Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Om döden

      Det var först i trettioårsåldern jag insåg att inte alla människor dagligen tänker på döden. För mig har döden ända sedan späd barndom varit en ständig följeslagare, inte som en bemantlad schackspelare utan mer som en sten i skon. Inte heller har mina funderingar särskilt rört döendet i sig, fastmer det orättvisa i att livet tar slut. Och ja, jag vet, döden är det enda som är för alla lika men jag har ändå haft känslan av att det är djupt orättvist att jag ska behöva dö när det är så trevligt att leva.
      Nu, när jag hunnit till mitten av min levnads bana (mycket optimistiskt räknat), inbillar jag mig att min åldersnoja är något mer kontrollerad än för dem hållit döden ifrån sig. Att allting är fåfängligheters fåfänglighet är liksom inte någon nyhet. Ändå är åldrandet och döendet ohanterliga frågor.

      •••

      På radion går en serie om dödshjälp. I princip alla håller med om att det vore bra om de som är svårt sjuka och inte vill leva längre skulle få hjälp att avsluta sina liv. Bortsett från frågan hur enkelt det egentligen är att avgöra om någon verkligen uppriktigt och bestående vill dö är kruxet vem som ska hjälpa till. Svenska läkare och sjuksköterskor menar att det är oförenligt med deras etik att helt plötsligt börja ta livet av patienter istället för att bota och lindra – en förståelig tanke. Ändå tänker jag: om jag verkligen blir dödsjuk utan hopp men med kraftiga smärtor och/eller snabbt reducerade förmågor, då skulle jag verkligen vilja ha dödshjälp. Enda lösningen är kanske att anlita den enda yrkesgrupp som har som affärsidé att vid behov kunna döda: militärer.

      •••

      Kanske finns det ett samband i att vi dödsgrubblare känner en dragning till historia och inte minst till tecken på beständighet som gamla hus och miljöer. Människor kommer och går men husen står kvar, eller inte rättare sagt. Under de snart femton år som jag bott i Karlstad har många äldre hus utplånats och stadsplaneringen tycks mer ha drivits på av kvantitativa visioner än kvalitativa.
      ”Rynkeby” heter Vågmästaren i folkmun med tanke på att det tycks vara mest välsituerade och drygt medelålders människor som flyttat in där, själv tycker jag att ”Det nya miljonprogramsområdet” skulle kunna vara en lämplig beskrivning utifrån prisnivån. Särskilt mycket till stad är det i alla fall inte. Jag söker på kommunens hemsida för att se om det finns någon vision om bevarande av äldre byggnader och miljöer men hittar ingenting.

      •••

      Efter ett besök Edinburgh läser jag om Ian Rankins böcker om Rebus. Jag struntar i intrigen och försjunker i beskrivningen av den svarta slitna staden med sina så totalt icke-funktionella meterbreda gränder och bevarade nivåskillnader. Historien smyger sig på överallt. Jag försöker föreställa mig att någon skulle skriva på samma sätt om Karlstad och kommer till slutsatsen att det vore omöjligt. Undrar om existentiella aspekter över huvud taget ingår i stadsplaneringen.

      Osynliga makthavare

      Jag har genom åren haft förmånen att umgås med ett antal av de undflyende varelser som brukar kallas låtsaskompisar. Namnen har varierat men deras sätt att bete sig har varit påfallande lika oavsett om hetat Linkan eller Urban. I inledningen av bekantskapen brukar de vara tämligen anspråkslösa men med en beundransvärd karaktär, de brukar vilja ha en egen tallrik vid matbordet och ibland en något mer komplicerad nattningsceremoni. Å andra sidan har de varit beredda att ta på sig skulden för små olyckliga saxklipp i kläder och andra incidenter.
      Efter hand brukar låtsaskompisarna dock bli alltmer krävande, de har synpunkter på allt men med visst fokus på mat och kläder; vad man får respektive inte får klä sig i och äta. Från att ha varit intresserade av sina ”bärare” brukar låtsaskompisarna snart vilja utvidga sitt imperium till att omfatta hela familjen och styra hur alla ska agera. ”Bäraren” som från början blev stärkt av sin nya kompis blir ofta allt retligare och i obalans eftersom det blir ständiga konflikter mellan vad låtsaskompisen kräver och vad omvärlden är beredd att acceptera. Diskussioner blir helt fruktlösa eftersom familjens nya diktator är onåbar och endast förmedlar sig via sin enda uttolkare. När låtsaskompisen nått detta stadium av omnipotens brukar vuxenvärlden få gripa in och begränsa låtsaskompisen inflytande till att gälla enbart i lekrummet.

      •••

      Många har pekat på likheten mellan låtsaskompisar och religion men med den skillnaden att det ofta varit väldigt svårt att få troende av olika slag att acceptera begränsningar av sin egen religions inflytande. I princip kan jag förstå att om man anser sig ha hittat sanningen och livet så är det svårt att inte ta varje tillfälle att sprida denna gåva till alla andra, då blir det självklart svårt att respektera att andra inte vill ta del av tron utan ser det som den lyckliges privatsak. Häri ligger det demokratiska samhällets gordiska knut när det gäller religion, att både respektera de religiösas rättighet att utöva sin religion och att få de religiösa att respektera att alla inte vill tro som de. Otvivelaktigt är det också så att religiösa av olika schatteringar under det senaste årtiondet blivit allt mer aggressiva och det är därför inte särskilt konstigt att konflikter som hänvisar till religiösa grunder har fått en renässans.
      Den ökade religiösa aggressiviteten har gjort det svårare att vara icke-troende. Även om jag själv som icke-troende står kvar på exakt samma plats som för 20 år sedan har samhället runt mig förändrats så att jag uppfattas som hatisk om jag menar att det är klart att artister måste få skämta om religion. Philip Pullman, en fantastisk barnboksförfattare med böcker som Guldkompassen, är idag trakasserad av kristna grupper för att ha gjort en kritisk omtolkning av Jesus för att bara ta ett aktuellt exempel. Religiösa grupper hotar alldeles uppenbart yttrandefriheten samtidigt som kräver allt större respekt för sin egen religionsutövning.

