Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Vad vill ni berätta?

      Jag har i några krönikor ondgjort mig över de lokala politiska partiernas låga aktivitet på sina webbplatser. Därför gladde det mig när de borgerliga partierna i Karlstad startade en gemensam webbplats; Allians för Karlstad. Äntligen ett initiativ för att sköta sitt uppdrag att bidra till samhällsdebatten och litet valuta för alla de skattepengar som går från kommuner och landsting till lokalt partistöd!

      •••

      Utmynnade då det goda initiativet i ett spännande och dynamiskt (två politiska favoritord) resultat? Mitt svar är nja. Webbplatsen ger många ögonblicksbilder ur den värmländska poltikens vardag vilket är både bra och dåligt. Efter några besök kan man inte annat än förbanna den nya teknik som gjort det möjligt att ta kort med telefonen och sedan omedelbart lägga ut dem till allmänt beskådande. Uppenbarligen tycker alliansens företrädare i Karlstad att det är intressant för medborgarna att ta del av interiörer från olika möteslokaler med medföljande grimaserande politiker. Å andra sidan finns det också dagsaktuella kommentarer till det lokala politiska skeendet på ett sätt som är nytt. Här ligger helt klart den lokala politiska majoriteten i lä, inte minst socialdemokraterna.

      •••

      De socialdemokratiska bloggarna är ofta en god illustration av den elakhet som en kåsör i mitt husorgan DN skrev, nämligen att bloggarna till stor del fylls av ett innehåll av typen: Obama är bra och själv är jag lite lös i magen. Riksdagsmän och andra fyller sina bloggar med fullständigt ointressanta politiska observationer blandat med lika meningslösa detaljer ur privatlivet. Inte en enda egen politisk tanke eller ställningstagande skymtas, desto mera djupsinnigheter av typen: ”Nu är Reinfeldt dum igen” mixat med bilder på ”spännande” möten i London, Helsingfors eller på Bommersvik.

      •••

      Nu gäller inte formeln ovan bara bloggar. Min snörpiga ton kan komma sig av jag på en vecka läst både Margareta Winbergs och Pär Nuders memoarer och det var ingen uppbygglig läsning kan jag säga. Sida upp och sida ner med illa dold självuppskattning men väldigt litet av politiska tankar. Den egna karriären beskrivs i detalj och namndroppandet är ymnigt men vad som egentligen drivit dem politiskt är lika oklart efter jag slagit ihop pärmarna som innan jag började läsa. Liksom på bloggarna saknar jag att de politiska kvalen beskrivs, våndan att försöka bestämma sig för en linje när man inte har facit. Istället tycks det politiska tänkandet komma färdigpaketerat från ovan och mottas utan någon inre friktion.

      •••

      Ah, tänker jag, annat var det med Wigforss och Fredrik Ström men inser sedan att det är ju väldigt orättvist att jämföra den medelmåttiga riksdagsmannen med dessa berättare. Frågan kvarstår dock, vad är det man egentligen vill berätta med dessa bloggar och böcker. För medelålders har väl bloggandet i sig kanske fortfarande en aura av modernitet och visst är det möjligt att de kan ge en känsla av att vara med i ett skeende men vem är egentligen den tänkte läsaren – de närmast sörjande partikamraterna?
      FIA EWALD

      Finns det ett universitet i Karlstad?

      Strax före jul utbröt en debatt om yttrandefriheten på Karlstads universitet förorsakad av att en visserligen pensionerad men ändå kvarvarande universitetslektor med kraft på universitetets interna diskussionsforum angrep kollegor som angavs propagera för den såkallade flumskolan. Eller snarare utbröt en början till debatt som snabbt dog i julfriden.

      •••

      Låt mig först säga att jag inte har särskilt mycket respekt för Jan Björklund i allmänhet och i synnerhet inte för hans skolpolitik. Jag menar, en minister som i det lilla yrkesliv han haft använt ett språk tätt tryfferat med uttryck som ”ludermässigt” men sedan är upprörd över högstadieelevers språkbruk, hur trovärdigt är det? Eller någon som ständigt hävdar att han är ”kunskapens” banérförare i skolpolitiken men i en radiointervju säger att han ”skiter” i vad forskningen kommer fram till när det gäller lärande i skolan?
      Detta var dock inte universitetslektorns åsikt, snarare tvärtom, vilket han med emfas uttryckte på det interna diskussionsforat. Det skulle han aldrig ha gjort eftersom det föranledde universitetets kommunikationsdirektör att ingripa och raskt stänga av lektorn från forat, föregivande att det endast var till för universitetets medarbetare och lektorn var ju pensionerad. Bilden som skulle förmedlas var att det alltså bara var en rent regelstyrd administrativ åtgärd. I en debattartikel i NWT muttrade några andra universitetsadministratörer om personangrepp som den verkliga orsaken, det vill säga att det var innehållet i lektorns inlägg som inte passade.

      •••

      Incidenten får mig att grubbla över om det verkligen är ett universitet som finns i Karlstad eller en högskola som fabriksmässigt examinerar ut lärare och ekonomer utan några pretentioner på att vara någon intellektuell kraft i samhället. På universitet brukar ju inte åldern spela någon roll, snarare är det väl ofta så att det är efter pension som många forskare får tid att ägna sig åt sin forskning. Och min erfarenhet från universitetsåren är att man redan som student fick lära sig att få sina alster nagelfarna och ifrågasatta som en del i den akademiska processen.

      •••

      Kommunikationsdirektören gör universitetet en stor otjänst genom att visa hur lågt det är till taket där uppe på Kronoparken. Å andra sidan är det väl ofta så dagens informatörer fungerar. Det som oroar mer är att inga medarbetare på universitetet stigit fram och försvarat värdet av yttrandefrihet – även för åsikter som man själv inte delar.
      Det är inte frihetskämpar av voltaireska mått, beredda att dö för en fiendes rätt att yttra sin åsikt, som jag söker. Snarare människor som kan stå ut med obehag på låt säga nivån av en kraftig förkylning för att stödja en gammal kollegas rätt att uttrycka sig. Då detta inte sker raseras min idealiserade bild av universitetet som en hemvist för intellektuell höjd och civilkurage.

