Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Nu ska jag äta lunch med Fredrik

      Jag sitter med min latte vid frukostbordet och mobilen ringer: ”Vi har fått ett återbud och jag tänkte att du har ju aldrig träffat Fredrik så du kanske skulle tycka det var kul att träffa honom på en lunch?” Fredrik! Reinfeldt! Statsminister! Hmm, nej jag tror jag har annat för mig…”Kom kvart i tolv. Ni blir tio stycken. Hoppas ni får trevligt!”
      Jag har varit medlem i nya Moderaterna i två månader och nu skall jag äta lunch med statsministern som är på besök i Karlstad för att förbereda årets jultal. Jag trycker bort samtalet och utför någon sorts shit-det-här-är-inte-sant-hur-kan-mitt-liv-bara-vara-så-häftigt-dans runt köksbordet.
      Tänker på allt som hänt det här året. Jag har både bokstavligt och bildligt bestigit berg.
      Vissa saker planerar man och det blir ofta som man tänkt men sen händer något oväntat och livet i stort eller åtminstone den lilla vardagen förändras. Mitt år började med en fulltecknad arbetskalender. Tillsammans med mina medarbetare flyttade vi till nya lokaler, tog fram ny grafisk profil och ny webbsida, införde ny affärsmodell och genomförde roliga ”Frulle på rull” och en Almedalsresa, lobbade framgångsrikt med infrafrågor som avslutades med infraministern på besök. Och sen blev jag uppsagd.
      Vilket ledde till att jag ”kom ut” politiskt, står som riksdagskandidat och nu alltså skall äta lunch med Fredrik. Inte trodde jag det för ett år sen.
      Privat har jag åkt lika mycket berg och dalbana. Efter tjugo år tillsammans skulle jag och min man skiljas, en sorg och en besvikelse. Men en misslyckad bestigning av ett berg förändrade allt och på vår tjugoåriga bröllopsdag i augusti tog vi på oss våra ringar igen och är lyckliga med varandra. Inte trodde jag det för ett år sen.
      Det har varit ett dramatiskt år. Jag menar då inte främst för mig personligen utan för många människor både i Sverige och runt om i världen. Och det som då verkligen betyder något är vilka människor man har runt omkring sig.
      Jag har haft den stora fördelen att vara med nära och kära, fått nya vänner under året och så mycket omtanke och kärlek från så många människor.
      Livet är svindlande och spännande. Jag är glad att jag inte vet vad 2014 kommer att ha med sig. Men jag är full av förväntan!
      Gott Nytt År till er alla!

      Avslappning på marockanskt hamam

      Jag ligger på en divan i en fluffig vit frottérock. Ljuset silas in genom fönster med arabiska utsmyckningar. Väggarna är i en terracottanyans och långa sandfärgade tyger rör sig lätt. Dova toner hörs från någon främmande musik och blandas med fågelkvitter som jag försöker utröna om det är verkligt eller artificiellt. På divanen bredvid andas Kalle djupt, antagligen sover han. Vi är på marockanskt hamam.
      Här har vi blivit skrubbade med någon rotborste som tagit bort varenda död hudcell, inpackade med örtdoftande röror, ångade, löddrade, sköljda, ompysslade och sedan totalmasserade med väldoftande oljor. Det absolut bästa var att få hela hårbotten masserad. Kommer antagligen ta ett antal schamponeringar för att få bort all olja, men det är det definitivt värt.
      Kan inte påminna mig att jag någonsin varit så avslappnad som nu där jag sippar på mitt söta mintte som burits in på en liten ornamenterad bricka.
      Tänker att nu är ett bra tillfälle för reflektion. Plockar fram några händelser från hösten som gjort mig ledsen och besviken, men som jag stoppat undan för att bearbeta senare. Håller upp dem framför mig som ett tittägg och känner absolut ingenting. Konstaterar bara distanserat att detta hänt. Märkligt.
      Men det finns även saker och utmaningar som ligger framför mig. Jag testar med det i stället. Samma sak. Konstaterar att det antingen kan gå på det ena eller andra sättet, eller möjligen ett tredje. Känner ingen oro.
      Tänker att detta måste vara det perfekta tillståndet av mindfulness. Att vara här och nu. Fnittrar lite inombords när jag tänker på en mindfulnesskurs jag gick där vi tränade med ett russin som vi skulle titta på, lukta på, lyssna på (!) smaka på, tugga på innan vi ytterst sakta skulle svälja det. En eftermiddag på hamam är både härligare och mer effektivt.
      Blicken fastnar på en lampa i taket som är dekorerade med röda arabiska stjärnor och tankarna går till advent. En tid som borde upplevas i total mindfulness men som ofta fylls med stress och måsten.
      I år skall jag göra mitt bästa för att ta med mig känslan jag har just nu in i advent. Njuta av doften av pepparkakor och glögg. Värmas inombords av alla ljus som glimmar i granar och stakar. Svepa en filt om mig själv och mina kära framför brasan i väntan på julen.
      Fridfull advent till er alla!

