonåring som studerar till civilingenjör och den äldste var 78 år och ville lära mer om Skogsfinnar och Finnskogen.
      Som Karlstadsbo är det inte så konstigt att vi ser och hör dem. Många av studenterna stannar kvar i Värmland, när de väl har studerat klart. Men många blir kända också utanför regionen. Vilka är då de som syns och hörs litet mer? Ska vi ägna oss åt litet name-dropping?
      Visst blir jag glad, när Urban Ahlin tjänstgör som talman när jag kollar SVT Forum från riksdagens arbete; talman är landets näst högsta ämbete, bara kungens är ”finare”. Ahlins västgötska satsmelodi går inte att ta fel på, född och uppväxt i Mariestad, och så vet jag ju, att han tagit sin lärarexamen inom naturvetenskap just här i Karlstad. Och visst blir jag glad, när det går bra för Fredrik Kempe från Vårgårda i melodifestivalen, där han både deltagit själv och komponerat mängder av melodier åt andra artister.
      Han studerade ekonomi här och sjöng förstatenorens stämma i studentkören CMB. När Anna Hedenmo syns i söndagskvällarnas Agenda (SVT), blir jag också glad. Grunden till sin journalistgärning lade hon på informationslinjen här, även om hon naturligtvis har en mängd andra erfarenheter att också luta sig mot i sitt yrkesutövande, något som hon var mån om att påpeka, när hon 2007 tackade för att ha blivit Årets alumn här.
      Mer name-dropping med minsta gemensamma nämnare Karlstads universitet: Dilsa Demirbag-Sten, Olof Persson, Sören Dalevi, Stefan Holm och så har vi bland många andra Rigmor Gustafsson, Nils Landgren och Sofia Karlsson (nu senast aktuell som Anna i årets Värmlänningarna). De har alla tre förädlat sitt musicerande vid Musikhögskolan Ingesund; sedan 2002 en värdefull del av Karlstads universitet.

      Oj, oj, vad 50 år går fort

      Skulle jag känna igen Ulla och Inga-Lill? Det hade gått nästan 50 år sedan vi senast sågs. En dag i augusti i somras stod jag vid bibliotekshuset och tittade på den ringlande kön i riktning mot Sandgrund Lars Lerin. De skulle komma med tåg och vi skulle tillbringa några timmar i Karlstads största turistmagnet – men inte bara där.
      Visst kände vi igen varandra. På långt håll såg jag dem komma och inte kunde jag ana att de nu var nästan 50 år äldre än när vi skildes åt. Vi möttes första gången hösten 1967 när vi kom flyttande till Karlstad som recentiorer vid den nystartade Universitetsfilialen. Inga-Lill och jag hade valt att studera historia och Ulla engelska. De kom från Arvika och jag från södra Dalsland (Frändefors) och vi kom att bli mycket goda vänner.
      Inga-Lill och Ulla bodde 1967 på Orrholmen, medan jag hyrde rum på Färjestad. Redan ett år senare flyttade jag också till Styrbordsgatan i den Vita staden till en studentlya på 19,6 kvadratmeter. Så mycket roligt vi hade på Orrholmen, på Klaraborgs herrgård och i Universitetsfilialens ”huvudbyggnad” som i dag rymmer Kulturskolan. Kära nå´n så många gånger vi traskade upp- och nerför dessa stentrappor. Varje gång jag åtskilliga år senare följde sönerna till musiklektioner, kände jag igen vartenda trappsteg upp till andra våningen där våra föreläsningar hölls och upp till tredje våningen där universitetsbiblioteket höll hus.
      Nu var vi alltså tillsammans igen för en dag utan att under sisådär 45 år vare sig ha träffats eller brevväxlat. Vi kollade naturligtvis Lerins konstverk och vi som alla andra stannade till en extra stund framför den väggstora målning som föreställer bokhyllor med slitna pärmar. Åsynen av dessa pärmar väcker alltid igenkännande kommentarer.
      Jo, det var första gången som Ulla och Inga-Lill besökte det ”nya” Sandgrund där vi dansat som 20-åringar. Inte nog med det, de hade aldrig sett det ”moderna” Karlstads universitet som i år firar femtioårsjubileum De hade efter studierna lämnat Värmland för fortsatta studier och arbetsliv.
      Jag som flyttat till Värmland och Karlstad hade däremot stannat kvar här. Självfallet ställde vi kosan till Kronoparken där jag som trygg ciceron visade runt på Karlstads universitet. Det var hit som Universitetsfilialen flyttat sin verksamhet 1974, blivit Högskolan i Karlstad 1977 och därefter 1999 Karlstads universitet.
      Till hösten är jag säker på att vi ses igen, inte bara vi tre, utan många, många fler av de 443 som började studera här 1967.

      Hvad stort sker, det sker tyst

      ”Hvad stort sker, det sker tyst” skriver Erik Gustaf Geijer i sin dikt Odalbonden och visst är det lätt att hålla med om detta. Just i jultider skulle vi kunna ägna några minuter, om inte längre stunder, åt att skänka en tanke till alla dem som gör stordåd i det tysta för att vår vardag skall bli bekväm och behändig. Vem tänker du först på när jag skriver så?

