• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • I morgon är det ingen vanlig fredag

      Den andre fredagen i oktober är inte vilken vanlig slentrianfredag som helst.
      Jag kan erkänna att jag aldrig hört talas om det förrän i slutet på förra veckan.
      Det har dessutom lyckats gått mig helt förbi i hela nitton år! Jo det är sant.
      Har du koll?
      Trumvirvel….Det är ärrrrrrrr…….Internationella Äggdagen!
      Det är 20 års jubileum imorgon. Grattis ägget!
      Om du är äggallergiker så ber jag om ursäkt och ber dig läsa något annat, för den här krönikan kommer tillägnas just ägget.
      Internationella Äggkommissionen (IEC) har infört dagen och den firas i morgon med pompa och ståt i över 80 länder. I Australien firar äggproducenterna genom att öppna sina gårdar för allmänheten. I Mexico är det fokus på näringsvärdet i ägget, och i Kanada uppmärksammar man ägget genom att marknadsföra #GoodEggs i sociala medier.
      Internationella Äggkommissionen vill belysa äggets fantastiska egenskaper eftersom det inte bara minskar hunger utan dessutom är en bra proteinkälla med många nyttiga vitaminer och mineraler. De menar också att ägget är lätt att få tag på i större delen av världen och är förhållandevis billig mat.
      Vi svenskar äter ganska mycket ägg. Speciellt kring högtider som påsk, midsommar och jul.
      Statistiken säger att vi äter i snitt 222 ägg om året. Cirka 175 av dem köper vi i kartong från affären. De övriga (47 stycken) får vi i oss via pasta, bullar, kakor och andra färdigrätter. 97 procent av alla svenskar äter ägg och det innebär i runda slängar att det knäcks och äts cirka fem miljoner ägg en helt vanlig dag i Sverige. På påskaftonskväll då är vi som ägg-galna och fördubblar vår konsumtion.
      Ägg är så fantastiskt! Det innehåller alla näringsämnen vi behöver förutom kolhydrater och c-vitamin.
      Vilket kom då först – Hönan eller ägget?
      Hönan om du frågar mig. Ja, inget ägg utan höna, är min personliga åsikt och jag tycker att vi inte bara ska hylla ägget, utan även äggets moder och värna deras välbefinnande genom att alltid köpa ägg från frigående höns och ekologiskt om möjligt.
      Visste du att det tar 25 timmar för en höna att producera ett ägg, och att du kan förvara ägg i rumstemperatur i 28 dagar från värpdagen. I kylskåp kan det hålla i flera månader och ett kokt ägg håller sig minst en vecka i kylskåp. Vill du testa om ett ägg är färskt eller gammalt kan du lägga det i vatten. Ett färskt ägg lägger sig på botten, ett lite äldre ägg reser sig och står på botten medan ett gammalt ägg flyter upp. Med det inte sagt att det är dåligt. Luktar det ok så är det inget fel på ägget.
      Mitt knep för att ta reda på om ägget är rått eller kokt är att snurra på det. Långsamt=Rått, Snabbt=Kokt.
      Så fira hönan och ägget och ät något riktigt gott i morgon (med ägg i).

      Flyttbestyr

      Den här krönikan är tänkt att handla om flytt.
      Inom loppet av fyra veckor har jag hjälpt till med tre flyttar. En flytt från ena sidan till andra sidan av Grums. En annan flytt från Grums till Karlstad och en tredje från Göteborg till Karlstad. Jag hade tänkt sno ihop en liten underfundig text om flyttandets alla vedermödor. Men i skrivande stund känns det fel att prata om vanliga frivilliga och lyckliga flyttar. Orden flytt och flykt, ligger så nära varandra, och ändå är dess innebörd olika som natt och dag.
      Flyttat har jag gjort några gånger i livet. Jag har tagit med mitt bohag och slagit ner mina pålar på en annan plats. Även om det varit en andrahandslägenhet så har hemmet varit mitt, om än för en begränsad tid. Idag bor jag i hus, och den dagen jag ska flytta, antar jag att det blir på ett klassiskt vis med hjälp av flyttbil och goda vänners hjälp. Men säker kan jag inte vara. Att behöva lämna sitt hem genom att fly med bara de kläder man har på kroppen och varken ha mat eller pengar att kunna skydda sig själv och sin familj med finns inte i vår sinnebild.
      Det fanns säkert en tid när det var lika otänkbart för de som är på flykt idag. Bilder och reportage sköljer över oss dagligen, men det går inte att greppa. Det farligaste som finns är passivitet. Jag är själv passiv periodvis. Sitter stum och tittar på reklam med postgironummer som nämns för insättning till än det ena än det andra. Sms:en plingar i telefonen om att skänka pengar. Jag klickar bort. Det måste man göra ibland, men inte alltid. Det är lätt att utbudet blir så stort och valen så många att man struntar i alltihop.
      Positivt i allt elände är att en färsk undersökning visar att nio av tio svenskar vill bidra till att människor på flykt får det bättre. En annan positiv sak är att det blir fler och fler privatpersoner som agerar och hjälper till på platser där det behövs. Motståndet till att lämna pengar eller saker är mindre om man har en koppling till den som sköter insamlingen. Mitt personliga val den här gången går till en väninnas, väninna som är på plats i Ungern och hjälper flyktingar med förnödenheter.
      Gå gärna in på Facebook och följ hennes arbete. https://www.facebook.com/susanne.nemeth
      Den skeptiske pessimisten i mig kanske tvivlar.
      Hur ska jag veta att just mina hundralappar jag swishar, eller de förnödenheter jag skickar, kommer till rätt händer? Jag kanske bara är en dum och godtrogen idiot som blir lurad? Ja, så kanske det är. Hundra procent säker kan jag aldrig vara. Men låt säga att det finns en liten, liten risk att mitt bidrag inte når fram. Att jag blir lurad. Ja, då har jag i alla fall gjort något. Och jag är hellre godtrogen idiot, än en passiv jävel.

