Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Gammal tid Och nutid

      När man går i pension förändras mycket. En del märker man genast, en del kommer smygande allt eftersom. För min del har till exempel tidsupplevelsen ändrats. Inte helt men då och då. Det började med att man plötslig kände sig osäker på dagen, var det helg eller söcken, om det var tisdag eller annan veckodag.
      Inte så konstigt. Ett helt arbetsliv och familjeliv och dess rytm har delats in och bestämts efter tid. Efter minut, timme, veckodag, månad, semester, skolavslutning, högtider och årstid.
      Svaren på de små orden när, var och hur röjer så ofantligt mycket av vår kultur. Att ge exempel på alla dessa räcker inte en krönika av denna litenhet till.
      Faktisk tid och upplevd tid är ett annat intressant fenomen. Man kan säga; oj vad sakta eller fort tiden gick, därför att det tycktes så.

      •••

      Två tidsrelaterade episoder i min ungdom glömmer jag aldrig. Den första var från ett sommarjobb på lagret på Vattenfabriken Värmland i Väse, i mitten av 1950-talet. Alla väntade på att klockan skulle bli 17.00. Man tittade ofta på klockan. Såg hur sakta minutvisaren hoppade uppåt från 16.30.
      – Idag verkar det bestämt som om disponenten hänger på baksidan av minutvisaren, sa en av de gamla trotjänarna med glimten i ögat.
      Säkert har alla, både man och kvinna, någon gång i livet upplevt hur relativ upplevelsen av tid är.

      •••

      Som ung inkallad till värnplikt hade man en dag att öva kast med skarpladdad handgranat.
      – Ni får inte kasta granaten för fort efter att ni dragit ut säkringen, sade löjtnanten, för då kan den lede Fi (enden) hinna kasta den tillbaka.
      Man skulle vänta i fyra sekunder och sedan kasta. Man skulle inte stå och titta på armbandsurets sekund visare. Man skulle inte räkna ett, två, tre fyra och sedan kasta. För sig själv skulle man i stället tyst säga till 101, 102, 103, 104 och sedan kasta. Var och en förstå säkert att i sådana situationer är det ingen som tycker att tiden går sakta.
      Att som befäl leda utbildning av värnpliktiga i kast med skarpladdad handgranat är det mest riskfyllda man kan syssla med. Kastaren och befälet stod då ensam i ett värn och övriga värnpliktiga i skydd på behörigt avstånd och observerade.
      I sådana skarpa lägen kan en nervös människa ta sig för flera oväntade saker än att kasta för tidigt. Det är till exempel inte helt ovanligt att man kastar säkringssnöret och håller kvar handgranaten. Då gäller det att befälet vet sin roll och har sinnesnärvaro att rätt mäta tiden.

      •••

      För att undvika att stressen slår ut tänkandet och reflexen tar över, gäller det i förebyggande syfte först se till att alla högerhänta håller granaten i höger hand och drar ur säkringen med vänster. För vänsterhänta gäller naturligtvis tvärt om
      Man lär sig mycket annat bra också i det militära.

      Viktor i Viken

      Det är nåt frenetiskt, du Bengt, vad det är mycket reklam i en del TV-kanaler, tycker Viktor i Viken. Han märker det nu när han har skaffat parabol och kan se en hel drös med reklamfinansierade kanaler. Mitt på dan är det så det rinner över, tycker han.
      – Och dom är listiga dom rackarna också, säger Viktor.
      – Ta dätta mä mat och motion. Först står nån i timtal och lagar mat så att man blir helt gôrhongri och går ut i köket och stoppar i sig halva kylskåpet. När man är totalt däst och som mest mottaglig kommer ett motionsprogram där de visar nått djävulsredskap för bara fyra tusen som gör att man garanterat går ner i vikt.
      Precis som i frugans veckotidning, när hon levde. Först flera månader, sida upp och sida ner om mat och smask. Så till våren allt banterikör för att tanterna ska gå in i baddräkten.

      •••

      Viktor gillar öl. Han dricker Mariestad, för det är gott och närmast. Helst såge han naturligtvis att det fanns ett ölbryggeri i stan som ute på Färjestad förr i tiden.
      Vin är han inte så glad i. Han ser att det blivit mer vin- och sprit-reklam i både TV och press.
      – Ta dätta mä annonserna. Det verkar som dom inte vill att man ska köpa nåt för under annonserna står det stort i text omgiven av svarta sorgkanter att det är farligt att dricka. Inte köper man väl en dryck som man inte bör dricka, säger Viktor köksbordsfilosofiskt.

      •••

      Helt annat är det med rökat, fortsätter han. I dag är det dödsfarligt och reklam, ser man inte mycket av i dessa dagar, påminner Viktor.
      – Ta dätta mä farorna, säger han och minns. Farsan som blev 92 år rökte Borkum Riff i sjöskumspipan. Han tyckte det passade bra när han var ute på Vänern och la nät.
      Och till födelsedagskaffet drog han till och köpte ett paket cigarrer av märket Örnen. Fast han luffarrökte bara. Som grosshandlarna gjorde i de gamla pilsnerfilmerna.

