Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Om döden

      Det var först i trettioårsåldern jag insåg att inte alla människor dagligen tänker på döden. För mig har döden ända sedan späd barndom varit en ständig följeslagare, inte som en bemantlad schackspelare utan mer som en sten i skon. Inte heller har mina funderingar särskilt rört döendet i sig, fastmer det orättvisa i att livet tar slut. Och ja, jag vet, döden är det enda som är för alla lika men jag har ändå haft känslan av att det är djupt orättvist att jag ska behöva dö när det är så trevligt att leva.
      Nu, när jag hunnit till mitten av min levnads bana (mycket optimistiskt räknat), inbillar jag mig att min åldersnoja är något mer kontrollerad än för dem hållit döden ifrån sig. Att allting är fåfängligheters fåfänglighet är liksom inte någon nyhet. Ändå är åldrandet och döendet ohanterliga frågor.

      •••

      På radion går en serie om dödshjälp. I princip alla håller med om att det vore bra om de som är svårt sjuka och inte vill leva längre skulle få hjälp att avsluta sina liv. Bortsett från frågan hur enkelt det egentligen är att avgöra om någon verkligen uppriktigt och bestående vill dö är kruxet vem som ska hjälpa till. Svenska läkare och sjuksköterskor menar att det är oförenligt med deras etik att helt plötsligt börja ta livet av patienter istället för att bota och lindra – en förståelig tanke. Ändå tänker jag: om jag verkligen blir dödsjuk utan hopp men med kraftiga smärtor och/eller snabbt reducerade förmågor, då skulle jag verkligen vilja ha dödshjälp. Enda lösningen är kanske att anlita den enda yrkesgrupp som har som affärsidé att vid behov kunna döda: militärer.

      •••

      Kanske finns det ett samband i att vi dödsgrubblare känner en dragning till historia och inte minst till tecken på beständighet som gamla hus och miljöer. Människor kommer och går men husen står kvar, eller inte rättare sagt. Under de snart femton år som jag bott i Karlstad har många äldre hus utplånats och stadsplaneringen tycks mer ha drivits på av kvantitativa visioner än kvalitativa.
      ”Rynkeby” heter Vågmästaren i folkmun med tanke på att det tycks vara mest välsituerade och drygt medelålders människor som flyttat in där, själv tycker jag att ”Det nya miljonprogramsområdet” skulle kunna vara en lämplig beskrivning utifrån prisnivån. Särskilt mycket till stad är det i alla fall inte. Jag söker på kommunens hemsida för att se om det finns någon vision om bevarande av äldre byggnader och miljöer men hittar ingenting.

      •••

      Efter ett besök Edinburgh läser jag om Ian Rankins böcker om Rebus. Jag struntar i intrigen och försjunker i beskrivningen av den svarta slitna staden med sina så totalt icke-funktionella meterbreda gränder och bevarade nivåskillnader. Historien smyger sig på överallt. Jag försöker föreställa mig att någon skulle skriva på samma sätt om Karlstad och kommer till slutsatsen att det vore omöjligt. Undrar om existentiella aspekter över huvud taget ingår i stadsplaneringen.