Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Vad är det som försiggår därborta?

      Det var inte längesen vi fick en projektuppgift i engelskan. Ungefär en månad fick vi på oss, och arbetsuppgiften var helt fri. Det enda kravet var att det skulle ha något att göra med ett engelsktalande land. Jag vet inte varför, men den första tanken som slog mig var Guantanamo Bay.
      Åtminstone jag har aldrig fått grepp om vad som händer därborta. En ö var det va? Kuba eller något. De håller en massa terrorister i styr och gör vår värld mycket säkrare, och det är väl bra, eller? Sanningen skulle dock visa sig vaara lite mer komplicerad än så.
      • • •
      Jag skulle vilja se mig själv som ganska allmänbildad. Intresserar mig mycket för politiska frågor, läser mycket tidningar och försöker hålla mig
      uppdaterad så gott jag kan.
      Ändå kan jag inte direkt påstå att jag känner mig sådär väldigt välinformerad om vad som verkligen händer där borta. Att jag sen är ganska bra på att ignorera sådant som inte är sådär väldigt angeläget för min egen del, eller i närheten av mig, gör väl att jag kanske har mig själv att skylla för att jag inte vet mer om det här sedan innan.
      • • •
      Under året släpptes filmen, som kanske egentligen borde gå under kategorin dokumentär, ”The road to Guantanamo”, där man följer tre män från det att de tas tillfånga till det att de senare släpps fria ur fängelset. Trots en ganska tam prestation av skådespelare och en i övrigt rätt dålig filmproduktion, lyckas de hur som helst visa under vilka vidriga förhållanden dessa fångar hålls, och vad de utsätts för.
      Vissa klipp i filmen är bara pinsamma och man tänker att såhär kan det verkligen inte gå till, det här kan inte vara sant.
      • • •
      Hundratals fångar hålls kvar på misstanke om att de kanske kan ha gjort något, utan chans att förklara sig eller att få ta sitt fall genom en rättegång. Helt enkelt för att det inte finns konkreta bevis för att de verkligen har något med terrorism att göra över huvud taget.
      Istället tvingar man fram bekännanden om att de varit inblandade i något som har med terrorism att göra, efter lovord om mer mat, trevligare cell och humanare behandling i övrigt. När också fångar under 18 år placeras i cellerna, som faktiskt hänt ett flertal gånger, undrar man ju verkligen vad det är som försiggår där borta.
      • • •
      Visst finns det kanske en och annan terrorist bland dessa hundratals fångar, men med tanke på alla de oskyldiga som drabbas av detta, undrar man ju om det är rätt väg att gå. Citat Amnesty international: ”Guantánamo Bay has become a symbol of injustice and abuse. It must be
      closed down“

      Vad händer när indierna vill ha bil?

      Då var det dags för ännu ett höstlov. Herregud så fort tiden går. Detta blir mitt näst sista då jag ju faktiskt går i tvåan på gymnasiet. Tvåan på gymnasiet!! Än en gång slås jag av hur oerhört fort tiden går. Det känns som det inte alls var längesen jag lämnade mellanstadiet för sommarlov, och senare nya äventyr på högstadiet, men det var ju fem år sedan. Oj oj.
      • • •
      Starten av tvåan på gymnasiet innebar för min del studier i såväl biologi, fysik, kemi och naturkunskap, och frågan är om jag hittills nästan lärt mig om mer än vad jag verkligen vill veta. Visst visste man ju en hel del om hur vi människor bokstavligen talat misshandlar vår jord tidigare, men att verkligen studera effekterna sätter sina spår på näthinnan. Det är i helt osannolika mängder vi släpper ut växthusgaser och konsumerar miljöfarligt material, samtidigt som jordmånen i de fattigare länderna belastas så tungt att ökenspridningen blivit ett allvarligt problem. Vi pumpar slut på fossila bränslen, och vi i västvärlden är en sån otrolig belastning på miljön att forskningen för utflyttning till andra planeter i rymden är högre prioriterad än någonsin.
      • • •
      Jorden blir mer och mer mättad på människor, och fattigdomen bekämpas med stora medel genom skuldavskrivningar för U-länder. Men hur bra kan egentligen alla människor få det utan att jorden helt enkelt blir överbelastad och inte orkar stå emot?
      Klart är ju att jordens bärkraft bara når närmre och närmre bristningsgränsen, och vad händer egentligen när alla indier ska ha en Volvo V70 dom också? Lite dåligt exempel kanske, men allvarligt. Vi västerlänningar lever gräsligt lyxigt, utan att egentligen tänka på det, eller för den delen uppskatta det så överdrivet mycket som vi borde heller.
      • • •
      Att nyheten om att Nordkorea testsprängt kärnvapen, eller för den delen att Iran återupptagit sitt kärnprogram får en ju också onekligen att fundera på hur gärna vi människor egentligen vill leva på denna jord. Intressant är också hur USA:s roll som världspolis än en gång testas. Som det är i dagens läge finns det länder, och sen USA. Ungefär pappa till resten av världen eller något. Det är läskigt i vilket järngrepp ett enda land kan hålla världen i.
      • • •
      Det blev flera olika saker i en och samma krönika. Men ack så aktuella. Budskapet får precis som förra krönikan jag skrev bli att små förändringar här och där kan hjälpa oss för en bättre värld. Kanske kan vi inte göra något åt president Bushs politik och USA:s roll i världen, men nog kan vi tänka en gång extra innan vi slänger mjölkförpackningar i soptunnan eller tar bilen när det inte behövs.