      •••

      Det finns förstås en hel del bra i kanalerna också, erkänner Viktor. Tänk så många skröpligheter de säger att jag har både upptill och nertill både fram och bak som jag inte tänkte på och som de har botemedel mot. För att inte tala om alla de skröpligheter jag kommer att undslippa i framtiden om jag redan nu köper och nyttjar deras förebyggande botemedel.
      – Å ta dätta mä väderrapporter. Rent fenomenalt, vad de kan säga om vädret långt fram i framtiden. Men det är ju inte så knepigt med tanke på hur de ligger och gräver långt bort i horisonterna.
      Säger Viktor i Viken, köksbordsfilosofiskt, och slår mig en tretår Löfbergs Lila.
      Gott, tycker Viktor.

      Kring tro och vetande

      Det har skrivits mycket om tro kontra vetande. Vetande och förnuft är det moderna samhällets tankefundament.
      ”Religionens upphov och bärare är dödsångesten”. Det hävdade alltid en ung ateist och filosofistuderande jag lärde känna i 1960-talets Uppsala. När döden närmar sig börjar man hoppas att det finns ett liv efter det jordiska. Det är en stark kraft. Så stark att till och med djävulen börjar tro när han blir gammal, sägs det skämtsamt.
      Tro, säger kyrkan, så räcker det. Ordet förtröstan är släkt med ordet tro. Du behöver inte förstå. Att tro och inte kräva förståelse eller visshet att det finns en gud, en himmel. ett liv efter detta, är religionens löfte och på samma gång ett krav.
      ”Trosbekännelsen och konfirmationen (bekräftelse) är examensproven”, sa filosofen.
      Före Luther styrde ”papisterna” med säte i Rom som dödförklarat vår asatro. Men det fanns andra religioner som liksom vår asatro hade flera gudar. Länge fick Sveriges gymnasister traggla med grekiska och romerska gudasagor, medan vår gamla asatro slängdes på sophögen.
      Alla folk har i alla tider haft sina religioner. Hur ser vår ut om 1000 år?
      Är det buddism, hinduism eller islam eller något annat ? Går kristendomen då samma öde till mötes som en gång vår asatro?

      •••

      När Karl XII kröntes till kung gjorde han det själv. Ärkebiskopen fick inte sätta på honom kronan. Karl XII ville vara enväldig, sa läraren. Vad han däremot inte sa var att det bakom denna avvikelse fanns den tusenåriga striden om kyrkans makt över samhället och människan utanför kyrkporten.
      Slå upp ordet investitur (ämbetsiklädnad) så öppnar sig säkert en ny kunskap om maktkampen mellan världsliga och religiösa härskare.
      Religionsfrihet får aldrig bara vara rätten att välja mellan olika religioner. Det måste också alltid vara frihet från lydnad under religion.
      För mig personliga del är de civila lagarna rättesnöret.
      Det var inte så länge sedan det var straffbart att inte gå i kyrkan, ett starkt socialt krav att gå i söndagskola, och att inte leka under högmössotid. När jag fick skolmat i folkskolan börjades måltiden med bön: ”I Jesu namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi få”. På läroverket var det skolk att inte gå på morronbön i aulan. När man gick till sängs skulle man läsa aftonbön. Det fanns många ”vanliga” synder. Svordomar, dryckenskap, hädelse, dans, för att inte tala om sex.
      Alla ska ha rätt till sin tro så länge den inte skadar andra och inte står i strid mot våra civila lagar. För en liberal som mig är religionsfrihet också rätten till frihet från religion.
      Det svenska samhället är idag ett fritt fält för ”irrläror” och folkkyrkan är ekumenisk till självförintelse, hävdar somliga. Jag vet inte, men ett vet jag. Ett trons tomrum fylls alltid när dödsångesten söker tröstens ord.

      Viktor i Viken

      Var hemma här i stan några dagar efter nyår och hälsade på. Då gick jag även upp till Viktor i Viken för att tillönska Gott Nytt År. Och så ville jag tacka honom för ett vykort jag fått av honom från hans besök på ön Als beläget alldeles intill Jyllands östkust.
      – Varför besökte du Als?, frågade jag.
      – Jag löser korsord. Det bildar och spilltiden går. Överallt där det står ”dansk ö – tre bokstäver”, är det aldrig Fyn utan Als, sa Viktor.
      – En dag slog jag upp Als och läste om ön. I slottet i stan Sönderborg hade danskarna själva låst in sin kung Kristian Tyrann när han blivit helt tokig. Det var han som dödade Gustav Vasas pappa i Stockholms blodbad, 1520. Dessutom hade han rövat med sig Gustav till Danmark och satt honom fången på en annan dansk ö, Kalö, utanför Jylland. Gustav lyckades rymma, kom hem och blev svensk kung. Han landsteg ju i Kalmar när han kom hem 1521. Men det vet du väl redan du som bor i Kalmar och läser så mycket i gamla böcker.

      •••

      Man lär sig mycket av korsord om man slår upp. Och än mer om man är ute och reser, menar Viktor som har sex-årig folkskola och är självlärd.
      Visst kan det vara svårt med orden även i de nordiska länderna. En del förstår man ju inte alls.
      – Men ta dätta mä de halvlika orden. De kan vara gôrknepiga. Vi åkte buss över Fyn. Där fanns plötsligt en hastighetsskylt jag aldrig sett förut. Det stod Middelfart 100 km. Jag tyckte det var mycket på de små landsvägarna på Fyn. Men sedan sjönk medelfarten undan för undan till 5 km. Trots det körde chaffisen i 70 km, så jag frågade. Middelfart är ett ortsnamn här på Fyn, sa han och skrattade åt mig. Det gillade jag inte.
      Sen stod det plötsligt på flera vägskyltar att ”rabatten är blöt ”. Eftersom jag inte såg några blommor och inga rabatter heller, frågade jag chaffisen igen. Han sa att det betyder att vägrenen är mjuk. Halvlika ord är helknepiga, tycker Viktor.