      Jag tror att du, som jag, först tänker på alla som jobbar inom serviceyrken; inte minst i julruschen när vi inbillar oss att vi har så ofantligt mycket att stå i, så mycket som bara måste hinnas med. Personal i butiker, på bussar och tåg har haft det extra snärjigt de senaste veckorna. Att då klara av att se och uppmärksamma oss som individer och inte bara som kravmaskiner – det är service! När kassörskan i min butik hejdar sig mitt i vimlet och säger: ”Du, nu har rödbetssalladen kommit som du frågade efter för ett par veckor sedan”, då blir jag alldeles varm om hjärtat eftersom det är nästan lika viktigt som adventsljus i familjen. Eller när den unge manlige kassören påminner mig, trots att kön bakom mig är ansenlig, om kattmaten som ändrat format i butikshyllan. Då får jag nästan lust att krama honom.

      En annan yrkesgrupp som jag regelbundet blir glad över är tidningsbudet som tidigt om morgnarna är på alerten. Jag kan inte tänka mig morgonkaffet utan en dagstidning – kan du? Snöyra och mängder av minusgrader, tidningen ligger ändå i lådan hos oss ute på landet även om vi inte plogat. Tidningsbilen hör jag forcera snödrivor och isfläckar, när jag fortfarande drar mig i sängen – och väldigt sällan får jag chansen att öga mot öga tacka för denna fantastiska service! När jag i nyligen för en gångs skull fick tidningen i handen, var jag iklädd nattlinne och gummistövlar. Inte passade det då att ge honom den kram han förtjänar!

      Vem har inte i höst tänkt på SJ-personalen, när vi kunnat höra dem nästan ducka när de meddelat oss resenärer alla förseningar? Visst, SJ som företag har misskött sitt uppdrag över hövan, men inte den personal som du och jag mött när vi reser. Det är ledningspersonalen som inte klarat av att se över sin organisation, se behovet av underhåll och inte tagit sin personals varningssignaler på allvar. Lokförare, konduktörer, tågvärdar och serveringspersonal borde få en extra julklapp i år, ni kan sträcka på era ryggar. När vi skämtat runt fikaborden om dråpliga händelser från våra tågresor, har det egentligen inte handlat om er.

      När nu julfriden så sakteliga sänker sig över vår del av Världen, önskar jag att den skall hitta till dig och de dina. Julens äkta budskap kan ta sig många uttryck, varför inte i omtanke om dem som i det tysta lyser upp vår vardag!

      God Jul och Gott nytt år!

      Musikstunder i sakrala rum

      ”Tyst, morsan läser predikoturerna!” Så har det låtit många gånger genom åren när barnen hyschat på varandra för att jag i lugn och ro skulle kunna läsa den finstilta texten som berättar vad länets kyrkor erbjuder för gudstjänster och andra aktiviteter under veckan som kommer. Hör du kanske också till dem som trofast läser dessa predikoturer?

      Jag är inte svårflörtad när kyrkan kallar till musikstunder. Musikanter och sångare som får låna kyrkorummet vid sina musikaliska utsvävningar håller genomgående god kvalitet. Jag tror mig aldrig ha blivit riktigt besviken och då har jag ändå besökt många värmländska kyrkor av just denna anledning, till exempel Filipstads, Brunskogs, Norrstrands, Arvikas, Väses och naturligtvis Östra Fågelviks.
      Ibland är kyrkorna mer än fullsatta. I somras fick prästen i Norrstrandskyrkan en kväll gå runt och be oss sätta oss litet närmare varandra för att alla skulle få plats, vid andra tillfällen är det mer glest med besökare. Nu senast var det Kronoparkskyrkan som väckte min uppmärksamhet. En liten rad i predikoturerna avslöjade att jag skulle få mig ”fina visor & franska toner” till livs, om jag begav mig dit.

      Och det var en konsert jag skall minnas länge. Vacker musik från hela världen, konstnärligt, kraftfullt och samtidigt känsligt framförd av Pasi Pasanen, musiklärare i Karlstad, och före detta Arvikabon Börje Wessman också han musikpedagog, som båda spelar accordeon; ett instrument som till det yttre liknar ett dragspel men som har diskant på båda sidor om bälgen och därför klarar av de mest avancerade musikstycken. Att konserten råkade infalla på FN-dagen kändes helt rätt; god musik förenar människor. De franska tonerna stod Martina Wessman för, utbildad dans- och musikalartist.
      Och det var inte vilka franska toner som helst, klassiska pärlor som vi förknippar med Edith Piaf och hennes livsöde grep tag i publiken. Stämningen var magisk. Men detta var inte nog. När de flesta av oss trodde att konserten var slut, dök ytterligare en Wessman junior upp. Med egen byggd fiol anslöt han sig till musikanterna och musik framfördes på fiol, accordeon och piano av 3xWessman samt Pasanen. Fiolen hade Fredrik Wessman byggt på lediga stunder, när han som svetsare jobbade med skeppsbyggeri på en ö i Nordsjön. Det känns minsann som en rätt udda förströelse att med kraftiga arbetsnävar snida fram ett så känsligt instrument.

      Jag blev alltså inte besviken den här gången heller på musikstunden i kyrkan och kommer att fortsätta leta efter guldkorn under rubriken Svenska kyrkan i våra lokala tidningar. Jag föreslår att du gör detsamma så kanske vi ses i kyrkan nästa gång!

