• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Carlstads-Gillet

      Två gånger om året är det möte i Carlstads-Gillet. Det är en gemenskap jag gärna rekommenderar fler Karlstadsbor med hemvist både inom och utom stadens hank och stör.
      Till dessa möten reser jag med nöje de 100 milen tur och retur från Kalmar, min bostadsort sedan 1978. Jag gör det av ett flertal anledningar. Som pensionär styr jag numer min egen tid. Med stigande ålder ökar också längtan till hembygden från den ”landsflykt” som dagens rörliga samhälle tvingar allt fler människor till.

      •••

      Men jag gör det förvisso också för både väntade och oväntade upplevelser. De oväntade innebär alltid en extra krydda. Vid introduktionsansökan blev jag sålunda uppringd av gillesskrivare Erik Hellberg som visade sig vara före detta arbetskamrat med min bror Ulf under dennes tid på ”Kassan”- Försäkringskassan, då den låg i korsningen Östra Torg- och Hamngatorna. Förstår att Ulf likade honom.
      Vid intagning som skedde i möteslokalen i Wermlandsbankens gamla lokaler, intill Frimurarhuset vid Stora torget, fick jag av äldre gillesmedlem reda på något helt nytt om min farbror Axel Larsson som arbetat där. Att han kallades Axa för att han skötte bankaffärerna med bönderna.
      Efter avslutad intagning kom en man fram till mig och frågade om jag minns honom och visst kände jag igen den jovialiske, Kristinehamnsättade sifferkarlen på Värmlands Lantmän, Erik Dahl. Hos honom kinesar jag nu varje gång jag kommer hem till Karlstad för gillesmöte.

      •••

      På höstmöte 2008 eftersits kom jag att sitta vid samma bord som en livfull man vars ögon jag tyckte jag kände igen. Jag zoomade in hans namnskylt. Anders Mattsson. En Lysviksgrabb som efter Uppsalaåren fick fint jobb på Wermlandsbanken.
      Som grädde på moset skrev han sedan ett synnerligen gediget verk på 500 sidor om arbetsgivaren och dess historia. Inte nog att vi skrevs in på Värmlands nation samma höst. Vi hade dessutom, vilket jag inte kom ihåg, delat rum på nationens nödförläggning innan vi hittade boplats på stan. Gissa om vi hade mycket och många att prata om den kvällen.

      •••

      Så är det i Carlstads-Gillet. Där väntar både väntat och oväntat. Ett säkert vårtecken är halvårsmötet i Carlstads-Gillet, i år i slutet på april. Bättre vårtecken finns inte för en gammal utvandrare som längtar stenarna.

      Tankar om livet och döden

      I dag tänkte jag vara lite filosofisk, lite allvarlig, och tala om livet och döden. I över 45 år har jag levt i landsflykt, långt från mina rötter. För länge sedan har jag många gånger frågat mig vad som nu är hemma. Frågan ställs slutligt på sin spets, när man börjar fundera på var man vill bli begravd. Det har jag redan gjort.

      •••

      Var vill efterlevande att man begravs? Det finns ofta motstridiga intressen. I mitt testamente kommer jag att vara tydlig, uppriktigt självisk. Mitt minne kan leva och hedras på fler sätt än genom en gravsten. En sten som kan försvinna när inga nära längre finns där, nära nog att vårda den. Mitt liv efter detta är mitt verk, mina arbeten, fotografier, och allra främst barn och barnbarn. Mitt biblioteks nordiska avdelning skall jag skänka mitt andra själfrändskap, den nordiska tanken.

      •••

      Evighetslängtan är både naturlig och irrationell, Homo sapiens gissel, den tänkandes gåva och plåga.
      Högt upp på berget på Ruds kyrkogård, med utsikt mot staden där Klaran glider ut i mäktigt innanhav vilar mina föräldrar. Där vill jag att min aska jordas vid deras sida. Det blir att för gott komma hem.. Igen.

      •••

      Min levnadsregel i dag lyder;
      Gilla läget, grip dagen, dö med stövlarna på. Nu för tiden, i mitt 68:e levnadsår, betyder det att för varje dag, varje vecka, varje årstid, sätta mål. Och göra bara det jag vill och absolut måste. Det är maximal frihet.
      Att resa, träffa nya människor och gamla bekanta, att berätta vad man upplevt och lärt är en stark drivkraft i mitt liv. Jag gör det gärna så länge det går i tal och skrift, i Väseräven, Wermlandus och andra skrifter och sjävklart här i Karlstads-Tidningen. Det är mig en stor glädje att ha fått medverka med ömsom skämt och allvar i denna tidning.
      Jag tänker följa Färjestad och Boltic-Götas öden, även min tidiga ungdoms förälskelse, Degerfors IF, njuta gemenskapen i Carlstads-Gillet och Frödingsällskapet.

      •••

      Karlstads-Tidningen är inte bara en gammal tidning utan en annan, en tidning med tid och vilja att lyfta fram det som händer vid sidan av den mediala allfarvägen, de vanliga människornas liv och minnen. Hoppas att Ni läsare fortsätter att stödja en sådan tidning.

      •••

      Julen står fördörren. Janus öppnar porten till ett nytt år.
      Därför vill jag sluta med att tillönska alla mina läsare…
      En fröjdefull Juletid och ett Gott Nytt År!

