Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Hej då Värmland! Hej Dalarna!

      Det här är min sista krönika i KT. I augusti överger jag min familj och Värmland. Allt för en radiostudio i Falun där jag fått jobb som programledare på Morgonradion. Naturligtvis är jag otroligt glad över att höra en arbetsgivare säga Ja, dig vill vi ha! efter alla NEJ jag fått från värmländska arbetsgivare de senaste två åren. Det första jobb jag sökte utanför länets gränser blev mitt! Läs mer →

      Hopplöst att vara kund i dag!

      Jag önskar innerligt att Sverker Olofsson, före detta programledare för konsumentprogrammet Plus, kunde göra comeback i tv-rutan. För aldrig har det väl varit så tidskrävande, svårt och frustrerande att vara kund/konsument som i dag. Det är i alla fall min personliga erfarenhet. På sistone har vi anlitat olika lokala hantverkare för att göra diverse mindre jobb i huset.
      Görtrevliga gubbar allihop men kanske inte supereffektiva. Det ska hämtas verktyg, funderas, pratas i telefon och fikas, vilket gör att det till synes snabba jobbet inte alls går så snabbt som man räknat med. Men det viktiga är ju att resultatet blir bra, vilket det oftast blir, även om det aldrig blir helt perfekt. Alltid är det nån repa, nåt hål som hantverkaren tycker att vi kan leva med. ”Det går att måla över”.
      Men sen kommer smällen och chocken: fakturan. Då visar det sig att den görtrevliga, värmländska hantverkaren inte bara tagit betalt för de timmar han faktiskt jobbat utan även för timmar när han inte ens varit på plats. Eller när han varit på plats men inte jobbat utan haft lunch/pratat i telefon i en halvtimme. Fast med rotavdraget så hamnar notan ändå ungefär på rätt summa, vilket inte ursäktar hantverkarens bedrägeri.
      Allra värst var den lokala rörmokaren vi anlitade för några år sen. Han hade fläskat på med cirka 8 000 kronor för mycket. Jag hade som tur var skrivit upp alla hans timmar, betalade därefter och bad honom specificera resterande timmar. Han hörde aldrig av sig! Som kund gäller det att vara hemma när hantverkaren kommer, annars blir man lurad på pengar. Det är sorgligt att hantverkarna har förlorat sin yrkesheder.
      Nyligen pajade även vår Electrolux-frys som köptes för sex år sen. Garantin gällde bara fem år, såklart. Görtrevlig servicetekniker dyker upp och konstaterar snabbt felet: plastfläkten var sönder. ”Det är mycket vanligt, hittills har vi bytt ut tre procent av fläktarna på den här modellen som sålts i 300 000 ex”. Det blir 9 000 frysar! Men trots att deras egen servicekille konstaterar att plastfläkten är undermålig tycker kvalitetsföretaget Electrolux att det är på sin plats att jag som kund ska betala notan på 2 628 kronor. Befängt!
      Ett riktigt skitföretag som Sverker Olofsson skulle ha sagt innan han slängde deras frys i soptunnan! Och den fina tröjan jag köpte på Lindex till min dotter visade sig ha ett hål när jag kom hem. Ska man orka lämna den i retur eller sy själv? Problemet är bara att jag inte kan laga hål! Nej, hädanefter ska jag konsumera så lite som möjligt. Det blir billigast så. Dessutom vill jag inte lägga min tid och kraft på att reklamera varor och tjänster.

      Tala är guld, tiga är trist!

