• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Mäns våld mot kvinnor är en skam

      ”Män är djur”, sa ordföranden för Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer för ett par år sen. Det blev ett jädra hallå och en pudel utkrävdes, så klart. Fast mäns våld mot kvinnor och barn är ändå ett av våra största samhällsproblem, därom råder inget tvivel. Lidandet för de drabbade är enormt. Men ramaskriet uteblir, trots att tusentals kvinnor dagligen lever i skräck och misshandlas av sina ynkryggar till män. Problemet uppmärksammas endast pliktskyldigt när ännu en kvinna slagits ihjäl. Det gör mig vansinnig! Det är precis som om samhället resignerat och passivt bara tittar på. Lika rasande blir jag över att många kommuner smiter undan och lämpar över ansvaret för att hjälpa kvinnorna och deras barn på kvinnojourerna. De gör så gott de kan naturligtvis, trots små resurser, men deras ideella insatser räcker inte på långa vägar. Det krävs en rejäl kraftsamling, mer pengar till kvinnojourerna och skärpt lagstiftning!
      Samhället måste även ta i med hårdhandskarna mot det hederstänk som förekommer inom vissa kulturer där unga tjejer inte tillåts bestämma över sina egna liv. Som 19-åriga Maria Barin Aydin som knivhöggs till döds i sin bostad i Landskrona nyligen. Troligen av en manlig släkting som tyckte att hon hade smutsat ner familjens rykte. Maria vägrade nämligen att låta sig giftas bort och hotades därför till livet. Bara dagarna före sin död vittnade hon om sin rädsla för att någon i hennes egen familj skulle döda henne. Hon sökte hjälp, men fick inte den i tid. Det är en skam.
      Jag har själv ingen erfarenhet av fysiskt våld men har däremot utsatts för en form av psykisk terror, vilket var nog så obehagligt. Mannen jag var förlovad med, en charmig och vältalig amerikan, ogillade mina bosniska vänner starkt. Han ville inte att jag skulle träffa dem, trotsade jag honom straffades jag med tystnad och förakt. Precis som Anders Behring Breivik hatade han muslimer. I början trodde jag att jag kunde ändra på hans sätt att tänka genom diskussion, men det var lönlöst. Då bjöd jag hem mina bosniska vänner så att han skulle få se hur trevliga de var. Det skulle jag inte ha gjort. Han var iskall, avvisande och klumpen i min mage bara växte. Hur kunde jag älska en islamofob? När de gått sa han hotfullt: ”Det där gör du aldrig om”. Och det gjorde jag inte heller. Två år av ångest och kval tog det innan jag hade modet att avsluta den osunda relationen. Några månader efter uppbrottet fick jag ett anonymt mejl med en bildfil föreställandes en naken kvinna som hade en jätteorm virad runt halsen. HORA, löd rubriken. Genast visste jag vem avsändaren var. Jag bröt mig fri i tid, de flesta gör inte det.

      Messi ger hopp åt spanjorerna

      I Spanien, där jag nyligen tillbringat en månad, pratar alla om krisen. Inte så underligt med tanke på att landet har Europas högsta arbetslöshet på 23 procent, vilket motsvarar nästan fem miljoner spanjorer. Trots att den konservativa regeringen med premiärminister Mariano Rajoy genomfört omfattande nedskärningar, och har ännu fler på gång vilket föranledde en generalstrejk den 29 mars, verkar krisen bara fördjupas. Om inte den nedåtgående trenden vänder snart kanske Spanien, likt Grekland, tvingas be om hjälp av EU:s räddningsfond.

      Mot bakgrund av detta scenario hade jag nog förväntat mig att se mer ”elände” på gatorna i Málaga. Bortsett från några tiggare i centrum gav Málaga tvärtom skenet av att vara en välmående stad: gatorna var oklanderligt rena, ingen fylla (bland spanjorerna det vill säga) inga hotfulla ungdomsgäng som muckade gräl i centrum på nätterna och affärerna samt restaurangerna var fulla av köpsugna spanjorer och turister. Fast i den spanska familj där jag bodde var krisens effekter tydliga. För att spara pengar var det mer eller mindre kolsvart i huset på kvällarna, ingen lampa skulle lysa i onödan, ansåg den miljö- och pengamedvetna pappan som fått sin pension sänkt. Endast en dusch per dag var tillåten, helst så kort som möjligt, eftersom vatten är en dyr bristvara i det torra Andalusien.