      Fia Ewald

      Finns det ett universitet i Karlstad?

      Strax före jul utbröt en debatt om yttrandefriheten på Karlstads universitet förorsakad av att en visserligen pensionerad men ändå kvarvarande universitetslektor med kraft på universitetets interna diskussionsforum angrep kollegor som angavs propagera för den såkallade flumskolan. Eller snarare utbröt en början till debatt som snabbt dog i julfriden.

      •••

      Låt mig först säga att jag inte har särskilt mycket respekt för Jan Björklund i allmänhet och i synnerhet inte för hans skolpolitik. Jag menar, en minister som i det lilla yrkesliv han haft använt ett språk tätt tryfferat med uttryck som ”ludermässigt” men sedan är upprörd över högstadieelevers språkbruk, hur trovärdigt är det? Eller någon som ständigt hävdar att han är ”kunskapens” banérförare i skolpolitiken men i en radiointervju säger att han ”skiter” i vad forskningen kommer fram till när det gäller lärande i skolan?
      Detta var dock inte universitetslektorns åsikt, snarare tvärtom, vilket han med emfas uttryckte på det interna diskussionsforat. Det skulle han aldrig ha gjort eftersom det föranledde universitetets kommunikationsdirektör att ingripa och raskt stänga av lektorn från forat, föregivande att det endast var till för universitetets medarbetare och lektorn var ju pensionerad. Bilden som skulle förmedlas var att det alltså bara var en rent regelstyrd administrativ åtgärd. I en debattartikel i NWT muttrade några andra universitetsadministratörer om personangrepp som den verkliga orsaken, det vill säga att det var innehållet i lektorns inlägg som inte passade.

      •••

      Incidenten får mig att grubbla över om det verkligen är ett universitet som finns i Karlstad eller en högskola som fabriksmässigt examinerar ut lärare och ekonomer utan några pretentioner på att vara någon intellektuell kraft i samhället. På universitet brukar ju inte åldern spela någon roll, snarare är det väl ofta så att det är efter pension som många forskare får tid att ägna sig åt sin forskning. Och min erfarenhet från universitetsåren är att man redan som student fick lära sig att få sina alster nagelfarna och ifrågasatta som en del i den akademiska processen.

      •••

      Kommunikationsdirektören gör universitetet en stor otjänst genom att visa hur lågt det är till taket där uppe på Kronoparken. Å andra sidan är det väl ofta så dagens informatörer fungerar. Det som oroar mer är att inga medarbetare på universitetet stigit fram och försvarat värdet av yttrandefrihet – även för åsikter som man själv inte delar.
      Det är inte frihetskämpar av voltaireska mått, beredda att dö för en fiendes rätt att yttra sin åsikt, som jag söker. Snarare människor som kan stå ut med obehag på låt säga nivån av en kraftig förkylning för att stödja en gammal kollegas rätt att uttrycka sig. Då detta inte sker raseras min idealiserade bild av universitetet som en hemvist för intellektuell höjd och civilkurage.

      Fia Ewald

      Finns det ett universitet i Karlstad?

      Strax före jul utbröt en debatt om yttrandefriheten på Karlstads universitet förorsakad av att en visserligen pensionerad men ändå kvarvarande universitetslektor med kraft på universitetets interna diskussionsforum angrep kollegor som angavs propagera för den såkallade flumskolan. Eller snarare utbröt en början till debatt som snabbt dog i julfriden.

      •••

      Låt mig först säga att jag inte har särskilt mycket respekt för Jan Björklund i allmänhet och i synnerhet inte för hans skolpolitik. Jag menar, en minister som i det lilla yrkesliv han haft använt ett språk tätt tryfferat med uttryck som ”ludermässigt” men sedan är upprörd över högstadieelevers språkbruk, hur trovärdigt är det? Eller någon som ständigt hävdar att han är ”kunskapens” banérförare i skolpolitiken men i en radiointervju säger att han ”skiter” i vad forskningen kommer fram till när det gäller lärande i skolan?
      Detta var dock inte universitetslektorns åsikt, snarare tvärtom, vilket han med emfas uttryckte på det interna diskussionsforat. Det skulle han aldrig ha gjort eftersom det föranledde universitetets kommunikationsdirektör att ingripa och raskt stänga av lektorn från forat, föregivande att det endast var till för universitetets medarbetare och lektorn var ju pensionerad. Bilden som skulle förmedlas var att det alltså bara var en rent regelstyrd administrativ åtgärd. I en debattartikel i NWT muttrade några andra universitetsadministratörer om personangrepp som den verkliga orsaken, det vill säga att det var innehållet i lektorns inlägg som inte passade.

      •••

      Incidenten får mig att grubbla över om det verkligen är ett universitet som finns i Karlstad eller en högskola som fabriksmässigt examinerar ut lärare och ekonomer utan några pretentioner på att vara någon intellektuell kraft i samhället. På universitet brukar ju inte åldern spela någon roll, snarare är det väl ofta så att det är efter pension som många forskare får tid att ägna sig åt sin forskning. Och min erfarenhet från universitetsåren är att man redan som student fick lära sig att få sina alster nagelfarna och ifrågasatta som en del i den akademiska processen.

      •••

      Kommunikationsdirektören gör universitetet en stor otjänst genom att visa hur lågt det är till taket där uppe på Kronoparken. Å andra sidan är det väl ofta så dagens informatörer fungerar. Det som oroar mer är att inga medarbetare på universitetet stigit fram och försvarat värdet av yttrandefrihet – även för åsikter som man själv inte delar.
      Det är inte frihetskämpar av voltaireska mått, beredda att dö för en fiendes rätt att yttra sin åsikt, som jag söker. Snarare människor som kan stå ut med obehag på låt säga nivån av en kraftig förkylning för att stödja en gammal kollegas rätt att uttrycka sig. Då detta inte sker raseras min idealiserade bild av universitetet som en hemvist för intellektuell höjd och civilkurage.