      Jag är född i fel kultur. Det har jag varit medveten om ända sedan barnsben. Jag tillhör den högst diskriminerade och påhoppade gruppen ”vi som pratar fort och mycket”. För kvinnor är detta karaktärsdrag än värre, eftersom man då även riskerar att få stämpeln hysterisk, nervös eller, gud förbjude, dominant. I landet lagom ska man som kvinna helst bara vara glad, kåt och tacksam, som min lika snabbtänkta och snabbpratande väninna A-C brukar säga. Hon har en poäng. En slipsnisse med sövande lugn basröst kommer undan med i stort sett vilken dynga som helst, utan att bli ifrågasatt.
      I Italien eller Spanien däremot trivs jag som fisken i vattnet. Jag njuter när jag hör alla kulspruteliknande konversationer som utspelas på gator och torg, för att inte tala om sportjournalisternas hetsiga tv-referat. De tycks, liksom jag, kunna prata på såväl in- som utandning. I Italien är jag helt normal. Ingen har problem med att jag pratar fort och tar mig rätten att flika in med mina kommentarer när någon annan pratar. Det hör liksom till.
      Man förväntas avbryta, man förväntas delta aktivt och engagerat i samtalet i stället för att sitta tyst som en mussla och se överlägsen ut. Som den 60+ kvinna gjorde i lunchrummet på den tidningsredaktion där jag sommarjobbade för ett par år sen. Jag berättade målande om nåt roligt för en annan ung kvinnlig kollega och vi skrattade och hade roligt. Plötsligt utropar 60+ kvinnan, som satt ensam och sur vid ett annat bord och läste tidningen, ”Men lilla gumman som du pratar!”.  Underförstått, håll tyst! Jag blev så paff att jag för en gångs skull tappade talförmågan. Jag borde såklart ha kontrat något i stil med ”Ja, hellre det än att sprida dålig stämning med min blotta närvaro som du gör din gamla surkärring”.
      Med åren har jag utan större framgång försökt anpassa mig till omgivningens krav. Men samtidigt tänker jag att det väl inte är mitt fel att alla andra är så jädra tröga och långsamma! Varför är det nödvändigtvis alltid jag som ska vänta in istället för att andra kan öka tempot lite? Detta dilemma ställdes jag nyligen för på en anställningsintervju. De två cheferna, en 50+ kvinna och en 40+ man, sa knappt ett ord. Hon lät dessutom lika sövande som Kristina Lugn. Både verkade oengagerade/oförberedda, vilket resulterade i att jag tog över totalt. De sökte ju efter en självgående och driven person med idéer − och det gav jag dem. Med råge.
      En halvtimme in i samtalet, eller snarare monologen, frågar kvinnan om jag är nervös. Hon känner sig nämligen lite andfådd av mitt taltempo… ”Nej, JAG ÄR SÅ HÄR”, svarar jag lugnt. Jag fick inte jobbet, men hade enligt den andfådda chefen imponerat. Jag var ”intensiv, men hade en härlig personlighet”.
      Det har inte musslor!

      Jag har slutat säga negerbollar

      Förra helgen firade min nioåriga dotter sin födelsedag med ett 20-tal kompisar på Hembygdsgården i Molkom som hyrts för att slippa få hemmet raserat. Inför kalaset lagade vi chokladbollar, eller negerbollar som de kallas i min 20-år gamla upplaga av Sju sorters kakor. Som alla vet har ordet stötts och blötts på senare år eftersom neger numera betraktas som ett nedsättande ord (åtminstone av de som ordet syftar på). Men det finns de, generellt sett vita medelålders personer, som in i absurdum försvarar sin rätt att minsann få säga negerbollar eftersom negro betyder svart. Så det så!
      Jag sa själv negerbollar långt upp i tonåren eftersom jag inte visste bättre, eller jo, det gjorde jag nog men alla andra sa ju så. Jag var ingen rasist bara rätt så oupplyst. Men att jag, som den rätt så upplysta 37-åring jag nu är, skulle fortsätta säga negerbollar är otänkbart. Tintin i Kongo är ett barn av sin rasistiska tid, där svarta skildrades på ett mycket stereotypt sätt och kallades negrer. Men nu skriver vi 2013 och jag tycker att medvetenheten borde vara en annan.
      Av samma åsikt är den nioåriga, lite mörkhyade flicka, som på min dotters kalas reagerade när kompisen sa negerbollar.
      – Neger är inget snällt ord, det gör mig ledsen. Jag har sett att nån skrivit elaka saker om negrer här i Molkom. Du borde sluta säga negerbollar.
      – Men det heter ju faktiskt så, kontrade kompisen.
      – Nej, numera säger man chokladbollar.
      Ungefär så lät diskussionen jag hamnade i med släktingar och bekanta på julafton, där alla utom jag tyckte att negerbollsdebatten bara var larv. Det slutade med att jag fick något av ett utbrott som lade sordin på julstämningen.
      I samma veva diskuterades invandringsproblematiken, inte minst det faktum att min hemstad Borlänge tagit emot flera tusen somalier, varav de flesta nu går på socialbidrag. Kommunen har tagit emot alldeles för många, det finns inte jobb till alla, vilket jag håller med om. Hittills har jag inte träffat en enda Borlängebo som vill bo granne med en somalier. Några släktingar överväger att fly till vita Leksand. Inte en enda Borlängebo har sagt något positivt om en somalier till mig, bortsett från att de har fin hållning.
      Jag känner inga somalier men vet ändå en hel massa om dem: karlarna häckar på caféet i Kupolen hela dagarna, deras sjalinsvepta förtryckta kvinnor föder på tok för många barn, de är lata analfabeter hela högen, de är inte som vi och vill inte integrera sig − somalierna håller kort och gott på att förstöra hela Borlänge. Någon som vill anställa en somalier efter den beskrivningen? Skulle inte tro det.
      Men somalierna serveras i alla fall inte negerbollar på Kupolens café. I Borlängebornas hem däremot lagas fortfarande negerbollar. Det heter ju så.

