Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Jag håller på att flytta och lägenheten ser ut som om det gått en tornado genom den

      I sovrummet står tre säckar och en kartong med kläder och lite andra prylar. Under skrivbordet står en stor väska med friluftssaker, i hallen finns en kartong med grejer som ska lämnas till någon andrahandsbutik, i hyllan står saker som jag ännu inte bestämt vad jag ska göra med, i köket är skafferi och frys nästan tömda och på bordet ligger gamla glasburkar inlindade i handdukar för att packas.
      Själv är jag svettig och på väg upp till vinden med en kartong med böcker som egentligen är för tung för mig, men envis som jag är så kånkar jag mig långsamt upp, steg för steg.
      Puh.
      Jag håller på att flytta och lägenheten ser ut som om det gått en tornado genom den. Varje pryl sorteras i någon av högarna ”packas med”, ”slängas bort”, ”ge bort”, ”lämna kvar här”, ”ta med till Riga” och ”fjällvandring” – och det gör att det trots allt är någon slags ordning i kaoset.
      Jag ska nämligen vara tjänstledig en termin och då bo hos pojkvännen som bor på annan ort. Före studierna ska jag också på en liten resa till Riga och sen göra en fjällvandring, därav allt sorterande.
      Jag inser också att det säkert hade varit effektivare att packa allt lite senare, eftersom en del prylar och kläder redan har bytt hög, men jag är otålig och vill få saker och ting gjort. Och det nu.
      Mitt uppe i plockandet inser jag hur mycket onödiga grejer jag har och varje pryl som jag ger bort ger mig någon slags lättnad. I början av året sa jag till mig själv att jag skulle sluta köpa (pappers)böcker, eftersom de tar så mycket plats och jag aldrig läser om en bok. (Undantag för fakta- och kurslitteratur.) Det har gått ganska bra, tycker jag. Eller tyckte jag, ända till jag insåg att det blev flera kartonger med böcker som ska lämnas in till andrahandsbutiken.
      Det blir till att skärpa sig i höst.
      Men först ska jag se till att komma till Riga utan att upptäcka torkad mat, vandringskängor, kompass och ett tält i packningen. Eller ännu besvärligare: läppstift i stället för myggstift i de norska fjällen.

      Några barn leker med en hund och jag är sjuk, Catharina?

      När vi var små hände det då och då att storasyrran och hennes kompis övertalade mig och tvillingsyrran att busringa. Läs mer →

      Det hade varit perfekt att spela in en riktigt läskig skräckfilm här.

      En stadig servering av ett glas vodka kostade 20 norska kronor och en chokladkaka med fint omslag 50. Jag hade bara 40 kronor i kontanter, kort accepterades inte, så jag köpte förstås – chokladkakan med rabatt. Utan att jag behövde pruta. Oavsett om det blivit choklad eller vodka, så behövde vi något för att återhämta oss efter vandringen i den spöklika staden. Läs mer →

      ”Jag känner mig fortfarande fånig…”

      Vi har haft ett av- och påförhållande under ett par år nu, jag och min cykelhjälm. Jag köpte den när jag köpte min cykel och tänkte att nu jädrar ska den vara på vid varje cykeltur och att det inte finns några ursäkter för att inte använda den.
      Men det finns det. Min vanligaste? Det känns fånigt. Trots att jag inte tvingades ha cykelhjälm när jag var liten, ingen hade det då och lagen kom långt senare, så känner jag mig som ett litet överbeskyddat barn när hjälmen kommer på – fånig.
      Hjälmanvändandet höll alltså bara i sig i någon vecka, och sedan hamnade den i garderoben. Och där har den legat fram tills nyligen. Jag har visserligen tittat på den då och då, men inte ägnat den så mycket tanke.
      Ridning var något jag växte upp med och där kändes det aldrig löjligt med hjälm, och det gör det fortfarande inte. Att ha hjälm när jag sitter på hästryggen är en självklarhet, även om man bara ska skritta i skogen eller på ridbanan. Men i cykelsadeln känns det annorlunda.
      För ett par veckor sedan kom jag och en kompis cyklande utför Kungsgatan i Haga och såg en samling människor stå på trottoaren runt en man som satt ner. Det visade sig att han cyklat och blivit påkörd. Det var blodigt.
      Jag fick mig en tanke- ställare och nu har jag plockat fram hjälmen igen och börjat använda den. Jag känner mig fortfarande fånig, men jag tänker att det kanske går över och att det faktiskt är ännu mer fånigt att slå huvudet i asfalten och inte ha hjälmen på.
      Så nu gör jag ett nytt försök och blir glad när jag ser andra vuxna med hjälm. Det är faktiskt ganska många. Eller så är det bara för att jag börjat lägga märke till dem nu.
      När vi växte upp hade en av våra grannungar cykelhjälm. Det var en stor, rosa frigolitsak och jag minns när hon ramlade av cykeln, landade med knäna i backen, tappert borstade gruset ur skrubbsåren och sa:
      – Tur att jag har cykelhjälm för nu slog jag mig inte.