      Fia Ewald

      Du är vad du äter

      Allt oftare har människor velat berätta för mig om stenålderskost, GI-metoder och potatisen som inte längre tillsammans med freden och vaccinet är nationens räddning utan dess fördärv. Kanske inte direkt tålmodigt får jag lyssna på amatörforskningar i näringslära och arkeologi som ofta innehåller dräpande argument om vad människan är ”gjord” för. Precis som när Jehovas vittnen dystert ringer på undrar jag: ”om nu er religion är så saliggörande varför fungerar den då så dåligt?” när jag förstulet sneglar på kulmagar och bilringar.

      •••

      Förespråkarna kommer företrädesvis ur de efterkrigsgenerationer som med modersmjölken fick ett närmast erotiskt förhållande till sovel och fett. Nu äter de bacon och ägg till frukost, feta ostar och nötkött till middag och har genom en diettrollstav gjort frosseriet till dygd.
      Stenålderskosten eller vad man nu väljer att kalla den tycks vila på två idéer. Det ena är den paradismyt som i princip alla new age-läror bygger på, att det finns ett ursprungligt idealt tillstånd som vi nu förlorat i vårt civiliserade samhälle. Denna känsla har säkert någon koppling till de monoteistiska religionernas berättelser om att vi blivit utdrivna ur Eden. Hur som helst leder tanken till att det finns ett ursprungligt och därmed bra sätt att äta, ett stenålderssätt. Att stenåldern var en väldigt lång period utspridd över kontinenter motsäger ju en enhetlig diet, särskilt som stenåldersmänniskorna helt saknade det värdefulla stöd som vecko- och kvällstidningar utgör för att äta ”rätt”. Och i den så kallade stenålderskost som presenteras i dag förekommer väldigt litet av insekter och bär, som annars skulle kunna antas vara tämligen viktiga beståndsdelar. Men precis som när det gäller astrologi och tigerbalsam är utsagan att något är uråldrigt mycket säljande, inte minst om det leder till att man får frossa loss.

      •••

      Att det pågår en klimatkris som i hög grad är skapad av västvärldens överkonsumtion av animaliskt protein nämns sällan i detta sammanhang, det enda som oroar är om de där miljarderna indier och kineser visar tendenser att öka sin köttkonsumtion. På samma sätt som när det gäller de fossila bränslena bör ”de andra” hålla sig på mattan och inte anamma ”vår” livsstil för då kanske ”vi” inte kan fortsätta att köra våra bilar lika ohämmat som tidigare. Och vad det gäller maten är det ännu värre; vi i västvärlden har överkonsumerat oss feta och nu måste vi frossa i animaliskt protein för att avhjälpa detta. Detta är den andra underliggande idén, en kolonial idé där vi i västvärlden har en absolut rätt att tillgodose våra behov och mer därtill, även om detta sker på ”de andras” bekostnad.

      •••

      Själv tror jag på energiprincipen, att den energi jag stoppar i mig är kvar om den inte förbrukas genom rörelse. Borde vi inte vända problemet och vara tacksamma över det mänskliga maskineriet som är så energisnålt att vi kan förflytta oss kilometervis på en enda smörklick? Och det kanske är så att kraftigt överviktiga människor mår bra av extrema dieter men kan inte vi andra medelåldersmulliga bara överge paradismyten om att frossa, vara magra och slippa träna? Kanske tänka litet mer på klimatet, på en rättvis värld och hur våra val av diet faktiskt påverkar andra?

      Fram med nycklarna!

      Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat men min lördagsupplevelse tränger undan denna krönika som plötsligt framstår som ovidkommande. I lördags var jag ute på en sådan där vanlig lördagsshopping, litet extra god mat på Konsum City och andra smått vällustiga ärenden.
      Ur denna belåtna stämning blir jag uppryckt av ett gäng nazister som står på Soltorget, de står poserande med fåniga pappsköldar som spärrar av cykelbanan. Medan ledartypen försöker bli sams med sin medhavda megafon stirrar villrådiga medborgare på spektaklet, poliser står med armarna i kors och jag blir ursinnig. ”Talaren” börjar läsa ur sitt skrivna manus på ett som han nog uppfattar manligt och karskt sätt, det handlar bland annat om att vi ariska kvinnor ska skyddas från de utländska våldtäktsmännen.

      •••

      Mitt på blanka lördagsförmiddagen står han och vräker ur sig en blandning av hat och dumheter, och jag vet inte vad jag ska göra. Ensam börjar jag patetiskt bua några gånger och flyr sedan hem skamsen över att inte kunna göra mer.
      Sedan dess har jag funderat en hel del. För en utomstående betraktare hade de unga männen (några kvinnliga anhängare kunde i alla fall inte jag se till) i demonstrationen en tydlig loserstämpel men deras självuppfattning är naturligtvis en helt annan. I tåget till Soltorget hade de enligt en annan åskådare skanderat ”Vi är framtiden”, i talet beskrevs en situation där dessa ynglingar skulle rädda oss andra och så sköldarna. Sköldarna som såg ungefär lika övertygande ut som de jag köpt åt mina söner när de lekt riddare. I sann hitlertradition ser de sig som ljusriddare som ska rädda rasen och andra ”värden”.

      •••

      Det är frestande att bara avfärda dem som fåniga och patetiska men det är ju precis så som många tyskar betraktade Hitler som inledningsvis, man kan kunde liksom inte föreställa sig att detta billiga skådespeleri och attiraljer skulle kunna tas på allvar. Ett annat skäl är det hat som dessa nazister öser över invandrare, homosexuella och den för mig nya termen ”anti-svenskar” (ungefär som antimateria föreställer jag mig). Ett sådant hat sprider en inte helt obefogad rädsla bland många redan hårt pressade människor.
      Jag reflekterar också över mitt eget ursinne, att jag faktiskt fick impulser att knuffa till någon av skrikhalsarna alternativt rycka mikrofonen från talaren. Som den goda medelålders medelklassmänniska lyckades jag hejda mig men jag inser samtidigt hur viktigt det är att inte tippa över ansvaret att demonstrera mot nazismen till ungdomarna. I dag är det ofta så att olika ungdomsorganisationer går ut i motdemonstrationer mot nazister vilket i pressen framställs som gängbråk i allmänhet. Naturligtvis är det vi medelålders med utvecklad impulskontroll som borde finnas i första ledet i motdemonstrationerna i stället.