      Hellre arbetslös än alldeles död

      Jag tänker på döden. Varje dag. Det tycker somliga inte är särskilt sunt. Faktum är att jag skulle vilja prata mer om döden, men ingen vill prata med mig. Såna samtal gör en inte på bra humör direkt. Döden är tabu i vårt land. Kanske just därför är mitt favoritprogram på tv Akuten (som nu ersatts av Barnläkarna). Det är en fantastisk brittisk serie som sänts i ettan på söndagskvällarna, då min dödsångest brukar kulminera. I Akuten får man följa allvarligt skadade eller sjuka patienter och deras anhöriga. Ibland går det bra, ibland inte. Då gråter jag i soffan och tänker att jag måste värdesätta livet mer. Prioritera annorlunda. Göra verklighet av klyschan ”Leva som om varje dag vore den sista”.
      Döden är hemsk, obegriplig, sorglig och oundviklig. Fast döden ger mig samtidigt perspektiv. Den gör att jag inser att jag har viktigare saker att grubbla på än varför värmländska arbetsgivare än så nonchalanta att de inte svarar på spontanansökningar. Tanken på döden gör att jag förlåter informationschefen som inte återgäldar mina telefonmeddelanden. Hen har säkert annat att stå i än att svara på frågor om en utannonserad tjänst. Hen kanske har häcken full med att uppdatera statusen på Facebook, twittra eller lägga upp bilder på Instagram. Det är nya tider nu. Stressigt värre för de som har jobb. Jag vet det. Man ringer inte tillbaks till folk som söker en längre (det är bara sååå 90-tal), inte ens om man är en välbetald informationschef vars jobb är att informera.
      Tanken på att allt en dag tar slut, att mamma och pappa inte längre finns där, inte jag själv, inte min älskade, inte mina barn, inte mina vänner överskuggar allt. Den gör att jag i stället för att bryta ihop, får hysteriska skrattanfall av de blanketter jag får från a-kassan, Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen. De vill ha kompletteringar, klargöranden och nya intyg. Den vänstra handen har inte koll på vad den högra gör men ändå ska de samordnas till varje pris, vilket gör att varje beslut tar 100 år. Och jag min idiot, kan inte låta bli att ifrågasätta, journalisten i mig kan bara inte kan knipa käft utan måste påpeka hur sjukt systemet är.
      Jag ringer till min mamma, också känd som ”Hulken”, och berättar om blankettcirkusen. Vi fnissar, vrålar ”de är fan inte kloka” och enas om att man borde spränga hela skiten och börja om från början. Kanske det enklaste vore att operera in ett chip på alla bidragstagare? En idé till de nya Moderaternas nästa valkampanj! Då kunde myndigheterna följa ens vardag hela tiden och vi kunde glädjas åt ett blankettfritt samhälle. Men det är klart, då skulle tusentals handläggare bli arbetslösa. Och det vore ju tråkigt för dem. Fast å andra sidan skulle de få massa tid till att tänka på döden, som jag.

      Moderaterna sviker eleverna

      Skolfrågan har varit het bland de politiska partierna den sista tiden. Först deklarerade skolminister Jan Björklund (FP) något oväntat att han redan från vårterminen 2014 (valår…) vill ta bort de individuella utvecklingsplanerna och de skriftliga omdömena i årskurserna sex−nio. De är överflödiga då betyg infördes från årskurs sex höstterminen 2012. ”Lärarna ska undervisa, inte vara byråkrater”, sa skolministern självkritiskt. Allmänt jubel utbröt i landets lärarrum eftersom alliansens skolpolitik, med skriftliga omdömen och fler nationella prov, har tvingat lärarna att bli administratörer och dokumenterare.
      Sedan gav sig Moderaterna in i debatten och lanserade ”Kunskapsskolan” på DN debatt förra veckan. Om Moderaterna får som de vill ska betyg införas redan i årskurs tre, vilket de hävdar gynnar de svaga eleverna. De påstår vidare att ”forskning visar att mer lärarledd undervisning, läxor och prov är det bästa sättet att klara både kvalitet och likvärdighet”. Inte helt oväntat efterlyste oppositionen, men även kritiska lärarförbund, rektorer och lärare, deras vetenskapliga källor.