      På återseende!

      Oväntat möte i Stockholm med mersmak

      Det var trångt i restaurangen på hotellet i Stockholm, när jag skulle äta lunch på utbildningsdagen jag deltog i. Jag kom litet sent, fick leta efter en ledig plats att slå mig ner på och fann slutligen en plats hos två kvinnor som jag inte tidigare mött. Det blev ett möte som jag sent skall glömma.
      Namnetiketten på mitt bröst fick dem att kommentera, att jag jobbade på Karlstads universitet. Båda råkade känna till Värmland som studenter, den ena som student vid Högskolan i Karlstad och den andra vid folkhögskolan i Molkom för tjugotalet år sedan. Båda kom från västkusten och arbetade numera i Göteborg.
      Carina föll pladask för Karlstad, redan dagen efter att hon flyttat hit. Hon hade kommit flyttande från Uddevalla och tyckte nog att Vänern var en aning liten i jämförelse med det hav hon var van att kunna skåda ut över. Men när hon på morgonen för upprop på sin utbildning kände sig vilsen, bestämde hon sig för att ta taxi till Kronoparken. Det skulle ju naturligtvis inte bli någon vana, buss och cykel skulle gälla i fortsättningen. Men nu stod hon utanför huset på Lamberget, där hon hyrde en liten lägenhet, och taxin bromsade in. Föraren undrade vart hon skulle och hon sade ”till högskolan”. För tjugo år sedan var universitetet fortfarande högskola. Sagt och gjort, taxiföraren startade taxametern och började köra österut, när han plötsligt frågade om hon var alldeles ny i sta´n. När hon inte kunde förneka detta, bromsade taxiföraren in, stängde av taxametern som tickade och sade: ”Då skall jag köra dig runt på litet sightseeing så du hittar lättare i morgon!” Sedan visade han henne runt, hur hon skulle ta sig till närmaste busshållplats, han visade henne en genväg som hon tryggt kunde ta när hon skulle till centrum och så körde han runt litet i omgivningarna så att hon skulle känna igen sig.
      Hon var helt häpen, när han släppte av henne på Kronoparken och inte ville ha betalt för resan. Hennes första dag följdes av tre års studier på dåvarande systemvetenskaplig linje som hon stortrivdes med. Vi fick en lång pratstund om alla de lärare och administratörer som hon också mindes till namn och karaktärsdrag. Det kändes som om vi hade känt varandra mycket länge, där vi satt och pratade gamla minnen.
      Undrar du kanske, om vi inte alls involverade hennes kamrat i samtalet. Självklart gjorde vi, hon hade läst vid folkhögskolan i Molkom på deras ettåriga utbildning i U-landskunskap och hon berättade dråpliga historier om hur hon som socialantropolog hade praktiserat på värmländska jordbruk och på ett av dem lärt sig talesättet, som hon härmade på sin västkustiska värmländska ”var som folk, drick mjölk!”
      På återseende.

      Radion bjuder på örongodis

      Det strömmar skön musik ur min radio i köket, skulle jag kunna skriva med en lätt travestering av texten till den gamla schlagern Mälarö kyrka, som TV-kändisen Sven Lindahl redan 1968 skrev text och musik till. Texten handlar om en liten gosse som drömmer om att som kantor kunna spela både Beatles och fugor på kyrkorgeln för en trogen lyssnarskara.

      Och när det gör det, det vill säga ”strömmar skön musik ur min radio”, är klockan 06.00 på lördagsmorgnarna. Jag donar alldeles själv i köket, kokar kaffe, läser morgontidningen, löser korsord och skriver privata brev. Övrig familj sover. Visst är jag morgonpigg vanliga dagar men på lördagarna är det andra drivkrafter som får mig att stiga upp. En av dem heter Anders Eldeman och han är programledare för musikprogram i radion. Det börjar med Da Capo i tidig otta men Eldeman fortsätter följa mig nästan hela förmiddagen. I första programmet spelar han gamla skivor en hel timma; en skön blandning av musik från förra seklet. Det är jazz, schlagers, dixie, operetter, filmmusik, folkvisor – ja allt du kan tänka dig – men gemensamt för musiken är att melodierna skall vara från tiden före 1960. Vi som lyssnar kan också önska oss gamla godingar som vi kanske inte hört på länge. Själv önskade jag mig för något år sedan Prins Vilhelms sjömansvals och fick lyssna till den. Nåja, jag hörde bara avannonseringen som löd: ”Och det var Lena Fries från Karlstad som önskat sig denna melodi.” Så kan det gå, när man inte sitter stilla och lyssnar oavbrutet.

      Men detta är inte nog. Senare på förmiddagen återkommer samma programledare i Melodikrysset. Det löser jag inte, men jag lyssnar på musiken vid sidan om veckostädningen, eftersom det är samma bredd i valet av musik. Det kan också sägas om Ring så spelar vi, där småprat och önskeskivor av alla de slag varvas med frågesport.
      Hur Eldeman sedan bär sig åt direkt efter melodikrysset, förstår jag inte, men han förflyttar sig snabbt som en vessla under tiden som nyhetsredaktionen ljuder i högtalarna, från P4 till P2. Det är ungefär så lång paus jag behöver för att ratta in rätt kanal på min radio. I P2 övergår han till att spela klassiska pärlor och underhållningsmusik. Nu senast hörde jag Streisand, Björling och Körberg sjunga, kunde njuta av musik skriven av Stenhammar, Debussy och slutligen nynna med i en av Bellmans epistlar.

