Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Förnöjsamhet

      Vid nyår tänker jag ofta på min mormor. Hon föddes på nyårsnatten 1913, och att det var just på nyårsnatten framstod alltid i hennes berättelse som något speciellt, inte för att hon gjorde sig märkvärdig men som en lätt anstrykning av magi. Detta förhållningssätt präglade det mesta hon gjorde eller berättade, trots ett fattigt och inte alls lätt liv hade min mormor Gudrun en förmåga att förundras över och uppskatta allt från en solig höstdag i lingonskogen till exotiska upplevelser som klippstaden Petra. Och allt återberättade hon på ett som i mina barnaöron lät som sagor även om det handlade om högst alldagliga händelser.
      Mormor led av en helt omodern känsla, nämligen förnöjsamhet. Att vara nöjd är inte längre något positivt utan ses mer som en brist på vilja till förändring eller förväxlas med liknöjdhet. Själv är jag beredd att stödja den så av Voltaire förhånade Pangloss; visst lever vi i den bästa av världar, i den bästa av tider och ändå är vi inte nöjda. Vart tog den känslan vägen?

      •••

      Vet vi någonsin vad en annan människa känner? Att hävda att man gör det vore hybris, och i ännu högre grad när det gäller vad människor känt i andra tider. I ett samtal hävdade någon att förlusten av ett barn förmodligen kändes mycket mindre i en tid då kanske var fjärde barn dog innan fem års ålder, ungefär som att sorgen späddes ut av mängden döda barn. Jag är tveksam, en annan beredskap för att det värsta kan hända fanns säkert men vad kände den sörjande föräldern? Vittnesmålen är inte många och numera tycks vi tro att en känsla inte finns om den inte uttrycks. I intervjuer, i böcker, i TV-program, i grupper och på sidor på nätet väller det fram beskrivningar av hur människor känner sig i olika jobbiga situationer, beskrivningar som i detalj liknar varandra. ”Det var inte förrän jag drabbades av tsunami/cancer/anhörigs bortgång som jag förstod livets skörhet. Nu tar jag tillvara livet på ett annat sätt…” . Men bara för att en kvinna i en backstuga på 1700-talet som förlorat sitt barn inte hade tillgång till en sajt för så kallade änglaföräldrar där hon kunde beskriva sin sorg behöver ju inte innebära att sorgen var mindre tung att bära.

      •••

      Två tankar slår mig. Den första är en science fiction-tanke, att det skulle behövas ett känslornas museum där forna tiders känslor fanns lagrade och besökare kunde gå in och provkänna. Det andra är att det måste vara ett dolt teologiskt problem att vi numera i västvärlden har det så bra att det är svårt att locka med ett framtida himmelrike, vi lever ju liksom redan i himlen och vem vill då fraktas till en annan och okänd värld? Hur mycket lättare var det inte att locka med pie in the sky när stora delar av befolkningen var undernärda, sjuka och utslitna?
      Och apropos löften om framtiden, mitt nyårslöfte är att jag i år ska vara en god medborgare och försöka följa med i vad våra lokala politiker lovar om framtiden i Karlstad i valkampanjen. Särskilt ska jag intressera mig för kultur- och demokratifrågor men de politiker som verkligen ägnar sig åt cykelställ samt andra cykelrelaterade frågor kommer att få poäng.