      For(n)ever young

      ”For ever young”, lyder texten i schlager med ungdomlig touch. Trots att man vet att inte bara evigt liv utan evig ungdom är en önskedröm kan många aldrig släppa drömmen. Åtminstone inte medan man är ung. Så kommer sakta, med stigande ålder, påminnelser om motsatsen. Inte sällan händer det att andra gör en uppmärksam på det.
      Jag var inte 30 när jag första gången kallades gubbdjävel. Det var när jag talat vandaliserande frön till rätta. Gubb-prefixet tog inte så hårt. För dessa var jag gubbe vid 30 och hade varit det om jag varit 25.

      •••

      Läsglasögon behövde jag inte förrän 55. Det var när man märkte att texten i telefonkatalogerna blev allt mindre.
      2005, mitt sista år som murvel fick jag en skakande upplevelse om betten av tidens tand. Steg in på ett konditori. Vid disken, dam i 40-års åldern. Har haft svårt bestämma ålder på kvinnor som kommit upp i åren. Sminket förvillar. Ni känner väl historien om två män som träffas efter många år? Den ene frågar:
      ”Och din hustru Mona, är hon lika vacker som alltid”?
      Den andre svarar;
      ”Ja då, fast det tar lite längre tid nu .”

      •••

      Åter till konditoriet. När jag till damen anmält ärendet, går hon fram till dörr som öppnar mot bageriet och ropar;
      ”Sven, det är en farbror här som söker dig!”
      Det tog hårt. Farbror för en kvinna i 40 års åldern. Det var svårt att inse att man vid 65 års ålder kan vara far till en 40-åring.
      En dag upptäckte jag att det faktiskt också kan ha sina fördelar att se lite gammal ut. Det var i en pressbyråkiosk. Har senare haft nytta av det. Inne i kiosken tappade jag en krona och vände mig om för att leta.
      ”Här är den. Var så god”, sade en gentleman som tagit upp kronan.
      Förfinar nu för tiden ett förvirringens ansiktsuttyck för påkoppling vid lämpligt tillfälle. Det är bra om det fungerar när man tappat en 50-öring. Dom små jäklarna är knepiga att hämta upp även om man ger Arne Tammer en kvart om dagen.

      •••

      Strax innan jag gick i folkpension började det droppa ner en ström kuvert med inbetalningskort. De var från pensionärsföreningar. De trodde tydligen att jag inte hade något alternativ till att mata duvorna i parken.
      Ack, så de bedrar sig! Nu har jag minst lika mycket att göra som tidigare, med privilegiet att nu gör jag bara det jag själv vill.
      Mitt levnadsmotto som pensionär lyder: Gilla läget, grip dagen, dö med stövlarna på.
      Det du, Nuder, som kallar oss köttberg!

      Gnällspikar

      I grund och botten är jag en tålmodig person. Men ibland händer det att jag går i dagar och retar upp mig på någonting och då pyser det över till sist. Då blir jag riktigt arg. Då tar jag fram några gnällspikar och börjar hamra. Jag kände så en afton nu i november.
      Utlösande faktor var kluddig skylt på tält som sålde kläder till badgäster.
      OUTLET, stod det med stora bokstäver. Outlet gör mig utled!
      Som den smittsammaste bakterie har den amerikanism spritt sig långt ner i krämarhierarkin. Usch så arg jag blir!

      •••

      För att inte tala om idrotten. Det fanns en tid då idrottslag döptes till Sleipner, efter en åttabent mytisk häst, ni vet. Orienteringsklubbar döptes till OK Tyr och annat som klingar skönt i örat på en nordist.
      Speedway gillar jag. Så klart att klubben här i stan ska heta Solkatterna. Lika väl som Rospiggarna i Hallstavik, Dackarna i Målilla och Smederna i Eskilstuna. Likadant med arenorna. Tänk bara på Balders hage på Örgrytes höjder. Vilket underbart namn! Och alla -vi, alla offerängar som finns här i Värmland, Ängevi, Lunnevi, Klingevi, och så vidare. Ljuvligt!
      Trots att ishockeyn alltid varit och förblivit min favoritsport är det där det mest superfjantiga amerikaniserandet spritt sig. Panters, Bobcats, Dragons, Eagles, Hawks, med mera, hittar man långt mer i lingonserierna. Man får väl vänja sig och vara glad. Det kunde vara värre; Snakes, Hyenas, Rats, vad vet jag.

      •••

      Så måste jag få köra en sväng om cyklister. De gör ju alla de andra vresgubbarna i insändarspalterna. Jag fruktar att jag en dag kommer att knalldö av hjärtsnörp efter att ha blivit vettskrämd av någon tvåhjulig kamikazepilot som susat ut i vägbanan framför bilen. Var f-n kom han ifrån? säger hustrun som vanligvis nyttjar vårdat språk.
      Det måste bli körkort på velociped och körtkortsåldern sättas till 22. Sedan måste man ta bort lagen om lykttvång. Det är ju ändå ingen som följer lagen och lagar som inte följs ska bort. Annars riskerar rättsuppfattningen att kollapsa.

      •••

      Alla som delar min uppfattning måste skriva stödinsändare här i KT. Sen hoppas jag få med Warholm (fp) på krav om lokal folkomröstning om cykelfria bilgator på Tingvallaön. Det är svårt nog att vara bilist med tanke på alla skatter och bensinpriset.
      Så hoppas jag på stöd från Frödingsällskapets ordförande ”Fredriksson på Dal” som har penna som biter. Sen vädjar jag nog även till Carlstads-Gillet som likt mig värnar om fornt.
      Nu har jag gnällt i över två tusen tecken. Det känns riktigt befriande. Slut för idag!