      Den 33-årige sonen hade nyligen tvingats flytta hem till sitt gamla pojkrum efter att hans 13-åriga förhållande med flickvännen spruckit. Utan ett fast jobb hade han inte råd att bo i en egen lägenhet. Ingen lätt situation vare sig för honom eller hans pensionerade föräldrar. Som så många andra unga arbetslösa spanjorer funderade han på att emigrera. Jag tipsade honom om Norge och avrådde från Sverige, för här finns ju heller knappt några jobb eller framtidstro. Åtminstone inte i Värmland, där arbetsmarknaden går i samma riktning som Titanic.

      Vore det inte för fotbollen så hade läget varit nattsvart i Spanien. Som tur är finns det män som Messi och Ronaldo vars fotbollskonster sprider glädje och välbehövd stolthet åt spanjorerna. Att ingen av dem är spansk kvittar, det räcker gott och väl att de spelar i varsitt spanskt storlag: Barcelona respektive Real Madrid. I Spanien är fotboll verkligen religion. Tidningarna skriver sida upp och sida ner inför och efter matcherna och tv-kommentatorerna går bananas när de refererar. När Barca spelade Champions League kvartsfinal mot Zlatans Milan befann jag mig tillsammans med min svenska väninna på en bar i Cádiz. Två blondiner i ett hav av heltända spanjorer. ”Síííí”, skrek hela baren när Messi satte första straffen. Utom vi som genast fick ögonen på oss. ”Vi hejar på Ibra, vi är från Sverige”, förklarade jag och de skrattade. Barca vann med 3-1 och spanjorerna befann sig i ett lyckorus.

      Under den gångna veckan har det åter rått total fotbollsfeber i Spanien med såväl Barca som Real Madrid i semifinaler i Champions League och El Clásico i lördags då Ronaldo vann duellen mot Messi. Och för några timmar tänkte ingen spanjor på krisen. Det unnar jag dem.

      Ranelid är en inspiration

      Ja, då var Melodifestivalspektaklet över för den här gången och rätt låt vann, eller? Det tyckte i alla fall min familj där hemma i tv-soffan. Men mitt bestående minne från årets tävling lär ändå bli Björn Ranelids uppträdande. Inte för att jag tyckte det var särskilt bra, mer för att ”det inte liknar något annat Sverige har sett” som han själv uttryckt det. Och visst var numret himla underhållande? Visserligen verkar han ha ett stort ego och ett i det närmaste sjukligt bekräftelsebehov, men jag beundrar ändå att han ständigt vågar ge sig ut på djupt vatten, trots alla elaka påhopp. Han gör det han vill och provar på nya, oväntade saker. Såna människor är inspirerande!

      Jag tror att vi alla behöver utmana oss själva och våra rädslor med jämna mellanrum. För egen del blir jag bara fegare och knasigare för vart år som går, tyvärr. Numera är jag både flygrädd och har tendens till panikattacker när jag befinner mig i folksamlingar och vet att jag måste sitta still i ett par timmar. Då börjar det krypa i hela kroppen och jag vill bara ut. Men jag vägrar att låta rädslorna begränsa mig. På lördag sitter jag på ett flyg till Malaga där jag ska gå en tvåveckors språkkurs i spanska och bo hos ett pensionerat par. Visst är det lite pirrigt att bo hos okänt folk som jag dessutom ska konversera med på spanska. Fast mest ska det bli väldigt kul och intressant att få ta del av en helt annan vardag. Språkvistelsen avslutas med en tvåveckors rundresa i Andalusien, vilket betyder att jag under den närmaste månaden inte kommer att städa, diska eller laga mat.

      För 20 år sen gjorde jag min allra första språkresa, då hade jag precis fyllt 16 år och var bara ett barn i många avseenden. Men mina föräldrar lät mig ändå åka buss ensam ner till Alicante från Borlänge. En resa som tog nästan två dygn då strejkande franska bönder blockerade motorvägen vid gränsen till Spanien. Fast det gick ingen nöd på mig. I Frankfurt hade nämligen en mycket snygg spanjor stigit på, tänk er en ung och fräsch Antonio Banderas. Honom ville jag ha. Och till min stora förvåning inträffade det Ranelid sjöng om: ett mirakel. Min telepati fungerade – eller snarare min radarblick som utstrålade ”villig”. Snyggingen satte sig framför mig och efter någon timme satt han så vid min sida. Antonio Banderas-kopian och jag slog ihjäl tiden med att hångla intensivt. Det var mitt livs lyckligaste ögonblick. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att det var så härligt att rotera tungan och utbyta saliv med en annan människa! Nu är jag en 36-årig tvåbarnsmamma och lär knappast få hångla på flyget till Malaga. Fast det vore önskvärt för att hålla nerverna i styr.