      Små förändringar leder framåt

      Beroenden finner jag ganska intressant, och vi har ju verkligen hur många som helst i våra liv.
      Vissa är mer tydliga och vissa mindre. Vissa väljer vi själva, och vissa finns helt enkelt bara där.
      Ta olja till exempel. Det är ju något vi globalt är beroende av på grund av att i princip hela vår värld byggts upp runt denna svarta sörja.
      Sen har de flesta av oss ett behov av att träna för att må bra, och detta kan man väl på sätt och vis kalla ett beroende. I alla fall för mig, och detta har jag tydligt känt av de gånger jag lidit en längre skadeperiod där jag inte kunnat idrotta över huvud taget.
      Ett par månader av körtelfeber i våras är nog det jobbigaste hittills faktiskt, då man när man är drabbad av det ju knappt får utöva någon fysisk aktivitet över huvud taget.
      Att jag skriver här i KT grundar sig ju också det i ett beroende, då jag ju faktiskt började min ”krönikekarriär” efter att ha grävt ner mig ganska djupt i träsket dator/spelberoende, och skrev om det.
      • • •
      Något som kommit starkt på senare år är ju dock vårat ökande sockerberoende, och våra dåliga matvanor, och detta har ju faktiskt växt till ett riktigt stort problem.
      Jag tror nog de flesta av oss sett dokumentären Super size me, och ingen kan ju längre ignorera alla de problemen snabbmatskedjorna och den ökande konsumtionen av färdigmat fört med sig.
      De otaliga sjukdomar som fetmaproblemen för med sig får en ju verkligen att fundera över, precis som de säger i Super size me, när det blir allmänt accepterat att hoppa på personer som är feta och inte gör minsta lilla för att ändra på det. När man helt öppet kan kritisera en rökare och säga vad den misshandlar sin kropp utan att någon höjer på ögonbrynen.
      • • •
      Jag måste säga att jag själv besitter ett ganska djupt rotat sockerberoende. Jag är dock av den typen som verkligen inte kan gå upp i vikt.
      Det spelar ingen roll vad jag äter, eller hur mycket, min vikt står oförändrad i alla fall. När jag blev sjuk i våras trodde jag kanske att det skulle bli en vändning och att jag skulle lägga på mig lite, men nejdå. Vips gick jag ner fem kilo istället.
      Man börjar ju dock fundera på det som händer i kroppen men som ändå inte syns. Jag menar, minst två snabbmatsmåltider per vecka, godis och läsk, och annat smått och gott i cafeterian varje dag i skolan kan ju verkligen inte kroppen må särskilt bra av.
      • • •
      Å andra sidan, de riktigt feta och ohälsosamma personernas dieter, som vi kan se i något av de otaliga program som nu går på TV som behandlar detta ämne, får ju mitt intag av ohälsosamma produkter att se ytterst harmlöst ut. Jag menar, tre-fyra liter läsk om dagen och de varorna personerna i programmen har i kylen är ju bara sjukt.
      Förändring är dock på gång, och detta har vi nog mycket att tacka Morgan Spurlock och hans dokumentär för. Jag läste senast i Metro här i veckan att man på samtliga av New Yorks restauranger ska förbjuda en viss sorts ohälsosamt fett, som används när man tillagar maten.
      En liten förändring, men små förändringar här och där, är början till något större.