      •••

      Egentligen tror jag det bästa vore att vi hade samma synsätt på religion som på sex även om jag själv endast har förmågan att uppskatta det sistnämnda. Religion lika litet som sex är entydigt gott eller ont, det finns alla varianter från våldtäkt till den ljuvaste samstämmighet. Och ska man idka religion är allt tillåtet så länge alla är med på det och det inte skadar någon. Barn bör skyddas från både det ena och det andra tills de är vuxna nog att hantera de starka krafter som vilar inom både religion och sex. Påtvingat sex och påtvingad religion bör beivras oavsett om det rör sig om frotterare på bussen eller präster på skolavslutningar.

      Bad i Karlstad

      Om någon om hundra år skulle försöka avgöra vilka kommunala frågor som sysselsatte Karlstadsborna inför valet 2010 skulle det vara lätt att förledas att tro att sportarenor var den enda partiskiljande frågan. Ett i-landsproblem kan tyckas men simsporten verkar utan tvekan ha en oerhört stark lobbygrupp. En annan mer obskyr badfråga känns mer spännande.
      I en av KT:s konkurrenter har det under de senaste månaderna förekommit några insändare angående den nudiststrand som tidigare funnits vid Skutberget. Litet lustigt kan man tycka eftersom väderleken knappast fått tankarna att vandra mot utomhusbad, och för övrigt kändes sommaren 2009 mest som en ny sorts höst, det vill säga lika regnig som en äkta november men aningen varmare.
      Nåväl, historien tycks vara denna: tidigare har det funnits en liten nudiststrand på Skutberget men av någon anledning beslöts att kommunens utpekade nudiststrand istället skulle ligga vid Mangen norr om Molkom. Här måste inflikas att jag själv inte är nudist innan jag höjer ett ögonbryn och undrar vad kommunen tänkte. Jag menar, det är ju inte direkt ont om stränder i Karlstad och att då peka ut en strand 44 kilometer från Karlstad centrum verkar ju inte vare sig särskilt juste eller miljövänligt.

      •••

      Bortsett från sakfrågan fick de förvånansvärt hätska insändarna mig att fundera över det nya svenska förhållandet till nakenhet. När jag var barn på 60- och 70-talet fanns ofta en avspänd attityd, barn badade till exempel nakna upp till fem-sex-årsåldern. Jag började grubbla över vad som hänt med den svenska frimodigheten när jag för några år sedan på badhusets damavdelning såg en tjej på tjugo som i omklädningsrummet bytte om under en handduk. En extremt blyg människa tänkte jag, men under åren som följt har jag insett att detta inte var en engångsföreteelse.
      Under den ansenliga tid som jag tillbringar i olika omklädningsrum har allt fler börjat skyla sig på olika sätt, duscha och bada bastu med badkläder på och jag har börjat känna mig alltmer som exhibitionist. Tidigare har omklädningsrum varit en form av existentiell upplevelse där nakna kroppar utan sociala markeringar kunnat mötas liksom även ett memento mori – hur ung och vacker ens kropp än är kommer det oundvikliga förfallet. Nu tycks det istället vara så att allt fler endast kan uppfatta sin nakna kropp som ett objekt för bedömning ur sexuell synpunkt eller något att vackra sig med.

      •••

      Är det detta som gör det så svårt att stå ut med nakna kroppar på Skutberget? Runt Medelhavet är det idag betydligt vanligare med kvinnor i alla åldrar som badar med nakna bröst än i det tidigare så fria Sverige. Ofta finns det en hörna av stranden som helt utan skyltar ändå används av de som vill bada nakna. Här finns inte någon programmatisk uppdelning i nudister och ”textilare”. Denna typ av tolerans borde kunna finnas även på Skutberget. Låt de som vill bada nakna bada där liksom de som inte skyr nakenhet men tycker det är mer praktiskt med badkläder. Kan det inte få finnas ett litet nostalgiskt reservat där den nakna kroppen inte omedelbart för tanken till pedofili, porrfilm, reklam eller skönhetstävlingar?

      Snö och snömos

      Egentligen vill jag ju helst ägna mig åt de stora seriösa frågorna men just nu skymmer snön sikten. Karlstad kommun utropade enligt tidningarna för några veckor sedan: ”Nu ska modden bort!”. Tja, man kan väl säga att modden avgick med segern, aldrig har staden känts så svårforcerad. På Herrhagen där jag bor har modden dessutom gått i allians med lata husägare som vecka efter vecka låter varningsband och skyltar spärra trottoarerna utan att vad jag kan se göra några större ansträngningar för att få bort de farliga istapparna.
      Istället får skolbarn och rullatorstödda äldre vada fram i decimeterdjup modd på gatan – valet står alltså mellan att riskera att få en istapp i skallen eller att bli överkörd. Och även vi, de mest fanatiska cyklister, börjar fundera på att ställa cykeln i stället efter att ha lett vår trogna vän dag efter dag i väntan på elementär snöröjning av cykelbanorna.

      •••

      Även om jag just nu är beredd att rösta på vilket parti som helst med kampen mot modden högst på partiprogrammet är det väl nödvändigt att vidga perspektivet litet grann. I min förra krönika ålade jag mig att vara en aktiv medborgare som följer den lokala valdebatten. Det går så där.
      Hittills har jag varit hänvisad till de lokala partiernas webbplatser och där råder precis motsatsen till valfeber, en slags vegetativt stillastående och snömos. Centern tackar fortfarande för förtroendet de fick för snart fyra år sedan, moderaterna bygger om sin webbplats, sossarna beskriver hur olika människor blivit valda till poster i den interna organisationen och vänsterpartiet – inget nytt på vänsterfronten.