      Historielöshet och släktforskning

      Inte konstigt att intresset för släktforskning är stort i vår tid. Även på detta område är historielösheten utbredd. Vet du till exempel vad din farmors mor hette i förnamn? När jag satte mig för att skriva denna krönika kom jag på att jag själv inte ens kom ihåg farmors förnamn utan var tvungen att fråga syster Elisabeth. Hon har varit bosatt här i stan hela livet och har bättre ordning på släkthistorien. Lotten kallades farmor, döpt Charlotta.

      •••

      På gamla kyrkogården i Karlstad står en ordinär gravsten. Därunder vilar handlanden Axel Larsson. Han var min farfar. Honom har jag aldrig träffat. Han var död när jag föddes. Far var 40 år när jag föddes och själv var far näst yngst i Axel Larssons stora barnaskara.
      Jag minns hur jag ”upptäckte” farfar. I ett fotoalbum satt ett bleknat, svart-vitt foto. Det föreställde en man på en stol i en trädgård. Jag kände genast igen platsen som gården bakom affären på Kvarnbergsgatan. Farfar måste ha varit över 70 år när fotot togs.

      •••

      Vad vet jag om farfar?
      En del fick jag reda på genom min bror Ulf, som i ungdomen jobbade på Löfbergs kolonialvaror i Viken. Där hade personalen hört talas om honom. Det sades att han varit en kortväxt, spensligt lagd, men ”djävligt stark gubbe”. Han kom och hämtade varor med en handkärra och 50-kilossäckar var ingen match, när han lyfte upp dem.

      •••

      Om köpmannens vedermödor berättade far. Återkommande var storstrejken 1909. Många av kunderna i affären var arbetare i Viken och på Kvarnberget. Något strejkunderstöd fanns inte på den tiden. Under strejken kom därför förvivlade hustrur in och bad om att få kredit. Farmor som var religiös och social kunde inte neka, och intäkterna vek oroväckande. Farfar kunde i sin tur inte få uppskov med att betala grossisternas och andra fakturor. Pappa mindes faran och skräcken för konkurs.

      •••

      Från den här tiden när det gällde att mätta en stor egen barnaskara, berättade pappa om farmors knep att ”begränsa efterfrågan” på matvaror som kött.
      ”Den av er som äter mest potatis får sedan den största köttbiten”, löd farmors knep. Det glömde pappa aldrig.

      •••

      Snart går min hustru i pension. Vi har beslutat att då med förenade krafter sammanställa vår historia till en ”tavla” för kommande generationer. En tavla även med CV så långt det låter sig göras. Vi skall testamentera tavlan till barnen med uppfordran, att de i sin tur skall skriva sitt livs historia för vidare befordran till nästa generation. Så borde alla göra.
      Börja skriva innan det är för sent. Folkets historia är också historia! Historia är identitetens grund.

      Fastrarna – en social historik

      I dag berättar jag om fastrarna. Fastrarna var ett begrepp. Ett begrepp man använde som ung utan att reflektera. De var tre, hette Hanna, Lisa och Ruth. Det hade funnits en fjärde, men hon hade dött i unga år. Jag hade hunnit en bit upp i åren, när jag ställde fastrarna mot farbröderna med fruar. Dessa omnämndes hela tiden i par, med fruarnas namn först av tradition.

      •••

      Alla bröderna blev gifta, ingen av fastrarna. Var det fel på fastrarna, som hamnade på Glasberget? Nej då, undslapp det min mor när jag frågade. Ingen saknade erbjudande om äktenskap, men ingen tackade ja. Vid det tillfället nöjde jag mig med svaret.
      Den naturliga följdfrågan, varför de tackade nej, kom mycket senare.
      Faster Hanna hade, som jag minns det nu, varit hushållerska åt någon ungkarl i Arvika. Jag har ett vagt minne av, att vi i början på 50-talet hade besökt henne där. Faster Lisa arbetade, som kanslist på någon sorts försvarsanläggning nära Kil. Ruth var lärarinna i Väse samhälle och bodde i lägenhet i skolhuset.

      •••

      När jag tänker efter, är det otroligt, vad lite man egentligen vet om nära släktingar i dagens samhälle. Det har jag konstaterat efter samtal med andra ur samma förhållande som jag själv. Någon medveten undervisning i släktskunskap minns jag inte att det bedrevs i vår familj. Men det fanns förstås ingen stamtavla och inte någon sköld på Riddarhuset att skrodera med.
      En tid senare, lättade mor tungans band. Hon skrev då, som jag förstått, ett kapitel i det som kallas historien om döttrar som blev hemmadöttrar.

      •••

      I takt med att farmor födde fler barn blev det för henne omöjligt att både sköta affären tillsammans med farfar och passa barnaskaran. Tidigt fick flickorna, det vill säga fastrarna, träda in i mors ställe. Dessa erfarenheter gjorde så starka intryck, att de sedan inte själva ville leva samma liv. Därför förblev de ogifta och valde yrkesliv framför hemmafruns.

      •••

      Många döttrar kom aldrig loss från hemmet. När föräldrarna blev gamla och behövde skötsel blev de hemmadöttrar fullt ut. Då bytte de barnomsorg mot äldreomsorg. Det slapp fastrarna. Far skötte som ungkarl under några år föräldrarna de sista åren i deras liv i tjänstebostaden på ”Näset”.