      Lisa eller flisa för själen

      Om vi människor inte vore tvungna att flytta oss från punkt A till punkt B inom en viss tid. Om inte det fanns en klocka som höll ordning på värdens dygnsrytm. Då skulle tåget vara en lisa för själen.
      Det finns få saker som är så häftigt som att befinna sig på en tågstation eller en perrong. Människor på väg till eller ifrån någonting. Möten och avsked i en strid ström. En smältdegel av känslor, händelser, förväntningar och förtvivlan.
      Vägen är allt, målet är inget, sjunger Robban Broberg, och jag är benägen att hålla med. Även om det finns ett mål med tågresan, är själva resan i sig ett äventyr.
      Väl ombord, när man hittat sin lilla plats och arrangerat den lilla yta man har till förfogande, ja då är oftast fantastiskt.
      Varje kupé har en egen liten historia där det utspelar sig en liten teaterföreställning. Det är sällan en eller två som har huvudroller, utan alla har en varsin biroll.
      Lika jobbigt som det är att lyssna på någon som pratar alldeles för högt i sin mobiltelefon, lika spännande kan det vara att smyglyssna på ett lågmält samtal mellan två personer.
      Har du en stolsgranne som du inte vill umgås med, går det alltid att läsa eller blunda för att slippa konversera. Men ibland är det just det mötet som gör hela resan minnesvärd. Tåget är en av de få platser du kan sitta och prata länge och väl med en helt främmande människa utan att det är konstigt.
      Ibland är det skönt att få en helt egen stund. Stanna upp, fundera och sortera i sitt innersta, allt medan tåget dunkar vidare. Flyg är ok, men där kan jag inte stressa av på samma sätt. Inte för att jag är flygrädd utan för att det meditativa tillståndet inte är lika lätt att få till.
      De gamla uttrycken Det går som på räls eller Det går som tåget funkar inte längre. Tyvärr är inte varje resa en lisa för själen, utan snarare en flisa som skaver.
      Kommer jag hinna fram i tid, eller fastnar jag längs vägen och hur länge blir jag stående?
      Alla förseningar kostar många miljarder varje år. Vi måste få ordning på infrastrukturen och resandet. Inte bara för näringslivet och miljöns skull utan för människan, mötet med andra människor och minst lika viktigt, mötet med sig själv. Den här krönikan skrivs på tåget mellan Karlstad och Stockholm en regnig torsdag. Bredvid mig sitter en liten kille på 9 år som heter Anton. Vi pratar lite, jag skriver lite och han spelar lite på sin telefon. Tåget glider tyst fram genom landskapet och morgondimman ligger som en slöja på fälten. Vi är båda fyllda av förväntningar. Jag har semester och ska träffa min bästa kompis i Stockholm. Anton har sommarlov och får för första gången resa själv till farmor och farfar i Örebro. Tåget håller tidtabellen. Idag är tåget en lisa för själen.

      Kom liljor och akvileja, kom rosor och salivia!

      Midsommar är det mest svenska vi har.
      Innan kristendomen kom till Sverige var den ljusa sommarnatten förknippad med offerfester och fruktsamhetsfrämjande saker.
      När sen Sverige blev kristet skulle det hedniska beteendet stävjas och istället knöts midsommar till Johannes Döpares ära den 24 juni. Sedan 1953 bestämdes att midsommarafton alltid ska firas på en fredag för att bättre passa in i arbetsveckan.
      Enligt tradition är både jul och midsommarnatten fylld av magi och övernaturliga väsen. På midsommarnatten har växtligheten särskilt magiska krafter. Att plocka sju sorters blommor och lägga under kudden är ett sätt att spå in i framtiden och drömma om sin tillkommande.
      Detta testade jag ett antal midsomrar i min ungdom och vaknade alltid med en söndersmulad rallaros eller ett hundkex, tryckt mot kinden och drömmen, den kom jag aldrig ihåg. För er som är singlar kan det vara värt ett försök, men för oss andra som har sin käresta på kudden bredvid, tror jag det kan uppfattas lite märkligt.
      Nu förtiden lägger jag mer energi på att sillen ska vara god, snapsen kall och att vi ska ha en skön dag med familj och vänner. Jag bor i Alster och här finns en stark tradition av firande på herrgården. Vi är några grannar som kör ungefär samma program sedan snart tjugo år. Några av oss går bort till Herrgården en sväng på förmiddagen. Det blir lite fika, dans kring stången och kanske få man en glimt av brudparet. På eftermiddagen samlas vi hos en av familjerna för lekar, kaffe, punsch och jordgubbstårta.
      Senare på kvällen kommer alla hem till oss och äter sill, tar en snaps, och sjunger en och annan Taubelåt. Grillen tänds och har vi vädret med oss kan natten bli riktigt lång. Eftersom jag börjar bli gammal och måste erkänna att jag är lite skrockfull, känner jag att jag behöver hitta något substitut till blommorna under kudden. I år har jag letat fram två gamla knep som kan vara värda att testa.
      Det sägs att man kan få hälsa genom att rulla sig naken i midsommardaggen. Vad tror ni om den? Nackdelen med den är att det kan bli lite kallt och se lite märkligt ut för en utomstående. Ett annat lite enklare och varmare alternativ är att spara blomsterkransen och lägga den i julbadet. Det är också en gammal tradition som sägs öka chansen att få vara frisk och stark under återstoden av vintern. Den kanske inte är så dum?
      Oavsett vilket av dessa två alternativ jag väljer så kommer jag fortsatt att ha mosade rallarosor och hundkex tryckta mot kroppen.
      Glad midsommar på er!