      •••

      Folkpartiet och KD utgör undantag, de har båda lagt ut någon slags program även om det inte riktigt framgår om det är till årets val eller bara i största allmänhet. Innehållet i programpunkterna är också svårtolkat för en utomstående. KD skanderar till exempel:”Inför Pengarna tillbaka-garanti” och FP: ” Ett nytt sjukhus ska byggas i Karlstad.” I det ena fallet förstår jag inte vad det betyder, vem ska få vilka pengar tillbaka, och i det andra fallet så vet jag inte om det är den sjukhusombyggnad som pågår som avses eller om de lokala halmhattarna vill ha ett till sjukhus någon annanstans. Förhoppningsvis klarnar det längre fram i valrörelsen, men hittills tycks inte partierna ha investerat sina miljoner i partistöd på utåtriktad verksamhet.

      •••

      Utöver webbplatserna har jag faktiskt också besökt ett politiskt möte för att kolla läget. Det var vänsterpartiet som ordnade ett möte med Ali Esbati, ekonom som numera är verksam i en tankesmedja i Norge. Det var ett kul möte eftersom det handlade om fakta och långsiktiga trender och ytterst faktiskt om vilket samhälle vi vill ha. Plötsligt insåg jag hur jag och förmodligen andra korrumperats under de senaste åren eller decennierna när så mycket av den politiska debatten handlat om plånboksfrågor. Alla politiska förslag har liksom ramlat ut i löpsedlar i kvällspressen: ”Vad tjänar du på det skatteförslaget?” eller ”Vad betyder Försäkringskassans nya regler för dig?”. Det var upplyftande att plötsligt få ingå i ett kollektiv, ett samhälle och inte bara vara en individ med plånboken närmast hjärtat.

      Förnöjsamhet

      Vid nyår tänker jag ofta på min mormor. Hon föddes på nyårsnatten 1913, och att det var just på nyårsnatten framstod alltid i hennes berättelse som något speciellt, inte för att hon gjorde sig märkvärdig men som en lätt anstrykning av magi. Detta förhållningssätt präglade det mesta hon gjorde eller berättade, trots ett fattigt och inte alls lätt liv hade min mormor Gudrun en förmåga att förundras över och uppskatta allt från en solig höstdag i lingonskogen till exotiska upplevelser som klippstaden Petra. Och allt återberättade hon på ett som i mina barnaöron lät som sagor även om det handlade om högst alldagliga händelser.
      Mormor led av en helt omodern känsla, nämligen förnöjsamhet. Att vara nöjd är inte längre något positivt utan ses mer som en brist på vilja till förändring eller förväxlas med liknöjdhet. Själv är jag beredd att stödja den så av Voltaire förhånade Pangloss; visst lever vi i den bästa av världar, i den bästa av tider och ändå är vi inte nöjda. Vart tog den känslan vägen?

      •••

      Vet vi någonsin vad en annan människa känner? Att hävda att man gör det vore hybris, och i ännu högre grad när det gäller vad människor känt i andra tider. I ett samtal hävdade någon att förlusten av ett barn förmodligen kändes mycket mindre i en tid då kanske var fjärde barn dog innan fem års ålder, ungefär som att sorgen späddes ut av mängden döda barn. Jag är tveksam, en annan beredskap för att det värsta kan hända fanns säkert men vad kände den sörjande föräldern? Vittnesmålen är inte många och numera tycks vi tro att en känsla inte finns om den inte uttrycks. I intervjuer, i böcker, i TV-program, i grupper och på sidor på nätet väller det fram beskrivningar av hur människor känner sig i olika jobbiga situationer, beskrivningar som i detalj liknar varandra. ”Det var inte förrän jag drabbades av tsunami/cancer/anhörigs bortgång som jag förstod livets skörhet. Nu tar jag tillvara livet på ett annat sätt…” . Men bara för att en kvinna i en backstuga på 1700-talet som förlorat sitt barn inte hade tillgång till en sajt för så kallade änglaföräldrar där hon kunde beskriva sin sorg behöver ju inte innebära att sorgen var mindre tung att bära.

      •••

      Två tankar slår mig. Den första är en science fiction-tanke, att det skulle behövas ett känslornas museum där forna tiders känslor fanns lagrade och besökare kunde gå in och provkänna. Det andra är att det måste vara ett dolt teologiskt problem att vi numera i västvärlden har det så bra att det är svårt att locka med ett framtida himmelrike, vi lever ju liksom redan i himlen och vem vill då fraktas till en annan och okänd värld? Hur mycket lättare var det inte att locka med pie in the sky när stora delar av befolkningen var undernärda, sjuka och utslitna?
      Och apropos löften om framtiden, mitt nyårslöfte är att jag i år ska vara en god medborgare och försöka följa med i vad våra lokala politiker lovar om framtiden i Karlstad i valkampanjen. Särskilt ska jag intressera mig för kultur- och demokratifrågor men de politiker som verkligen ägnar sig åt cykelställ samt andra cykelrelaterade frågor kommer att få poäng.

      Varför är det synd om männen?

      I den spröda vårsprickningens tid är det den internationella kvinno-
      dagen som ett hopp om en ny och bättre tid. Jag skulle vilja slå ett slag för en motsvarande mansdag där vi alla fokuserar på varför det är synd om männen, och vad vore då lämpligare än att välja en grå och dyster novemberdag?
      Varför är det då synd om männen? Låt mig ge några små exempel:
      Män behandlas ofta som ett slags beklagansvärda husdjur av sina kvinnliga partners. Hur många gånger har jag inte åhört när kvinnor vällustigt breder ut sig om sina mäns tillkortakommanden, flint och kalaskula? Att just detta husdjur förstår mänskligt tal utgör inget hinder, männen får ofta finna sig i att bli chikanerade i sällskapslivet av den som officiellt står dem närmast. Detta kvinnliga beteende tycks accepterat globalt och i alla samhällskick; Michelle Obama uttalade sig oförväget om sin makes inte alltför väldoftande morgnar. Tänk den omvända situationen att en man låter undslippa sig att hans hustru inte alltid doftar som av rosor – ve honom!