      •••

      I dag riskerar en växande skara döttrar, sonhustrur och liknande samma öde. Orsaken är den ohämmade nedrivningen av instititioner och satsningen på kvarboende i hemmet. För en gångs skull blev det visst lite dagspolitik, märker jag. Med det kan inte hjälpas. Ibland kan historien också hjälpa människan att undvika upprepa sina misstag.
      BENGT NORDLÖW

      Helgon med och utan gloria

      Jag upphör aldrig att fascineras av genernas kraft, som den tar sig uttryck till exempel bland syskon. Hur kan bröder och systrar på så många sätt, inte bara till utseendet, bli så helt olika varandra?
      Två bröder som jag träffade och kunde jämföra var Gunnar och Bertil Nordahl. Kunde observera och jämföra dem under de år de vistades här i Värmland efter hemkomsten efter sina proffsår i Italien.
      Bäst lärde jag känna Bertil. Honom hade jag några år som tränare i IFK Väse. Bertil var högrest och rak i ryggen som en eldgaffel. En indelt korpral skulle ha avundats honom hans hållning.
      Som centerhalv var han hårdför, och jag minns, att han, trots sina dryga 50 år, fortfarande var vid mycket god fysik och stark i kroppen.

      •••

      Ofta när han motiverade någonting, behandling av motståndarlag, till och med frågan om sex mellan matcherna som han hade synpunkter på, brukade han säga, att så gjorde vi i Roma.
      Vid genomgång inför match, talade han alltid om, vem vi skulle hålla ett öga på, vem som behövde tas om hand.
      ”Deras vänsterinner är farlig, om han slipper uppvaktning. Får han några smällar, tappar han lätt humöret. Vi får se till, att han gör det. Du Olle kan ge honom ett par bröstvärmare så blir han mänsklig.”. Och så vidare.
      Bertil kommenderade med mörk tordönsstämma.

      •••

      Gunnar lärde jag aldrig känna personligen. När jag var med i KFF och vi tränade på Tingvallas B-plan, brukade man gå över till A-plan och se på ”Kubiks” träning, där Gunnar var med. Det var något magiskt över denne legend. Som en noshöring trummade den kompakte centertanken fram på sina korta, grova ben. Vilka projektiler han avlossade bara genom att använda kraften i underbenen. Så yttrade han kommentarer under träningen. Det han sade lät som en pip från en liten tonårsflicka. Jag blev så förvånad första gången jag hörde det, så jag brast ut i skratt. Gunnar lät mer vänlig, mer kamratlig på rösten, än Bertil. Det måste jag tillstå.

      •••

      I mitt klipparkiv har jag ett fotoalbum med klipp från VM i fotboll 1958. Än i dag kan jag rabbla upp Brasiliens finalelva från mål till vänsterytter. Här fanns i Sveriges lag legender, jag aldrig sett i verkliga livet. Gren, Gunnar Nordahl, Nils Lidholm och Lennart ”Nacka” Skoglund. (Kurre Hamrin hade jag sett några gånger på Stora Valla med Solna AIK). Man såg dom nästan som helgongestalter.
      I början på 90-talet kom deras glorior lite på sned. Jag hade träffat Sven Axbom, backen som brassen Garrincha lurade skjortan av i finalen.
      Du ska inte tro, att de var så fina kamrater alla gånger, ”italienarna”. Vid måltiderna satt de ofta för sig själva och pratade italienska. Det gillade inte jag, sade Norrköpingsbacken med hetta.
      BENGT NORDLÖW

      Olle och ”Klecken”

      Under mina Uppsalaår hände det att jag tog kortvikariat på olika gymnasier här i länet. Då, under 1960-talet, rådde stor lärarbrist och läraryrket var fortfarande ganska bra betalt. Minns att jag vikarierade på åtminstone fem gymnasieskolor här i Värmland, bland annat på Teknis och Sundstagymnasiet i Karlstad.
      Lärde mig då mycket om bland annat studiehinder och ledarroll. Här kommer jag med två exempel. Skolornas namn kvittar, likaså namnet på eleverna jag berättar om. Vi kan kalla eleverna Olle och ”Klecken”.
      Olle
      Olle var stadens kanske mest lovande fotbollsjunior. I klassen var han en ständig källa till oro och konflikt. Efter några veckor fick han se mitt namn i lärarnas laguppställning inför matchen mot elevlaget i fotboll, årets idrottsupplevelse på stadens gymnasium. Snabbt talade Olle om för mig hur mycket spö vi skulle få. Det gick inte som Olle förutspått, inte heller för honom själv. Jag tog ”ordentligt hand” om Olle. Förvandlade honom till en något blek figur. Han visste inte, att jag då var en vältränad och hårdför fotbollsspelare av hygglig klass.
      Efter matchen inträffade den stora metamorfosen. Olle var som en omvänd hand. Att jag var bättre än honom på engelska språket, gav mig ingen självklar auktoritet i klassrummet. Att jag däremot slog honom knock i hans egen ”bästa gren”, fotbollen, tog rejäl skruv. Resten av min tid på skolan hade jag inga som helst problem med Olle. Nu var jag en auktoritet i hans ögon. Alla elever har sin bästa gren. Men det behöver inte var fotboll eller innebandy.
      ”Klecken”
      Som vikarie på en skola fick jag redan första rasten i kollegierummet veta hur svag en av ”mina” svenskklasser var i svensk grammatik. Det var tysklärarinnan som bönade och bad mig drilla den, särskilt på ackusativobjekt.
      Lovade det och gjorde det. Efter några veckor ville ”Klecken ” tala med mig. Det var svårt med ackúsativet och pappa kunde inte ge hjälp därhemma. Han frågar vad jag ska med áckusativ, jag som ska ner i gruvan efter 9:an. Då får du kanske jobb på kontoret och slipper gå ner i gruvan, svarade jag. ”Kleckan” såg fundersam ut. Det var då jag bestämde mig för att, om det var nån i klassen jag skulle lära ackusativ innan jag for tillbaka till Uppsala, så var det ”Klecken”. Jag lyckades i mitt uppsåt. Och ”Klecken” sken som en sol när han förstod att han kunde. Av denna lilla historia kan man lära att det finns studiehinder och studiehinder.
      Ibland har jag funderat. Vad sa ”Kleckens” pappa när sonen vid middagsbordet berättade att han kunde ackúsativ?
      Jag skulle gärna ha lyssnat på det samtalet. Blev det gruvan trots allt? Eller kanske kontoret?
      Ibland får man och måste man lära sig leva utan svar.