      Barnkalasen har flippat ur

      Hela familjen ser fascinerat på Familjen Annorlunda – sjuåringens favoritprogram. ”Mamma, du kan väl skaffa en bebis? Bara en till, snääälla”, vädjar hon för sjuttioelfte gången. Hennes största önskan i livet är nämligen att bli storasyster. ”Nej, det blir inga fler barn. Pappa och jag är så nöjda med de två vi har”, svarar jag sanningsenligt. Men jag förstår hennes besvikelse: nog kunde väl jag orka med ett ynka barn till när avelsmödrarna i Familjen Annorlunda glatt ploppar ur sig unge efter unge? För mig och sambon fungerar emellertid avsnitten som ett utmärkt preventivmedel. Inget ont om någon av familjerna i serien, men vi har fullt upp med att klara av att tillgodose två barns behov – och våra egna. Tänk när vinterkräksjukan härjar i dessa storfamiljer, då skulle kameran ha varit på! Vilka scener som måste utspela sig. Och bara tanken på tusentals barnbilder som ska sättas i album, någon gång, ger mig rysningar! För att inte tala om alla barnkalas jag skulle behöva organisera. Mammor som påstår sig gilla barnkalas ljuger eller har en skruv lös. Det är ingen slump att ett barnkalas bara varar drygt två timmar: mer pallar ingen. Dagens barnkalas är vidriga, speedade tillställningar. Det duger inte att bara bjuda in till ett simpelt kalas, nej här måste det tänkas ut ett tema. Detta tema, vare sig det är prinsessor eller sjörövare, bör sedan genomsyra hela kalaset. Från de egendesignade inbjudningskorten, till de egentillverkade bakverken, de kreativa aktiviteterna och slutligen godispåsarna som helst också bör innehålla någon slags present. Numera är nämligen kalasdeltagarnas behov nästan viktigare än födelsedagsbarnets. Likt VIP:s fyller de tallriken med godsaker, tar en tugga av allt och lämnar resten. Mina bruna ögon blir svarta. Sen kräver alltid någon avundsjuk unge att få leka med de nyöppnade paketen, vilket födelsedagsbarnet givetvis inte accepterar. Jag måste medla och säga vuxna, kloka saker fast jag innerst inne tänker onda tankar om andras ohyfsade barn. Annat var det när en annan växte upp på 80-talet. Mamma gjorde en tårta, köpte lite bullar och kakor och så bjöd jag in tre-fyra kompisar. Jag fick mina paket, vi fikade och sen lekte vi konfliktfritt på egen hand tills det var dags för godispåsarna att delas ut. Möjligen hade vi fiskdamm. Det var allt. Inte konstigt att mina föräldrar ruskar på huvudet när jag öppnar plånboken och håller barnkalas på lekland eller i badhus. Om några veckor är det dags för åttaårskalas. Hemma. Och som av en händelse befinner jag mig då på ett plan till soliga Malaga. Vilken otur. Ha det så kul älskling!

      I år ska jag bli snällare

      På nyårsafton gav jag inget löfte om att gå ner i vikt under 2012. Det är ingen idé. Efter nästan 30 års kroppslig fixering har jag tröttnat på orealistiska viktminskningsmål och att tycka illa om min egen kropp. Från och med nu är strategin gilla läget vad gäller extrakilon, rynkor i pannan och hårstrån på hakan (jag har till och med hittat två på brösten!).
      Alternativet är att lägga sparkapitalet på fettsugning, botox och ansiktsbehandlingar. Men det rimmar ju väldigt illa med budskapen som jag förmedlar till mina döttrar: det är insidan, inte utsidan som räknas, man ska tycka om sig själv och sin kropp. Och det är helt sant. Synd bara att jag inte lever upp till dessa kloka ord. Men att åldras värdigt som kvinna är helt enkelt väldigt svårt, ja rent av deprimerande. Än så länge har jag i alla fall fasta bröst. Alltid något.
      Mitt nyårslöfte för 2012 är istället att inte bli så sur när barnen välter ut ett fullt saftglas, spiller drottningssylt på kläderna, knuffar ner en lampa när de leker tafatt, fläckar ner den ljusgråa soffan med choklad listan kan göras lång. Är det något mina döttrar avskyr så är det min reaktion när ovannämnda saker inträffar. Måste du alltid bli så sur, det var ju inte meningen, säger de med gråten i halsen. Likadant sa jag en gång i tiden till min pappa som också var en överreagerare. Jag lovade mig själv att aldrig ryta och muttra åt mina barn. Jag skulle minsann vara en förståelsefull förälder som med lugn och sansad röst sa: Det gör inget vännen, var lite försiktigare nästa gång bara. Med facit i hand kan jag se att jag agerar precis likadant som pappa. Fast värre! Tänk att det ska vara så himla svårt att hålla i ett glas. Alltid ska ni skita ner och förstöra, så kan det låta när jag är i gång.
      Fast i år ska jag ligga i hårdträning för att bli en mer sansad och förlåtande mor annars riskerar jag att bli uthängd som en skitmamma i ungarnas självbiografier om 30 år. Att skriva utlämnande böcker om sina föräldrar har ju varit på modet ett tag. Nu senast är det barnuppfostransgurun Anna Wahlgrens tur att bli kritiserad i en bok av dottern Felicia Feldt. En sak är säker: ingen är en perfekt mamma, vad nu det innebär? Man gör så gott man kan. Just nu står jag dock högt i kurs hos mina döttrar eftersom jag redan bokat in årets två semesterresor. Påsklovet ska tillbringas i Andalusien och i sommar bär det av till Toscana och Rom. Lika högt i kurs står jag dock inte hos sambon som får betala merparten av kalaset. Men så lever vi ju heller inte i ett jämställt samhälle!