      En sommar präglad av svett

      Vi har just haft en sommar utan dess like med temperaturer vi normalt bara kan drömma om här i Sverige. Utomlandsresor har knappast varit nödvändigt för att få uppleva det lite mer tropiska klimatet från det vi normalt har här i Sverige.
      Jag tycker det är intressant det här med årstider. Jag menar, sol och värme är ju det vi – jag tror nästan samtliga av oss – sitter och längtar efter de mörka kalla vinterkvällarna. Tanken om en promenad genom den sprudlande gröna parken, eller en utflykt till stranden med familj eller vänner känns verkligen som en väldigt avlägsen dröm. Annat är det när sommaren väl kommer, som den som sagt verkligen gjorde i somras.

      •••

      Helt plötsligt blir det jobbigt med den där underbara promenaden genom parken då det på t-shirten börjat bildas en svettfläck där bak på ryggen redan innan man kommit utanför dörren.
      Vid den stunden då du verkligen är framme vid parken, ja då är helt enkelt den där rinnande svetten allt för besvärande för att för att det ska vara möjligt att suga in det där underbara gröna du såg framför dig för sex månader sedan då du tog den där kalla promenaden den sista biten hem från bussen.

      •••

      Aldrig blir man nöjd. På sommaren är det för varmt, för allvarligt talat, samtliga av oss lär x antal gånger den här sommaren sagt något negativt om värmen, och på vintern är det för kallt. Där tror jag verkligen ingen kan komma undan med att inte ha klagat någon gång.
      Men klagandet dessa årstider kan ju knappast mäta sig med den inställningen som finns hos människor inför den årstiden som vi står för nu. Hösten. Det blir mörkare och mörkare för var dag, och det känns som vi i ungefär samma tempo blir tröttare och tröttare för varje dag.
      Det känns som vi har fler regntimmar än soltimmar, trots att vi bor i Karlstad. Vi har minst fem månader (lätt överdrift) kvar tills vi kan få bevittna något som kan kallas snö, men vadå. Då är det ju för kallt istället. Men just det! Varför allt detta klagande, träden får ju i alla fall fin färg.

      •••

      Nej tacka vet jag våren. Efter flera månader av mörker är det verkligen underbart att suga in lite ljus, och bara tanken på flera månader av svettig-innan-man-kommit-utanför-dörren, eller nåja, så kanske man inte tänker då, men värme och grönska får det ju att sprudla både i kropp och själ!
      Vi är bra på att lura oss själva och sukta efter bättre tider. Jag önskar bara att jag kunde lura mig själv att vi inte har över ett halvår tills jag återigen får känna ljuset fylla mitt sinne.

      Relationen till läraren påverkar betyget

      Sommarlovet lider mot sitt slut, och sorgligt nog är detta sista krönikan jag skriver innan jag återigen sitter där i skolbänken och ännu en gång ska försöka bilda en bra relation till de nya lärarna, och få dem att tycka om mig så mycket som möjligt, för i grund och botten känns det ibland som att det är det allt handlar om. Det finns ämnen där du gör prov och helt enkelt får ett resultat som sen ger betyg, vilket är klockrent, och sen mindre klockrena ämnen där läraren helt enkelt har full makt över vad man ska få i betyg. I dessa ämnen handlar ju betyget knappt 50 procent om vad du verkligen kan och 50 procent hur mycket läraren tycker om dig. Jag antar att dessa bedömningsämnen aldrig kan göras riktigt rättvisa, men vissa lärares inkompetens skrämmer mig.

      •••

      Min relation till skolan är lite speciell. Från klass ett till fem rullade allt på som för alla andra barn, och något som grämde mig lite var att alla mina kompisar som jag umgicks med på fritiden gick i en klass över mig. Varför det blev så vet jag inte riktigt, men det är få riktigt bra kompisar jag haft i min egen ålder. Man hade ju hört om dessa som visade sig duktiga och sedan fick hoppa över en klass, och hoppades väl att man själv också kanske skulle få chansen till det, men för var år som gick kändes det mer och mer som en avlägsen dröm.
      I klass sex krävde hockeyn att jag skulle byta från min skola här ute i Skåre till Rudsskolan, eftersom det där finns speciella hockeyklasser där man även på skoltid tränar hockey. Sagt och gjort så började jag på Rudsskolan, men stannade inte mycket längre än en halv termin. En av mina lärare föreslog sen att jag skulle gå upp och gå med dem i sjuan och testa ett tag för att se hur det gick, då hon tyckte det gick överdrivet lätt för mig i de ämnen vi hade, och då tog jag min chans.