      Pingst, hänryckningens tid är här!

      Den som kan sin bibel vet att vi firar pingsten till minne av att den helige Anden gav sig tillkänna för de tolv lärjungarna. Pingsten kallas även hänryckningens dag och är ett känt uttryck från Esaias Tegners dikt Nattvardsbarnen.
      De flesta av oss förknippar pingsten med bröllop, glädje och förväntningar. Allt det här passar in då synonymer till hänryckning är, begeistring, exaltation, svärmeri och stor förtjusning. När jag skriver det här så är jag precis hemkommen från en liten resa till Göteborg. Inget bröllop och ingen helig ande men väl hänryckning.
      Vi var fem stycken gamla kurskompisar som äntligen fått tummen ur och bestämt träff, efter att inte ha setts på 29 år. Några av oss har haft lite mer kontakt medan andra knappt pratat alls på alla dessa år. Ibland är Facebook fantastiskt. Utan det forumet hade det säkert inte blivit av. Alla kunde vi göra en liten recap via Facebook innan träffen, för att se bilder och statusuppdateringar. Alla verkade ha det riktigt bra.
      När vi väl träffades tog det inte lång stund förrän vi var tillbaka till 1986 och allt var som då. När vi lite senare på kvällen började prata om åren som gått, så upptäcker vi alla vad mycket roligt vi haft, men också vad mycket jobbiga och svåra saker vi gått igenom på varsin kant. Arbetslöshet, sjukskrivningar, cancerbesked, vuxna som mår dåligt, barn som mår dåligt, skilsmässor, depressioner och mycket annat.
      Oj, vad Facebook kan vara missvisande. Verkligheten ser oftast helt annorlunda ut. Det är inte unikt för just det här sällskapet, utan generellt. Glada semesterbilder, fina middagar, runkeeper, nybakade bullar, grillkvällar och afterworkmingel. Alla problem är som bortblåsta. Ju oftare och finare saker som skrivs och fotograferas, desto mer har man som behöver döljas. Det är min högst personliga analys. Jag är inte så mycket bättre själv, så det här är en känga även till mig.
      Självklart, varken kan eller ska man vädra alla problem på Facebook, men lite balans vore tacksamt. Jag är glad att jag har så fina vänner som efter så lång tid, ändå väljer att våga dela med sig av sin ibland ganska oglamourösa tillvaro. Efter ett dygn i Göteborg var det dags att åka tillbaka hem till Karlstad. På denna korta tid hade vi tillsammans gått igenom 145 år av både glädje och sorg. Alla fem var hänryckta och fyllda av ny energi. Nu har vi lovat varandra att det inte får ta 29 år tills vi ses igen. Hänryckningens tid måste komma oftare!

      Det var FF i helgen

      FamiljeFritt!
      Jag skulle vara hemma själv för första gången sen, jag vet inte när.
      – Jag kommer längta efter dig, älskling! (sa jag med fingrarna i kors bakom ryggen) Sambon åkte till Tyskland på bilmässa redan på torsdag kväll och skulle vara borta till på söndag. I den här familjen är det oftast jag som är bortrest, men den här helgen var det ombytta roller.
      Sonen åkte på militärkurs över helgen.
      – Kör försiktigt och glöm inte ringa när du kommer fram gubben.
      Så var det bara dottern kvar. Hämtmat på fredagkväll och mys framför tv:n.
      Lördag förmiddag drog hon till pojkvännen.
      – Mamma är det säkert att du gillar att vara själv då. Jaaa, da! Ha det så kul nu gumman!
      Får man säga att det är gött att vara själv utan att vara en dålig mor eller sambo?
      Jag tycker faktiskt att man får det. Jag säger det igen. Gud vad gött det är att vara själv ibland!
      Nu skulle jag äta vad jag ville, när jag ville. Fint väder skulle det bli också. Perfekt! Kanske blir det premiär för en joggingtur, eller varför inte en båttur, eller både och. Kanske se en film som ingen annan i familjen vill se. Familjen ser helst komedi eller action medan jag gärna vill ha lite svenskt svårmod emellanåt.
      Jag kanske slår till på en fjantig skvallertidning och suger i mig alla lögner om allt som hänt i kändisvärlden. Godis. Tänk att välja lösgodis utan att behöva ta hänsyn till andra. Gå på bio ensam, det är busigt. Eller ta ett glas av min egen favoritwhisky, alldeles ensam, det är lite kaxigt. Och tänk att få äga fjärrkontrollen helt själv!
      När du läser det här så sitter jag med facit.
      Mys med dottern på fredag var jättetrevligt, men jag tyckte maten smakade papp.
      Det kliade lite i halsen också, och lagom till Lets dance började jag hosta. Filten åkte på och när ”Ack Värmland” började, ja då hade jag fått feber…
      Vaknade halv fem och började tänka på jobb. Gick upp halv sex och skrev en lista på allt som snurrade runt. Mer alvedon, hostdämpande och halstabletter.
      När dottern åkte på lördag hade luften gått ur totalt. Halv sex låg jag under en filt, hackade tänder och zappade med fjärren. Dressyr, innebandy eller en dokumentär om försvarets nedrustning. Godis då. Ja, jag lyckades sträcka mig efter en porslinshöna ämnad för påskkärringar. Hittade några färgglada men torra skumägg på botten. Den typen av godis är faktiskt bland det värsta jag vet.
      Whisky var otänkbart, och ta sig ut på bio fanns inte på kartan.
      Den där filmen med svenskt svårmod behövde jag inte heller se. Jag VAR svenskt svårmod. Välkommen hem familjen, jag har längtat efter er! (inga fingrar korsade).