      Jag drömmer om en alternativ jul

      Här sitter jag med munsår och mensmage och försöker uppbåda julstämning blott några dagar före jul. Jag spelar julsånger, proppar i mig pepparkakor, dricker julmust, tänder ljus, men inget tycks hjälpa. Det enda jag känner är julstress. Visserligen är de flesta julklapparna redan köpta, men de perfekta julkorten på den lyckliga familjen är inte skickade (de hade varit perfekta om inte sambon blandat versaler och gemener på ett olyckligt sätt, så kan det gå när husmor delegerar julbestyren och inte korrekturläser innan framkallning), köttbullarna inte gjorda, kakorna inte bakade, julmaten och julgranen inte inhandlade, tomten inte fixad, tvätten inte tvättad och svärmor är på ingång. Fast även om vi inte hinner med alla måsten så blir det ju jul ändå. Som alltid. Och på julaftons kväll tänker jag samma sak som den som just förlorat oskulden: ”Var detta allt”? Med andra ord är det ingen idé att hetsa upp sig så förbaskat inför årets mest överskattade dag.
      Fast det är just det som tusentals mammor gör under december månad. Men har inte papporna också det jobbigt? Jo men visst, hur kunde jag glömma deras storartade insats som består av att fixa julgranen och hänga upp utebelysningen! Vi mammor behöver bara köpa julklapparna till barnen, resten av släkten och lärare på skolan, baka, laga maten, städa huset, julpynta och försöka se till att alla är glada och belåtna. Inte så konstigt att det jäser i de svenska hemmen under julhelgen… Personligen har jag tröttnat på att vara martyr och försöker att inte göra mer än nödvändigt. Min bästa julklapp till mina barn är att vara en glad (försöka måste man i alla fall) och pigg mamma på julafton, inte ett nervvrak! Men det är ingen lätt process att släppa på kontrollen, utan man får ta det stegvis.
      Jag vägrar numera till exempel att köpa julklappar till min sambos sex syskonbarn i Norge, det får han allt fixa själv. I år fick jag honom att föreslå för sin storasyster att vi skulle sluta med detta i mina ögon meningslösa byte av pengar med varandra, men hon blev förfärad och deklarerade att julklappar ska man minsann köpa så länge barnen bor hemma. ”På den måten viser man at man er glad i sine söskenbarn”. Och så tog den ”diskussionen” slut. Att försöka ändra jultraditioner är som att gå på minerad mark!
      Varje år drömmer jag om att fira julen på ett helt annorlunda sätt, gärna utan svensk julmat som man ändå äter året runt, nästan i alla fall. Jag skulle gärna befinna mig utomlands i solen, men det vill inte barnen. Eller varför inte ett julfirande med främlingar som faktiskt kan vara att föredra framför den egna släkten? Man kanske skulle bjuda hem en flyktingfamilj, ett gäng utbytesstudenter eller bjuda in sig själv på Ängsbacka här i Molkom där de verkar ha ett skönt och avslappnat julfirande? Men som sagt, att ändra på jultraditioner gör man inte i en handvändning – det krävs mod att stå emot tjocka släkten. Fast en dag så… Jag önskar er alla en riktigt God (och vit, i dubbel bemärkelse) Jul och ett Gott Nytt År, oavsett hur ni väljer att fira eller inte fira.