      •••

      Som jag skrev tidigare så gick ju i princip alla mina barndomskompisar hemma i Skåre, och jag valde därför att flytta tillbaka hit, och helt enkelt börja pendla till hockeyträningarna som var på skoltid. Jag fick också specialanpassa mitt schema lite för att hinna med det hela, men det sköttes smidigt och äntligen fick jag gå där jag verkligen kände mig hemma, och går nu fortfarande tillsammans med mina kompisar ett år över mina jämnåriga på gymnasiet.

      •••

      Åter till det här med betyg. Gymnasiet är oerhört mycket tuffare än grundskolan enligt mig, och aldrig har vårat fullständigt korrupta betygssystem gjort sig mer tydligt än nu. I grundskolan påverkade det inte mig, för då var det helt enkelt toppbetyget som gällde för det mesta. Det är helt otroligt att någon som nätt och jämt lyckas att genom mediokra prestationer och lite (mycket) fjäsk för läraren får samma betyg som en annan som är riktigt duktig, men kanske saknar det där lilla sista som krävs för att nå toppbetyget. Jag kan inte för allt i världen förstå att vi haft det här systemet så länge som vi har, för i grund och botten är det ju ungefär samma system som när siffersystemet gällde.
      Förändrat betygssystem med femgradig skala efterlyses.

      Visst är golf en idrott

      Jag har alltid varit en idrottskille, som sysslat med allt möjligt. Jag spelade länge både hockey och fotboll tills dess att jag blev så pass gammal att det inte längre gick att kombinera, då säsongerna gick in i varandra för mycket.
      För tillfället är det fotboll och golf som gäller, och sen om man ska räkna in snowboardåkandet på vintern då också kanske. Fast vänta nu, golf? Kan det verkligen räknas in här? Denna underbara sport som det debatteras så mycket om. För en sport är det faktiskt, då definitionen på sport helt enkelt är ”något man kan tävla i”.
      Huruvida det är en idrott eller inte kan däremot diskuteras, men jag måste säga att det onekligen är jobbigt att vandra kors och tvärs över banan (tyvärr slår man ju sällan rakt och landar där man borde) i ofta över fyra timmar.

      •••

      Men hur mycket ska man egentligen ta ut sig, och hur jobbigt ska det vara för att det ska få kallas en idrott? Enligt wikipedias definition ” Idrott kan definieras som kroppsövningar med fysisk aktivitet för att få motion” faller den ju utan tvekan inom ramen, så ja, antagligen kan vi då fastställa att det faktiskt är en idrott.
      Att sedan så pass många anser att det inte är en idrott kanske har att göra med att man faktiskt sällan tar ett löpsteg, och så väl unga som drygt 80-åringar kan hålla på med det. Ja, ni läste rätt, om jag inte missminner mig så läste jag i tidningen Svensk golf för ett tag sedan om en dam i de äldre åren (kan hon ha varit över 90 till och med?) som bestämt sig för att med hjälp av personlig tränare lära sig denna idrott.
      Och det är ju faktiskt det fina med golf. I princip alla kan spela, och till skillnad från de flesta andra idrotter kan även de som kanske av medicinska skäl inte har möjlighet att helt enkelt orka med idrotter som allt som oftast kräver god kondition, och när man med andra idrotter pensioneras vid strax över 30 års ålder kan man här hålla på livet ut. Damen jag skrev om ovan påvisade väl också onekligen också att det aldrig är för sent att börja.

      •••

      Golf kallas ju ibland för ”moderatbandy”, men detta är en bild av golfen som enligt mig efter de senaste årens utveckling helt borde suddas ut. Visst, det finns klubbor för tiotusentals kronor, och medlemskap i vissa klubbar på bra mycket större summor än så, men i takt med att marknaden växt har också billigare märken kommit, och du kan få tag på klubbor för strax över tusenlappen. Ett medlemskap i en mindre klubb behöver inte kosta så mycket det heller, så golf behöver inte vara mycket dyrare än andra sporter.
      Men nu får det vara nog. Solen skiner och golfbanan väntar!