      Vilken fas är du i?

      Den här krönikan handlar om mitt förhållningssätt till tiggarna. Det är inte helt okomplicerat. Jag vet inte vad du tycker eller var du står i frågan. Jag vet knappt själv var jag befinner mig i frågan längre eller vad jag ska tro eller tycka. Än mindre vad jag ska göra. För bara ett år sedan hade jag knappt sett en tiggare i Karlstad. Mitt första möte var med en kvinna som satt utanför Mitt i City, jag minns det väl. Sedan dess har mitt förhållningssätt genomgått många olika faser.
      FAS 1. Chock. Jag var nära att springa fram och slita upp kvinnan som satt där på asfalten utanför köpcentret och ta med henne hem. Känslan var den samma som om någon ramlat ihop på gatan. Inget man kan ignorera eller bara gå förbi, man måste hjälpa.
      FAS 2. Givaren. Under det första halvåret sparade jag medvetet växelpengar för att kunna vara beredd, ungefär som med kollekt i kyrkan.  Jag kände mig ganska nöjd och präktig, om än för en mycket kort stund. När jag inte hade pengar bad jag nästan om ursäkt och kände skam och skuld.
      FAS 3. Tvivlaren. Efter ett tag kom tvivlet. Vart går pengarna, eller vem tar hand om pengarna när dagen är över? Jag slutade att ge kontanter och började köpa ätbara saker som jag lämnade till tiggaren utanför affären. Det fungerade ett tag. Men i takt med att tiggarna blev fler kom jag fram till nästa steg.
      FAS 4. Frustration och skam. Jag kände mig snål, nonchalant och misstänksam på utsidan men blödig, ledsen och frustrerad på insidan. Vad jag än gjorde så blev det fel. Jag sänkte blicken och låtsas inte se. Orkade inte se. Den fasen var den värsta men som tur var den kortaste.
      FAS 5. Medmänsklig utan skam. Det minsta jag kan göra för en annan människa är att visa respekt. Inte vika undan. Det är den fas jag befinner mig i nu. Jag ser alla, jag möter blicken och jag hälsar alltid, utan att för den skull känna personlig skuld. Jag ger pengar eller mat ibland men långt ifrån alltid, det är de för många för. Men de kan aldrig bli för många för att förtjäna medmänsklighet och respekt.
      Fas 6. Hittat en bra lösning! Jag hoppas att nästa fas får den titeln.
      Tiggarna har blivit en del av stadsbilden. Det spelar ingen roll hur mycket eller lite jag ger, de blir bara fler och fler. Vi måste tillsammans hitta en långsiktig lösning på det här. Man kan tycka vad man vill, men man kommer inte undan att det är en människa som sitter där på gatan. En människa som omöjligt kan ha drömt om en framtid och ett liv som tiggare.  Har du ett bra förslag vänd dig till våra politiker.
      Om inte, prova åtminstone fas 5 tills något bättre alternativ finns.

      Undrar om Charlotte Kalla biter på naglarna?