      Mina barn får inte bli dagisfröknar

      Mina två döttrar är min allra bästa pensionsförsäkring. Jag räknar kallt med att det är de som kommer att få byta mina blöjor om en si sådär 40 år. Och eftersom jag redan nu lider av överaktiv blåsa och måste kissa minst en gång varannan timme vill jag ha obegränsat med blöjbyten. Ingen snål jävel ska väga mina kissblöjor! Jag kräver även hemlagad mat och vill bo i ett varmt land vid havet under vinterhalvåret. Som ni förstår måste jag styra upp mina döttrars yrkesval omgående, så att de har råd att tillgodose mina krav.

      När sjuåringen deklarerar att hon vill bli dagisfröken tänker jag ”det ska vi allt bli två om”. Och när elvaåringen frågar mig om vad hon ska bli så svarar jag såklart läkare, psykolog, ingenjör, datavetare, politiker, företagsledare och liknande välbetalda yrken. Den kvinnliga låglönesektorn kultur, media, skola, vård och omsorg ska till varje pris undvikas. Fast det bästa vore såklart om de blev egna företagare. Entreprenörer. Mycket sexigare än dagisfröken! Men för att mina tjejer ska våga bryta könsbarriärerna måste de ha en kvinnlig förebild som visar vägen: jag. Därför lanserade jag idén om en barnloppis i vårt garage för några veckor sedan. Mitt förslag var att den skulle hållas söndagen den 20 november.
      Vem ordnar loppis mitt i vintern? Ingen kommer att dyka upp, sa min pessimistiska sambo.
      Det är väl då om någonsin som barnfamiljer är köpsugna, när julen står för dörren? kontrade jag.

      Som tur är var döttrarna genast med på tåget. I sann entreprenörsanda såg de bara möjligheter, i stället för problem. Och i vanlig ordning kördes den motsträvige sambon över av den kvinnliga majoriteten. I fem veckor har det därför röjts bland gamla leksaker – rena nostalgitrippen för barnen – tvättats och strukits kläder, som sedan prissatts efter hetsiga diskussioner.

      Alltför dyrt! sa sambon.

      Alltför billigt! sa jag och de blivande entreprenörerna.

      Efter skoningslös gerillamarknadsföring på Molkoms alla dagis och lappar överallt var det så dags för den stora dagen. Kvällen innan var jag så uppspelt att jag fick ta en lugnande tablett (naturläkemedel, om någon undrar) för att kunna sova. Tänk vad besvikna barnen skulle bli om ingen kom? Men samtidigt, en entreprenör måste kunna ta en motgång.
      Hur det gick? Tja, det blev både succé och fiasko. Fiasko eftersom bara drygt 15 dök upp, succé eftersom de som kom handlade för 3 230 kronor! Dessutom hade vi det väldigt trevlig tillsammans när vi fikade och umgicks i garaget, vilket man sällan gör en mörk dag i november i detta land. Och chansen för att jag sått fröet till två framtida entreprenörer eller Carema-vd:ar är stor: döttrarnas ögon glittrade när de räknade sedlarna.