      •••

      Män känner sig ofta tvingade att inta vad jag skulle kalla ”den manliga monumentala surheten”, möjligen delvis som en reaktion på ovanstående. Denna surhet är inte av vanligt slag utan byggs systematiskt upp under decennier och innebär i sin fullfjädrade form att mannen enbart kan yttra sig i form av mutter och fräsningar. Bästa kompet till det lågfrekventa mullret är en bevekande och kvittrande hustru: – Ska du ha en kopp kaffe Lars? – Mutter, mutter. – Men det vore väl ändå väldigt gott? – Hör du dåligt, jag säger ju nej!!! (Autentisk avlyssnad dialog).
      Att leva som en ständig stämningssänkare som inte kan göra sig förstådd måste förstås vara ett mycket tungt kors att bära – vem ger någonsin en positiv respons till permanent surpuppa?
      Män får inte ha en praktisk cykelkorg på styret ty detta är ett otvetydigt tecken på, ja vadå, att han bara väntar på att skaffa sig en handväska? Istället måste män hänga kassar på styret och detta i kombination med den outsägligt meningslösa och obekväma stången på herrcyklar – hur står de ut!!

      •••

      Män kan bara i undantagsfall om de har någon skada eller inte förstår bättre delta i gympa. Snittet på de många gympapass jag deltagit i är att det är ungefär fyra män och sextio kvinnor. De där fyra har väl helt enkelt inte fattat det är djupt omanligt att träna styrka och kondition till musik.
      Män måste inse att de inte är individer – alla kvinnor har rätt att säga ”Typiskt karlar” minst tre gånger om dagen.
      Män får inte ha vänner såvida det inte finns öl, whiskey eller bollar inblandat.
      Två män på promenad vänligt samspråkande, hur ofta ser man det? Är inte detta en ensam, missförstådd och opraktisk livsform som uppmanar till medömkan så säg?

      Apatiska barn och apatiska riksdagsmän

      Jag kommer ihåg exakt var jag var när jag i mina hörlurar hörde att några handläggare på Migrationsverket med champagne firade avvisningen av en asylsökande familj med ett svårt sjukt barn. Nyheten skapade en djup olust. Därefter följde ett antal händelser, lika otäcka och obegripliga. Asylsökande familjer anmäldes för misshandel som skulle framkallat apatin samtidigt som barnen påstods både dansa och äta om nätterna.
      Bilder av barn i rullstol som dumpades på flygplatser i krigshärjade länder samtidigt som migrationsminister Barbro Holmberg påstod att detta skedde av humanitära skäl. Allt detta ackompanjerat av diverse xenofobiska uttalanden från makthavare om social turism, polska inbrottstjuvar i Roslagen och gruppvåldtäkter begångna av invandrarkillar.

      •••

      I Gellert Tamas bok ”De apatiska” får min olust äntligen det sammanhang som jag hittills saknat och jag känner hur en historiens vingspets stryker ett isigt streck längs ryggraden på samma sätt som när folkmorden i det forna Jugoslavien skedde. När vi trott att vi lärt oss något av historien, att vi är immuna mot att irrationellt ryckas med våra kollektiva fördomar och peka ut grupper av människor som mindre värda – då händer det igen och igen…
      Tamas bok väcker många obehagliga reflektioner. Varför var det så många som svalde att det bara var i Sverige denna typ av tillstånd påträffats hos barn? Varför var det så få som ägnade sig åt ens elementär källkritik när det gällde utsagorna om nattligt dansande och frossande barn? Varför var det lättare att ifrågasätta de maktlösa än de som hade makten? Och den empatibrist som visades de barn som bevisligen varit med om mycket svåra upplevelser i sina hemländer, den får mig att tänka att det är som att säga till Anne Frank: ”Sjåpa dig inte, de där överdrifterna om koncentrationsläger har ni bara hittat på för att få stanna här i Holland.”

      •••

      Vilka kunde ha gjort skillnad då? Naturligtvis politiker, journalister och debattörer på det nationella planet som kunde ha frågat Marie Hessle, den nationella samordnaren för apatiska barn, var hon fått alla sina uppgifter om bedrägerier och misshandel ifrån. Men borde inte våra riksdagsmän som ofta talar om barnperspektivet reagerat och ställt någon liten fråga kring detta? Jag går in på riksdagens utmärkta sida där man kan följa vad våra förtroendevalda ägnat sig åt i form av uttalande, motioner och enkla frågor för att se om de värmländska ledamöterna på något sätt funnit det värt att engagera sig i de apatiska barnens situation.
      Resultatet är nedslående. Mellan 2004 och 2007 är det bara Marina Pettersson som 2004 ställer en vag fråga i ämnet. Ledamöterna från Vänsterpartiet och Kristdemokraterna deltar i var sin partimotion kring den allmänna amnesti som föreslogs 2005, ett förslag som röstades ner bland annat av samtliga socialdemokratiska ledamöter. Annars är det vad jag kan se dödstyst i Värmlandsbänken, där man istället lägger tid på allehanda frågor om vargjakt, hemkunskapsundervisning och vägunderhåll.

      •••

      I den påbörjade valrörelsen är ett tips att läsa Gellert Tamas bok och sedan fråga din riksdagskandidat vad hon eller han tänker göra för att förhindra att samma häxprocess mot redan hårt drabbade människor sker igen.

      Vem skapar verkligheten?

      Ända sedan jag hörde Göran Hägglund prata om ”verklighetens folk” i somras har det gnagt i mina tankar. I mitten gjorde han ett förtydligande i Dagens Nyheter, möjligen för att förlänga den uppmärksamhet han redan vunnit.
      Den höge ministern målar upp en samhällsbeskrivning där motsättningen går mellan de som ”lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand” och ett fanatiskt kulturetablissemang som ”under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat”.
      Jag tolkar det som att Göran Hägglund gärna skulle vilja se det som en kamp där normala männsikor blir hotade av konstnärer, vetenskapsmän och journalister som av någon egendomlig anledning hela tiden framför onormala tankar och åsikter. ”Mästrande” som Göran Hägglund uttrycker det, kanske vill han att kristdemokraterna ska ha ensamrätt på att moralisera. Uppenbart är också att han så minister han är inte tillhör etablissemanget utan de där normala, strävsamma människor.