      Min musiksmak är bred och varierad men jag är inte allätare. Men likt den lille gossen i Mälarö kyrka uppskattar jag både fugor och Beatles och det må se´n vara Beethovens femte symfoni, Tivedshambo eller Pärleporten. Detta örongodis ger radions musikprogram på lördagarna från klockan 06 fram till 12, bara man orkar hänga med i kanalbytena – pröva Du också!
      På återseende.

      Svårt avsked

      Här står jag och nästan gråter, gamla människan, kanske inte gråter men jag har en tjock klump i halsen i alla fall. Ett är då säkert, jag är urdålig på avsked. Men nu, stå och lipa över att familjens husvagn lämnar gårdsplanen tillsammans med en ung familj från Finland, det trodde jag aldrig.
      Husvagnen, en gammal goding av klassiskt mått, SMV från tidigt 70-tal, ofta kallad för modell Ägget, har följt min familj i 30 år och är nu en raritet för nostalgiker. Vi hade inte mer än fått ut den på blocket förrän det började ringa, och nu hör den hemma i Finland, tolv mil från Helsingfors. En ung familj i 40-årsåldern, skall dra den efter sina häftiga amerikanska bilar, bland annat en Impala modell äldre.

      Jag kan inte riktigt definiera känslan men förmodligen är det mer vemod än sorg jag känner. Jag har ju varit en ivrig tillskyndare av att husvagnen borde säljas. Är det månne vemod över att tiden med småbarn och tonåringar är över? Husvagnen har nämligen inte bara varit en husvagn, som vi hängt efter bilen för turer sommartid. Den har varit så mycket mer.
      Den har också fungerat som extrarum under sommarhalvåren, när husets rum inte räckt till för egna rum åt de tre sönerna. Till långt in på hösten bodde exempelvis en av sönerna i den. Vi fick traska utomhus med tårta och presenter, när han fyllde år i oktober, minns jag. Och naturligtvis fick den tjäna som gästrum, när långväga goda vänner dök upp.

      Men den har också följt oss på semestrarna. Någon enstaka gång till fjällen för skidåkning, även om jag inte var överdrivet förtjust i husvagnslivet vintertid, när mängder av mat skulle lagas och kläder torkas över natten. Desto roligare var det på sommarens resor i södra Sverige. Att försöka natta barnen i husvagnen på dragspelsstämmor vid Nääs slott eller i Ransäter var inte alltid lätt. I varje förtält vid sidan om oss spelades det medryckande buskspel långt in på småtimmarna.
      Husvagnen har stått på campingplatser i Oslo månader i sträck, när en av sönerna arbetade där och lyckades hitta jobb redan första dagen, långt innan det fanns bostad att hyra. Han och flickvännen lärde känna varandra på de ynka kvadratmeter som vagnen består av. De är numera gifta och har betydligt större ytor att röra sig på. En av de godaste middagar jag ätit var just hos dem med utsikt över hela Oslo. Flickvännen lagade middag åt oss, sina blivande svärföräldrar, på två gasolplattor med ett ynkligt litet kylskåp att förvara maten i. Det vattnas fortfarande i munnen, när jag tänker på den desserten!
      Det var nog dessa och andra minnen som kom över mig, när den unga familjen drog iväg med Ägget till en Power Meet för amerikanska bilar i Norrtälje den där söndagen i somras.

      På återseende

      Gustaf Fröding är också min

      Det känns både självklart och tveksamt att välja temat Gustaf Fröding för min krönika. Ämnet borde kanske vara förbehållet den av mina krönikekollegor som på heltid ägnat sig åt Författaren detta jubileumsår. Och jag menar naturligtvis krönikören som vid sidan om intresset för Fröding går fram som en lieslåtterns stormästare på sina ägor, Kjell Fredriksson.

      Men Gustaf Fröding är också min, på ett sätt. Han har mycket konkret följt mig i hela mitt vuxna liv. Under nästan tio år, 68-78, bodde vi i en banvaktsstuga på ett rum och kök i Alster, några hundra meter fågelvägen från Alsters herrgård och dungen, där göken gol! Dit ställde jag mer än en gång mina promenader med barnvagn, läste dikten på den arton ton tunga Frödingsstenen och gick hem. Som om detta inte vore nog, hade vi Frödingkännaren av format, Ingvald Rosenblad, som närmaste sommargranne. Mer än en gång hejdade han mig för att deklamera Nypenrosa, när jag hämtade vatten vid den gemensamma vattenpumpen. Senare har jag förstått att han gärna gjorde så, jag var inte speciellt utvald.