      •••

      Jag hyllar yttrandefrihet i alla dess former, även nazisters utan demonstrationstillstånd. Men om det blir en vana för nazisterna att demonstrera i Karlstad hoppas jag att vi Karlstadsbor liksom Nyköpingsborna kommer att befinna oss där och skramla med nycklar. Nycklarna symboliserar försvaret för det öppna samhället och jag kommer i alla att vara där med en rejäl nyckelknippa!
      FIA EWALD

      Övningar i att förstå dem man inte förstår

      En källa till kunskap är den amerikanska siten Conservapedia där kristna fundamentalister inspirerade av Wikipedia skapat sitt eget digitala uppslagsverk. Till skillnad mot Wikipedia har dock inte Conservapedia någon ambition att objektiv förmedla rön inom olika områden utan är istället en aggressiv propagandamaskin för de kristna fundamentalister. Som svensk får man här en oslagbar möjlighet att förstå Sarah Palin som för övrigt är ivrigt påhejad på siten.

      •••

      Utsedd till ”Årets artikel” på Conservapedia är den om ateism med underrubriker som ”A och massmord”, ”A och självmord” och ”Ateismens nedgång som intellektuell position”. På Conservapedia ventileras synpunkter som i svenska ögon är svårt att se som något annat än djupt cyniska t.ex. rörande AIDS och abort men ofta är siten, helt ofrivilligt, hejdlöst komisk som när man försöker lösa problemet med dinosaurierna. Anhängarna av intelligent design har svårigheter med att förklara förekomsten av dinosauriefossiler eftersom deras hela idé bygger på att Gud skapade jorden för 6000 år sedan och att dess invånare sedan dess varit oförändrade. Här tittar jag på min ”märkeskatt”, som en arbetskamrat elakt kallar honom, och frågar mig om det verkligen var så att två russian blue-katter äntrade Noaks ark i procession med par från alla andra kattraser. Nåväl, på Conservapedia framgår det att Gud bokstavligen skapade hela universum på sex dagar (inklusive russian blue-katter får man anta) och att dinosaurierna följdaktligen samexisterade med människorna från början men att jätteödlorna olyckligtvis drunknade i syndafloden…

      •••

      Men man behöver inte gå långt som till Conservapedia för blir förbryllad, full i skratt och skrämd på en gång – det räcker med att söka på de värmländska sverigedemokraternas hemsida. Så här skriver man bland annat där:
      ”Folket Det värmländska folket har växt fram ur en salig blandning av svenskar, norrmän och finnar. Hit till Värmland kom också valloner och tyskar. I facklitteraturen finner man att Värmland var ett av de främsta tillhållen för ”tattare”, eller ”resandefolket” som de kallar sig. Dessa olika folk och karaktärsdrag har genom århundradena formats till ett positivt och glatt släkte. Det talas ofta om den glade värmlänningen, fylld av historier, skämt och skratt. Men det finns naturligtvis också en allvarsam sida av vårat folk. Det är detta arv som man kan kalla det värmländska folkkynnet.”

      •••

      Den enda slutsats man kan dra ovanstående är att värmlänningarna är ett lyckat resultat av en omfattande invandring och ”rasblandning” som sverigedemokraterna annars säger sig vara emot. Förgäves söker jag efter logiken i detta men det kanske är för mycket begärt att ett parti bestående av hatiska stollar ska ha åsikter som bygger på någon typ av logik.

      •••

      Sarah Palin, Conservapedia och sverigedemokraterna får mig att tänka på Philip K. Dick. Utan större litterär finess men med desto större tankeskärpa och idérikedom frammanade han framtiden, ofta som bigotta diktarurer. Om Sarah Palin får chansen blir det nog ett ståglänsande moralistisk världherradöme medan Sverigedemokraternas Sverige är som ett inskränkt femtiotal, litet av DDR, utan pizzerior men med diktatoriska bysnillen i vadmal. Det är bara att hoppas att förnuft och tolerans kan stoppa dem.
      Fia Ewald

      Region, sprit och information

      Man borde ju låta bli, men nu måste jag bara skriva ”vad var det jag sa?”. I våras (20 mars) skrev jag en krönika där jag ifrågasatte det värmländska partiväsendets annekterande av regionfrågan under den possessiva sloganen ”Partierna äger frågan!”.
      Nu visar det sig att vissa kommunpolitiker vid närmare eftertanke valde att prioritera vad de bedömde vara sina väljares intresse framför sina partiorganisationers. I sakfrågan kan man väl tycka både det ena och det andra men jag tycker att det är sundhetstecken att partiorganisationernas maktbegär här fallit på eget grepp.

      •••

      Partierna ville alltså hantera en fråga med stort allmän intresse osett innanför sina egna dörrar. De är inte ensamma utan snarare en del i en allmän trend där offentliga makthavare gärna vill lämna allmänheten utanför. Ett annat exempel är när Region Värmlands chef snorkigt försöker avvisa frågor kring miljonersättningen till informationschefen sagt upp sig självmant.
      När jag i lokal-TV såg hur skickligt Bengt Hedin fick regionchefen att trassla in sig och legitimera att skattebetalarna, sig själva ovetande, fått prioritera en guldkant på en avdankad chefs tillvaro framför mer personal inom äldreomsorgen blev jag först glad, sedan dyster. Glad för att det var så bra reportage, dyster eftersom de lokala medierna så sällan innehåller den här typen av vassa reportage kring frågor som är av intresse för medborgarna. Medan makthavare på riksplanet med all rätt är tvagna i en permanent eklut kan de lokala leva i tillförsikt om en lugn tillvaro om inte något alldeles extraordinärt inträffar (som en rattfylla eller så).