      •••

      Man kan inte annat än fundera över både Göran Hägglunds bildning och över hans kultursyn. Hur skulle mänsklighetens förhållande gestalta sig idag om inga individer eller grupper hade sökt sig utanför det vanliga, hederligt arbetande livet? Om inga vetenskapsmän, konstnärer, tänkare eller entrepenörer hade orkat utmana de redan etablerade sanningarna? Om inte Galileo Galilei gått emot den katolska kyrkan och dåtiden ”sunda förnuft” som Göran Hägglund hyllar så intensivt.
      Suffragetterna ansågs som fullständigt stolliga extremister när de hävdade ståndpunkter som idag, hundra år senare, är accepterade med råge och impressionisterna representerade på sin tid den radikala och obegripliga konsten. Det verkar som Göran Hägglund inte har förstått att det ligger i vetenskapens, konstens och politikens roll att provocera och driva samhället framåt och att det är detta som skapat för oss omistliga värden både i upplevelse, människosyn, välstånd och kunskap.

      •••

      Och när det gäller kulturen… Själv har jag svårt att uppskatta operett, country och gråtande barn men därmed inte sagt att jag tror att de som lyssnar på Boppers enbart gör det för att provocera mig. Att jag själv inte kan ta till mig modern konstmusik tolkar jag mer som att jag inte lyckats tränga in i något som är svårt än att det säkert är en värdelös musik som enbart skapats för att krångla till det. Av egen erfarenhet vet jag att det är arbetsamt och ibland plågsamt att vidga sina sinnen – men ofta belönande.
      Du Champs öltorkare ledde inte till att en uppsjö hushållsföremål ställdes ut som konst, den förändrade vår världsuppfattning och tog oss gemensamt till en ny nivå. En värld med enbart föreställande och dekorativ konst som Göran Hägglund tycks förespråka, vad skulle det egentligen innebära?

      •••

      Nu går det inte att lista ut vad Göran Hägglund egentligen vill; det tycks inte vara direkt censur eller bokbål utan framstår mer som ett röstfiskande gnäll i grumliga vatten. Jag tycker han och andra likasinnade gnällspikar borde tänka sig för, borde inte vi medelmåttor vara oerhört tacksamma för att Rosa Parks provocerade ”verklighetens folk” 1955 genom att kliva på den där bussen?

      Rätt och fel

      Jag har aldrig vetat så mycket som när jag 15 år. Efter denna höjdpunkt har det gått ständigt utför, allt har blivit vagt och tvetydigt, sanningar blivit osanningar. Jag har blivit tvungen att inse att jag nästan alltid har fel – det är bara en tidsfråga innan jag upptäcker på vilket sätt.
      Ibland har mina förutfattade åsikter väldigt snabbt och glatt visat sig vara felaktiga. För några år sedan var jag som P1-beroende mäkta upprörd över att Annika Lantz skulle få kontaminera den heliga kanalen. Innan jag skrev upprörda brev till radioledningen råkade jag höra ett par program och vad hände? Jo, Annika Lantz visade sig vara intelligent, rolig och ledde kanske det bästa programmet på P1.
      • • •
      Andra föreställningar har varit mer smärtsamma att göra sig av med. Som ung var jag oerhört samhällstillvänd och övertygad om att de som engagerade sig politiskt var hedervärda föredömen för oss andra mer slappa medborgare. Efter några år i en politiskt styrd organisation där de förtroendevalda var helt uppfyllda av maktdemonstrationer och sina arvoden är jag fortfarande inte rehabiliterad från min djupa skepsis mot politiker.
      • • •
      Ibland är det ju också så att jag sett saker på fel sätt. Det upptäckte jag nu när mina ungar börjar prata om när de ska lämna boet om något eller några år. Själv tyckte jag att jag var ytterst mogen då jag flyttade till mitt första inackorderingsrum när jag var just 15 år. Men mina ungar – är det verkligen möjligt att de ska klara sig utan våra ömma omsorger? Man skulle ju vilja att de inte var ensamma och inte utan en viss tillsyn av vuxna, litet grann som i ett kollektiv. Och att de får mat på regelbundna tider och kanske dessutom får träna på vissa lättare hushållsarbeten. Då kom jag på att det börjar ju likna lumpen och jag som alltid varit pacifist! Kan vi återinföra allmän värnplikt men utan det där med att träna sig på att döda andra människor?
      • • •
      Utifrån sommarens upplevelser väntar jag nu bara på att jag ska lyckas göra en omorientering och inse bland annat följande:
      Prinsessbröllop är inte alls någon pseudohändelse som bara göder veckotidningar utan en händelse av stor betydelse för landet som jag bör känna en stor personlig glädje över.
      Precis som Göran Hägglund säger är det ett aggressivt hot mot oss som lever i traditionella kärnfamiljer när hänsynslösa typer vill diskutera kultur och könsroller – det borde förbjudas!
      Både Karlstads kulturliv och cykelvägar borde utgöra ett ideal för andra städer.
      Att äta fett och kött är lösningen på alla mänskliga problem.
      Kalle Anka är en ny utmärkt apostel för det kristna budskapet.
      Det finns inget dåligt väder – bara dåliga kläder!

      Är Karlstad egentligen särskilt kul?