      Mamma, pappa och barn

      Att surfa runt på Internet är ju något som ligger mig ganska nära an, och det är ofta där jag får inspirationen till det jag skriver i mina krönikor.
      Så även denna gång, då jag satt och tittade runt lite på diskussioner om min förra krönikas ämne poker, när jag fick syn på en diskussionstråd om föräldraskapet och barn. Denna diskussion hade till och med gått så långt att några bestämt sig för att en tråd inte var nog för detta ämne. Här behövdes en hel community!

      •••

      Även om det kanske är ett tag tills föräldraskapet blir aktuellt för mig så tyckte jag det var lite intressant att se olika pappors tankar och diskussioner om vad många (mig själv inkluderad) kanske tycker är det viktigaste i våra liv – våra barn. Communityn jag pratar om har adressen ”www.pappaforum.nu”, och är alltså tänkt att vara en mötesplats för pappor. Såväl nyblivna, som dem som har varit det sedan länge. Eller nyfikna själar som jag.
      En diskussion som pågick när jag var där handlade om , vad jag tycker är, det intressantaste angående föräldraskapet; att 95 procent av alla ungar väljer att skrika på mamma minst ett tjugotal gånger innan de väljer att ropa på pappa. Om detta ens blir aktuellt över huvud taget.
      Har mamman hela tiden ansvaret och sköter alla blöjbyten, all matning och annat är det ju självklart att barnet kommer närmast just mamman. Detta är ju något som sedan gäller genom i princip hela barn- och ungdomen tills man flyttar hemifrån, just för att man kanske inte kände samma närhet från pappan ända från början.

      •••

      Det har skrivits ett flertal böcker om detta, och hur man kan jobba för att fördela arbetet mellan sig och få barnet att se likvärdigt på båda föräldrarna. En kille på denna community jag nämnt skrev om hur han och hans sambo delat upp allt arbete extremt noggrant mellan sig ända från födseln. Allt skulle ske varannan gång, och detta fungerade enligt honom mycket bra.
      Med tiden när bebisen sedan började öppna munnen ramlade underligt nog ordet ”mamma” trots allt ut först. Det intressanta med detta var dock att det inte bara var just mamman som var ”mamma”, utan även pappan var mamma här. Det dröjde faktiskt bra länge innan barnet lärde sig att mamma inte var något samlingsnamn för de som kunde ge dig mat och tog hand om dig.

      •••

      Även leken med barnet, och närheten pappan ger tror jag är en stor och viktig del. Angående detta berättade en kille om hur han ofta när han besökte lekparken med sin son ofta såg pappor som helt enkelt bara stod och tittade på medan barnen leker, och blev klart besvärade över att behöva trösta ett gråtande barn inför andra människor. Jag menar, är det konstigt att det blir mamman som går först om det är så?

      •••

      Regeringen har ju i alla fall gjort sitt i denna fråga, och förespråkar just ökad pappaledighet. Tack vare detta ges ju dagens pappor klart bättre möjligheter att komma nära sina barn än vad man hade tidigare. Dra nytta av ledigheten och skit i pengarna du förlorar. Tiden du får spendera med ditt barn är värd långt mycket mer än någon förlorad arbetsinkomst du kan få lida.

      Fotnot: Community (eng:samhälle/gemenskap) är ett samtals- och mötesforum på Internet. Kan vara en egen portal, kan vara öppen eller enbart för medlemmar.

      Poker har flera sidor

      Överallt ser vi den, och den spelas i vart och vartannat hem nu för tiden. På TV går det inte 15 minuter utan att man sett en reklam för den. I tidningarna skrivs det om den flitigt.
      Vad pratar jag om? Poker naturligtvis. Som ett brev på posten nådde ut i så gott som alla hem. Vad som för några år sedan var något som fördrevs i skumma källare av minst lika skumma människor, är idag något som blivit ett spel för var människa.

      •••

      Bakom hela denna explosion av pokerintresset ligger nätpokern. Helt plötsligt är man aldrig mindre än ett musklick från pokerborden, och kanske lite lättförtjänta pengar. Jättekul för vissa, som kan hålla sitt spelande på en nivå där de vet vad de håller på med, och åt helvete för andra som inte är lika kontrollerade och nu alltså inte behöver mer än klicka ett par gånger för att torska i princip allt de har.
      Vad har då jag för relation till pokern? Jag är av naturen så att när jag hittar något som intresserar mig, så går jag in stenhårt för att bli om inte bäst, så i alla fall väldigt bra på det. Så var det också med pokern. Det började med skojspel tillsammans med polarna. Jag fastnade direkt. Det var hem och sitta timtal framför datorn och läsa på nätet om detta fascinerande spel, för att sedan beställa böcker på engelska från USA för att studera ännu mer, och nu, två år senare är jag fortfarande lika fast i sannolikheter hit och odds dit.