      •••

      Ibland blir Viktor riktigt arg när han sitter med korsorden. Han grunnar och grunnar och slår upp i korsordslexikonet. Men hittar ändå inte ett enda ord som passar. Då händer det att han tänker att han ska slänga hela tidningen med korsord och allt i spisen. Men så kommer han på att han ju inte har nån vedspis som han hade förr i tiden i lägenheten nere i Viken.
      – Lika bra det, för snart har jag lugnat ner mig. För ett gammalt stönhôvve som mej finns det flera fördelar med elektrisk spis, konstaterar Viktor nyktert.
      – Nu måste du gå, Bengt sa Viktor plötsligt.
      – Jag måste lägga mig och vila. Har ont i akterkastellet. Gjorde något dumt igår. Försökte ta mig ner från Berget på min gamla Monark, och gick över styr. Miljöfanatikerna tôlar i ett, dag ut och dag in, om att man ska ta cykeln och så gick det som det gick. Finns det ingen pensionär i dom kretsarna som kan tala om att vi gamla spattar behöver buss eller till och med bil för att ta oss fram när vi allt mer ska förmås att klara oss själva ända fram till begravningen?

      Viktor i Viken

      Talade med Viktor här i veckan.
      – Jag har köpt en kudde, en sån där ajrodynamisk, du vet. Jag vet att det heter ergonomisk med det låter inte så bra. Sa Viktor.
      Sen sa han varför han hade köpt kudden.
      – Ta dätta mä hotellkuddarna. Det är ett elände för en sköppeltorpare som jag. De är ju som urlakade russin, alldeles tomma. Jag som är ute och reser en del klarar mig inte längre utan ajrodynamiken. Nu ska ja gå med i PRO och skriva en motion till kongressen om nya klassningsregler för hotell. Klassning efter kuddkomfort. Klassning i fem kategorier, fem kuddkategorier alltså. En kudde blir bästa betyg. Du förstår säkert varför.

      •••

      Så har jag köpt en platt teve, en som har en sån där plasmaruta. Dom som begriper säger att det är gas inne i rutan men jag ser aldrig nån. Tittar på TV4 sport på dagtid när det är dåligt väder. Då är det ofta ett program som heter sportfiske. Det går till så att två smygfeta typer metar med kastspö. När de får upp en fisk sliter de kroken med hulling ur käften på fisken och slänger tillbaka den i vattnet. Kan man kalla det sport?

      •••

      – Och ta dätta mä julgran, Bengt!
      – Det lackar ju mot jul nu. Vet du, att i år ska jag gå över till plastgran? Tänk, nu säger de att det är mycket mera miljövänligare med gran av oljeplast än en vanlig från skogen. Det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Så säger de i affären att barren sitter kvar trots att man inte behöver vattna. Det låter bra för när jag vattnar den vanliga granen får jag alltid några barr innanför skjortan och mer än ett av dem hittar vägen ända ner i akterkastellet. Och där sticks dom för jädrit när de sätter sig på tvären.

      •••

      Eller Bengt – ta dätta mä priset 9:90, 19:90 och så vidare. Kan de få skriva så när de aldrig tar 9:90? Den ovanan gör mej riktigt härsken när jag ser det, ser du. Va tycker du?
      – Å ta dätta mä julklappar. Jag tycker det är riktigt besvärligt när släkt och bekanta frågor vad jag vill ha till julkapp. Sanningen är att jag inte vet vad jag vill ha. Jag tycker att jag redan har det mesta jag behöver. Och en slips till vill jag inte ha. Egentligen vill jag bara ha en liten Löjtens akvavit till klapp men det vågar jag inte säga. Åtminstone inte till min svägerska för hon är med i nån sorts loge.
      Jo, för resten. Jag skulle nog vilja ha en årsprenumeration på Karlstads-Tidningen så jag kan läsa vad du gör för hopkok av det vi pratas vid om. Då slipper jag åtminstone det utlägget, säger Viktor och önskar samtidigt hela Kallsta sta med environger en riktigt God Jul och ett görgött Nytt År.
      I denna tillönskan instämmer självklart även undertecknad.

      Ungdomens alster

      Krönikan har inget med Alsters herrgård eller författaren Fröding att göra. Den skall berätta om diverse litterära alster författade i Uppsala av stadens unga söner på utbildning där. Unga som vände hem och sedan blev mer eller mindre kända gestalter i vår stolta stad. Dock inte enbart för sina litterära utförsgåvor.
      De var inte få och alla ryms inte i denna korta krönika. Men om tillfälle gives i framtiden lovar jag att återkomma även om flera personer och deras litterära ungdomsförsyndelser.
      Wermlandus är våra landsmäns tidning i Uppsala. Jag har nu uppnått den ålder då mina egna Uppsalaminnen redovisas däri som ”En veteran berättar”. De flesta alstren jag hittat är från 60-talet.