      •••

      Det är många lokala frågor där jag saknar långa undersökande reportage, redovisande av maktintressen, nyhetsgrafik, uppföljningen och de initierade frågorna. Vad är det som hindrar de lokala journalisterna från att vara lika skarpa och initierade som Bengt Hedin var i reportaget om Region Värmland? Jag kan själv räkna ut argumenten om att det saknas resurser och tid men är det också så att det saknas intresse? Är de lokala journalisterna av en annan sort än de som arbetar på DN och Sveriges Radio? Eller är det lättare att bli insyltad i de lokala etablissemangen och när journalisten väl blivit det så vill man vara kvar och inte hamna i onåd?
      Heder i alla fall åt Bengt Hedin som så positivt avviker från normen. Dessutom kan jag alldeles fritt skänka bort ett uppslag till ett spännande grävjobb: alkoholkulturen inom den värmländska socialdemokratin. För den intresserade kan jag gärna bidra med mina erfarenheter från fackliga kurser för sådär 25-30 år sedan, kurser som visade sig vara spritdränkta värvarläger för SSU.

      •••

      Slutligen, för den som undrar, hur belyses regionfrågan på de lokala partiernas webbplatser? Inte alls skulle jag vilja hävda med ett undantag, nämligen centern som har ett litet kort utspel.
      I övrigt har sossarna en ”Veckans krönika” från i mars, och under ”Aktuellt” på folkpartiets sida får man veta att det är årsmöte den 10 mars, 10 mars 2008 alltså. Partiernas intresse att involvera väljarna i regionfrågan verkar alltså vara precis lika stort som tidigare, det vill säga obefintligt.

      Det värmländska kulturlivet

      Jag listar mina tre främsta kulturupplevelser under semestermånaden juli:
      Arvikafestivalen
      Lars Noréns En dramatikers dagbok
      Alma Löv
      Intressant nog är två av dessa höjdpunkter värmländska. Annars är det sällan, måste jag erkänna, som det värmländska kulturlivet erbjudit några större höjdpunkter för mig, kanske just eftersom det är så värmländskt. Det är Fröding och Selma på längden och på tvären, det är folkmusik och folkmål, det är bygdens målare och hantverkare och ofta så outsägligt förutsägbart. Det passeras inga gränser vare sig mentalt eller geografiskt utan i stället är både utövare och publik så nöjda med att hålla sig till det lokala.

      •••

      Jag kommer ihåg när jag under några år var ledamot i Arvika konstförening. En stillsam verksamhet skulle den naive kunna föreställa sig. I verkligheten visade det sig vara ett område där känslorna stormade och invektiven haglade. Själv hade jag inbillat mig att denna kommunalt finansierade förening skulle ha till främsta uppgift att presentera konst från andra delar av världen än Jösse härad, detta särskilt som det fanns ett otal utställningsmöjligheter för lokala konstnärer. Övriga ledamöter, publiken och framför allt de lokala konstnärerna tog mig snabbt ur denna villfarelse, det som skulle visas var lokalt fabricerad konst och den skulle vara föreställande samt gå att köpa till ett måttligt pris.

      •••

      Denna erfarenhet känns talande för mig. Det finns förvisso ett starkt kulturliv i Värmland, men detta kulturliv verkar ofta som ett särintresse och har också ett starkt konserverande drag. Ta till exempel den värmländska bokmässan och jämför den med Bokdagarna i Dalsland som ägde rum för några veckor sedan. Där det dalsländska evenemanget är utåtblickande och med nationell lyskraft är det värmländska präglat av sedvanligt regionalt navelskåderi och knappast intressant för någon utanför Värmlands gränser.
      Jag är ute efter kulturen som både vidgar världen för oss infödingar och samtidigt kan ha en dragningskraft på människor utanför länets gränser och därmed skapa en så god gemenskap som exempelvis Arvikafestivalen. Tänk om Munkfors kommun skulle ordna en Pridefestival, där skulle den ju verkligen behövas och verka i ett spänningsfält.

      •••

      I detta sammanhang är det litet tråkigt att Karlstad som ändå är landskapets huvudort har så litet att erbjuda på den nationella arenan (undantaget operan). Jag vägrar att sänka mig till att diskutera kultur som ett marknadsföringsmedel, däremot tror jag att det betyder mycket för en ort som Arvika att ha festivalen som en stolhet och inte minst ett kulturinflöde utifrån. Naturligtvis behövs det eldsjälar för att driva ett sådant jätteprojekt men eldsjälar i Karlstad kanske kan väckas med litet av de kommunala och regionala pengar som i dag ändå satsas på kulturen?
      FIA EWALD

      Dragspel och ny teknik

      Förr (litet diffust angivet) förutsattes alla äldre människor älska dragspelsmusik. Kanske turnerar det fortfarande kvardröjande dragspelare som flygande holländare på äldreboendena, kanske finns det människor som har ett exponentiellt behov av dragspel ju äldre de blir. Min teori är dock att vi nu evolutionärt håller på att lämna ett stadium och faktiskt övergå i ett och bättre stadium ur kultursynpunkt.

      •••

      I det tidigare stadiet var det så att vi hade några kulturellt präglande år i ungdomen. Det var då vi insöp den kultur i form av musik, filmer och böcker som vi skulle livnära oss på och längta tillbaka till resten av livet. Valde man Elvis eller Tommy Steele (ett arketypiskt val som plågat oss sedan det var aktuellt) så gjorde man det för livet, inget ny musik släpptes över bron.

      •••

      I vår nya fantastiska värld (sagt utan all ironi) öppnar sig däremot möjligheterna för att undvika ovanstående deprimerande kulturella stagnation. När jag sitter och skriver det här lyssnar jag på en mix av bland annat Sleater-Kinney och Modest Mouse, två något obskyra indieband, i min mp3.
      Min mp3 är fylld av ny musik, vilket inte behöver innebära att den är kronologiskt ny utan lika ofta att det är musik jag inte hört tidigare oavsett när den inspelad, som jag hittat fram till via bland annat tjänster på Internet där man kan skapa egna radiostationer. Aldrig drabbas jag av längtan att repetitivt återhöra gamla 70-talshits, det vill säga min dragspelsmusik.