      •••

      Jag har följt pokerscenen riktigt tätt inpå under dessa år och kan bara säga att jag hittills inte sett en enda tidning (vi bortser från renodlade pokertidningar här), där pokern inte målats svart på vitt. Antingen är det Hans som åker jorden runt och drar in miljoner på detta spel, eller så har vi Kalle som nu sitter på behandlingshem mot spelberoende efter att ha spelat bort allt han har. Vad hände med alla dem som spelar för att det är kul, och alla människor som samlas med polarna för en trevlig pokerkväll, och som faktiskt har kontroll på sitt spelande?
      Jag vill tro att pokern kanske fortfarande inte är fullt accepterad i samhället. Detta för att den hittills hållits utanför det svenska spelmonopolet och istället skötts av företag registrerade i skatteparadis som folk kanske inte känner full tillit för.
      Jag är glad över att Svenska spel tog beslutet att vandra in på pokermarknaden. Jag hoppas nu att pokern helt ska få bort sin stämpel som någon oärlig verksamhet bland det svenska folket. Det finns ju självklart nackdelar med intåget på marknaden också. Till exempel med sådant som ökande spelberoende.

      •••

      En sådan här ökning hade dock i vilket fall varit oundvikligt, då jag tror de flesta av dem som nu blir det, annars hade blivit det på utländska pokerrum.
      Skillnaden nu är att pengarna omsätts inom svenska gränser, istället för att rinna iväg ut i världen. Det får väl ändå ses som något positivt.

      Våga göra ditt eget val

      Val är någonting vi gör varje dag. Stora som små, och alla de val vi gör formar det liv vi lever, och hur vi ska bli i framtiden. Jag som tonåring har redan gjort ett förhållandevis stort val när jag valde till gymnasiet, och om inte mer än ett par år står jag för ännu ett egentligen mycket större val; högskolan, och vad det ska bli utav mig i framtiden.
      Jag har genom mina hittills ganska få levnadsår lagt märke till hur många människor som egentligen helt verkar sakna egen handlingskraft, och hela tiden glider med på andras val. Bekvämt kan det väl verka, men jag tror ett sådant här agerande kan sätta sina spår senare i livet, när det inte längre finns någon som gör valen åt en.

      •••

      Jag är av typen som alltid gör sina egna val, och sällan bryr mig särskilt mycket om vad andra tycker och tänker. Ofta får jag också med mig andra människor i mina val. En ledartyp skulle man väl kunna säga.
      Men vad tänker jag då på för sorts val? Det kan vara allt från vilken skidbacke man väljer ner för berget, till som just vilken gymnasielinje man ska välja. Detta gör ju mig lite till en bov i det hela, som påverkar andra så pass mycket i de val de gör.
      Ni som läste intervjun med mig i KT som skrevs innan jag började skriva krönikor, vet att jag spelar fotboll, och egentligen hade tänkt att ”elitsatsa” i år genom att gå över från Hertzöga till Carlstad United. Jag gjorde det, och tränade med dem i cirka tre månader under vintern som nu gått, men bestämde mig häromveckan för att hoppa av och gå tillbaka till Hertzöga igen.
      Ett för mig riktigt stort val, som säkerligen till stor del kommer påverka hur mitt liv kommer bli framöver. Jag menar, från träning i princip varje dag i veckan och seriöst seriespel i pojkallsvenskan och resor varannan helg, till ett juniorlag som är tänkt att spela juniorfotboll i division två, samt bara träna ett par gånger i veckan. Det blir en jäkla annorlunda vardag.

      •••

      Jag har varit där förr; Givits stipendium för mitt fotbollsspel, plockats upp i både juniorlag och B-lag, men gjort valet att dra mig ner tillbaka i lagen ändå. Ibland kan jag tycka och känna att valet jag gör att inte ge fotbollen en ordentlig chans är så fel något bara kan bli, men ibland också att vägen jag går nu är den rätta, och vad jag verkligen vill. Huruvida jag gjort rätt eller fel har jag ingen aning om. Finns det ens ett sådant svar?
      Alla har vi givits en egen fri vilja, och en möjlighet att helt själva forma det liv vi lever. Visst ska man lyssna på andra och ta lärdom av deras erfarenheter, men till en viss gräns.