      Berättelsen börjar med två från Norrstrand, Erik Bengtson, lärare och författare och Wilgodt Andersson, blivande programchef på Liseberg i Götet. I Wermlandus skrev de om olika saker. Idrotten var deras gemensamma nämnare.

      – Vi spelade ett par år höger- respektive vänsterinner i Norrstrands IF:s juniorlag i fotboll och A-lagshandboll i Hellton, minns Erik. Båda var med i nationslaget i fotboll.

      Wilgodt skrev som idrottsförman i Wermlandus typiskt studentikosa idrottsreferat. Att han på 70-talet blev programchef på Liseberg var för mig inget oväntat.
      Redan under sent 50-tal hade jag sett honom i aktion i Guståsparken i Väse i Arnolds tivoli, stående i stånd där man vann dockor och chokladkartonger om man med fem svarta läderbollar raserade en pyramid av vita sandfyllda plåtburkar. Anlag utvecklas tidigt.

      Erik lämnade i Wermlandus avtryck som visade fram mot författarskap. När jag öppnade ett nummer från 1965 stannade jag upp inför kåseri med ordet prappedolierare. I akademins ordlista fanns ingen hjälp att få. Efter en tid kom Eriks svar på mejlad fråga.

      – Om ordet svävar jag fortfarande på målet, när det gäller att förklara hur det uppstod. Möjligen anspelar första delen av det på pedagogik och papper och dolierare på ordet dola, hålla på med att dola med saker och ting utan att någonting egentligen händer.
      Sedan följer en halv A4-sida text där han förklarar hur han i kåseriform ser på livet i skolorna i Karlstad, anno 65.

      Erik ”försvarstal” slutar med:

      – Rektor Ivar Seth sade sig för övrigt ha haft mycket roligt åt mitt kåseri, som han tydligen hade fått sig tillsänt. No hard feelings!!
      Alla Kallstabor som läst Eriks ”Vad rätt du tänkt ” och annat festligt från skolvärlden, förstår säkert anslaget i ordet som en dag med KT:s hjälp kanske dyker upp i SAOL.

      Bonboniären

      Min bonboniär är av brun keramik med blåa lasyrränder och med nätta blomsterdekorationer. Fina pjäser har ofta franska namn, brukade far säga, när han förklarade namnet för mig i unga år.
      Det är en karamellskål, som namnet säger, en skål med lock och knopp. Förresten säger man i tyska språket bonbons för godis. Skålen är tillverkad i den engelska keramikens främsta grevskap, Staffordshire. Året den tillverkades känner jag inte.
      Jag fick skålen i julklapp av min syster Elisabeth som i sin tur fick ärva den ur mors dödsbo. Hon visste att jag hade många fler upplevelser för knippade med skålen är hon har.

      •••

      Det kanske låter konstigt att skriva om en bonboniär. Det kunde möjligen vara en uppgift för studerande på ett journalistinstitut. Där får dom idag uppgifter som att skriva om både trafikkaruseller och gathörn. Det kan vara olika svårt att skriva om en bonboniär. Detta förstås beroende på om man har några minnen förknippade med den eller ej.
      Knutna till denna bonboniär har jag personligen många minnen, den är en tidsmaskin som för mig bakåt i tiden.
      Den är ingen slit och slängsprodukt utan för kommande ägargenerationer kan den bli deras tidsmaskin en gång i framtiden. Denna krönika skall bli ett kapitel till eftervärlden i historien om bonboniären.
      För mig och mina syskon var den en sak som gjorde att vi lättare följde med våra föräldrar då vi besökte fastrarna Hanna, Lisa och Ruth som på äldre dar bodde tillsammans i en lägenhet ute på Gränsgatan. I bonboniären fanns nämligen alltid godis att avnjuta. Min favorit blev punschpralinen.
      När jag idag tittar på skålen, placerad på den klaff jag ärvt efter faster Lisa, tänker jag på skålens första ägare som var faster Ruth. När vi besökte henne i slutet av 40-talet stod den på matsalsmöbeln i hennes lärarbostad. I den fanns alltid godis. Redan då såg vi i skålen en anledning till att besöka faster Ruth.
      Sådana är nog många barn.
      För faster Ruth var skålen en del av hennes levnadsöde. I unga år fick hon diabetes och blev beroende av dagliga insulininjektioner som hon själv gav sig. Godiset i skålen låg där då alltid nära till hands för att balansera en överdosering av insulinet.
      Varför faster Ruth blev diabetiker blev jag aldrig riktigt säker på, men en gång när jag länge bearbetat mor om svar, undslapp hon sig, att det talats om en olycklig, obesvarad kärlek som utlösande faktor.
      När Faster Ruth fick skålen vet jag inte. Kan hända vid någon jämn födelsedag. Så fin är den. För mig betyder boboniärens penningvärde mindre än den släkthistoria den rymmer.

      Minne och fantasi våra tidsmaskiner

      Minnet är en av våra tidsmaskiner. Fantasin som leder tankarna framåt är en annan. Ett bleknat fotografi, en plats man återser kan starta maskinerna. Detsamma kan hända när man återser en människa man inte mött på länge, till och med ibland när man öppnar en bok man tidigare aldrig läst.
      Plötsligt minns man åter något man glömt. Med tidens perspektiv kan sådant man tidigare vetat, då ges en helt ny och rikare innebörd. Plötsligt förstår man mycket bättre vad som hände en gång. Och ofta föds då nya frågor, lusten att efterforska. Så är det i alla fall för mig.