      Okritisk mediebild av Engelska skolan

      Att kritiskt granskande journalistik är nödvändig har väl inte undgått någon på sistone. Jag tänker på Håkan Juholt-affären, Carl Bildt-affären och Uppdrag Gransknings avslöjande om hur Glada Hudikteaterns Per Johansson blivit mångmiljonär på att föreläsa om allas lika värde samtidigt som de utvecklingsstörda får nöja sig med skitarvoden.
      I en tid då allt bara verkar handla om business är det kanske inte så konstigt att anställa en bankchef som rektor, vilket Engelska skolan i Karlstad gjort. Vad spelar väl rektorns brist på pedagogisk kompetens för roll, huvudsaken är väl att pengarna rullar in? Snacka om ”flumskola”! ”Sorry, ADHD, dyslexi och individuella utvecklingsplaner har jag ingen koll på, däremot kan jag tipsa om en superhet aktie och att binda boräntan nu”. Kanske är det så det låter när lärarna går till bankchefen, förlåt rektorn, för vägledning? Fast det är klart, han behöver väl inte vara insatt i ovanstående saker, för på Engelska skolan går ju inga Pippi Långstrump-barn (hon hade aldrig klarat vare sig kläd- eller uppförandekoden). Pippi Långstrump-barn kostar också massor av pengar och kräver mycket ”flum”, det vill säga mer avancerade pedagogiska metoder än ”tough love”.
      Jag har inget emot Engelska skolan, tvärtom välkomnar jag konkurrens, men den måste rimligen granskas lika kritiskt som den kommunala skolan. Att elevkön växer på Engelska skolan kan givetvis bero på att det är en superbra skola. En annan förklaring är att värmländska medier mer eller mindre tävlat om vem som kan göra flest hyllningsartiklar/tv-inslag och därmed bäddat för framgången. Jag vet inte hur många gånger den vältaliga, kostym- och slipsklädda rektorn oemotsagd fått marknadsföra sin skola i lokalpressen, samtidigt som den kommunala ”flumskolan” sågas i vanlig ordning. Det är jag jäkligt trött på! Jag efterlyser relevanta fakta: Hur hög är till exempel lärarbehörigheten bland de icke-svenska lärarna? Gäller kravet på lärarlegitimation även här? Enligt en kompis, som är lärare i huvudstaden, har Engelska skolan i Stockholm dåligt rykte, bland annat eftersom lärarlönerna är lägre än i de kommunala skolorna. Hur nu det är möjligt?
      På Nyeds skola i Molkom ser jag inte röken av flumskola, även om rektorn bär lössittande jeans och tröja. Femteklassarnas undervisning i matematik är så avancerad att vi föräldrar inte hänger med! Nuförtiden räknar barnen plus när de räknar minus. Lätt som en plätt för vår elvaåring men väldigt invecklat för oss föräldrar. Ett exempel på hur det kan se ut: 79 058-34 867=1+90+100+4 000+40 000=44 191.
      Obegripligt? Gör då som mig och besök Nyeds skola. Karlstads kanske finaste och trevligaste grundskola, där såväl Pippi, Tommy och Annica är välkomna!

      Löven faller och jag vissnar

      Jaha, då var det roliga slut för denna gång. Det är känslan jag får varje år när hösten definitivt är här. Ju mörkare det blir ute, desto mörkare blir även mitt sinne. När allt det vackra vissnar, ja då känns det även som om jag dör en smula inombords. Om jag mot förmodan skulle uppdatera min facebookstatus så skulle det stå: ”Tänker på döden och var jag ska begravas”. Jag är med andra ord ingen vidare munter person att umgås under vinterhalvåret.
      Jag ger fingret åt reklamens klämkäcka höstmys: det är ingen ände på tända ljus, äppelpajer, varm choklad och bylsiga halsdukar. Och sååå mysigt det är att inreda hemmet i murriga färger och kura under filten i soffan med en bok. Jovisst, i någon vecka kanske, men inte i sex månader!! I september är tillvaron ganska uthärdlig, men sen tar nedstämdheten definitivt över och livet handlar mest om att stå ut med ständiga infektioner, regn, kyla och evigt mörker. Sen vänder det i mars och liksom Jesus återuppstår jag.
      Bekanta och släktingar har nyligen blivit sjuka eller dött, inte så konstigt då att jag tänker extra mycket på döden för tillfället. Och inte minst det liv jag vill leva innan det slutgiltigt är över. Det vore himla behändigt att vara kristen eller muslim för då kunde man ju trösta sig med tanken på paradiset. I paradiset finns ingen magsjuka, ingen kyla och förmodligen behöver man inte laga mat heller. Halleluja! Men dit kommer inte jag som är ateist.

      Så då gäller det att skapa sig en paradistillvaro här på jordelivet istället, och för mig är det en plats där det inte finns svensk vinter. Av den anledningen har jag börjat studera spanska på Karlstads universitet, för att så småningom kunna emigrera till en varmare plats. Tyvärr har mina studier hittills varit allt annat än himmelska. Kursen jag läser är dessvärre en distanskurs, vilket innebär att vi alla sitter uppkopplade vid datorer, majoriteten på campus och några hemifrån.

      Systemet har strejkat från första dagen, ”hängt sig” nästan varenda lektion, ljudet försvinner, det ekar i hela salen etcetera. Massvis av värdefull undervisningstid har gått förlorad och det värsta är att inget har gjorts för att åtgärda teknikeländet. ”Ingen har tid att komma”. Uruselt och respektlöst mot såväl oss studenter som våra hårt prövade lärare. På universitetets hemsida läser jag om ”Det moderna, modiga och nytänkande universitetet”. Jag vill tillägga tre nya epitet: Det tröga, resursfattiga och inkompetenta universitetet. Universitetet agerar likt Casanovan som för att få ligga med så många som möjligt lovar runt men håller tunt. En taktik som straffar sig i slutändan.