      Kyrkan stöd i tuffa stunder

      Har precis avslutat ett möte i Brunskog, det är höstligt regntungt med blöta löv singlande i luften. Även om mötet var bra känner jag mig trött och låg. Jag åker förbi Brunskog kyrka och ser att det lyser i fönstren. Jag tycker om kyrkan i Brunskog, den är ljus, harmonisk och vacker och jag stannar för att gå in i stillheten för en stund av meditation och bön.
      Jag möts av ett glatt sorl från en stor grupp 6-åringar som är samlade framme i koret. I mitten står en stor kista och det hänger mässhakar på en klädställning och på dopfunten sitter en stor docka i lång dopklänning.
      Jag sätter mig i en av de bakre bänkarna och följer vad som händer i koret. Barnen får titta ned i kistan, döpa dockan, prata om livet och döden. Jag hör inte exakt vad som sägs, men scenen gör mig glad.
      Efter en stund lämnar barngruppen kyrkan, de skall få åka elbil på kyrkogården och dekorera gravar inför Allhelgona berättar prästen som stannar till vid mig för att hälsa.
      Jag frågar om hon ofta möter barngrupper så här och hon berättar att man kontinuerligt, i samband med olika högtider bjuder in barnen som bor i församlingen. På så sätt bygger man relationer vilket är skönt om något allvarligt inträffar. Två av barnen hade mist sina pappor och en sin morfar under hösten och vid sådana tillfällen är det skönt att man har goda relationer och skapat förtroende.
      Men nu skall jag inte störa dig, fortsätter hon, sitt du kvar, kyrkan är öppen, vi har konfirmander här om en stund. Och så går hon ut med alla barnen skuttande omkring sig.
      Jag sitter kvar en stund, tittar på kistan i koret. Senast jag såg en kista i en kyrka var på min pappas begravning. Inser att det är på dagen fyra år sen han dog. Känner en stor sorg men också en glädje över att han var en underbar pappa värd att sakna och som jag fick ha hos mig en stor del av livet. Tänker på sexåringarna som redan fått uppleva en så stor saknad i sina liv.
      Minns dagen när min bror ringde och skrek: Pappa har kraschat! Hur jag körde över alla hastighetsbegränsningar som fanns genom ett höstfärgat landskap och ändå inte hann fram. Hur vi sen hela familjen samlades i kyrkan och satt på altarringen och höll om varandra och lyssnade på själaringningen.
      Tänker att visst finns det saker att ifrågasätta inom kyrkan men det finns också fantastiska människor som gör stora medmänskliga insatser och för många av oss spelar kyrkan en viktig roll i livets tuffa stunder. Kanske skall jag bli medlem igen.