      Denna vecka är fylld av sport! Inte nog med att Skid-VM i Falun pågår. Vasaloppet startar till helgen och vi värmlänningar har sportlov hela denna vecka.
      Vad man än tycker om idrott så förenar det människor på ett fantastiskt sätt. Blandade länder och människor i olika åldrar kan ha kul tillsammans. Alla kör på samma villkor, samma regler gäller för alla oavsett nation. Tänk om vi kunde komma överens på samma sätt när det gäller religion och politik. Vilken fantastisk värld det skulle bli!
      Många har säkert börjat sin skidkarriär efter att ha sett Charlotte Kallas framgångar. Även vi glada amatörer dras med och köper nya längdskidor på grund av henne.
      Det är viktigt med förebilder. Häromdagen satt jag och sorterade en större bunt papper och fick frågan av en kollega om jag är vänsterhänt? Öh, nej svarade jag förvirrat. Men kom sen på varför frågan var befogad. Min främsta förebild under min barndom var en av grannflickorna. Hon var två år äldre än jag och således två år bättre på det mesta. Jag beundrade henne enormt. Hon var vänsterhänt och bet på naglarna. Jag tänkte att om jag ska kunna bli som henne, måste jag också göra som hon.
      Om ni visste vad jag kämpade med detta. Men bara i smyg, såklart. Jag tränade på att göra allt med vänster hand. Skriva var oerhört svårt. Jag bet och bet på mina naglar för att få ner dem till samma oanständiga nivå som hennes, men lyckades inte. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag minns att jag tjatade på min mamma om att köpa ”Stopp & väx” på apoteket. Det var ett slags nagellack som skulle stoppa nagelbitandet. Mamma var såklart helt förbryllad. Vad skulle jag med det till? Jag stod på mig och fick mitt nagellack att pensla på.
      Jag ville inte bara vara som granntjejen, jag ville se ut som henne. En hel sommar somnade jag med ett stort suddgummi mellan varje stortå. Jo det är sant. Min kompis hade nämligen ett stort mellanrum mellan stortå och övriga tår och självklart ville jag ha lika dant. Det var svårt att somna vissa kvällar och på morgonen fick jag alltid leta runt i sängen efter de borttappade sudden.
      Om vi är lika i dag? Nej, inte alls. Mina fötter ser fortfarande ut som de gjorde då. Och jag gissar att hon har sitt mellanrum kvar. Naglarna biter jag inte på, men spelar jag kort, delar jag alltid ut dem med vänster hand. Den lilla detaljen sitter fortfarande kvar och påminner om den perioden i mitt liv när jag försökte bli någon annan. Så ni som vill bli lika duktiga som Kalla eller någon annan idrottare, då är mitt tips att härma bara det som är viktigt för din egen utveckling. Men för allt i världen, skit i det där med suddgummi mellan tårna, det leder ingenstans, möjligen till störd nattsömn.

      Kanske guld är silver och silver är guld

      E-mail, sms, chatt, facebook, fan och hans moster.
      Jag slår på datorn när jag kommer till jobbet på morgon och bortsett från resor och möten så är det där jag sitter. Fika har vi knappt tid med, men slänga käft via chatten eller sms det finns det alltid en minut över för.
      Samtidigt som det digitala bruset blir större och större så tenderar de riktiga samtalen att bli mindre och mindre.
      Tangentbordet på vår ipad, dator och telefon är vår röst.
      Det gamla ordspråket ”Att tala är silver – att tiga är guld” skulle i nutid lika gärna kunna vara ”Att tala är silver – att skriva är guld.
      Vi håller våra mobiler krampaktigt i handen och livet rasar om den tappas bort eller råkar vara urladdad. Men det är inte samtalet vi är rädda för att missa eller inte kunna ringa. Det är att inte vara tillgänglig, att inte kunna bekräfta och bli bekräftad, att inte vara uppdaterad på facebook, och att inte ha tillgång till sms och surf. Jag påstår inte att jag är bättre än någon annan, absolut inte, men jag tillhör en generation som klarade mig utan mobiltelefon i cirka 30 år och således inte får ett psykbryt bara för att jag råkat glömma den i bilen några timmar.
      Jag tycker att facebook är bra till mycket även om jag inte tillhör den skaran som uppdaterar min omvärld om varje surdegsbröd eller joggingtur jag gjort. Jag kan erkänna att jag med glädje är inloggad och läser vad andra har för sig och ibland skickar jag en kommentar eller en tumme upp, men jag är inte inne varje dag. ”Att tiga är guld” passar inte in när det gäller att ta avstånd från näthat, mobbing, rasism, fattigdom och andra orättvisor. Då ska vi höja våra röster. Däremot skulle det passa i många andra sammanhang där folk tydligen känner sig tvingade att tycka om precis allting och måste lägga ut verbala spyor till höger och vänster om vad andra gör och inte gör.
      Jag har cirka 400 vänner på facebook och det är jag så klart glad över. Det är enkelt att ställa frågor och snabbt få svar. Däremot är inte antalet vänner på facebook, ett mått på hur många riktiga, eller nära, vänner jag faktiskt har. Via facebook fick jag se att en vän från förr fyllde år. Jag fick ett infall och ringde upp och sjöng för honom. Han blev helt otroligt glad och berättade att han fått 194 grattis hälsningar på facebook, men att det bara vara jag förutom hans familj som hade ringt.
      I fredags var jag på afterwork. 1 100 personer var där! Det ger mig hopp om att det finns ett stort behov av att träffas på riktigt och inte bara skicka enradingar på nätet eller klicka i en ”tummen upp”.
      Personligen så tycker jag att facebook är brons, ringa är silver och mötas är guld.