      Sommarmingel bland miljonärer

      Nyligen minglade jag och min familj bland miljonärer på västkusten i två dagar. Vi var bjudna på fest av ett trevligt par i 60-årsåldern som vi lärde känna under vår Thailandssemester i februari.
      – Åååhh, så vackert ni bor! Ni har det mycket finare än oss, utbrast sjuåringen spontant och tillade att det dessutom ofta är väldigt stökigt i vårt hus.
      Och visst hade hon helt rätt, i alla avseenden. Vår villa i Molkom är visserligen fin, sjöutsikt har vi med, men husets läge går inte att jämföra med festvärdarnas: deras hus låg avskilt, rätt vid vattnet med magnifik utsikt mot en glittrande fjord. Säkert skulle de få tio miljoner kronor, minst, om de sålde.
      – Är allt det här verkligen ert? undrade elvaåringen fascinerat och syftade på de två gäststugorna, den egna bryggan med badtunna, alla klipphällar och skog som rymdes på deras flera tusen kvadratmeter stora tomt.
      Som om inte detta var nog visade de oss sin sprillans nya husbil som innehöll en massa finesser. Bland annat kunde man trolla fram ett sovloft ovanför framsätet, vilket imponerade stort på sjuåringen.
      – Kan inte vi också köpa en sån, mamma?
      – Nej, det kan vi inte för så mycket pengar har vi inte, konstaterade jag krasst men lät bli att upplysa henne om hur låg a-kassan faktiskt är numera.
      Lite sved det inombords, men inte så farligt ändå. För så är verkligheten; vissa är rika, andra har så de klarar sig men måste spara ihop till semesterresor och större inköp, som vi, medan några knappt har pengar till det allra nödvändigaste. Ibland behöver även barn upplysas om detta. De kan inte få allt och ska inte det heller.
      Nästan alla av de drygt 25 gästerna ägde hus på samma ställe i Thailand, förutom vi då, festens fattiglappar. Ingen i min familj är rik och när börserna nu kraschar runt om i världen säger jag som min kavata sjuåring ofta gör:
      – Vem bryr sig?
      Att jag plötsligt skulle sitta och diskutera om det är rätt läge att investera i en fastighet i Florida kändes därför smått surrealistiskt. Men underhållande.
      – Ja, dollarkursen är väldigt fördelaktig nu, drog jag till med för att verka insatt.
      Men trots alla miljoner på banken så hasade även rikingarna runt i foppatofflor. Och trevliga var de med! Merparten hade dessutom tjänat ihop sina korvören själva genom att göra karriär eller starta företag som sedan blivit framgångsrika. Inspirerande! Det enda ”orättvisa” är väl att dessa 40-talister kunnat välja och vraka bland såväl jobb som billiga fastigheter och sjötomter när de var unga. Vi som är i 30-årsåldern i dag har mest upplevt finanskris, massarbetslöshet, inhoppskontrakt och skyhöga fastighetspriser. Fast ändå har jag större möjligheter ”att bli nåt” än vad mina föräldrar hade. Så vem vet, en dag kanske till och med jag får råd att köpa hus i Thailand.

      Tack och lov för invandrarna!

      För knappt 20 år sen var jag på sommarläger på Bommersvik, SSU:s motsvarighet till AUF:s Utöya. Jag åkte dit okysst och med en önskan om att förändra världen. Jag återvände hem kysst, upp över öronen förälskad och stärkt i mitt internationella engagemang. Bano Rashid, 18 år, återvände aldrig hem från Utöya. Hon var en av totalt 77 engagerade ungdomar som brutalt massakrerades av terroristen Anders Behring Breivik. Timmarna innan sin död hade Bano träffat sin stora idol: Norges före detta statsminister Gro Harlem Brundtland. Bano lånade ut sina stövlar till Gro eftersom det regnade. Det var sådan hon var, säger hennes vänner.
      Bano var det första Utöya-offret som begravdes förra veckan. I spetsen för sorgetåget gick en kvinnlig präst sida vid sida med ordföranden för Norges muslimska råd. De följdes åt av muslimer, kristna, invandrare och infödda norrmän som kommit för att hedra Banos minne och sörja tillsammans. Ett vackert och värdigt avslut på en så fruktansvärd död.
      Att det finns de som till varje pris inte vill ha ett mångkulturellt samhälle torde inte komma som en överraskning för någon. Inte i Norge där invandrarkritiska Fremskrittspartiet, där Behring Breivik tidigare var medlem, är det näst största partiet. Inte i Sverige där vi har Sverigedemokraterna i vår riksdag, ditröstade av främst unga, lågutbildade och antagligen ganska frustrerade män. Såna finns det tyvärr ganska gott om i världen, såväl bland muslimer som kristna. Och det är de som utför meningslösa skolmassakrer, självmordsattentat och andra terrorhandlingar.
      Det finns rötägg bland invandrare och det finns rötägg bland svenskar och norrmän. Så enkelt är det. Och visst finns det olikheter mellan kulturer och religioner, men likheterna överväger. Vi är ju trots allt människor allihop! Min mamma jobbade under många år med flyktingar och invandrare, vilket jag är väldigt tacksam för. Tack vare henne blev jag redan som liten flicka van vid att umgås med icke-svenskar. I vårt hem vistades polacker, chilenare, bosnier, kurder, irakier, iranier, bulgarer, kineser etcetera. Jag lyssnade till deras berättelser om sina hemländer, fascinerades av hur annorlunda deras språk lät och bjöds på burek, baklava, friterade bananer och en massa annan god mat.
      Och som kärlekskrank tonåring i arbetarklassens Borlänge var jag glad över att det fanns ett alternativ till folkölsdrickande, snusande svenska killar med gällivarehäng som inte visste skillnaden på ett substantiv och adjektiv: invandrarkillarna. Visserligen överdoserade de aftershaven men det kunde jag stå ut med. För tretton år sen föll jag för en norsk-italienare, för vilken kvinna vill inte ha en man som byter blöjor, lagar fantastisk pizza och viskar ti amo? Mångkultur när den är som bäst!