      Det växlar mellan mulet och regnigt dag efter dag. Juli känns som en slags varmare november och jag intalar mig att det är tur att mitt humör inte är särskilt väderberoende. Att den ekonomiska nedgången gjort hemester till något ofrivilligt trendigt i kombination med semestermånadens väder gör hemortens utbud av aktiviteter alldeles extra intressant. Och om jag då för ett ögonblick ikläder mig rollen som nöjes- eller åtminstone upplevelsesugen Karlstadsbo – vad finner jag då?
      Det första som slår mig i år liksom förra året är att Karlstad helt saknar större kulturarrangemang både sommar som vinter trots att sketna småhålor runt omkring lyckas få till både det ena och det andra. Några exempel vid sidan om Arvikafestivalen som jag redan tidigare hyllat är Karlskogas Putte i parken och Forshagas kammarmusikfestival. För att inte tala om Bokdagarna i Dalsland med det geniala nordiska temat…
      Karlstad puttrar däremot på i samma lunk som vanligt, möjligen undantaget Café August som satsar friskt på diverse mer eller mindre kända artister. Och Sofia Karlssons milda vibrato stryker visserligen publiken medhårs på Mariebergsskogen men jag tror att vi är en hel del som både klarar av och önskar oss något mer upprivande och -livande.
      Tja, det är klart att man både som inföding och som turist får ta ansvaret för att underhålla sig själv även en regnig sommar men det vore ju kul att få litet hjälp på traven. Även om Löfbergs Lila är stora i Karlstad så räcker det liksom inte att fika och åka de trevliga båtbussarna – Karlstad känns helt enkelt själlöst och trist som sommarstad.
      Nu ska jag naturligtvis inte bara hålla på och gnälla utan också försöka bidra med något konstruktivt. Ett första förslag är att faktiskt börja skapa någon typ av evenemang där olika krafter kan samverka, d.v.s. både kommunen, enskilda medborgare och lokala företag. När nu inga eldsjälar självmant uppenbarat sig så kanske kommunen får föreslå en inriktning som kan inspirera till en mer kollektiv ansats. En stilla önskan är då att man lämnar det ständigt tillbakablickandet som så ofta präglar det värmländska kulturlivet utan istället försöker hitta något som knyter an till vad som händer idag. En spoken word-festival skulle kunna bygga en bro mellan den gamla värmländska berättartraditionen och modern kultur där både proffs och lokala förmågor blandas. Eller varför inte något kring serier, en litteraturform som blivit alltmer fascinerande och variationsrik med åren?
      Jag tror att denna typ av arrangemang inte bara gynnar oss som kulturkonsumenter utan att det också skapar gemenskap och på sikt kanske något som liknar en själ. Nu när jag inte förmår att vara en eldsjäl som själv skapar ett arrangemang så anmäler jag mig åtminstone omedelbart som funktionär.

      Massa och individ

      Jag har blivit Friskis&Svettis-beroende. Från att ha ägnat mig åt ensamma träningsformer som löpning, simning och styrketräning där jag varit tvungen stå för all energi själv så känns det så lyxigt att vara i en grupp som gemensamt drivs framåt av en entusiastisk ledare. Jag bara kopplar av hjärnan och rör mig, trots att min motorik är ljusår från Michael Jacksons, taktfast tillsammans med gruppen. Stomp, stomp i takt med musiken, svetten lackar och jagets gränser löses upp och korta stunder är vi en massa som fungerar som en enda organism.
      Detta var vad Ivar Lo- Johansson beskrev i sin självupplevda skildring från beredskapsåren när han som inkallad låg ute på någon skärgårdsö. På nätterna låg de inklämda tillsammans, soldaterna, i något trångt utrymme med bristande hygien. I lorten förenades de, kom att dela samma lukt, kulturens påtvingade distans upplöstes och författaren upplevde det som en stor befrielse. Samma paradislängtan efter jagets upplösande i massan finns i en novell av Philip K Dick där ett antal hjärnor förenas i någon slags mystisk plasma där alla tankar blir gemensamma.
      Massan är inte bara en djurisk upplevelse av kroppslig närhet eller känslan av gemenskap. På senare år har fenomenen ”wisdom of the crowds” visat sig i allt fler sammanhang. Det tydligaste exemplet är kanske Wikipedia och andra wiki-lösningar där en anonym massa vanliga människor bygger informationsmängder som håller samma eller högre kvalitet än enskilda experter förmår. Dessutom finns fascinerande experiment som visar att om en tillräckligt stor grupp människor får i uppgift att gissa om något för dem okänt förhållande som exempelvis antalet bönor i en burk eller en gris vikt som kommer gruppens medelvärde att ligga mycket nära det verkliga förhållandet. Hur går det till? Hur kan massan ha en sådan självkorrigerande förmåga som är betydligt större än varje ingående individs? Dessa frågor är inte helt besvarade än men fenomenet har observerats i allt fler sammanhang.
      Observera att detta gäller endast för rent faktiska förhållanden. Så fort åsikter och värderingar kommer in i bedömningen så blir massan precis lika omdömeslös som individen. Elias Canetti skrev 1960 en rejäl lunta kallad ”Massa och makt” som behandlar massan ur alla möjliga synpunkter men där 1900-talets dystra erfarenheter fick honom att huvudsakligen se massans inneboende ondska och ansvarslöshet. I detta ligger naturligtvis en medvetenhet om den parlamentariska demokratins huvudproblem, att medborgarna, liksom tyskarna gjorde i fallet Hitler, faktiskt röstar fram en diktator och därmed lösgör sig från sitt individuella ansvar.
      Vad kan man dra för slutsatser av allt detta i vår individualistiska tid? Inte vet jag mer än att vi måste förhålla oss till och vara kritiska mot båda dessa storheter, massa och individualism, som båda kan skapa både lycka och olycka. En extrem individualism kan skapa stor personliga tragedier som i fallet Michael Jackson (även om hans artisteri skapade lycka hos massan) samtidigt som individens ansvarstagande är det enda som kan hålla massans negativa kraft i schack. Å andra sidan kan massans visdom och samfällda agerande vara det som räddar planeten.
      I väntan på bättre svar fortsätter jag att utnyttja massans draghjälp på Friskis&Svettis, stomp, stomp, stomp…