      •••

      Lusten att få ny vetskap, kalla det gärna nyfikenhet, lusten att ställa frågor som leder dit är en av vetenskapens främsta drivfjädrar.
      Alla människor har nyfikenhet i större eller mindre grad. Det är därför en av skolans viktigaste uppgifter i framåtskridandets tjänst att ge unga lusten att ställa frågor och att sedan i fortsatt utbildning ge dem redskapen och kunskapen att rätt ställa frågor och hitta svaren.

      •••

      Dumas franska äventyrsroman De tre musketörerna var till bara för något år sedan för mig en roman bland många. Så en dag fick jag besök av en kusin till mor. När vi språkats vid en stund om gamla tider och släkthistoria, tog han ur sin portfölj fram ett gammalt exemplar av ovan nämnda bok.
      – Den här skall du ha. Den är det enda påtagliga minne som finns kvar av din morfar, Ivan Nordlöw, sa han.
      Jag tog boken och började bläddra. På sidan fyra stod med ungdomlig skrift Ivan Nordlöw. Boken står nu i hedershyllan i mitt bibliotek. En del människor förstår nog varför.

      •••

      I boken Väse socken i forntid och nutid, författad av Karlsson i Skogsberg som Väserävarna säger, finns några sidor om lärarkåren genom åren.
      I den står följande:
      ”Fröken Ruth Larsson blev extra småskollärarinna i Lövhöjden den 1 september 1922 och ordinarie där från 1 januari 1923. Den 1 juni 1945 förflyttades hon till Väse stations skola och avgick med pension den 30 juni 1955.”

      •••

      Ruth var en av mina tre fastrar. 23 år i Lövhöjdens skola som också var hennes bostad. Hur såg alla hennes år som ogift lärarinna ut där uppe i det lilla samhället? Hade hon som andra lärarinnor i glesbygd en gång i tiden också fått ett Mausergevär till sitt försvar, var en av flera frågor jag ville ha svar på. Min nyfikenhet fick mig att forska närmare. Om det jag hittat återkommer jag till i en senare krönika.

      Inget provrörsbarn

      Det är tidig höst 1915. Vattnet utanför Mortsund i Lofoten piskas hårt av Nordan. Hemma väntar orolig fiskarhustru på att få se mannens båt löpa in. Den kommer till slut. Mannen är dålig efter att ha fått en bom i huvudet. Efter några dar dör mannen. Änkan, ensam med 18-årig dotter måste dra söderut för sin försörjning.
      Hon kommer till Lökkenverk i Sör-Tröndelag, där Orkla gruvbolag hittat ny rik kiselåder. Det investeras friskt. Nyanställda kommer in från flera länder, även Sverige. Där startar fiskaränkan en restaurang. Många gästarbetare är ungkarlar.
      Dit kommer i början på 1916 en dag från Ljusdal en ung man av smedsläkt med vallonblod i ådrorna för upplärning. Han är ungkarl och äter i serveringen. Han och fiskaränkans dotter träffas och blir förälskade och ”i synd” avlas ett barn. När fiskardottern är i åttonde månaden omkommer ljusdalspojken i gruvolycka. En faderlös flicka föds. I Meldals kyrkböcker vet man inte vart flickebarnet tog vägen. Det vet jag .
      Det hämtades hem till Ljusdal av en farbror, där det växte upp. Efter folkskola och folkhögskola i Forsa kom hon till fin släkting i Gävle för att senare flyttas till en faster, gift med en lärare i norra Väse. Flickan hade kommit in på sköterskeutbildning i Karlstad. På helgerna var hon hemma i Väse. Där träffade hon sin blivande man, en kollega till styvfadern. I början av 1940 stod bröllopet. Den 27 augusti kom deras förstfödde till världen. Han döptes till Bengt Gösta, Gösta efter fadern.
      Någon av mina läsare har kanske förstått att jag var den förstfödde.
      1986 fyllde min mamma 70 år. Som födelsedagspresent förärade jag henne hennes tidiga liv i ord och bild, den cirka ett år korta tiden i Norge. Om den tiden visste hon väldigt lite. Under ett antal, för min mor okända besök i Norge, fick jag fram och fotade den lokal hon föddes i, huset där mormorsmor haft sin restaurang.
      Likaså Rikstrygdeverkets kopia på den handskrivna dödsattest bolagets läkare upprättat efter morfars död, och hans dödsruna. Jag ”hittade” också hennes tre halvbröder med familjer och andra anhöriga . Mormor hade senare gift om sig. Hon dog under andra världskriget. I tyskockuperade Trondheim hade läkarkåren svåra prioriteter.
      I mammas 71:a levnadsår skjutsade vi henne till Trondheim med omnejd, där hon för första gången såg sin födelsemiljö och träffade släktingar hon inte ens vetat om. Det blev bekantskaper hon ömt odlade resten av sitt liv.
      Också för mig och min familj blev släktforskningens resultat livstillskott av bestående värde. Att få fylla luckor i vetskapen om sitt upphov och ursprung är en stark drift. Mycket starkare än man kan tro. Jag är glad att jag inte är provrörsbarn.