      •••

      Gör man sina egna val och ”följer sitt hjärta”, så tror i alla fall jag att man senare i livet när man blickar tillbaka kan känna sig nöjd även med de snedsteg man tagit. Man har ju som sagt i alla fall följt sitt hjärta.

      Kan vi njuta av vardagen?

      Varje vecka är det samma visa om och om igen. Man har sitt schema att följa i skolan eller sina arbetstider på jobbet, sina träningstider på kvällarna eller barn att skjutsa. I bland kanske någon stund över då man kan hitta på någonting annorlunda.
      Åtminstone jag har grymt svårt att känna mig särskilt levande över huvud taget i en sådan här vardag. Jag behöver saker att blicka framåt mot, saker att längta efter, för att över huvud taget orka.

      •••

      Jag var för några veckor sen iväg på skidresa till dolomiterna i Italien. Detta var en resa jag varje dag under minst ett halvår drömt mig bort till, och den blev, om än inte perfekt, så nära därtill. Solsken nästan varje dag, off-piståkning i perfekt puder ett par av dagarna, samt mycket, mycket trevligt ressällskap.
      Problemet när man längtar så desperat efter något, är att förväntningarna ibland byggs upp så mycket att det man längtar efter inte har en chans att svara upp till dem, och det är som gjort för att man ska bli besviken.
      Samma sak gäller väl egentligen materiella ting. Det är ju oftast riktigt spännande och kul att längta och spara riktigt länge för att ha råd med någonting man verkligen vill ha. Att sen ha själva grejen, kan väl vara trevligt kanske, men ofta är det väl kanske inte riktigt så häftigt som man förväntat sig. Man inser att lycka och välmående kanske sitter lite djupare än i något som en vägg-TV.

      •••

      Att kunna leva i nuet och verkligen uppskatta alla små saker i vardagen är långt ifrån något alla kan påstå sig göra. Som jag sa är jag själv inte alls särskilt bra på detta. Här kommer dock flickor, tjejer, kvinnor (you name it) in i bilden. Ena dagen är det samma gråa vardag som vanligt, men sen träffar du henne.
      Plötsligt är det inte så jobbigt att stiga upp på morgonen, de annars så tunga sakerna man måste göra blir plötsligt mycket lättare och man… Ja, lever.
      Att varje dag vakna med en längtan efter någon speciell, och fortfarande när man går och lägger sig ha samma längtan, trots att man kanske träffat personen bara några timmar innan, ja det är så långt mycket bättre än att längta till vilken resa eller händelse som helst.

      •••

      Det ska inte behövas en nära döden upplevelse eller rent av dödlig sjukdom för att vi ska vakna, och stanna upp och njuta lite av livet. Vardagliga ting, bara känna att man är vid liv. Lev och sprid liv runt dig. Även i de allra dystraste tider, blicka framåt, saker och ting faller tillrätta tillslut.

      Ett bra språk ger respekt

      Åtminstone jag har under de senaste månaderna flera gånger stött på debatten om vad som sägs vara det viktigaste vapnet i vår vardag – språket. Utan ett välvårdat och utvecklat språk kommer man inte långt i livet talas det om, och detta är något jag tror på fullt ut.
      Det hela började med att jag sprang in i en artikelserie i en Expressen-tidning, som jag hittade på bussen för ett par månader sedan. Där talades det om ”sveket mot barnen”, och hur ungdomar ägnar allt mindre tid åt saker som läsning av böcker. Också förmågan att skriva och uttrycka sig hade blivit allt sämre bland barn och ungdomar under de senaste åren.

      •••

      Frågan är, vem har vi att skylla för det här? Ingen, anser jag i alla fall. Det är så här tidens gång har artat sig och teknikens utveckling har gjort att böcker helt enkelt inte är lika intressanta längre. Jag är en person som tycker om att läsa, men har fruktansvärt svårt att hitta tid till det. När det sedan oftast tar ett tag att komma in ordentligt i en bok och den kan verka dötrist till en början så blir det ju inte lättare att avsätta mer tid till att fortsätta läsningen av boken.
      Datorn, tv:n och kompisar lockar helt enkelt mer än något så gammalt och uråldrigt som läsning av en bok. Vad som ska till för att jag nu för tiden ska läsa en bok är väl egentligen att den garanterat är bra och ger mig någonting. Säg Harry Potter-böckerna.
      Jag hörde den första genom högläsning på lågstadiet och blev fullkomligt förälskad direkt. Efter det har jag alltid vetat att den här boken kommer ge mig något. Den är värd tiden jag faktiskt avsätter för att läsningen.