      Varje torsdagskväll sommartid under större delen av 70-talet gick jag till herrgårdsparken. Det var där jag först stötte på Gundegabaletten, som likt älvor dansade över gräsmattorna, när skymningen föll. Det var också där jag lärde känna Fröding på riktigt genom att lyssna till hur konstnären Bertil Carlsson, Alstersvik, på värmländska tolkade Frödings mustiga berättelser, såsom Svampinjoner och Når jag fridd te Anna Lek. Jag hade varit något avvaktande inför det värmländska idiomet dessförinnan men föll pladask. Döm om min förvåning, ja, jag trodde att jag drömde, när jag en dag fick syn på hur en helt naken Fröding kastade sig i Vänerns vatten från en berghäll vid Strandbadet i Alster för ett svalkande dopp. Möjligen var det i skepnad av just nämnde Bertil Carlsson, jag gav mig inte till känna där jag stod på håll.

      När jag senare under några år kom att bo på Jägar Malms väg var det åter Fröding som spökade. Du som kan din Fröding, minns säkert dikten om just Malmens hustrur.
      Nu undrar du säkert, om jag inte alls skall beröra Fröding som skald. Jo visst, det gör jag gärna. Det är i första hand den livsbejakande berättaren Gustaf Fröding jag gärna återvänder till, inte lika ofta den allvarsamme. Säg mig en mer träffsäker beskrivning av ett oskyldigt sommarnöje bland ungdomar förr än den som målas upp i Det var dans bort i vägen? Det är inte svårt att se både snudiga Marja i Bäck och Petter i Toppsta framför sig, förresten inte bara se utan också höra, känna, dofta och smaka. Frödings dikter och berättelser är dessutom en formidabel skattkista för den som är road av gårds- och ortsnamn, och det är jag, så jag njuter i fulla drag av det också.

      Den som lyder råd är vis, sägs det…

      Det är roligt att rensa i rabatter. Det finns dem som inte håller med mig om detta, men jag undrar om de är ärliga då. Visst, om tiden är knapp och rensandet måste ske med väldig fart inför besök av pedantiska gäster, känns det säkert som ett tvång. Men jag har inga vänner av den kalibern och kan därför unna mig att njuta i och inte bara av rabatterna. Tänk dig ett veckoslut utan några andra måsten än mat och vila, då är trädgårdsarbetet en lisa för själen! Tankarna flyger hit och dit, minnen kommer och går, det enda som ”stör” är möjligen de avbrott jag måste göra för att sällskapssjuka katter lägger sig i vägen för min framfart.
      Ibland kan jag komma på mig själv med att förbanna att jag inte lytt goda råd jag fått i trädgårdssammanhang men jag ruskar snabbt bort tanken. Varför växer det kirskål överallt hos mig men inte hos grannarna? Jo, jag har själv importerat detta djävulsgräs eller käringblarr (gamla namn på kirskål) från faster Gretas trädgård i Diö, 40 mil härifrån i södra Småland. Makens faster Greta, född år 1900, visste inte namnet på växten men sade att man kunde använda de späda bladen till matlagning. Hon måste ha varnat mig, så kunnig om växter som hon var som stått på torget i Älmhult i hela sitt liv och sålt egenhändigt odlade blommor! Men jag insisterade och fick en stor planta av kirskålen, som nu stortrivs på mina breddgrader.
      Egentligen är det samma sak med svalörten som översvämmar rabatter och gräsmattor hos mig, så vackert gula blommor och frodigt grönt bladverk som bildar stora mattor långt innan något annat blommar på våren. ”Nej, inte skall du ta sån´t skräp, Lena!”, hör jag fortfarande tant Karin säga till mig, när jag bad om att få ta en tuva i hennes trädgård. Men visst tog jag svalörten och den har accepterat jordmånen. Och jag rensar och rensar så fort blommorna vissnat och tänker på tant Karin och minns.
      Det är precis så det är i min trädgård. Det vimlar av växter från olika håll i Sverige och därför av minnen som får mig att trivas mitt i rensandet. Jag tänker på faster Greta och tant Karin men också på svärmor Olga när nu blågull blommar som vackrast. Blågull kallas förresten också för Jakobs stege, eftersom bladen sitter så symmetriskt att de påminner om stegen som lille Jakob kunde klättra upp till himlen på. Jag tänker på mamma när stormhatten (eller som vi säger ”häst och vagn”) förgyller rabatterna. Det gamla namnet ”häst och vagn” kommer sig förmodligen av att de stiliga mörkblå blommorna påminner om just detta.
      Hade jag lytt råd, hade kanske trädgården inte behövt rensas lika ihärdigt men hur många kära minnen hade den då rymt för mig och de mina?

      Väl mött på Tingvalla!

      Matchhelgerna är bokade ända fram till 19 september, när SM-finalen äger rum på Tingvalla idrottsplats. Nu gäller det att Carlstad Crusaders tar sig till final i sommar också. Jag är ivrig supporter till laget som satt Karlstad på kartan för amerikansk fotboll. Andra lag bävar inför mötet med de spänstiga korsriddarna. Det komiska är att jag inte har några söner att följa bland spelarna. Två av dem spelade visserligen för tiotalet år sedan, men när de lämnade Karlstad för studier och arbete, slutade de med den sporten. Men vi, sönernas mor och far, blev alltså kvar. Man kan fråga sig om inte vi borde ha ”vuxit ifrån”, men det har vi inte.

      Vi har olika intresse i sporten. Maken kollar noggrant, kan regelverk och termer, analyserar spelarnas positioner och utbrister i djupa suckar och irriterade kommentarer omväxlande med positivt menande blickar och vänliga knuffar i sidan på mig, när spelarna gjort något bra, och det gör de ofta.