      Viktor i Viken

      Förra månaden berättade jag om Viktor i Viken, ni vet han – vardagsfilosofen på Kvarnberget. Vi talades vid i veckan. Han hade mycket att berätta.
      – Ta dätta mä studiecirkel, började han som vanligt.
      Viktor är gammal arbetare, har jobbat på lager nästan hela livet och har alltid röstat på arbetarepartiet som han kallar SAP. Han gillar den gamla sortens ministrar, Sträng och Tage Slingerskank, folk med pondus.
      – Därför blir jag lite irriterad när hon – Mona Sahlin talar om sin blivande regering som ett lattjo gäng, erkänner Viktor.

      •••

      Viktor minns att Tage Slingerskank talade om Sverige som en studiecirkeldemokrati. Viktor gick ofta i studiecirkel på ABF när han jobbade. Och ändå hade jag frugan kvar till efter pensionen, sade han.
      På min fråga vad han menade med det, svarade han att han hade haft en jobbarkompis, Sven, som gick i studiecirkel så mycket, så att frugan bedrog honom. Allt med måtta är Viktors motto.
      Viktor minns när Sven fick reda på vad som pågick. Sven läste arbetarrörelsens historia. På jobbet frågade han kompisarna om de visste vem den och den parti- och fackgestalten var.
      – Hur vet du det? frågade kompisarna och Sven svarade att det lärde han sig på ABF-cirkeln på onsdagskvällarna.

      •••

      Sven ständiga frågande gick kompisarna på lagret på nerverna och en gång efter en frågerunda slog det över för en av kamraterna på lagret.
      – Nu skall jag ställa dej en fråga Sven, sa kamraten. Vet Du vad Andersson, svarvarn som bor i ett av husen på Långgatan på Herrhagen är känd för?
      – Nej, erkände Sven, det visste han inte. Berätta, bad han.
      – Jo, det är han som är hemma hos din käring på kvällarna, när du är på din historiecirkel i ABF.
      Det blev stort rabalder och skilsmässa. Så småningom hittade kompisen en ny fru. Sen den dagen gick han aldrig mer på studiecirkel i ABF.

      •••

      Men det är inte studiecirkelns fel, menar Viktor. Studiecirkel är bildning, inte bara utbildning, och man lär sig en hel del bra även i cirkeln. Och glöm inte att det är en himla bra form av gemenskap.
      Där håller jag med gamle Slingerskank, säger Viktor med tryck. Gå gärna med i nån cirkel i höst. Det finns väl nästan tio olika studieförbund att välja bland. Snart kommer studieprogrammen i brevlådan.
      – Jag går nog säkert med i någon, säger Viktor i Viken.
      – Har du en fru, ta med henne också, för säkerhets skull, lade han till med glimten i ögat.

      Viktor i Viken

      Jag har inte berättat om Viktor i Viken förut. Han är född där men är änkeman och nu bor han uppe på Berget. Viktor säger aldrig Kvarnberget. Där bor han nu i en modern servistvåa. Men han är hörk så han tar ofta bussen ner till stan.
      Viktor kallar sig köksbordsfilosof. Sitter ofta vid köksbordet och filosoferar. Själv säger han, som många äldre vanligtvis gör här i Värmland, att han grunnar.
      När jag är i stan hälsar jag alltid på Viktor i Viken. Det händer att jag slår en signal till honom också. Det är intressant att höra hans reflexioner över vad som sig i staden tilldragit haver.
      När vädret är avklarat frågar jag om hans grunningar.
      Viktor tillhör den kategori Kallstabor som har förstånd att läsa Maggan Hellbergs Karlstads-Tidningen. En gång pratade Viktor i Viken med Maggan, som han gillade. Han läser mina krönikor och brukar fylla på mina berättelser.
      Grunningar har Viktor många och alltid. Det börjar med att han säger: ”Ta dätta mä” och så är han i full gång. Viktor har träffande saker att säga om både Kallsta och Stora världen, som han kallar det.
      Förra veckan grunnade han över relativitetsteorin. En mer folknära sådan, förklarade han.
      Ta dätta mä gallerior i stan. Nu är det ingen ordning på ute och inne längre. Nu går man ju in och handlar. Förr gick man ju ut. Knepigt.
      I och för sig har Viktor inget mot gallerior. Där kan man sitta och njuta av alla granna Kallstatöser när våren tar av dom ytterkläderna, förtydligar han.
      Eller ta dätta mä bollsport. Förr fanns bara utebandy på Tingvalla, nu finns det innebandy över allt. Men varför heter det inte innehockey när FBK spelar i LLA? Knepigt, säger Viktor.
      Viktor spelar på trav och ibland tar han bussen ut till travet på Färjestad. Travbana under tak vill han inte ha. Det skulle nog lukta för mycket hästskit då, menar han.
      Eller, ta dätta mä tiden och kvällstidningarna, fortsätter han. Kan de heta så när de inte kommer på kvällen utan redan tidigt till tiokaffet?
      Sedan berättar Viktor om en av sina granntanter uppe på Berget som varje dag klagar på att dagens post kommer allt senare. Härom dagen, sa tanten, sa Viktor, att snart kommer väl inte dagens post förrän i morgon.
      Du Bengt som gått på undervisitet? Kan man säga så, frågade Viktor i Viken. Det samma gäller tidning-en, Vad då – en tidning? Till exempel DN och Svenskan är ju tidning -ar och fler och fler sidor blir det som bara säger vad det ska stå på de andra sidorna. Det är bluff, tycker jag. Tacka vet jag K-T. Det är en tidning. Och ett nummer i veckan räcker bra för oss gamlingar, säger Viktor och flinar.
      Återkommer med lite fler av Viktors funderingar, senare.