      Fridfull, fröjdefull, eller fasansfull

      Det är bara ett par stavelser som skiljer orden åt, men betydelsen av dem är vitt skilda.
      Den här julen, likt alla tidigare och alla framtida jular, kommer de här tre orden att symbolisera julen för många.
      Vi har vår egen julsäck att bära, fylld med minnen och traditioner. Vi har olika sätt att fira, längta, hoppas, hantera, undvika eller överleva den.
      Mina jular har varit mestadels lyckliga. De första tjugo tillbringade jag i min mormors föräldrahem, en stor värmlandsgård utanför Säffle. Allt var mycket traditionsenligt. Kl.13.00 satte vi oss till bords, kl. 15.00 var det Kalle Anka. Morfar satt och halvsov i sin stol, mormors syster Britta skrattade hjärtligt varje år åt ormen Sir Väs i Robin Hood. Av tant Britta fick vi barn alltid varsin silversked från Löfgrens Ur & Guld i Säffle. Åtminstone tills vi var tolv år och dussinet var fullt i den sammetsklädda asken.
      När Kalle Anka närmade sig slutet, dukades det upp med frukt, hemgjort godis och lemonad medan vi barn lyssnade spänt efter tomtens tunga steg i trappan.
      Kvällen tillbringades hos farmor och farfar i Grums. Där kom dragspel och gitarr fram och de vuxna fick en julgrogg medan vi barn öppnade paket. Farmor och farfars julklappar innehöll alltid något hemmagjort. Det var drejat eller sytt och rim eller dikt till alla barn. Det var lyckliga jular.
      När mina mor- och farföräldrar gått bort och jag själv bildat familj , fick vi försöka hitta egna och nya traditioner. Min far som tyvärr heller inte lever längre, satte prägel på de första jularna när mina barn var små. Lagom är inget ord man brukar använda när man pratar om min pappa. Ett år hittades inte tomtekostymen och i stället kom Pinoccio på besök. Gissa om barnen blev förvånade.
      En annan jul lyste snön med sin frånvaro och barnens vintriga paket, pulkor och skidor blev stående i ett hörn. Då kom pappa på den briljanta idén att förvandla den långa svängda inomhustrappan till en backe. Tillsammans med barnen tömde han sängarna på skumgummimadrasser som fick bli långa inomhuspulkor. Tjoho vad det gick! Den julen hade hela familjen ont i svanskotan ända fram till nyår.
      Långt ifrån alla kan välja sin jul. Ensamhet, fattigdom, alkohol, våld och annat kan styra och begränsa oss. Du som kan påverka din jul se till att göra det.
      Det är du och dina närmaste som väljer hur julen ska bli. Ingen annan. Bryt dåliga traditioner och inför nya och goda som förhoppningsvis dina barn för med sig till nästa generation. Vem vet, kanske mina framtida barnbarns tradition blir att ha ont i svanskotan hela veckan mellan jul och nyår.
      Jag önskar dig en god jul och att du får den precis så som du själv vill ha den.

      Skitprat

      ”Saliga äro de spetsrövade, ty de kunna skita i en flaska”
      Ett ordspråk jag känt till i många år. I en snar framtid hör det säkert till vardagen.
      Ja varför inte? Det finns ju ”Pipinette” – en slags ståpotta för kvinnor.
      Vi strävar efter effektivitet. Jag också. Göra mesta möjliga på minsta möjliga tid. De flesta av oss har fortfarande toalettbesöken som sin frizon. Den enda och sista platsen där vi inte förväntas svara i telefonen. Snart är nog den tiden också förbi. Jag har ett eget ordspråk: ”Saliga äro de som kunna vil-skita, ty de äro mer harmoniska”. Jag är avundsjuk på alla er som kan det. Är du en av dem som är duktig på det, ja då kan du sluta läsa nu. Jag tror nämligen att ni är mindre stressade än oss andra.
      För er som inte vet vad ordet betyder, så menar jag de som har förmågan att sitta och läsa på toaletten. Jag är tyvärr inte en av dem. För mig vore det lika onaturligt som att äta i duschen. Så fort jag satt ändan mot toalettsitsen börjar jag vika papper för att vinna tid. Inte ska man sitta där i onödan till ingen nytta. Ibland har jag kommit på mig själv med att redan på väg mot toaletten, börja knäppa upp skärpet. Det kan ju fungera hemma, men inget vidare på jobbet.
      Även om jag är sjukligt effektiv på toaletten försöker jag sträva efter att bli lite mindre multifunktionell. Man måste inte göra två eller tre saker samtidigt.
      Vi har snart passerat årets mörkaste månad och solen har (i skrivande stund) visat sig cirka sju timmar i Karlstadtrakten. Vi är många som är trötta och julstressen kryper sig på. Nu, mitt i allt detta, förväntas vi lägga i den högsta växeln vi har och gasa järnet ända fram till nyår.
      För cirka tio år sedan gick jag till en terapeut. Mitt liv hade varit kaos i flera år. Svår sjukdom i familjen skulle förenas med små barn och ett stressigt jobb. Efter att jag lossat tungbandet hos terapeuten och snor-grinat ner åtta stycken vita kleenex , tittade hon på mig och sa att jag var stark och klok och inte behövde några fler samtal. Hon avslutade vårt möte med – Glöm inte att andas. Jag hade gått dit just för att jag inte orkade vara stark och klok längre, och det enda människan säger är, glöm inte att andas.
      Det var det dummaste jag hört! Det klart jag inte glömmer bort att andas, då dör jag ju. Idiot! Nu långt senare har de orden sjunkit in och jag förstår vad hon menade. Under stress andas vi bara korta snabba andetag som stannar i bröstet. Vi syresätter inte ordentligt och axlarna åker upp så de nästan slår lock för öronen på oss.
      Är du som jag dålig på att vil-skita så är mitt tips inför julen att du åtminstone inte ska glömma att andas. Prova att fylla lungorna ända ner i magen. Jag lovar att det gör underverk. Idiot, tänker du. Speciellt du, som suttit på toaletten och läst den här krönikan.