      Mitt intresse har mer sociala dimensioner. Jag förstår vilket lag som leder, jag vet när en touch down blir till, men jag förstår sällan, varför de ibland sex domarna viftar så ivrigt, kastar gula ”påskfjädrar” runt sig och visslar i ett. Det är heller inte lätt att höra förklaringarna som ropas ut i de skränande högtalarna. Men jag njuter av att spana in vad som händer runt planen, bland spelare, funktionärer och supportrar.

      De spänstiga unga männen, som väger mellan 75 och 150 kg, ser skräckinjagande ut i sina tunga skydd. De rör sig imponerande smidigt, när de skuttar, hoppar, springer och girar på planen. När de knäpper av sig hjälmen, förbyts deras sinnelag. Bjässarna blir ömma i blicken och mjuka i hand­laget, när medspelare skall uppmuntras, masseras eller räckas litet vatten. Och du skulle se dessa muskelpaket, när de egna telningarna på två-tre år ropar ”pappa” från publiken! Jag ser ofta hur en farfar traskar av och an med barnbarnet på sina axlar, medan sonen spelar match. Barnets lycka verkar fullständig, när pappan vinkar från spelplanen. Senast satt ett ungt par bakom mig med en några veckor gammal baby försedd med hörselskydd. Av alla sakkunniga kommentarer som fälldes, förstod jag att pappan var initierad. Recensioner av spelet blandades med kommentarer om babyns mattider samt den planerade pappaledigheten. Och vid grillen står föräldrar, systrar och flickvänner som hemmavid lagat hamburgare till publik och spelare.

      Jag inser att amerikansk fotboll kräver massor av träning och disciplin men tillåter mig att i lika hög grad imponeras av det sociala ”maskineri” som omger sporten här i Karlstad. Väl mött på Tingvalla!

      Arbete befordrar hälsa och välstånd

      Varje fredagskväll säger jag till maken, att han har rätt att slappna av. Det är när han frågar om han verkligen kan ”ta kväll”, när postkodsmiljonärens frågesport på TV börjar, i stället för att jobba utomhus någon timma till, som jag måste påminna honom om detta faktum. Varenda människa vet, att man efter veckans arbete kan unna sig att slå av på takten, när helgen stundar, eller hur?

      Vi är nog båda fostrade efter devisen, att ”arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar månget tillfälle till synd”. Andra skulle säga, att vi har Luther i ryggen men detta uttryck har vi ju fått revidera. Luther lär inte alls ha varit den person som historien gjort honom till. Det får vara hur det vill med det, men visst har arbetet varit viktigt genom århundraden och är så fortfarande. Viljan att göra rätt för sig och de sina är nedärvd genom generationers hårda slit för brödfödan.

      Min pappa fick erfara vådan av inställningen till arbete in på bara skinnet en gång. Familjens bil var inlämnad för reparation och skulle hämtas i staden två mil bort. Motvilligt skulle han ta bussen som en gång om dagen gick i vardera riktningen. Men tidtabeller kan inte alltid hållas, så risken att få vänta några minuter var överhängande.

      Inför hotet att stå overksam vid mjölkbordet vid vägen, valde han att ta en spade med sig dit. Han kunde ju rensa litet i diket för att fördriva väntetiden. Sagt och gjort – han rensade i diket, bussen kom, pappa lyfter spaden i en hejdande gest, bussföraren lyfter sin arm till en vänlig hälsningsrörelse och kör vidare, glatt ovetande om att pappa för en gångs skull ville följa med bussen som passagerare. Utan att säga ett ord till familjen, tog pappa resolut cykeln till staden för att hämta hem bilen. Adrenalinet flödade så han tog sig säkert dit i rekordfart.

      Ett av våra sommarbarn, när jag var liten, behövde inte många veckors vistelse på landet förrän han konstaterade i ett telefonsamtal med sin mamma, att bönder inte tål att man går overksam. Han hade fått lära sig, att man åtminstone skulle ha en höräfsa i handen! Jag kan så här i vuxen ålder konstatera, att den gossen kanske hade behövt vara på landet några fler veckor än han var för att han skulle ha förstått tjusningen med både lantliv och arbete. Men det är en annan historia.
      Men, som skrivet, det är tillåtet, till och med tillrådligt att slappna av då och då. Varför inte börja med det just nu, i den vackraste av årets månader?
      På återseende.

      I valet och kvalet – om de bara visste!

      I dag går många, många av oss i valet och kvalet. Du kanske rent av är en av dem. I tusentals hem funderar man över frågor som ”ska jag, ska jag inte, törs jag och vad ska jag då välja?”
      Det är nämligen sista anmälningsdag inför höstterminens studier på högskolor och universitet just i dag. Hur valet av studier sedan går till, är svårt att veta. Några söker säkert för att temporärt få tyst på en välmenande mamma. Andra anmäler sig för att gardera sig, om de inte får jobb. Åter andra vill inget hellre än att studera mot visst mål och söker mycket målmedvetet.

      •••

      Det är lätt att göra sig lustig över att så många skjuter på valet av studier, eller åtminstone på själva sökandet, till detta dygns sista timmar. Av de 315 000 som sökte i tid förra året, var det 147 00 som gjorde eller kollade sin anmälan de sista timmarna. Inte undra på att antagningssystemet gick ner för räkning och blev trögt som sjutton. Till saken hör att det är möjligt att söka under en hel månad och att utbudet varit känt i flera månader dessförinnan.