      Överraskningarnas tid är ännu ej förbi

      För vem skulle 1975, när Nationalteatern gjorde sin klassiska ”Doing the omoralisk schlagerfestival”, året efter att ABBA vunnit just en sådan festival med Waterloo, trott att Benny Andersson 2009 skulle ge en miljon till gamla vänsterledaren Gudrun Schyman för att stödja hennes feministiska initiativ?
      Och visst är det en intressant kombo att både Ian Wachtmeister och Leif G W Persson propagerade för Alf Svensson? Persson som gammal sosse menade att ”Alf Svensson är en klok, erfaren och hygglig människa” vilket kan tolkas som att han inte anser att Marita Ulvskog och övriga på den listan lever upp till samma beskrivning.
      När EU- valets rök och damm har lagt sig så är mitt bestående intryck att detta val har genomfört ett massivt torpedangrep i sidan på det svenska partiväsendet. Äntligen tycks personvalet ha fått litet betydelse på bekostnad av de tröga partimonopolen. De partier som utdelat de översta platserna på listan som belöning för lång och trogen tjänst, utan hänsyn till hur vinnande väljarna kan tänkas uppfatta dessa personer ,har åkt på hårda smällar. Att Gunnar Hökmark skulle kunna locka en enda väljare förefaller osannolikt, men även en rejäl och uppenbart strävsam människa som vänsterpartiets toppnamn faller tungt då hon helt enkelt saknar en karisma som kan kittla de tyckmyckna väljarna.
      Nästa års riksdagsval får väl utvisa om partierna lärt sig sin läxa eller om de ännu en gång vänder sig från publiken och ser som sin främsta uppgift att skaffa försörjning åt politrukerna.
      Att Piratpartiet fick så många röster får också ses som ett misslyckande för de mer etablerade partierna som inte lyckats hantera integritetsfrågorna på något seriöst sätt. Istället har man ställt sig på de stora mediebolagens sida och först i slutdebatten gick det att se en (opportunistisk) omsvängning. I sista minuten verkade några börja fundera över något som varit uppenbart för många av oss andra en längre tid; att vi inte behöver äga föremål som bärare av kultur och inte ens vill ha tillgång till en text, en film eller ett musikstycke någon längre tid. Det räcker att läsa boken eller se filmen en gång, höra på skivan tio gånger och sedan är intresset slut. Att då lägga över ansvaret för att mediebolagen inte hittar affärsmodeller som passar detta självklara behov till oss som privatpersoner och dessutom bolagen rätt till privata polisiära ingripanden är inte att ställa sig på medborgarnas sida – därmed gick rösterna åt ett annat håll.
      Piratpartiet gjorde ju även en annan stor välgärning, nämligen att sno ett antal potentiella Sverigedemokrater, vilket jag är särskilt tacksam för. Sverigedemokraterna hade visserligen stora framgångar i småorter som Bogen, vilket får mig att undra över vilka problem med invandrare man har just i Bogen. Jag skulle rekommendera dessa Bogenbor och andra Sverigedemokrater att ladda ner eller på annat sätt ta del av Jhumpa Lahiris böcker och filmen The Visitor. Kanske skulle de då få en drabbande insikt om att vi alla är människor som bara försöker få ett bra liv.

      Aktuell vadslagning

      Vi var några stycken som en vårkväll satt och idkade vadslagning. Vadet var tvådelat:
      1. När kommer Mona Sahlin att avgå?
      2. Vem blir hennes efterträdare?
      Upphovet till denna sällskapslek var naturligtvis den remarkabla situationen att socialdemokraterna, trots fördelen att vara i opposition i kombination med en galopperande finanskris, sjunker som en sten i opinionsmätningarna.

      •••

      Den mest ”optimistiske” trodde att Mona nog skulle hänga med ända in till början av 2010 medan resten satsade på någonstans mellan juni och oktober i år. Starkaste orsaken till hennes snara avgång, spekulerade vi, är att hon inte kan värna de sina, alla de socialdemokratiska yrkespolitiker i stat, landsting och kommun som skulle dras med i fallet. Och vad skulle de hitta på då?
      Tidsaspekten var alltså ganska snabbt avklarad och enigheten ganska stor, med ett drygt halvårs intervall mellan den tidisgaste respektive senast antagna tidpunkt för Mona Sahlins uttåg. Vem som skulle bli hennes efterträdare var en betydligt mer hetsig fråga. Någon kom dragande med sitt ständiga stalltips, Sven-Erik Österberg , vilket självdog när inte ens alla närvarande visste vem han var. Tomas Östros fick några röster tack vare sin liksom nyväckta glöd. Och så var det kvinnorna förstås.

      •••

      Carin Jämtin var tänkbar men den givna kandidaten Margot Wallström var det ingen som trodde på, inte ens om hon själv skulle vilja. ”Men varför skulle hon vilja det?” som någon sa, ”varför skulle hon vilja ha ett obekvämt partiledarjobb när försörjningen redan är tryggad?” Och som om det inte räckte med att om och om säga att hon inte vill bli partiledare gjorde Wallström en variant på judaskyss och omfamnade moderaternas EU-politik för att säkert distansera sig från det havererande skeppet.
      Men varje parti har sin livslögn, sverigedemokraterna tror att det är möjligt att återgå till någon slags utopisk homogenitet i befolkningen (rasrenhet är kanske vad man tänker men inte törs säga) och socialdemokraterna tror att Margot Wallström kan rädda partiet.

      •••

      Själv tror jag att övertron på Margot Wallström kommer från valkampanjen 2002 då hon och Anna Lindh framstod som så oerhört väna brevid buffeln Persson på de affischer som tapetserades över landet. Affischerna fick folket att glömma vilken medioker kulturminister Wallström varit (även om hon valde att ha sitt kontor i Karlstad) liksom den fega och viljelösa socialminister hon sedemera blev.
      Den som hörde lördagsintervjun med henne här om dagen kunde heller inte undgå att slås av hur hon försökte bortförklara sitt misslyckande i Bryssel på en gång drottninglikt och gråtmilt sätt. Hennes sätt att förnärmat avvisa alla frågor som innebär ett uns av ifrågasättande är svårt att koppla ihop med hennes rykte som en ”lysande kommunikatör” och svårt att förena med ett lyckat partiledarskap.
      Fast det kanske är så att det är livslögnerna som håller partierna liksom människorna upprätta, och då vore det ju elakt att säga att det är bättre att göra sig besväret att skaffa sig en ideologi än att drömma om mirakulösa partiledare.