      Län och gamla Vasaborgar

      Vi har ingen Vasaborg i Karlstad så det dröjde innan vi civilt och militärt frigjordes från Örebro. Tillsammans med Västerås, Linköping, Mariefred (Gripsholms slott ) och Nyköping ingick Nerikefästet i en nordlig spärrfortslinje mot infall från söder. I första linjen låg fästena i Kalmar, Växjö, Jönköping och Lidköping (Läckö slott). Till exempel Nissastigen var en vanlig infallsväg på den tiden för fientliga trupper.
      Dackefejden på 1540-talet skrämde Gustav Vasa att också stärka Vadstena, menar källor. Slotten blev militärt bemannade platser för förvaring av upptagen skatt i natura, sedan också platsen för Gustavs statliga länsförvaltning.
      De flesta av dessa orter är faktiskt än idag residensstäder.

      Det dröjde til 1647 innan behov av spärrfort mot infall från Norge via Kongsvinger och Arvika kom med i bilden. Till slut föll valet på en öppen skans vid Eda.
      Innan dess hade Karlstad varit påtänkt för större befästning. Den 17 mars 1647 beordrades ingenjören i Kalmar J.F. Meijer till Karlstad för att göra en plan över staden med dess broar och höjdförhållande med mera ”och därefter utarbeta en dessin (ritning) till stadsbefästning såväl mot land som mot älv och sjö.” Redan innan M. var klar med denna stora plan hade på krigskollegiets förslag beslutats att ett mindre verk eller retranchement skulle uppföras.
      22 april 1648 hade M:s efterträdare M. Månsson Blom planen klar och den underställdes generalkvartermästaren Wärnschiöld. Denne reste två dar senare hit, fann planen vidlyftig och startade arbete men enklare. 1650 kom W. åter med ett nytt förslag. Han skulle affatta den plats där fortifikationsverk skulle anläggas. Flera turer följde men något fäste blev det ej i Karlstad.

      Nu har vi ändå egen landshövdingska i eget residens, hur länge det nu kan vara med tanke på regionaliseringsplaner. Binds vi österut förs vi kanske in under konungens befallningshavande i Närke vilken ännu idag residerar i Örebro slott.
      Hur som helst med den kommande länsindelningen. Det hade tveklöst på flera sätt varit trevligt med ett eget slott i Karlstad. I de städer där slott i hyggligt skick ännu finns, hör dessa till de största turistmagneterna.

      Utvandring eller fängelse

      nvandrings- och utvandringspolitiken har haft sina tider.
      Tidigare har jag berättat här i KT om värmlänningar som redan 1640 mer eller mindre frivilligt deltog i kolonisationen av Nya Sverige i Nordamerika..
      En sådan kategori var de så kallade ”driftfinnarna”.
      I detta år då det berättas mycket om 1809 då vi förlorade Finland kan följande vara av intresse.
      Med hävisning till bland annat C.T. Odhners litteratur om Nya Sveriges kolonisation skriver även Karl Grimberg i sitt historieverk ”Svenska folkets underbara öden”, del III, om hur Värmland bidrog med folk till den tidigaste kolonisationen.
      • • •
      Det gick trögt för landshövding Stolpe i Värmland, med flera, att skaka fram emigranter. Det var då som statsmakterna med dess främste gestalt, Axel Oxenstierna, själv med eget kapitalintresse i kolonisationsprojektet, tog till tvångsåtgärder. Det utfärdades befallning till en del landshövdingar bland annat Värmlands, att gripa knektar och andra som begått brott, att straffa dem, men efter utdömt straff, erbjuda straffbefrielse om de valde att med familj utvandra till Nya Sverige.
      • • •
      Förutom till knektar och andra ”satte vederbörande (myndigheterna) sitt hopp till sådana finnar i mellersta Sveriges skogsbygder som saknade egen bostad, så kallade ”driftfinnar”, skriver Grimberg.
      ”Dem borde landshövdingarne låta förstå, att där i Nya Sverige är ett kosteligt och fruktbart land, väl bevuxet med allehanda sköne och nyttige skogar och stor myckenhet på allehanda djur där de sig rikeligen skola kunna nära”.
      Godvilligt lyckades dock åtminstone icke landshövdingen över Värmland och Dal övertala de kringströvande finnarna i sitt län att rätta sig efter regeringens önskan.
      • • •
      Landshövdingen i Karlstad lät då taga fast en hop ”driftfinnar” och sätta in dem i Karlstads fängelse. På en förfågan huru man med dem borde förfara, svarade regeringen ”att det var behagligt att det lyckats honom få sådane skadlige och skogsfördärvande finnar och löst parti vid huvudet”, och om dessa ej godvilligt gåve sig av till Amerika, måste de anskaffa bofasta män som ginge i borgen för att de samvetsgrant skulle upptaga ödehemman till odling eller grunda nya torp. I motsatt fall ägde landshövdingen att slå dem i järn samt hålla dem på arbete på kronans gods och gårdar.
      Grimberg ger dock inga uppgifter på hur många ”driftfinnar” som valde att emigrera.