      Att sälja sig själv

      Har tackat ja till att föreläsa om strategisk försäljning på Affärshögskolan. Funderar på vilken vinkel jag skall ha och bestämmer mig för att det som de flesta människor behöver sälja är sig själva.
      Har jag lyckats sälja mig själv genom livet? När jag var 12 år bestämde jag mig för att jag ville bli chef. Min mamma var kokerska och min pappa var livsmedelsarbetare. De var lojala och kompetenta och vid köksbordet berättade de om olika erbjudande de fått och hela tiden tackade nej till. Personalansvar är det värsta jag kan tänka mig, sa min pappa. Jag förstod absolut ingenting.
      När jag gick ur Handels i slutet av 80-talet hade jag ökat mina ambitioner. Jag tänkte bli börs-vd. Började som en av de första kvinnliga säljarna på Sparbankens finansbolag. Man hade börjat prata jämställdhet inom finansbranschen. Men cheferna var tveksamma. Tjejer kan inte sälja, ni har ingen jaktinstinkt sa vår Marknadschef.
      Jag vet inte om jag hade jaktinstinkt eller inte men jag vann varenda säljtävling. Och var man bra säljare skulle man bli chef sas det. Men chef blev jag inte trots att jag under en tioårsperiod levererade säljresultat och sökte mängder av säljchefsjobb. Utan resultat. Jag insåg att jag fick tänka om. Fick helt enkelt bli en annan typ av chef. Ekonomichef kanske. Hade förvisso aldrig konterat en faktura och detaljer är inte min starka sida. Men ändå.
      Läste ekonomistyrning en termin för att råda bot. Därefter jobbade jag som ekonomiassistent och sänkte min lön med 15 000 i månaden. Det gäller att satsa om man skall nå sina mål. När jag satt där bland pärmar och avstämningar pågick det en omorganisation på företaget. Jag hade verkligen inte tid att engagera mig i den. Höll på att gå under bland kontoplan och momsredovisningar när jag helt plötsligt blev jag inkallad till min chef och fick ett erbjudande att bli administrativ chef, med ansvar för ett förändringsarbete.
      Och sen har det rullat på. Marknadschef på Karlstads Energi, kanslichef på Karlstad stift och nu vd på Handelskammaren. Även om jobben på sätt och vis trillat ned i huvudet på mig, har utmaningarna varit tuffa och arbetsförhållanden och leveranskrav på olika sätt utmanande.
      Eleverna på Affärshögskolan undrar om jobbet som chef är så roligt som jag trodde. Och ja, definitivt. Och jag har fortfarande 15 år på mig för att bli börs-vd.
      Men hur är man då strategisk i att sälja sig själv? Jag tror man skall ha ett tydligt mål. Vara ärlig mot sig själv och andra, med en tydlig varudeklaration. Det kanske inte alltid går så snabbt och så spikrakt. Och ibland kanske någon hävdar ångervecka. Men jag lämnar aldrig rabatter på mina värderingar.

      På väg mot Kebnekaise

      Det rasar stenar och grus runt omkring mig. Vi är på väg över första passet av tre mot Kebnekaise. På morgonen har vi haft en diskussion om vilken risknivå vi är beredda att ha och bestämde att om vädret är dåligt skall vi inte gå över. Jag inser nu att även om vädret är OK är inte underlaget det.
      Hela förmiddagen vandrade vi över blockig terräng, efter en kort lunchpaus fortsatte vi över ett vad och en glaciärvandring där stegjärnen bet fast i underlaget. Den fysiska ansträngningen i kombination med dryga 20 kg packning på ryggen tar nu ut sin rätt.
      Vår grupp på fyra har utökats med en grabb i 25-årsåldern som gärna ville gå över passet men inte utan sällskap. Han tar täten upp över berget. Nu ser jag honom ett tiotal meter upp där han stannat på en avsats. Berget har ändrat karaktär och i stället för instabila block och stenar är bergväggen brant och slät.
      Jag försöker att inte tänka på att om någon av oss tappar fästet handlar det om betydligt värre konsekvenser än ett brutet ben. Att vi är i radioskugga och att det definitivt skulle ta 5 timmar att nå en hjälptelefon har därför ingen betydelse.
      Vår 25-årige atlet spanar nu ned på oss och hojtar att vägen upp är för tuff. Han avråder oss att fortsätta. Vi bestämmer oss för att klättra nedåt för att hitta en alternativ väg upp.
      Adrenalinet och rädslan susar i min kropp. När vi tagit oss ned till en lägre nivå tar rädslan, eller om det är förnuftet, över och jag bestämmer mig för att jag inte vill gå över.
      Jag sätter mig ned och säger att jag är för rädd för att fortsätta. Vi hamnar i övertalningsförsök och diskussioner och jag får uppbåda all kraft för att inte falla för påtryckningarna. Vi vänder tillbaka. Det tar lång tid men till slut är vi nere på fast mark igen och hittar en fin tältplats. Vi har en vidunderlig utsikt över passet som så här på avstånd nästan ser inbjudande ut.
      I vardagens brus, med fullbokad kalender, uppdrag, möten, utmaningar, problemhantering och upplevelser är det lätt att tappa fotfästet på en mental nivå. Även om man bildligt talat sätter ner de höga klackarna i cement för att inte blåsa omkull. I situationer där livet inte är en självklarhet inser man vad som är viktigt.
      Under hela tiden uppe på berget var jag fokuserad på att komma hem. Hem till Kalle. Allt annat var oväsentligt. Det var en mäktig känsla när vi ett par dagar efter det att jag kom hem firade 20-årig bröllopsdag. Och lovade varandra ytterligare 20 år. Till att börja med.