      Slösa bort sin tid

      ”Att möta våren i Paris”, det är en klyscha som jag just nu förverkligar. Vi flanerar omkring under utslagna kastanjer och doftande syrener, skippar turistfällorna och pratar om vad som helst.
      Visst skulle jag istället kunna ägna mig åt vårbruket i vår minimala trädgård eller bygga om något eftersatt utrymme men jag har vid mogen ålder beslutat mig för att jag avskyr praktiskt arbete. Hushållsarbete räknas inte riktigt, det är jämställt med personlig hygien och kan utföras med ungefär samma automatik. Detta gäller i alla fall på den nivå som vi håller hushållsarbetet i vår familj.
      Men det är bara att inse, om moderaternas paroll om att invandrare måste ställa upp på de svenska värderingarna även kommer att omfatta alla medborgare ligger jag dåligt till. Den enda äktsvenska värdering jag kan komma på som inte är knuten till lagstiftning är att varje god svensk måste älska praktiskt arbete som att bygga om, fixa i trädgården eller storslagna inredningsprojekt. Frågan är bara till vilket land jag kommer att bli utvisad.
      • • •
      Jag är inte bara en dålig svensk utan även en dålig kvinna. Min frisör sa med ett särskilt tonfall att jag var den ”sista naturella kvinnan” eftersom jag inte ville färga håret, inte ens de enklaste små slingor. Det var nog ingen komplimang utan snarare en kritik av bristande kvinnlig kompetens. Och jag erkänner: jag gör inte det ”bästa” av mitt utseende, har aldrig ägt ett läppstift, vet inte vilka kläder som passar min fysionomi och tillbringar cirka fem sekunder framför spegeln varje morgon.
      Lika inkompetent är jag när det gäller att ordna och pryda vårt hem. Jag tycker det är helt OK att ha högar med böcker och tidningar där man behöver dem, det vill säga inte undanplockade. Samma gardiner kan hänga i åratal eftersom det kräver en beslutskraft jag saknar att engagera mig i att skaffa piffiga nya. Och allmän mysighet med dunkel belysning och värmeljus finner jag oerhört irriterande och icke-funktionellt.
      • • •
      Mina brister som kvinna och svensk kan naturligtvis skapa en viss osäkerhet och känsla av tillkortakommande fast inte särskilt ofta. Fördelarna överväger. När andra desperat klagar över problemen med det som så avskyvärt kallas ”livspusslet” har jag gott om tid att läsa, spela dataspel och att träna. På det hela taget känner jag mig sällan som jag inte hinner göra vad jag vill. Som till exempel att helt utan nyttoaspekter promenera i Paris om våren. Kanske innehöll det gamla slagordet om ”förspilld kvinnokraft” en betydelse som fortfarande kan vara aktuell.

      Skådespel åt folket

      Lars von Trier gjorde en film som hette ”Direktören för det hele” som handlade om en ägare till ett IT-företag som inte hade lust att ta det fulla ansvaret som chef. I stället anställde han en skådespelare som spelade vd och bland annat fick motta de anställdas vrede för de omorganisationer som beslutades av den riktige chefen.

      •••

      Flera händelser har på sistone fått mig att inse hur smart det vore att anställa proffsskådisar för att uppbära offentliga roller. Först var det den jämmerliga uppvisning som kungafamiljen genomförde vid eklaterandet av kronprinsessans förlovning, denna den största pseudohändelsen på åratal.
      En ofta använd fras är att kungafamiljen ”gör ett så bra jobb”. Tja, jag vet inte, om det är ens enda arbetsuppgift att glida omkring och hålla korta tal samt bära upp märkliga kreationer så förväntar jag mig att drottningen ska kunna framföra tre meningar utan att ha en fusklapp. Och även en elev från teaterlinjen på vilken obskyr folkhögskola som helst skulle kunna ingjuta mer känsla i budskapet än vad drottningen lyckades förmedla.
      Monarkin skulle ha allt att vinna på att till exempel Mona Malm agerade drottning, och hon har erfarenhet av olika kostymfilmer så mantlar och tiaror skulle inte vara något problem. Eller varför inte Anita Björk som ju fått regi av den store Bergman i just drottningroller? Helt plötsligt skulle banala invigningarna av broar och båtar få något tungt och ödesmättat över sig.

      •••

      Ja, så var det Annika Falkenberg, Wallenbergarna och alla andra inblandade i de inte alltför rumsrena bonushistorierna. Annika säger visserligen att hon är ledsen från djupet av sitt hjärta men jag tror henne liksom ändå inte. Detta är en roll som är extremt svår att få trovärdig så jag tror den ende som skulle löst det på ett bra sätt är Ernst-Hugo Järegård. Väsande skulle han säga ”Jag gjorde det för att jag kunde”, sänkning av rösten och fram med pekfingret, ”och du, du skulle också ha gjort det om du fått chansen.” Ner skulle vi dimpa från förtrytelsens höga hästar och saken vara biff för bonusnissarna.
      Att vara partiledare är uppenbarligen också svårt. Mona Sahlin har alla förutsättningar att vara en karaktär i ett intressant drama; kvinna från folket (nåja), först ung och med en spikrak karriär, sedan snubblande över kontokort för att därefter komma som ”Mona – the sequel”. Mitt problem är bara att hon framstår som likgiltig som person, hon kan inte gestalta sin spännande rollkaraktär.

      •••

      Mona Sahlins motsats i partiledarkretsen är Jan Björklund som är allt annat än laidback och har snart lyckats förinta hela folkpartiet med sin hätskhet. Jan Björklund skulle det räcka att byta ut mot Cecilia Malmström för att folkpartiet skulle återgå till att vara ett parti i stället för en hatkampanj men Mona Sahlin skulle behöva ersättas med en tärd och plågad människa med en inre låga. Jag tänker Ann Petrén med en bitter dialekt.
      Efter att ha sett Svenska kyrkans senaste kampanj, ”De ska va gött att leva” eller vad den nu hette så inser jag förstås att det är bra om man har något säga om man ska framträda i offentligheten. Inte behöver man vara biskop och ha studerat gammalhebreiska och Vatikankoncilier för att uttala oemotsägliga sanningar som att det är bra med samtal – låt Ernst ta över hela showen i stället!
      FIA EWALD