• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Bonboniären

      Min bonboniär är av brun keramik med blåa lasyrränder och med nätta blomsterdekorationer. Fina pjäser har ofta franska namn, brukade far säga, när han förklarade namnet för mig i unga år.
      Det är en karamellskål, som namnet säger, en skål med lock och knopp. Förresten säger man i tyska språket bonbons för godis. Skålen är tillverkad i den engelska keramikens främsta grevskap, Staffordshire. Året den tillverkades känner jag inte.
      Jag fick skålen i julklapp av min syster Elisabeth som i sin tur fick ärva den ur mors dödsbo. Hon visste att jag hade många fler upplevelser för knippade med skålen är hon har.

      •••

      Det kanske låter konstigt att skriva om en bonboniär. Det kunde möjligen vara en uppgift för studerande på ett journalistinstitut. Där får dom idag uppgifter som att skriva om både trafikkaruseller och gathörn. Det kan vara olika svårt att skriva om en bonboniär. Detta förstås beroende på om man har några minnen förknippade med den eller ej.
      Knutna till denna bonboniär har jag personligen många minnen, den är en tidsmaskin som för mig bakåt i tiden.
      Den är ingen slit och slängsprodukt utan för kommande ägargenerationer kan den bli deras tidsmaskin en gång i framtiden. Denna krönika skall bli ett kapitel till eftervärlden i historien om bonboniären.
      För mig och mina syskon var den en sak som gjorde att vi lättare följde med våra föräldrar då vi besökte fastrarna Hanna, Lisa och Ruth som på äldre dar bodde tillsammans i en lägenhet ute på Gränsgatan. I bonboniären fanns nämligen alltid godis att avnjuta. Min favorit blev punschpralinen.
      När jag idag tittar på skålen, placerad på den klaff jag ärvt efter faster Lisa, tänker jag på skålens första ägare som var faster Ruth. När vi besökte henne i slutet av 40-talet stod den på matsalsmöbeln i hennes lärarbostad. I den fanns alltid godis. Redan då såg vi i skålen en anledning till att besöka faster Ruth.
      Sådana är nog många barn.
      För faster Ruth var skålen en del av hennes levnadsöde. I unga år fick hon diabetes och blev beroende av dagliga insulininjektioner som hon själv gav sig. Godiset i skålen låg där då alltid nära till hands för att balansera en överdosering av insulinet.
      Varför faster Ruth blev diabetiker blev jag aldrig riktigt säker på, men en gång när jag länge bearbetat mor om svar, undslapp hon sig, att det talats om en olycklig, obesvarad kärlek som utlösande faktor.
      När Faster Ruth fick skålen vet jag inte. Kan hända vid någon jämn födelsedag. Så fin är den. För mig betyder boboniärens penningvärde mindre än den släkthistoria den rymmer.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se