      Jag var ingen plugghäst

      Skulle fara med osanning, om jag påstod, att jag var flitig under skoltiden. Det syns i betygen. Det är Ba:n, med några AB:n, och ett och annat B. Naturvetenskap rymde ingen fascination. Intresset fanns på språksidan, likaså AB:na.
      En besvikelse var franskan, där jag vädrat ”litet a”. Omöjligt, sade läraren. Du har ett uttal, som bara en mor kan älska. Han hade rätt. Allofoner och sånt fick jag ingen kläm på förrän under fonetisk grundkurs i Uppsala.

      •••

      Biologi var ett elände. Vi skulle samla 60 växter i herbarium. Vid förhöret lade läraren handen över textlappen, som talade om vad växten hette. Jag hade ett ärvt herbarium efter fabror Nils, docent i kemi i Stockholm. Där var alla växter gamla och lika vissna, så det gick knappt att skilja dem åt på utseendet. Förhöret gick bra. Svarade rätt på alla växter utom två. Lektorn frågade efteråt, hur jag kunde skilja växterna åt. Han hade själv svårt med det, sade han.
      Jag sade, som det var. Att jag lagt växterna på olika sätt, och på det sättet kunde jag skilja de mest likartade från varandra. Inte helt fair play men fyndigt, tyckte han, och gav mig Ba+. Som latinare slapp jag biologi, fysik och kemi i näst sista ring. Det var en lättnad.

      •••

      Plugghäst var jag aldrig. Det mesta jag lärde mig, inhämtade jag under lektionerna. All kraft, allt intresse fokuserades på idrott, många olika sorters idrott.
      Det nötte hårt på föräldrarnas tålamod. Akut blev det under de sista åren i gymnasiet, när universitetsstudier blev aktuella.
      – Ska vi hjälpa dig till Uppsala, får du minska ner på den förbaskade idrotten, röt far.
      – Även om du blir värvad till allsvenskan, kan du inte försörja dig på det.
      Han hade naturligtvis rätt. Till Uppsala ville jag, och till Uppsala kom jag.

      •••

      Hjälp hemifrån fick jag så mycket en familj med ansvar för fyra barn förmådde. God hjälp hade jag även av ett arv och en gåva av en barnlös faster och farbror. Farbror var tidigare nämnde kemidocenten Nils.
      – Du får pengarna, för att du inte bara skall läsa, utan utnyttja die akademische Freiheit, leva nationsliv, resa, sade farbror Nils.
      Hela livet ångrade han, att han själv bara hängt över böcker och laborerat och forskat. Jag lydde råden, reste, levde nationsliv, sysslade med kårpolitik, undervisade i skolor i Värmland allt från Brattfors kyrkskola till Lundsbergs internatskola. Det tog några år extra av mitt liv, men det ångrar jag inte. Det var ju också vad farbror Nils och faster Lisa ville.
      BENGT NORDLÖW

      En hockeymatch jag aldrig glömmer

      Rubriken känns som räddningsplankan i uppsatsskrivning för grabbar som varken kunde reflektera över flyttfågelmotivet i litteraturen eller Napoleons och Hitlers ryska fälttåg. I dag skulle jag kunna skriva om en match, till och med jämföra flera, för jag har sett många hockeymatcher.
      Men skall jag beskriva en i krönikeform kan det bara bli en, på Grums IP. Det var match mellan Grums och Djurgården. Jag är osäker på året, någon gång i mitten på 1950. Att jag valt den matchen beror på det som hände utanför plan.

      •••

      50-talet var Djurgårdens storhetstid. Bara två lag kunde rubba dem. Ena laget var Gävle Godtemplare, med Stor-Stöveln Öberg.
      Det andra laget var Grums IK, vid denna tid länets storlag. Pressens förväntningar inför matchen var enorma. Skulle Grums IK lyckas snuva mästarna på poäng? Publiktillströmningen var oerhörd, arrangörerna fyllde IP till bristningsgränsen. Det blev en rafflande match, slutresultatet minns jag inte.
      Det var inte heller det som dominerade pressens rapportering dagen efter. Det var allt tumult som utbröt, när publiken svällde över alla gränser. Några kom upp på taket till en byggnad med toaletter. Med ett brak gav taket med sig.