      Snart får min son gifta sig

      Om bara två veckor har jag en myndig son i huset. Som han har längtat! Nästan alla kompisar har redan fyllt och jag har fått många bannor för att han är född sent på året. Körkortet är på gång och han längtar efter att kunna gå med kompisarna på lokal.
      Men vad innebär det här för mig, mer än att jag får vika ner mig oftare? Förr var myndighetsåldern på män 21 år. Det var först 1921 som vi kvinnor också fick bli myndiga på samma villkor. Allt var inte bättre förr! 1969 sänktes myndighetsåldern till 20 år och sedan 1974 är det 18 år som gäller. Det betyder att du får gifta dig, rösta, köpa cigaretter och snus.
      Du får köpa alkohol på restaurang och öl i affärer. Du får ta körkort för bil och tung motorcykel.   Allt det här tycker sonen ska bli skönt att få bestämma själv. Så länge han går i skolan fortsätter min underhållsskyldighet. Jag ska försörja honom så länge han går på gymnasiet eller tills han fyller 21 år.
      Vad är jag då mest orolig för? Alkohol, cigaretter och snus? Nej, jag tror han kan hantera detta, men säkert göra en eller annan tabbe. Det hör till. Kanske det ändå är att han ska bränna de pengar vi sparat åt honom sedan han föddes (som han ännu inte vet att han har). Han pratar redan om häftiga bilar och tatueringar.
      Ja, det gör mig faktiskt lite orolig. Unga killar och snabba bilar är ingen bra kombo. Att jag köpte min första bil, en Renault 5, för 9 500 kronor när jag var 22 år, det fnyser han bara åt. Att jag liftade mycket åren innan, har jag inte nämnt. Har väl bara glömt den lilla detaljen.
      Hur som helst tycker jag det var en dålig idé att sänka myndighetsåldern från 21 till 18 år på 70-talet. Tror ni man kan få till en snabb lagändring innan födelsedagen den 14:e oktober?

      Medvetet val eller slump

      Jag har varit med om många val. Åh ja, tänker du. Mer än sju kan det väl ändå inte ha varit! När jag pratar om mina val så menar jag alla sammanlagda val jag gjort under mina 46 levnadsår. Många har varit medvetna, ännu fler har varit omedvetna, eller? Vad är vad egentligen? Några aktiva val har jag säkert försökt skylla på slumpen medan en del omedvetna val har jag efteråt velat se som strategiska.
      Visst har jag legat vaken i bland och funderat på om livet skulle ha sett annorlunda ut om jag eller slumpen valt något annat. Några gånger i våra liv står vi inför livsavgörande val. Ett sådant val för mig var 1993. Skulle jag stanna kvar i Stockholm när studierna var klara och jag hade en fot inne på SVT i Stockholm? Eller skulle jag flytta hem till min kärlek i Karlstad och se om jag kunde få vara med och starta upp TV4 Värmland? Jag valde det senare.
      Jag ångrar inte det en sekund. Men hur hade mitt liv sett ut om jag bott kvar? Hade jag valt bort barn, gjort kometkarriär och nu suttit ensam och gråtit i en fin våning på Östermalm? Eller hade jag kanske bott i en förort med annan man och andra barn än mina nuvarande två? Ja sådana funderingar ska man inte slösa sin skönhetssömn på, för något svar på de val vi inte gjort eller det vi valt bort, kommer vi aldrig få.
      Jag är övertygad om att jag valde rätt när jag flyttade hem. Mycket glädje har det varit genom åren, men jag har också blivit änka och ensamstående tvåbarnsmor och gråtit många tårar. I dag har jag en ny livskamrat, och det är en blandning av slump och aktivt val. Ibland är vårt öde en konsekvens av slump eller andras val.
      Om ett företag tvingas säga upp folk är inte arbetslösheten självvald. Det har hänt mig vid ett par tillfällen och känslan av maktlöshet är svår att hantera. Men när det gäller jobb vet jag av erfarenhet att det brukar lösa sig, i bland blir det till och med bättre.
      Just nu har jag gjort ett aktivt val. Jag har sagt upp mig från mitt gamla jobb och har precis börjat ett nytt. Det höll mig vaken några nätter innan jag tog beslutet. Jag trivdes på mitt förra jobb, men kunde inte motstå frestelsen när jag blev tillfrågad av min nya arbetsgivare. Skulle jag mot förmodan ångra mig längre fram har jag ingen att skylla på.
      Jag hoppas och tror att valet är rätt, men någon garanti finns inte. Lyxproblem kan tyckas, men likväl krävs ett modigt beslut och ett aktivt val. Jag är övertygad om att de gånger vi kan välja ska vi ta chansen att göra det. Nästa helg är det dags för oss alla att göra ett aktivt val. Om det blir rätt eller fel finns inget svar på, men låt inte slumpen eller någon annan välja åt dig, lova mig det.