      Första kyssen glömmer jag aldrig

      Imorgon kommer jag att gråta en skvätt. Lite för att jag då fyller 36 år och kan konstatera att rynkorna och kilona blivit fler, men mest för att det är skolavslutning. När jag sitter där i kyrkbänken och stolt betraktar mina två vackra, förväntansfulla döttrar kan jag inte värja mig: ljuva och sorgliga minnen från min egen barndom gör sig alltid påminda.
      Jag tänker framför allt på min mormor som gick bort för mer än elva år sen. Önskar att hon vore här och fick höra sina barnbarnsbarn sjunga den blomstertid nu kommer. Saknar hennes goda tårta som hon alltid gjorde åt mig på min födelsedag. Att fylla år är inte detsamma utan henne. Nyss var det jag som stod där med krusigt hår, sommarfin klänning och hade allt framför mig. Precis allt. Så är det inte längre. Snart har jag lagt den allra bästa tiden bakom mig, eller? Vill ogärna vara pessimistisk men vad kan toppa den första kärleken då euforin i kroppen var total, frihetskänslan som det innebar att flytta hemifrån – äntligen kunde man göra vad man ville, med vem man ville, när man ville – och så klart ögonblicken då mina döttrar föddes?
      Fast vissa saker vill jag helst glömma. Som min allra första kyss. Fjorton år gammal drog jag med min storebror och föräldrar till Gambia på en tvåveckors semester. Det var ett ”hett” resmål på 80-talet. Vi hade det inte fett men SSAB, där pappa jobbade, ville bli av med folk och erbjöd de som slutade frivilligt ett relativt generöst belopp. Pappa nappade och bjöd familjen på exotisk semester.
      Bara efter några dagar skulle jag vara med på en volleybollturnering på stranden en bra bit bort från resorten. Konstigt nog var det bara jag och Sunwings aktivitetsledare, en närmare två meter lång gambian i 20-årsåldern, som dök upp. Plötsligt låg jag på rygg i sanden med tvåmetersmannen över mig och hans minst lika långa tunga i min hals!!
      Min första reaktion var inte rädsla utan total förvåning; vad i helsike gör karln?! Den andra: varför gör han sådär med tungan? Den tredje: tack och lov att mamma och pappa aldrig kommer att få reda på detta! Det tog kanske 15 sekunder innan min hjärna reagerade; med möda knuffade jag sen bort den gigantiska gambianen. Precis i detta ögonblick ser jag mina föräldrar komma springande i horisonten. Paniken inom mig var obeskrivlig. De hade sett allt! Och missförstått allt! Jag insåg att det inte var någon idé att försöka förklara. Mamma grinade, jag grinade, pappa var lika svart i blicken som den mesigt flinande gambianen. ”Detta pratar vi aldrig mera om”, sa pappa, och det har vi aldrig gjort. Jag kände mig enormt kränkt. Som ”hämnd” bröt jag hotellarresten och satte mig några dagar senare i en bil med tre gästarbetande män från Indien eller nåt som erbjöd mig en sightseeingtur på den gambianska landsbygden. Jag blev varken våldtagen eller mördad, som tur var.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se