      •••

      Som biljettpojke vid entrén fanns Kaj Gustavsson. Han berättar att under första perioden dog en på läktaren.
      – Vi tog nog in en 8000 på en rink för hälften.
      – I tumultet fanns ingen annanstans att placera liket än i Djurgårdens omklädningsrum, vilket naturligtvis upprörde djurgårdarna.
      – Ni i Grums är tydligen beredda att tillgripa vilka metoder som helst för att vinna, sa djurgårdarna.

      •••

      Mer än taket brast. Brast gjorde delar av planket som omgav IP.
      På planket satt besökare. De hade tagit sig dit på stege. Under pågående match gick en av dem ner. Efter en stund återkom han med händerna fulla av varmkorv. Han klättrade upp utan att hålla i sig. Han hade korvar i båda händerna. Då hände det. Han satte ena foten mellan två steg, förlorade balansen och rasade in i planket. Planket föll bakåt och med det ett par som suttit på det.
      Kvar stod bara en av de stolpar som hållit staketet. Kvar på stolpen satt en person. Jag har sällan sett ett så förvånat ansiktsuttryck som på mannen på stolpen, när han förstod vad som inträffat. Snabbt som ögat tog han sig ner. Han och korvhämtaren försvann i vimlet. Korvhämtaren var alldeles gul i ansiktet av senap.
      En sådan match har jag aldrig senare upplevt.

      BENGT
      NORDLÖW

      Jag – en tjänstemannens son

      Strindberg skrev ”Tjänstekvinnans son”. Själv har jag funderat över mitt liv som tjänstemannens son. Det är ett faktum att i vissa avseenden vet man mycket litet om föräldrarna och när nyfikenhet infinner sig är det för sent.
      Jag har under senare år, funderat mycket över fars politiska hemvist. Lite har jag kunnat sluta mig till utifrån uppfattningar far uttalade. Jag tror att politisk förtegenhet var vanligt i vissa samhällsklasser och yrkesgrupper. Far var tjänsteman, lärare/kantor.

      •••

      Ett vet jag. Far var aldrig politiskt aktiv. Har fått intrycket att han ansåg att han som lärare inte borde vara det. Politiska samtal, relaterades aldrig till partier.
      Jag minns kommentarer i flykten, handlande som ger vägledning.
      Det första är filosofin som vägledde uppfostran av oss barn. Har aldrig fått örfil eller smisk – i alla fall inte som jag minns. Vi styrdes aldrig att tycka något, religiös indoktrinering förekom ej. Artigt uppträdande inpräntades dock.
      Det fanns spelrum att välja sysselsättning, vilka kamrater vi skulle ha.

      •••

      Bondeförbundare var han inte. Här spelade upplevelser från tjänsteåren på ”Näset” roll. Han berättade vilket obehag han kände när mindre begåvade döttrar till storbönder kom med ”betygsfläsk” inför insökan till realskolan. Ofta hörde jag honom uttala ovilja mot trångsynta, som fördömde dans, preventivmedel och ”oäkta” barn.
      Han uttalade besvikelse mot arbetare, som i läraren såg ett hatobjekt som brukspatron och andra arbetsgivare. Själv minns jag obehaget när jag kallades ”läraryngel”. Jag tror inte att far röstade på SAP. Även om detta efter kriget lyfte folkskollärarkårens villkor. Något som dock orsakade avund i andra samhällsgrupper.

      •••

      Ett andra vet jag; vilka tidningar han läste. Det var först GHT, därefter GP. Nu var visserligen Karlstad länge Göteborgsorienterat. Dock tror jag att far idémässigt stog Göteborgsliberalismen närmast.
      Än i dag måste många både privata och offentliga tjänstemän avstå från att öppet bekänna politisk färg. På både ont och gott. Ibland kan det vara lika svårt att vara aktiv moderat politiker på en samhällsinstitution som socialdemokrat i företagsledning. Många har vittnat därom.

      Full cirkus vid odyssé till Våxnäs

      Förra månaden skrev jag om när cirkusen kom till stan i mitten på 1940-talet och vilken stark bild det lämnade i mina sinnen. Med nämnda cirkus ankomst till centralstationen är mitt andra ”järnvägsminne” förknippat.
      Det berättades att cirkusen höll till på Våxnäs där det fanns en stort öppen plats vid tennisbanor och ett ridhus. Med fasa brukade mor senare i livet berätta om den dag då jag helt plötsligt vara borta och ingenstans fanns att finna. Det var bara någon dag efter det att jag sett cirkusen komma med tåget.
      För varje timma som gick, utan att jag dök upp, ökade oron som till sist övergick i ren och skär desperation. Far var i skolan i Väse stationssamhälle och kunde inte hjälpa till med letandet. Till sist inkallades en av mina kusiner, Märta, dotter till min äldste farbror, tandläkaren David Larsson.

