Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Aktuell vadslagning

      Vi var några stycken som en vårkväll satt och idkade vadslagning. Vadet var tvådelat:
      1. När kommer Mona Sahlin att avgå?
      2. Vem blir hennes efterträdare?
      Upphovet till denna sällskapslek var naturligtvis den remarkabla situationen att socialdemokraterna, trots fördelen att vara i opposition i kombination med en galopperande finanskris, sjunker som en sten i opinionsmätningarna.

      •••

      Den mest ”optimistiske” trodde att Mona nog skulle hänga med ända in till början av 2010 medan resten satsade på någonstans mellan juni och oktober i år. Starkaste orsaken till hennes snara avgång, spekulerade vi, är att hon inte kan värna de sina, alla de socialdemokratiska yrkespolitiker i stat, landsting och kommun som skulle dras med i fallet. Och vad skulle de hitta på då?
      Tidsaspekten var alltså ganska snabbt avklarad och enigheten ganska stor, med ett drygt halvårs intervall mellan den tidisgaste respektive senast antagna tidpunkt för Mona Sahlins uttåg. Vem som skulle bli hennes efterträdare var en betydligt mer hetsig fråga. Någon kom dragande med sitt ständiga stalltips, Sven-Erik Österberg , vilket självdog när inte ens alla närvarande visste vem han var. Tomas Östros fick några röster tack vare sin liksom nyväckta glöd. Och så var det kvinnorna förstås.

      •••

      Carin Jämtin var tänkbar men den givna kandidaten Margot Wallström var det ingen som trodde på, inte ens om hon själv skulle vilja. ”Men varför skulle hon vilja det?” som någon sa, ”varför skulle hon vilja ha ett obekvämt partiledarjobb när försörjningen redan är tryggad?” Och som om det inte räckte med att om och om säga att hon inte vill bli partiledare gjorde Wallström en variant på judaskyss och omfamnade moderaternas EU-politik för att säkert distansera sig från det havererande skeppet.
      Men varje parti har sin livslögn, sverigedemokraterna tror att det är möjligt att återgå till någon slags utopisk homogenitet i befolkningen (rasrenhet är kanske vad man tänker men inte törs säga) och socialdemokraterna tror att Margot Wallström kan rädda partiet.

      •••

      Själv tror jag att övertron på Margot Wallström kommer från valkampanjen 2002 då hon och Anna Lindh framstod som så oerhört väna brevid buffeln Persson på de affischer som tapetserades över landet. Affischerna fick folket att glömma vilken medioker kulturminister Wallström varit (även om hon valde att ha sitt kontor i Karlstad) liksom den fega och viljelösa socialminister hon sedemera blev.
      Den som hörde lördagsintervjun med henne här om dagen kunde heller inte undgå att slås av hur hon försökte bortförklara sitt misslyckande i Bryssel på en gång drottninglikt och gråtmilt sätt. Hennes sätt att förnärmat avvisa alla frågor som innebär ett uns av ifrågasättande är svårt att koppla ihop med hennes rykte som en ”lysande kommunikatör” och svårt att förena med ett lyckat partiledarskap.
      Fast det kanske är så att det är livslögnerna som håller partierna liksom människorna upprätta, och då vore det ju elakt att säga att det är bättre att göra sig besväret att skaffa sig en ideologi än att drömma om mirakulösa partiledare.