      Hon hickade så att hon höll på att ramla av cykeln

      Vi tittade igenom foton från den senaste tiden. Sur, surare, surast kan få beskriva hur jag såg ut. På bilden nedan ser jag ut som en riktig solstråle jämfört med bilderna vi såg på. Det kändes inte bra, för jag ÄR ju inte så sur. (Tror jag. ) Jag har egentligen inget emot att vara med på bild, men när det blir det femtioelfte fotot för dagen, på en händelse som jag inte ens tycker är värd att fotografera, ja, då tröttnar jag.
      Min pojkvän hävdar nämligen att man ska ta många foton för att minnas saker som hänt, när de hände, vem som var med och hur mycket snö det låg på marken just då. Jag hävdar att minns man inte saker och ting ändå, så kanske de inte var så viktiga eller roliga. Alltså fotar han massvis och jag ser butter ut. Jag har lovat att försöka se lite gladare ut om han lovar att rikta kameran åt ett annat håll då och då. Jag tänker kvalitet, inte kvantitet.
      Och visst minns man händelser även om inga foton blev tagna.
      Vi, jag och min syster, hade precis hoppat upp på cyklarna för att ta en liten tur och då började min syster att hicka. Det var en förfärlig sorts hicka. En sådan där som inte går över i första taget och som nästan gör lite ont. Den var med andra ord ljudlig och gick inte att dämpa det minsta, hur hon än försökte. Hon hickade så att hon höll på att  ramla av cykeln och varje gång hon kväkte till stod hennes tjocka, raka lugg ut från pannan som en markis i sommarvärmen. Själv skrattade jag så att jag höll på att ramla av cykeln när hennes hickningar ekade mellan hyreshusen.
      På en gräsmatta lite längre bort stod en man, jag fick för mig att han var turist, utrustad med en stor kamera som såg proffsig ut. Han siktade på några duvor som pickade i solen och deras fjädrar glänste i alla möjliga färger.
      Men fåglarna flaxade skrämt i väg när en ljudlig hickning förstörde friden. Mannen glodde surt på oss. Om han fick ett foto vet jag inte, men jag är säker på att han kommer ihåg händelsen i alla fall. Det gör åtminstone jag.

      Tänk ut vad du och de du handlar åt ska ha innan du ställer dig där.

      Förra veckan var jag och några kompisar och såg på Kristoffer Appelquists föreställning Drömmen om Amerika. Den var både rolig och tänkvärd. Bland annat pratade han om sin längtan till USA (såklart, det är ju ingen slump att föreställningen heter vad den heter), men även om hur man ska bete sig vid bardisken för att bli serverad. Det råd han fått, och använde sig av, var att man skulle vara nonchalant och se ut som om man inte alls ville beställa något.
      Fel. Jag säger bara – helt fel.

      Läs mer →

      Vi skojade om att vi skulle behålla våra två bokningar i fall vi blev osams.

      ” 2 000 människor. 3 000 isbjörnar”, läste jag på en sida med turistinformation. Svalbard, alltså. Det är dit nästa resa går. Det känns som ett väldigt spännande, annorlunda och intressant resemål. Jag får nästan en svindlande känsla när jag tittar på kartan och ser hur långt norrut det ligger.