      En hängiven vandrare

      Årets vandring sker i svensk fjällmiljö med start i Abisko för att sedan gå via exotiska platser som Abiskojaure, Visttasvaggi och Tarfala. Packar ned allt från stegjärn för att kunna vandra över glaciärer till myggnät eftersom vi skall forcera passager med tättväxande björksly. Funderar på att även ta med machete men nöjer mig med min lilla fällkniv.
      Vandring, och egentligen helst pilgrimsvandring, har blivit mitt sätt att hämta kraft och energi för att klara vardagens fullspäckade agenda. Det började för fem år sedan. Jag var helt utmattad efter en lång period av utmaningar på jobbet och behövde få ny energi. Jag hade läst om en pilgrimsled i Spanien som gick till Santiago de Compostela, den var 80 mil lång och skulle ta en månad att gå. Det tyckte jag lät bra.
      Vid start i den lilla franska bergsbyn fick man fylla i om man vandrade av religiöst, fysiskt eller andligt syfte. Jag som var ateist och ganska ointresserad av att sporta fyllde i andligt. Det blev den bästa månaden i mitt liv, helt fri från alla vanliga krav från mig själv och andra på att organisera, fatta beslut, leverera och se lösningar.
      Man stiger upp på morgonen, tar sig från punkt A till B på ”snitslad bana” genom sagolikt vacker natur, gläds åt att komma fram till en säng i en sovsal som man delar med tio snarkande pilgrimer. Jag var så oändligt tacksam att kroppen bar, att jag inte fick skoskav eller bara över att hitta svalkande skugga och en plats att fylla på vatten.
      För min del innebar också vandringen en mängd starka andliga upplevelser som gjorde att jag började tro på Gud. Så när jag nådde slutmålet och man blev ombedd att svara på samma frågor som vid start kryssade jag i alla tre alternativen. Och kilade fram till den ornamenterade katolske biskopen och knaprade skamlöst i mig oblaten, trots att jag bara är protestant. Tror inte Gud tar illa upp.
      Efter Spanien blev det fler pilgrimsvandringar. Nästa utmaning var 30 mil i Italien till Assisi. Det var 40 grader varmt och gick över ett nytt bergspass varje dag. Det visade sig att jag var pilgrim 67 som överhuvudtaget gick leden, så det enda sällskap jag hade var vildsvin och en och annan bergsget. Men varje kväll kom jag till en lokal by med helt underbar italiensk mat och pittoreska härbärgen.
      Förra sommaren gick jag mellan Oslo och Trondheim. Tre veckor i hällande regn. Ingen underbar mat, men åtminstone tak över huvudet.
      Och nu packar jag frystorkat, tält och dunjacka. Det enda jag vet är att inget blir som man tänkt. Så det sista jag trycker ner i ryggsäcken blir ett öppet sinne.
      Mot äventyret!