      •••

      Förutom möjligheten att befinna sig i tidens ström och kunna ta del av alla ny musik, litteratur, konst och film har jag idag också tillgång till klassikerna inom genrer. Jag har fortfarande starka minnen av hur svårt det var att få tag i litterära klassiker för bara femton år sedan, de var ofta utgallrade från biblioteken och fanns självklart inte att få tag i bokhandeln.
      I dag kan jag via Internet inte bara få tag i böckerna jag vill ha utan även se om en TV-klassiker som ”Herrskap och tjänstefolk” (ja, den var minst lika bra som jag kom ihåg den).

      •••

      Jag säger bara: vägra nostalgi och dragspel*! Njut av att kunna vara kulturellt hungrig hela livet och få nya upplevelser ända tills du dör!

      * Om det inte är en nyupptäckt.

      Jesus Event AB

      Eventbranschen är i ständig tillväxt, det vill säga företag som skapar evenemang i något slags marknadsföringssyfte. Så här i bröllops-, konfirmations- och skolavslutningstider inser jag att Svenska kyrkan är en stark aktör i denna bransch som villigt ställer upp med ritualer och lokaler.
      I ett antal år har jag varit i Betlehemskyrkan på skolavslutning, trevligt med sång av barnen och tal av rektorn. Dessutom brukar en pastor från församlingen som äger byggnaden säga några ord. Dessa pastorsord har i de flesta fall varit befriade från religiösa konnotationer, humoristiska men ändå tänkvärda. Jag har fått respekt för pastorn eftersom han uppenbarligen har haft respekt för de föräldrar och barn som inte är troende.

      •••

      Delvis parallellt har jag bevistat skolavslutningar i Domkyrkan, vilket har varit en övergång från det anspråkslösa men stämningsfulla till fanborg samt präster med pompös predikan samt bön. Varje år funderar jag över poängen med detta påtvingade deltagande i en religiös akt.
      Som icke-troende, icke-medlem i Svenska kyrkan står jag visst ut med att vistas i kyrkor vilket jag ofta gör högst frivilligt, jag lyssnar ofta med behållning på psalmsång men varför måste jag lyssna på predikan och bli välsignad när mina barn avslutar sitt skolår? Är det ett villkor från kyrkan för att de ska låna ut sin lokal och hur tänker man i så fall? Att man ska passa på att frälsa någon förvirrad själ som inte förstått sitt religiösa behov och aktivt sökt kyrkan?

      •••

      Sverigedemokrater och en del andra menar att det är en svensk tradition med skolavslutningar i kyrkan och att denna tradition är viktig att bevara. Själv vill jag minnas att jag mestadels deltog i skolavslutningar i det vanliga klassrummet eller i någon aula vilket i syrendoft kunde vara nog så känslosamt. I vilket fall framstår det som förnedrande för alla parter om präster skall delta som någon slags dekor i olika högtidliga sammanhang utan religiös innebörd, jag menar skolavslutning är ju faktiskt inte något sakrament.
      Kanske är det jag som icke-troende som har för stor respekt för religion och de troende, jag inbillar mig att religion är något allvarligt som betyder något för de troende. Ställd inför verkligheten måste jag omvärdera och inse att Svenska kyrkan numera trivs i eventbranschen.
      FIA EWALD

      Cykelliv

      Som cyklist är man aldrig populär, man är trafikens mellanbarn; varken värnlös som fotgängarna eller maktfullkomlig som bilisterna. Man kan misstänka att åtminstone bilisterna aggression till en viss del närs av ett dåligt samvete, bilister vet att vi cyklister är moraliskt överlägsna. Ja, egentligen är det cyklisterna och fotgängarna som är förutsättningen för att ni ska kunna vara bilister, vore alla det så vore oljan slut för länge sedan.
      Bilister är en mycket röststark grupp som ständigt klagar på än det ena, än det andra. Just nu är det väldigt mycket tjat om bristen på p-platser men tänk om frågan är felformulerad. Det kanske inte är parkeringsplatserna som är för få utan att det bilisterna som är för många?

      •••

      Jag fantiserar om att cyklister skulle visas samma respekt som bilister, att man i stadsplaneringen faktiskt skulle sätta sig in i vad en cyklist behöver, till exempel vad gäller parkeringsmöjlighet. Och varför finns det inte en enda cykelbana där man faktiskt får cykla utan att ”samsas” med fotgängarna i innerstan? Trots att kommunen faktiskt gjorde en utredning om hur Karlstad skulle bli en bättre cykelstad återstår mycket att göra, särskilt med tanke på att många cyklister är barn och ungdomar. För att något illustrera detta ska jag beskriva några av mina vanligaste cykelvägar.
      Till stationen: Det börjar bra på Herrhagen, jag kör över den välordnade nya gång- och cykelbron men hamnar snabbt därefter i valet att cykla över bakgårdar och lyfta cykeln över uppbyggda kanter eller att cykla genom en restaurang. Därefter kommer jag ut på ett järnvägsspår vid kaffeskrapan därefter en ganska krånglig korsning. Sedan tar cykelbanan slut vid Hamngatan där jag för att köra lagligt ska köra upp till Drottninggatan för att komma till stationen (en rejäl omväg med många korsningar). Alternativet är att cykla på trottoaren till parkeringshuset, genom detta, på trottoaren till stationen för att i ingetdera fallet hitta ordnad parkering för cykeln.