      Läs mer →

      Vi glufsade i oss flera dagars fixande på en kvart

      Undrar om man kan torka det här? Är en fråga som jag då och då ställer mig, i synnerhet nu när det verkar som om våren är här och man börjar tänka lite på semesteraktiviteter och annat utomhusskoj.
      I fjol blev jag närmast besatt av att torka mat inför vår fjällvandring och jag lärde mig allt eftersom. Misstaget var förstås att inte testa alla rätterna innan vandringen, utan under. En del smakade över förväntan, annat funkade inte alls och vi fick planera om menyn lite. (De torkade äggen blev inget vidare, utan blev bara konstigt gryniga och fastnade i stekpannan.) Efter vandringen köpte jag en bok om hur man gör, bättre sent än aldrig, och nu har jag läst på och tänker testa ägg igen. Och en massa annat också. För en matlagningsintresserad person som jag så är det en väldigt rolig utmaning och jag tänker att man inte ska behöva äta tråkig mat bara för att man är långt hemifrån och inte har ett riktigt kök.
      Jag har torkat saker jag aldrig vågat mig på förut och längtar till en dag med fint väder då man kan packa gasolköket och göra en utflykt och testa årets fjällvandrarmenyer. Jag tror vi börjar med lax- och spenatpasta.
      Eller som pojkvännen sa förra semestern:
      – Jag äter bättre och mer varierad mat under vandringen än vad jag gör hemma.
      Inför förra årets fjällvandring torkade vi också en massa frukt: äpplen, päron, banan, kiwi och ananas. Det tog flera dagar att torka all frukt och sedan åt vi upp allt under en enda paus, när vi trötta och hungriga var på väg till Sylarnas fjällstation. Vi hade förstås inte tänkt äta upp allt på en gång, men så blev det. Vi glufsade i oss flera dagars fixande på en kvart. Och gott var det!
      På söndag fyller jag år och inför det håller jag nu på att baka. Men någon torkad tårta blir det inte. (Däremot är jag väldigt sugen på att testa att baka någon kaka i gasolköket framöver.)

      Det bästa med den var att den gick snabbt att läsa ut

      Jag är ganska envis av mig. Jag vill slutföra allt jag påbörjat oavsett om det handlar om stort eller smått. För det mesta tycker jag att det är en bra egenskap, men ibland kan det vara lite tröttsamt. Jag är också en riktig bokmal. Envis bokmal betyder att jag aldrig påbörjat en bok utan att läsa klart den. Ibland skulle jag förstås önskat att jag kunde ge upp en bok och lägga tiden på någon roligare sysselsättning, eller en bättre bok.
      Men icke. Lydigt läser jag tråkig sida efter tråkig sida och hoppas att det kanske blir bättre snart. Är det riktigt tjatigt parallell-läser jag en annan bok vid sidan av en tråkiga, bara för att kunna varva bra med dåligt.
      En gång pratade en kollega här i tidningshuset om en riktigt dålig bok hon läst. Det var tunn handling, pinsamma karaktärer och bedrövligt språk i boken. Det fanns nog inte en enda bra sak med den.
      Jag skämtade och sa att jag ville läsa den för att se om den var så dålig som hon sa. När hon senare kom med den till mig kunde jag förstås inte motstå. Jag kan säga så här: hade man kunnat läsa med en skämskudde framför ansiktet hade jag gjort det. Det bästa med den var att den gick snabbt att läsa ut.
      En gång på resa bestämde jag mig för att be första bästa person jag såg i andrahandsbutiken för böcker att rekommendera en bok som jag skulle läsa. Det var dumt av mig. Jag tvingades resa runt i södra Frankrike med tantsnusk i ryggsäcken. Och än värre: jag tvingades läsa det. Det var mycket omskrivningar för penisar och väldigt lite handling.
      Under åren har jag också tragglat mig igenom slemmiga hostningar i Solzjenitsyns Cancerkiniken, vinberusade erövringar i valfri bok av Lundell, Clive Cusslers actionhjälte Dirk Pitt som kan precis allt och en massa annat jag (lyckligtvis) inte kommer ihåg.
      Och nu har årets bokrea börjat, ett måste för mig. Men jag ger mig förstås ut för att hitta de bra böckerna. De som inte kräver skämskudde. Och de som inte har innehåller 400 fantasifulla synonymer för erigerad penis. Eller Pitt.

      1986 blev sedan ett höjdarår enligt den 9-åring jag då var

      Jag låg där i sängen och tyckte synd om mig själv med en Bamsetidning och ett glas avslaget vichyvatten när mina systrar hon instudsandes i rummet.
      – De som vann hade skor av guld.
      – De var tre stycken, bröder. Läs mer →