      •••

      Hon fick tag på mig. Hur och var hon fick tag på mig minns jag inte. Jag minns inte ens att jag påträffades och återfördes till mina rätta kvarter. Jag har senare fått reda på att man fått uppgift om att någon sett mig promenera efter järnvägen på Kvarnbergssidan väster ut mot Älvgatan. Där hade jag sedan tagit den kombinerade gång- och cykelbro, som i alla fall på den tiden, löpte på samma bro som järnvägen över Klarälven.
      Det konstiga är att den övergången minns jag väl, kanske för att när jag var mitt uppe på bron ett tåg kom dånande över rälsen så att bron skakade. Jag har heller inget minne av att ha funnit någon cirkus. Jag minns inte heller hur jag bemöttes vid hemkomsten. Hade det varit hårdhänt, tror jag att jag kommit ihåg det. Kanske var mor medveten om att hon inte hade haft tid att övervaka också mig.
      Som äldsta barn var det, det minns jag, tidigt en uppgift för mig att se till att inte någon av småsyskonen tog sig uppför backen från gården till Kvarnbergsgatan mellan farfars hus och det angränsande hus där lokalfolket köpte mjölk från Hammarö. När jag tänker efter tror jag syskonövervakningsuppgiften bidrog till att jag aldrig fick några jämngamla lekkamrater i kvarteret. Därför är det inte heller troligt att någon äldre lekkamrat vetat om och visat mig vägen över älven till Våxnäs. Hur jag hittade dit är fortfarande ett ouppklarat mysterium för mig själv.

      •••

      Att jag överlevde denna andra odyssé var trots allt inte så konstigt. Klarade man farorna med järnväg och bropassager var landsvägstrafiken inget större hot. De motorforden som trafikerade Karlstads gator var på den tiden runt 1945 ganska få och farten inte särskilt uppdriven. Idag hade en liknande odyssé varit betydligt farligare för en 5-åring.
      Nästa gång jag kommer till stan ska jag leta upp bron, gå upp på den, känna lukten av tåg, känna vibrationerna och dånet. Undrar hur det kommer att kännas?

      BENGT NORDLÖW

      Jag har bott vid en järnväg

      Jag har bott vid en järnväg, inte hela mitt liv, men tillräckligt länge för att ha sett många tåg komma och gå. Järnvägen betydde mycket under mina första år under 2:a Världskriget. Ingenting var så till den grad skillnaden mellan fruktan och spänning, ja till och med mellan liv och död som järnvägen. Tidigt fick jag lära mig undvika den och om jag måste passera, passa noga på tågen. Titta och lyssna efter dem, hela tiden lämna företräde, som trafiktermen lyder.
      Det var klokt och som jag idag inser, nödvändigt av hemma ensamvarande mor att så hårt inpränta hotbilden i mitt medvetande. Far fanns långt borta i Pajala som gränsvakt vid Torne älv. Fullt sysselsatt med mina två yngre syskon kunde mor omöjligt vaka över mig varje minut. Två äventyrliga odysséer i järnvägens närhet minns jag som det vore igår.

      •••

      Båda dessa utspelade sig dock när kriget var slut. Året var 1945 på hösten. Mina föräldrar har inte, trots samtal i vuxen ålder, kunnat precisera tiden. Men det var när far kommit hem från kriget med lappskt hantverk i renläder och renhorn. Far hade återupptagit sitt arbete som lärare i Väse. Han åkte tåg till Väse. Jag brukade gå ner till Centralen och vänta på far. Jag hade instruerats hur jag skulle följa den väg som löpte vid sidan av järnvägen öster ut mot lokstallarna. Där fanns en obevakad övergång som ledde över till andra sidan. Högbron över spåren som gick där tunneln nu mynnar fick jag inte gå. Det ansågs farligare än att gå över spåren. Den hösten väntade jag på far många gånger.

      •••

      En dag gick jag ner till stationen litet tidigt, förstod jag senare. Som femåring hade jag ingen klocka och tidsbegrepp var något jag ännu inte utvecklat. Det var fasta företeelser som när mor började laga middag, som gav dagen dess hållpunkter. Jag begrep att när mor och faster Hanna började styra i köket var det för att ha maten klar när far kom hem. Och då gav jag mig iväg till stationen för att möta far.

      •••

      Så mycket tidigare denna dag att det först kom andra tåg. Inne på stationen stod redan ett tåg. Ur tåget välde människor, saker och djur. På grund av det fick man inte komma upp på plattformen utan tillsades att vänta vid ett lågt staket på en gräsplätt med ett några decimeter högt staket som avgränsning, intill en utfart som ledde ner till Hamngatan där Fredsgatan mynnar.
      Stående där såg jag på en knapp meters avstånd giganska elefanter vandra förbi. Jag kan för mitt inre ännu idag komma ihåg skräckkänslan när jag märkte vibrationerna i marken under elefanternas väldiga fötter. Det var en lättnad när far en stund senare steg av ”sitt” tåg. Jag höll honom hårt i handen, när vi gick hem. Samtidigt berättade far att det var en cirkus som kommit med tåget och som skulle uppträda ute på Våxnäs. Det var upptakten till en annan odyssé, jag aldrig glömmer. Mer om den nästa månad.

      BENGT NORDLÖW

      Egna minnesbilder och berättade

      I KT har jag tidigare berättat om mina första medvetna upplevelser från Viken och Kvarnbergsgatan, där jag bodde under 2:a världskriget. Kopplade till luktintryck dyker ständigt samma minnesbilder upp, starka, distinkta, från gång till nästa oförändrat alltid de samma. Så är det bara med självupplevda händelser och miljöer.
      När man som jag hunnit bli 67 år finns inte mycket kvar av det man kallar ”Lyckliga gatan”.
      Obevekligt har utveckling raserat mycket av det som fanns under 40-talets första del i Viken. Mycket, till exempel tuberkulosens murkna unkenhet, förtjänade förgängelse.