      •••

      Tänk om de som känner sig osäkra i valet av studier eller inte, bara visste att valet inte är livsviktigt! Jo, valet att studera är viktigt men om man väljer det ena eller det andra är inte lika vitalt. Det är tillåtet att exempelvis utgå från egna intressen. Och man kan välja en utbildning och ändå senare arbeta inom helt andra branscher. En rejäl utbildning är en investering både på ett professionellt och personligt plan. Vi står inför historiens största generationsväxling och samhället och arbetsmarknaden behöver kvalificerad arbetskraft, som är beredd att ta itu med allehanda komplicerade uppgifter, såväl i Sverige som i Världen.

      •••

      Tänk om våra ungdomar visste mer om den arbetsmarknad som faller utanför rampljuset i media! Tänk om de anade, att det bakom snustorra yrkestitlar kan dölja sig kvalificerade, utmanande och omväxlande arbetsuppgifter, som inte alltid lätt låter sig beskrivas. Där finns jobb som innebär ansvar, resor, ständiga möten, mediakontakter, språkkunnande, stötta medmänniskor; kort sagt det som så många ungdomar säger sig vilja ha ut av sitt yrkesliv.

      •••

      Tänk om någon talat om för mig, när jag var tjugo år, att jag skulle arbeta som administratör, handläggare, utredare, informatör, vägledare, föredragande, sekreterare, chef, skribent, konsult under större delen av mitt yrkesliv! Jag skulle ha undrat, om de var tokiga, jag visste ju inte ens vad begreppen stod för. Nu vet jag bättre, och jag har älskat mitt jobb och sett fram emot de allra flesta arbetsdagar trots att jag utbildade mig för ett helt annat yrke.
      På återseende.

      Tur i spel?

      Hur än jag köper lotter, vinner jag inte. Oförtrutet fortsätter jag ändå att köpa lotter så snart en lottring sträcks fram. I spel har jag bara inte tur.

      •••

      Men på ett område har jag tur som en tok, nämligen vid tipspromenader på ett företag, som här i Karlstad har en stor bilhall. Nu senast vann jag 500 och för ett par år sedan 1500 kronor. Och jag kan inte ett enda dugg om bilar och motorer! När jag för första gången vann något på företaget, var det utlottning på entrébiljetten, där vi skulle ha skrivit vårt namn och angett i vilken bil vi kommit. De församlade gästerna skrattade roat, när min lapp lästes upp som pristagare av en plasthink fylld med produkter som skulle göra lacken gnistrande blank. Skrattet förorsakades av min kommentar att jag kommit i en ”grön Volvo”. Inte visste jag, vad modellen hette, inte heller vilka andra detaljer om modellen som borde ha noterats.

      •••

      För mig är bilen något som tar mig från punkt A till punkt B. Den behöver inte vara elegant, silverfärgad eller försedd med extravaganser. Bara den startar när jag behöver den, är jag nöjd.

      •••

      Hur kan då jag vinna priser på företagets tipspromenader? För det första följer jag med till företaget som sällskap till maken, som är intresserad av allt som går med motor, det må vara bilar, cyklar eller flygplan. Men vad skall jag göra som ointresserat sällskap? Jo, anta utmaningen att lösa tipspromenader som ofta är ett programinslag för att få kunderna att röra sig bland alla nya fina bilmodeller. Genom att kolla i foldrar runt omkring bilarna, hittar jag svaren på frågorna. Det är inte särskilt lätt, men jag har gott om tid, eftersom maken är mycket intresserad av alla bilars finesser. Jag kan lugnt och metodiskt ta mig igenom bilhallen, bara då och då anropad av maken som vill visa något som finns att beundra och förundras av.

      •••

      Tolv frågor – tolv svar, 1, X, 2, och en utslagsfråga, som ofta handlar om att gissa hur många godisbilar det finns i en med sigill försedd glasskål. Då är det min tur att ropa på maken. Han är nämligen en ”fena” på den sortens överslagsberäkningar. Sjutton vet, hur han bär sig åt, men någon form av volymräkning ägnar han sig åt. Han mumlar och räknar, pekar och måttar och så säger han ett svar, som jag sedan hyfsar till efter mitt ögonmått – och så lämnar jag in tipstolvan, som nu gett mig vinster som jag är så glad över. Maken lämnar också in en tipsrad, eftersom han får mina svar, när jag får hans beräkning. Men min ”omräkning” har gjort, att det är jag som kommit närmast i gissningen om godisbilar!! Utan maken hade det inte blivit några vinster – är detta att ha tur i spel?

      •••

      På återseende.

      Guld eller silver i håret – ingen hårfin skillnad

      ”Ditt hår är guld värt!” Så sade hårfrisörskan för ett tag sedan, när jag slagit mig ner hos henne för att bli klippt. Att jag blev förvånad, är bara ett milt uttryck för min häpenhet. Den som sett min babymjuka ostyriga kalufs, förstår min reaktion. Den som känner mig, och det gör hårfrisörskan efter många års trogna besök vet, att min hårvård begränsar sig till klippning fyra gånger om året samt snabba genomkamningar och hårtvätt.