      •••

      Från badhuset: Ett första problem är att det nästan alltid för trångt i cykelstället vilket gör det svårt att lirka ut cykeln utan att skapa en dominoeffekt bland övriga cyklar. Därefter tar jag mig ut på vägen där det inte finns någon markerad överfart för cyklar, en snutt cykelbana som är så söndersprucken att risken att cykla omkull är uppenbar, en gata som är lika illa på kanterna så man cykla mer mot mitten än man önskar när det kommer bussar.
      Stenbron, gatsnutt och sedan blir allt oklart. Finns det en cykelbana på Åttkantstorget vid busskuren eller är det något annat? Ska jag leda cykeln till denna bana eller ska jag cykla på höger sida och därefter försöka ta mig över till den kort bit av cykelbana som finns längs Strandvägen (Strandvägen som för övrigt är en skräck för cyklister)?

      •••

      Klaga månde bilisterna men jag kan bara säga att det är sällan som de behöver bära sina fordon på grund av undermåliga vägförhållanden.
      FIA EWALD

      Vem äger frågan?

      Angående regionfrågan yttrade landstingsrådet Ulric Andersson (s) vid senaste landstingsfullmäktige att ”partierna äger frågan”. Ingen yttrade sig däremot så slutsatsen blir att det bland partierna fanns en koncensus i frågan.
      Formuleringen lämnar mig ingen ro. Vad menade Ulric Andersson och de som med sin tystnad samtyckte? Barbro Bloom har vid universitet i Växjö lagt fram en magisteruppsats i nordiska språk där hon visar att just detta uttryck har blivit allt vanligare bland svenska makthavare. En vanlig tolkning är att man genom uttrycket försöker utestänga andra från att delta i diskussionen.
      Det är svårt att avgöra vilka Ulric A vill utestänga men om partierna autonomt ska behandla frågan kan man säga att det inte blir många värmlänningar som får delta med tanke på medlemsantalet i partier och ungdomsförbund. Aktiva medlemmar når inte ens upp till en procent av befolkningen. Eftersom regionfrågan knappast var ett hett och partiskiljande tema i valet 2006 kan partierna inte heller hävda att de har sina väljares mandat i just denna fråga.

      •••

      En välvillig tolkning är att partierna avser att nyttja det tämligen generösa partistöd som de lokala partiorganisationerna tar emot från landstinget och kommuner för att informera och engagera sina väljare. Det i dag mest etablerade att kommunicera är via internet, och som en intresserad medborgare uppsöker jag partiernas lokala webbplatser. Den 18 mars 2008 såg det ut som följer från vänster till höger:
      Vänsterpartiet i Karlstad: En enda nyhet sedan augusti 2007 då Claes Wallenius besökte Frälsningsarmén. Denna nyhet är en enradig notis om att det är årsmöte. Länssidan något mer uppdaterad men inget om regionen.
      Miljöpartiet i Karlstad: Verkar vara det enda partiet som regelbundet uppdaterar sidan, och redogör för olika möten som hugade medborgare kan besöka. Eftersom inget år står angivet på denna mötessida är det dock svårt att avgöra om det är för i år eller något annat år. Om regionfrågan – intet, inte heller på länssidan.

      •••

      Socialdemokraterna i Karlstad: Startsidan har inte blivit uppdaterad sedan april 2007, och under länken på gång finns ingenting. Länssidan betydligt mer uppdaterad (framför allt med rikspolitik) men inget om regionen.
      Centerpartiet i Karlstad: Inget uppdateringsdatum finns på startsidan men de texter som finns där ger ett starkt intryck av att vara skrivna direkt efter valet 2006 eftersom man tackar för förtroendet från väljarna. Även en platsannons för en politisk handläggare där ansökningstiden går ut 23 november okänt år men förmodligen 2006. På länssidan finns foton från när Kommunala sektionen besökte centerpartiet i Närke och Västra Götaland för att diskutera regionfrågan men ingen ytterligare information.

      •••

      Folkpartiet i Karlstad: Har en så uppdaterad startsida att man till och med önskar ”Glad påsk” och ett brev från ordförande skrivet efter årsskiftet. Bland de aktiviteter som ordföranden räknar upp nämns dock inga diskussioner om regionfrågan, och de kalendarier som finns gäller 2006 och 2007. Länssidan innehåller inget om regionfrågan.
      Moderaterna i Karlstad: Senaste inlägget på startsidan är från maj 2007 och regionfrågan lyser definitivt med sin frånvaro. Länssidan betydligt mer uppdaterad men inget om regionen.
      Varför får jag en bild av en unge som knyckt en leksak och sedan inte vet vad han ska göra med den?
      FIA EWALD

      De öppna rummen

      Studier har visat att svenskar i en internationell jämförelse ägnar ett oproportionerligt stort intresse för sina hem – vi vill bo stort, snyggt och nyrenoverat. Naturligtvis står jag inte fri från detta nationella särdrag men jag tycker de offentliga rummen borde få åtminstone en liten del av det intresse som vi ägnar åt våra hem. För mig gestaltar sjukhus och skolbyggnader i sten den samhälliga omsorgen men det är framför allt bibliotek och badhus som känts som medborgerliga frizoner.

      •••

      Ta folkbiblioteken, vilken generositet det ligger i att alla dessa böcker, tidningar och filmer finns där för vem som! Ett rum öppet för alla som blir alltmer unikt när allt fler dörrar låses och övervakningskamerornas ögon glänser där man minst anar det. Bibliotekariekåren träter inbördes om vad biblioteken egentligen ska erbjuda, den debatten intresserar mig mindre så länge det finns böcker och tidningar kvar, så länge jag helt fritt får flanera bland hyllorna, läsa en baksidestext, ögna en kulturtidskrift, chansa på ett sätt jag aldrig skulle våga göra om jag måste köpa böckerna. Och vilken ekonomisk förmån biblioteken är för medborgarna: för vår familj som kanske i snitt lånar trettio böcker i månaden gånger lågt räknat hundra kronor per bok – det är ju 3000 kronor i månaden som vi slipper att köpa böcker för! Att slippa äga alla de böcker man vill läsa är faktiskt en sann frihet.
      Jag är den självklara medlemmen i en kamporganisation för bibliotekens bevarande och expansion! När jag upptäcker att det finns en nästan sådan ryggar jag dock. Att gå med i en svensk förening som kallar sig ”Library lovers” och en layout samt tilltal i sitt material som gjort av Disney för en prinsessfilm, kommer att kräva ett övermannande av alla instinkter.