      •••

      Vi hade så sent som för några veckor sen en ”läsvecka” i skolan, där en timme per dag en lektion omvandlades till en lästimme, för att på fredagen avslutas med ett tal av författaren till boken ”Låtsaskungen”, Torgny Karnstedt. Han talade om mycket intressanta saker runt språket och dess vikt. Kort och gott ett riktigt underhållande föredrag.
      Debatten om språket är något som behövs, och även om jag inte tror att en läsvecka kommer få personer som normalt kanske inte läser särskilt mycket att läsa mer, så är det fortfarande ett bra initiativ av skolan att visa att man fått upp ögonen för det och visar att man faktiskt vill göra något åt det.
      Språket är något vi måste värna om. Jag som ofta besöker olika Internet-communitys märker dagligen hur viktigt det är med ett bra och förståeligt språk för att man ska bli respekterad och förstådd på rätt sätt bland andra.

      •••

      Språk är ofta långt mycket viktigare än om det står pojke 13 år, eller pojke 24 år i din användarprofil någonstans på nätet, och jag ser ingen anledning till varför inte samma skulle gälla ute i vanliga livet.

      Skona våra friluftsdagar

      Att komma tillbaka till skolan det senaste året var ju minst sagt speciellt, för jag menar, gymnasiet är ju inget man börjar varje dag. Det var mycket vi skulle informeras om. Det var papper hit och papper dit. Slutligen kom lärarna med den sista informationen.
      Detta var informationen om lagen som inte längre tillåter oss lägga en enda krona på skolaktiviteter. För mig, hängiven snowboardåkare som jag är, gick ju tanken direkt till skidresan som av de flesta skolor anordnas på vårterminen varje år. Nu var det slut med dem, för de flesta i alla fall.

      •••

      Skolministern har alltså förbjudit oss att lägga några pengar över huvud taget på aktiviteter i skolan, med anledningen ”det är ju synd om dem som inte har råd att följa med”. Jag menar, synd om dem som inte har råd att följa med!? Ta skidresan som exempel här. Att åka skidor är inte gratis, för det kostar ju tusentals kronor med pjäxor, skidor och överdragskläder och allt vad det är. Mitt i allt detta tillkommer en utgift på kanske 400 kronor för att åka bort och att åka skidor med polarna en dag. Vilken skidåkare kan inte undvara dessa pengar?
      Om det tryter med ekonomin finns det ju alltid sätt att tjäna pengar på också, även om det kanske krävs lite slit för det hela. Dela ut reklam eller vad som helst. Sen har vi ju också skaran som kanske hemskt gärna vill pröva på men helt enkelt inte har pengar, men snälla skolministern, hur stor är denna skara? Livet är inte alltid helt rättvist, och här kanske den gruppen helt enkelt får stå ut med att stå tillbaka.

      •••

      Här på Sundsta-Älvkullegymnasiet har några vänliga själar löst det så att de anordnar en skidresa utanför skolans direkta ansvar, så vi har möjlighet att komma runt denna lag. För dem i grundskolan blir det värre, för där har de ju inte de möjligheterna.
      Att jag bara tar upp skidresan som exempel beror helt enkelt på att jag inte kan komma på något annat som kostar över 100 kr på en friluftsdag. Jag menar, det finns ju ofta saker som curling, skridskoåkning, pulkaåkning och allt möjligt. Det mesta är ju till och med gratis. Vad mer kan skolministern ha tänkt på? Skolresor?
      I dessa fall kan jag mer förstå att alla inte har råd att lägga tusentals kronor på en resa med klassen till världens ände, men var och hur man ska resa iväg är ju något som bestäms tillsammans och de flesta är ju då så pass hänsynsfulla att de följer en budget som alla har råd med.

      •••

      Detta är i alla fall vad jag vill tro. Ett alternativ skulle ju också vara att förbjuda, eller alternativt sätta en maxavgift som är tillåten för skolresor, men snälla, skona våra friluftsdagar.