      Gamla tanter och sånt

      Det är mycket man inte riktigt förstår när man är ung. En sådan sak för mig var varför min far i min ungdom så ofta besökte gamla tanter. I mogen ålder förstår man. Mycket man senare förstår faller dock sedan i glömska men kommer i bland tillbaka.
      Minnesbilden kan komma tillbaka när man bläddrar i en bok med bilder eller passerar platser eller byggnader.
      Två tanter minns jag minst en gång om året.

      •••

      När jag åker till höstmöte i Carlstads-Gillet tar jag tåg. Brukar då titta ut genom fönstret vid Väse station, där min familj bodde några år. Mitt emot stationen ligger Posthuset där jag hämtade vår post. Då kommer jag ihåg att en trappa upp i huset bodde en gammal tant. Upp till henne fick jag som yngre i bland följa med. Det var när pappa gick dit med blommor. Det var alltid mörkt och fördraget inne hos tant Frideborg Larsson. Blommor fick hon av far till jul och födelsedag. Nu vet jag naturligtvis varför pappa gick upp till Frideborg. Hon var pappas pensionerade lärarkollega.
      I boken Väse socken i forntid och nutid av Karl J. Karlsson i Skogstorp finns hennes liv i två rader :
      ”Frideborg Larsson var född i Grava 1885, avlade examen 1904 och tillträdde samma år som småskollärarinna vid Väse stations skola. Hon avgick med pension 1945”.
      När tåget passerar Väse tänker jag ofta på Frideborg.

      •••

      Vid Gillesmötena kinesar jag, som jag tidigare berättat, ofta hos Erik Dahl på Nygatan i Haga. Minns att snett emot huset där Systembolaget fanns en gång, låg på 50-talet ett gammalt ruckligt ordenshus. Dit skjutsade pappa min syster Karin och hennes kamrat Annika Hidén. Som närmare identifikation kan sägas att Annika är lillasyster till Bo Hidén (m), Karlstads KF-ordförande under en rad av år.
      De dansade balett där. Jag var med i bilen ibland. Då gick far och jag upp till en annan gammal tant i ett intilliggande hus. Jag förstod vid den tiden inte riktigt hur det hängde ihop, men hon hade ingen man. Jag visste att hon var ”farbror Axel på bankens” svärmor. Alltid när vi kom dit sydde hon. Axels fru hade hon fått genom ”tillfällig förbindelse” med en av stadens finare herrar som inte kunde gifta sig med henne. Hon levde sedan hela livet ogift.

      •••

      Vad farbror Axels svärmor hette har jag glömt men jag minns henne, kan se henne för min inre syn när jag går Nygatan fram. Historiker kallar det platsens magi.
      Pappa var alltid snäll mot gamla tanter. Det ska man vara. Det är jag också.

      Lokalproducerat är ingen nyhet

      Lokalproducerat är inne. Tro nu bara inte att det är något nytt, snarare tvärtom. Före penninghanteringens tid var detta snarare regel än undantag. När Karlstads grundare Karl IX drack sitt vin på boplatsen Karlsborg här på Tingvalla ö, helt nära den plats där vår domkyrka i dag står, var det kanske ur gröna glas från hans egen glashytta nära Nyköpingshus i hertigdömets östra del, Södermanland.
      Men det mesta i huset var beställt/befallt lokalt från länets härader. Än i dag kan man för resten i Nyköping faktiskt köpa exakta kopior av detta glas. Låt vara att det är gjort på Lindshammars glasbruk.

      •••

      ”Att denna furstebyggnad icke måtte ha varit mycket praktfull kan man av hertigens föreskrifter för huset utläsa”, heter det i en källa.
      När hans residens skulle rustas var det mesta närproducerat. Visnums härad hade sig ålagt att hålla taket på östra sidan i skick samt all inredning av spjäll, spis och sex stolar. Älfdals härad skulle hålla hälften i köket och två stolar. Fryksdalen skulle hålla västra kammaren med dess inredning, en stol och ett grönt satintäcke.
      Kils härad skulle svara för två stolar, kläder till en säng, spis och spjäll i en kammare. Grums härad skulle hålla alla plank kring manbyggningen och trädgården samt en säng med bolster, huvuddyna, två lakan och reja (ett slags täcke). Jösse härad hade på sin lott bagarstugan och stugan där intill, samt en kammare med bord, bänkar, spjäll, lås, dörrar och fönster.
      Ölme härad skulle kunna hålla med några stolar, samt skulle göra för övrigt vad på gården befalldes. Därjämte skulle hovhållningen bestridas av avkastningen från det närbelägna säteriet Kroppkärr, som också kallades Ladugården.

      •••

      Man får säga att jämfört med lyxen vid den tidens europeiska hov var det hovsamma krav, men så var vår hertig och blivande kung också av många en gillad sådan.
      Tror ni att jag ljuger? Om så – läs Hofberg, Herman Genom Sveriges bygder – skildringar av vårt land och folk. Bonniers förlag, Stockholm 1896.

      •••

      Hur länge byggnaden, som i bland även kallades Karlberg stod, vet man inte säkert, säger Hofberg. När vår domkyrka började byggas 1719 var den dock ur vägen. Kanske får vi veta mer när en bok om domkyrkan, med medel skänkta av Carlstads-Gillets hedersledamot doktor Wållgren, står klar att utges.