      •••

      När jag kommer över min barnsliga reaktion på föreningens namn ska jag gå med, om inte annat för att understödja föreningen i att sprida det glada budskapet att 91 procent av svenska folket tycker att biblioteken är viktiga för att samhället ska fungera.
      Ett annat öppet rum, om än inte så generöst och gratis som biblioteken, är badhusen där jag tillbringat nästan lika mycket tid som på biblioteken. På badhuset rör man sig också bland människor av alla sorter, dessutom naken och nedslipad till sin enkla mänsklighet. Allehanda amatörsociologiska funderingar frodas i denna miljö och då inte bara gällande de tatueringar och andra kroppsutsmyckningar som jag i min relativa oskuld inte riktigt kunnat föreställa mig. Med sorg ser jag de unga tjejerna som till och med på damavdelningen byter om under handduk som om deras kroppar även här skulle utsättas för någon skönhetsbedömning. Och varför är det företrädesvis 65+-damer som helt lyckas negligera det meterstora plakatet om att alla måste ta av sig skorna, tycker de att deras skor är renare än andras eller att de gjort sin hygieniska insats för all framtid?

      •••

      Och precis som biblioteket utgör det offentliga badhuset en befrielse från det offentliga ägandet. Jag tänker på hur skönt det är att utnyttja badhusets bastu, hade jag en egen bastu hemma skulle jag alltid ha dåligt samvete över att antingen inte använda den tillräckligt ofta alternativt över att slösa energi på att värma upp den bara för mig själv.

      •••

      När nu kommuen äntligen funderar på att göra något åt det sunkiga och otillräckliga badhuset hoppas jag att man betänker att badhuset inte bara är en sportanläggning vilken som helst utan en av de få som faktiskt alla medborgare kan utnyttja. Badhuset är inte heller bara sport (även om jag som simmar så ofta jag kan gärna skulle vilja ha en femtiometersbassäng) utan det är samvaro och avkoppling. Liksom de romerska termerna eller hammamen borde badhuset ligga mitt i staden lätt tillgängligt för alla och det gör det ju nästan på Sundsta. Varför inte både femtiometersbassäng och vinterträdgård? Hoppas, hoppas att inte kultur- och fritidsnämnden får för sig att bygga ett badhus på Skutberget eller vid Tingvalla!

      Tolv sidor

      Så lång är landstingets utredning om hälso- och sjukvården i östra och sydvästra Värmland som bland annat innebär nedläggning av akutsjukvården i Säffle och Kristinehamn. Jag menar, tolv sidor, jag skulle lägga ner mer energi på att utreda för- och nackdelar med att ändra öppettiderna på vårdcentralen på Herrhagen, om inte annat av respekt för patienterna. Och ändå är dessa ynka tolv sidor dessutom till en tredjedel bestående av intetsägande utsagor som att ”närsjukvården måste utvecklas i samverkan med länets kommuner.” Fast det är klart, en sådan plattityd får en annan lyster när man ser hur nöjda kommunerna i östra och sydvästra Värmland är med samverkan kring närsjukvården just nu.

      •••

      Ett särskilt intressant stycke i utredningen som säger litet om kvaliteten i produkten heter ”Likvärdig vård”. Någon måste tyckt att det lät bra och att det räcker med det för ingenstans står det beskrivet vad det betyder, bara vad det inte betyder: ”Att tillgången till sjukvård ska vara likvärdig för alla länsinvånare innebär inte att all sjukvård kan finnas tillgänglig i varje länsinvånares närmaste omgivning.” Kanske är detta ett en ny utredningsmetodik man tillämpar inom landstinget, att liksom arbeta baklänges och beskriva alla förslag genom det de inte är. Att utredningen i stort sett bara består av denna typ av mystiska resonemang och inga hårdfakta eller redigt presenterade planer stärker naturligtvis intrycket av att det är ett löst tyckande styrt av ett antal särintressen inom och utom sjukvården.

      •••

      Man kan fortsätta att raljera kring utredningen men det verkligt illavarslande med dåliga utredningar är att det visar att beställaren faktiskt inte är intresserad av att undersöka hur saker verkligen förhåller sig. Utredningen blir bara ett ”going through the motions”, det är ett nödvändigt steg som man bara låtsas ta för att i själva verket redan sedan länge bestämt sig. Inget kan vara skadligare för en offentlig institutions anseende än just detta, att man går efter en agenda som döljs i valrörelser och i argumentationen och därför är opåverkbar.

      •••

      Intrycket av att det finns en dold agenda stärks naturligtvis av att det inte tycks vara ideologisk nit som driver vänstermajoriteten. Å enda sidan eldar man upp den retoriska glöden när det gäller Carema i Säffle och Kristinehamn, å andra sidan kan man tänka sig ett utökat användande att privata vårdgivare för att täcka det vårdunderskott som blir följden av nedläggningarna o.s.v.

      •••

      Den dolda agendan gör att spännande konspirationsteorier frodas, är det egentligen regionrådsposter i sammanslagen region med Örebro som är den sanna drivkraften som någon insändarskribent ansåg? Och hur gick det egentligen till när vänsterpartiet svängde 180 grader från sitt landstingsprogram under några veckor efter valet 1998 och helt plötsligt blev varma centraliseringsivrare? Skonas Arvika för att man har en stark socialdemokrat i kommunledningen? Här saknar man verkligen den typ av hårdbevakande journalistik som finns på det nationella planet.

      •••

      På det hela taget är det en deja vu-upplevelse sedan förra gången landstinget regerades av en vänstermajoritet. Inkallade sossar från Klarälvdalen har redan börjat skriva sina insändare om att hur orättvist bra Säffle- och Kristinehamnbor har haft det jämfört med Munk- och Hagforsingar. Nu väntar vi bara på att Ulric Andersson ska börja utmana Berit Högmans informella mästerskap i att vara mer offer än de patienter som blir drabbade.