      •••

      Det känns för övrigt lyxigt att skriva ”min” frisörska, men hon känns som det. Egen företagare mitt ute på landet, salongen med numera två stolar, eftersom dottern också är frisör tillika stylist, är inrymd i två hopsatta gammaldags arbetsbaracker som renoverats med stilsäker hand och placerad så att utsikten är fullständigt hänförande över storslagen jordbruksbygd. Mer än en gång har vi beundrat årstidernas växlingar i snödrivor, nysådda åkrar, vajande eller nytröskade sädesfält eller översvämmade ytor som vi oroligt dryftat farhågor om.

      •••

      Men vad menade hon då med att detta cendréfärgade, numera gråsprängda, hår skulle vara värdefullt. Jag borde väl själv någon gång förstått att så var fallet. I stället har jag fått höra, att jag är alltför snäll mot håret. ”Du borde tvinga håret någon gång, försök att forma det till en frisyr med mousse och spray, hår måste betvingas”, har det hänt att goda väninnor sagt.

      •••

      Men nu handlade det om något helt annat. Hårfrisörskan hade nämligen känt eller förstått att jag aldrig tonat eller färgat håret. Inte ens i tonåren, jo möjligen då, frestades jag när kamraterna gjorde sig extra fina för att vi skulle på dans med dansbandet Flamingo, men jag stod emot, eller rättare skrivet, jag var säkerligen för feg för att prova.

      •••

      Men bakgrunden var helt enkelt, att hårkonstnärer letar efter naturella hår när de på fortbildningsdagar skall visa sina nya produkter inför yrkesverksamma frisörer. Ett hår som tonats eller färgats många gånger går inte alltid att lita på. Kombinationen av nya kemiska preparat och ett redan många gånger behandlat hår ger oförutsedda resultat. I ett redan färgat hår riskerar reklammakarna att inte kunna stå för den nyans de utlovar.

      •••

      Min frisörs kommentar om ”guld värt” sitter kvar i skallen eller är det i hjärtat den har slagit rot. Just den dagen kanske jag behövde ett uppmuntrande ord. Men det får vara hur det vill med detta. Priset är inte förhandlingsbart. Jag skall behålla min hårfärg, den som naturen gett mig från början och som sedan påverkats av det liv jag levt. Jag byter inte bort mina stänk av silver mot ett guldkantat pris.

      På återseende

      Frostig vinternatt med ”dubbel” värme

      Har julkalasen ändrat karaktär? Frågan ställer jag mig efter att ha deltagit i en fest som jag sent skall glömma.
      En vecka kvar till jul, tempot högt uppskruvat och stressen gjorde sig då och då påmind. Det var 15 minusgrader utomhus, snön hade fallit hela dagen och det kändes gott att krypa upp i soffan för att se på TV. Så ringer telefonen, när klockan är 21.
      ”Hej, vi har fest här i skogen. Kan inte ni komma över? Följ stigen mot Korg-Annas, ta till höger strax före stengärdsgår´n och följ marschallerna!”
      Så småningom förstår jag, att det är på allvar. Vi är bjudna på ”grillparty”, mitt i smällkalla vintern! Efter viss tvekan står vi redo, påbyltade som Michelinfigurer med ficklampor och gångstavar. Ytterligare en signal meddelar, att skjuts redan är på väg genom skogen. Några hundra meter in i skogen, möter oss två fyrhjulingar som smidigt parerar snödrivor, snötyngda neråtböjda kvistar på den smala skogsstigen. För mig som hittills stått emot alla inviter om skjuts på dylika fordon, är detta äventyr nog, och jag kramar förtjust, om än krampaktigt, den unge mannen som jag sitter bakom på bönpallen och så susar vi iväg.

      •••

      Något senare är vi framme. Brasan, som är omgiven av nyhuggna sittvänliga stockar, knastrar och sprider en gudomlig värme, tio-femton personer är redan på plats, glöggen värms över elden och korvar läggs på grilltunnan. Att senapsflaskan av plast är alldeles deformerad efter att ha legat för nära brasan, är det ingen som bekymrar sig om. Innanför ramen av stockarna är det så varmt, att vi knappt kan tåla oss, och utanför är kylan bitande och vass.
      Några i sällskapet bär tomteluvor och plötsligt reser de sig upp, grupperar sig och brister ut i skönsång. Och då menar jag verkligen skönsång! De lämnade oss efter några julsånger för att ansluta till den kör som på annan plats i socknen övade inför julens konserter. De hade bestämt sig för att överraska, när de på eftermiddagen fått höra vad som planerades.

      •••

      Den julstress som några av oss hade känt, blev som bortblåst. Stjärnklar vinternatt, månbelyst landskap, gnistrande snökristaller, värmen från brasan och trevligt sällskap i många åldrar! Kanske gav detta annorlunda julkalas åtminstone ett svar på frågan om livets mening. Jag är i varje fall säker på att vi som tog oss ut i skogen den där kvällen, fick nya och spänstiga krafter, som tv-tittandet absolut inte skulle ha gett oss.

      Jag kan stilla oron som vän av ordning känner inför tilltaget att ställa till med fest i skogen: värdar för julkalaset äger skogen.

      På återseende.