      •••

      Vad gäller Kvarnbergsgatan och Viken finns idag, från min tid, inte mycket kvar. Något gör det trots allt. Jag minns att det var något skrämmande över ingången till skyddsrummet i berget.
      Än i dag, när jag går förbi kan jag återkalla den rädsla eller åtminstone det obehag jag som barn kände för ingångens råa luft och kalla mörker. Det tyder på att jag verkligen självt upplevt stämningen. Sådana känslor kan aldrig förmedlas av föräldrar som sett ens reaktion som barn och berättat om dem för en senare i livet.

      •••

      Senare i livet har jag förstått att en hel del av det jag trott jag själv upplevt, i själva verket blivit minnen grundade på berättelser eller fotografier, inte sällan som ett resultat av båda i förening. Två sådana fotografiska minnesbilder finns kvar i mitt medvetande och motiven faktiskt även i Viken den dag som idag är.
      Än idag finns den kvar, en liten park, en gång försedd med en grund damm. Varje gång jag går förbli den minner den mig, nu som vuxen, om ett matt och nött litet svart /vitt foto. Det föreställer en pojke, kanske fyra år, som badar i dammen under en kvinnas uppsikt. Kvinnan är min mor. Om våra besök där vid dammen i Wennbergsparken mellan Vikengatan och Sjömansgatan har det berättats så mycket, att man kunde tro att man själv upplevt och därför minns det. Men inte så.

      •••

      Det andra nötta lilla fotot är en bild på mig i en barnvagn. Jag kan vara knappt mer än någon månad så det bör vara taget i slutet på september 1940 då vi fortfarande bodde på Herrhagen. Fotot är taget i Stadsparken och om livet där på 30- och 40-talen har så mycket berättats mig så jag kunde tro att jag själv varit med. Men inte så, så klart.
      För berättare med vetenskaplig ambition är det ovan nämnda fallgropar att undvika.

      •••

      Nästa månad ska jag berätta om upplevelser som vid nutida besök i Viken alltid uppenbarar sig i mitt minne. Som jag aldrig glömmer. Det är sånt som hade med järnvägen att göra. Järnvägen som gick förbi vårt hus ett stenkast bort mot Klaraborg.
      Järnvägen var på samma gång, genom mors ständiga förmaningar, något farligt men samtidigt också något oerhört lockande. För sådan är man när man är barn. Och sådana är barn i dag också. Tror jag.

      Ur mitt biblioteks Vermlandiana

      I mitt privata bibliotek har jag några löpmeter Vermlandiana. När landsflykten känns som svårast tar jag fram något därur, läser och känner hugsvalelse. I samlingen finns Karlstad Gillets ”Som vi minns det – 50- och 60-talets Karlstad”, Bäckström/Carlvik, (1996). Vill ni följa mina återblickar skaffa/låna gärna boken. Den rymmer ett 20-tal personliga minnen. Carlvik började för övrigt sin bana på KT under signaturen ”Steno”.
      Först vill jag dock börja med något som inte finns däri. Det är en berättelse i anslutning till HåWe-limpan, alla Karlstadbors dagliga bröd på mitt 50-tal. Det handlar om Sten, son till W:et i limpan. (Werngren) Några terminer i Uppsala bodde vi i samma korridor på Rackarbergsgatan.

      •••

      Sten var fullständigt galen i Lill Lindfors, och hennes röst, bör tilläggas. Alla skivor hon gav ut, köpte han, väggarna i hans rum pryddes av idolens bild. En gång slog det över. Han kom utrusande ur sitt rum och vrålade. ”Jag är tokig i Lill”. Det finns en annan händelse under hans Uppsalaår jag skulle vilja återberätta. Måste dock fråga honom om lov, först.
      Så till boken. På sidan 171 finns bild av Olle Mollstedt, en trevlig köpman i urverk. Honom pratade jag bara med några gånger, oftast då jag frågade efter hans son, Kjell. Vad jag förstår driver Kjell nu pappa Olles butik. Hänsyslöst självuppoffrande idrottsledare finns inte många kvar i vårt land idag. I Karlstad har jag lärt känna två . Den ene var idrottskompaniets ”Fille” Eriksson på I 2.
      Den andre just Kjell Mollstedt. Jag har känt honom som ledare i Alsters IF, i Akademisk Idrott och vet att han även slitit häcken av sig i innebandyn i Karlstad. Han är en profil som borde få Värmlands-
      idrottens guldmedalj, om han inte redan fått den.

      •••

      På sidan 154 finns bild på KFUM:s handbollsgrabbar, årgång 1950. Längst ner till vänster knästår Sten Svensson-Martvall. Han var en riktig Tjalle Mildtyp. Även i bandy. Sten blev senare naturvårdssdirektör på länsstyrelsen i Vänersborg. Martvall hette han efter pappa Martin, polis av gammalt fint märke. Stor, stark, vänlig med socialt sinnelag. Jag minns honom för hans lilla bil, en Fiat.
      Så här efteråt har jag ofta funderat över hur i allsindar han tog sig i och ur denna minuskelära farkost med sin imponerande kroppshydda. Liksom en annan storväxt man jag träffat, Gunnar Nordahl, hade han häpnadsväckande ljus röst. Man väntar sig åtminstone att en stor stark skall ha rejäl bas. Jag tror Martin var svensk polismästare i diskus. Martin minns jag gärna.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se