      I betraktarens öga

      I helgen var det Pridefestival i Stockholm. Jag och sambon var där, inte specifikt för festivalen, men vi vill självklart stötta den och befann oss i den glatt påhejade publiken. En karavan av människor i olika storlekar, färger och sexualitet paraderade förbi oss. Hurra för mångfald!
      Vi människor är snabba att kategorisera vilka som är si eller så, vilka som är typiska flator eller bögar. Men hur blir vi själva betraktade. Hur uppfattas jag?
      I vintras jobbade jag med en filminspelning. Sju veckor till större delen utomhus, alla i bylsiga vinterkläder. När det blev dags för slutfest byttes alla tjockjackor mot färgglada festblåsor. Alla var fina intill oigenkännlighet! Mina skidbyxor växlades till långklänning och responsen blev enorm. Helt plötsligt blev jag omnämnd som Milf av de yngre tjejerna och killarna i teamet. Jag blev både chockad och ledsen. I mina öron är Milf ett negativt laddat ord. Snällt översatt betyder det att jag skulle kunna ses som ett litet äventyr av killar i samma ålder som min 18-årige son. Komplimangen var välmenad, men föll mig inte alls i smaken. Åter till helgen i Stockholm. På lördagskvällen var jag ute och åt middag med några väninnor. De flesta firade Prideute på Gärdet och city låg öde vid midnatt. Jag gick ensam Drottninggatan norr ut till mitt hotell. Efter att bara ha gått ca 50 meter fick jag plötsligt följe av en ung afrikan som artigt började prata med mig om den fina sommaren och om pridefestivalen. Jag upplevde mig inte hotad och pratade snart spontant med killen om allt möjligt. När jag i en bisats sa att my husband is waiting for me slog killen av på takten och önskade mig en fortsatt trevlig kväll. Efter ytterligare 25 meters promenad dök plötsligt en ny ung utlandsfödd kille upp vid min sida och började småprata med mig på engelska. Jag svarade artigt men kände ändå att jag inte ville ha sällskap runt hörnet på Olof Palmes gata där det
      skulle vara än mer folktomt. När jag sa att my husband is already at the hotel bromsade även denna unga man in och tackade för en trevlig pratstund. Nu några dagar efteråt har jag funderat på vad det var dessa unga, till synes nyktra och städade killar egentligen var ute efter.  Såg jag ut som en Milf?, eller en lättledd tant som skulle kunna vara en biljett in till Sverige?  Eller var de kanske prostituerade killar som tyckte att jag såg ut som en tänkbar sexköpare? Eller kanske de bara var unga killar som trodde de sprang på en gammal transvestit som irrat sig vilse från pridefestivalen…Ja, om jag ser ut som en Milf, lättlurad tant eller en gammal transvestit ligger i betraktarens öga. Frågar du mig ligger tant närmast till hands, dock inte en lättlurad sådan.

      24-7

      I morgon kl. 16:00 drar jag ur sladden. Läste en undersökning om att hela 20 procent av svenska folket inte känner sig utvilade efter sin semester. Tackar f-n för det! Det behöver man inte vara professor i stresshantering för att räkna ut. En stor anledning till all stress är att vi känner oss tvingade att vara tillgänglig via telefon och mail trots semester.
      Nu är jag lyckligt lottad som inte behöver läsa mina jobbmail när jag är ledig. Är jag nyfiken och vill så kan jag, men då får jag skylla mig själv. Jag tror att mycket av stressen är självförvållad. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte är beroende av alla sociala medier. Jag använder inte instagram och jag måste inte kolla facebook varje timme, jag är inte ens inne varje dag.
      Förresten, tack alla som uppmärksammade min födelsedag på FB och förlåt alla som jag inte kommer att gratulera. Grattis i förskott till alla som fyller år under mina semesterveckor!
      Jag är även tacksam för att jag större delen av dygnet kan använda båda mina händer till allt möjligt praktiskt. De flesta jag känner är numera enarmade på grund av att mobilen sitter fastklistrad i höger handflata. Håll i dig, jag avslöjar nu en av mina mörkaste hemligheter. Jag är så pervers att jag kan glömma min mobil kvar i bilen en hel dag och strunta i det. Ja, det är fruktansvärt! Jag har barn, sambo, släkt och vänner som jag ställer till bekymmer för. Jag har fått många utskällningar från familjen för att jag inte svarat. Ibland har jag skärpt mig och varit jättestolt och ändå fått ovett. Då har förklaringen varit ”ljudlöst läge”.
      Men låt oss för en sekund backa bandet och tiden bara 15-20 år. Hur oansvariga var vi inte då? För att inte prata om hela min uppväxt med tågluff och allt. Jag ringde hem en gång i veckan från en telefonkiosk någonstans i Europa. Å nu 2014 är jag näst intill kriminell om inte jag finns tillgänglig 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.
      Jag tror (utan vetenskaplig grund) att om dagens unga var tvungen att välja mellan att springa naken över torget eller vara utan sin mobil en hel vecka, skulle på allvar de flesta välja det första alternativet. Inte för att de är mindre pryda, utan för att telefonen är en av de absolut viktigaste sakerna i deras liv. Vad jag gnäller. Är jag fullkomlig och helt utan semesterstress? Nej då, även solen har fläckar.
      Alla experter och psykologer säger att man ska börja semestern med att varva ner och sova mycket. Inte jag. Samtidigt som jobbsladden dras ur går startskottet privat. Bilen är redan packad och med lite tur sitter jag och sambon några timmar senare med andan i halsen och en kall öl i handen hos goda vänner i Göteborg. Telefonen? Den ligger nog på ljudlöst läge kvar ute i bilen.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se