      En förkrossande majoritet av lärarna dissar betyg redan i årskurs tre. Enligt en undersökning som Lärarnas Riksförbund gjort vill endast åtta procent ha betyg före årskurs sex. För mig är det en gåta varför politikerna inte lyssnar på lärarna? De är ju ändå experterna på undervisning och elevers inlärning, inte politikerna. Moderaternas utspel idiotförklarar hela lärarkåren. Förslaget är också ett svek mot de svaga eleverna som inte hjälps av tidigare betyg. Det är på tiden att skolpolitiken formas på vetenskaplig grund och forskning. Skolan kan inte fortsätta att vara ett politiskt experiment!
      De senaste fyra veckorna har jag praktiserat som lärare på ett högstadium i Karlstad. Jag funderar nämligen på att bli lärare (trots den usla lönen) men ville ”möta verkligheten” innan jag fattar mitt beslut. Det var klokt. Visserligen har jag mött goa elever och proffsiga lärare som brinner för sitt yrke, men jag har också träffat på många ”problemelever”, bevittnat stökiga lektioner och upplevt lärarnas frustration och uppgivenhet. ”Vi ges inte förutsättningarna för att kunna utföra vårt uppdrag”, säger de. Och jag håller med.

      För hur ska du som ensam pedagog få 28 elever att uppnå målen, när flera har adhd, dyslexi eller sociala problem? Eller bara är vanliga hormonstyrda tonåringar med allt vad det innebär. Och hur ska du som pedagog få tid till att leda de duktiga eleverna när de svaga tar all tid? Jag har inte alla svar. Men en bra början är färre elever i varje klass, fler speciallärare och minskad dokumentationsbörda för lärarna. I stället för betyg i årskurs tre och fler nationella prov!

      Jobb eller vuxendagis – det är frågan

      Det är 2013 och ovissheten har min familj i ett järngrepp. Det är snart två år sedan jag blev uppsagd och ännu har jag inget nytt jobb att gå till. Trots otaliga ansökningar. Visserligen har jag studerat i drygt ett år, haft sommarjobb och en kortare projektanställning men det är också allt. Om några månader är det slut på min a-kassa och jag går in i Fas 1, vilket antagligen innebär ännu mindre cash och någon slags påtvingad vuxendagisaktivitet. Jag är i brygga. Då är det tur att man alltid är omgiven av två hängivna supportrar. ”Alltså jag fattar inte varför du inte får ett jobb mamma, du är ju bäst!”, utbrast 12-åringen häromdagen. 8-åringen ser saken lite annorlunda: ”Mamma har du inte bestämt dig för vilket jobb du vill ha snart?”
      Och nyligen varslades 37 kompetenta och lojala anställda på Outokumpu i Molkom där min bergensare jobbar. Ännu vet vi inte om han får behålla jobbet. Oavsett utfallet för honom personligen är det ett hårt slag för en liten ort som Molkom − flera av de varslade har jobbat hela sitt liv på företaget. Och att hitta ett nytt industrijobb i Värmland, eller i övriga landet, är inte det lättaste för tillfället. Det verkar dessvärre dröja tills vi kan se något ljus i tunneln på arbetsmarknaden: 60 procent av företagen räknar med att ekonomin blir sämre och vart fjärde företag planerar att dra ner på bemanningen i år. Sju av tio uppger också att de som blir kvar får räkna med en ökad arbetsbörda: fler sjukskrivna.
      Så vad ska vi göra i detta kärva läge? Flytta från Värmland dit arbetsmarknaden är bättre men livskvalitén sämre? Hur blir det då för barnen som rotat sig i Molkom? Åter emigrera till oljelandet i väst där jobben finns men även hutlösa bostads- och matpriser? Ska jag, som redan studerat mer än halva livet, sätta mig på skolbänken igen? Är det värt att offra sparkapitalet på ännu en utbildning som kanske inte heller leder till jobb? Frågorna är många. Att somna är svårt när huvudet är som en torktumlare. När jag var 19 rådde även då finanskris och allt kändes ovisst, men jag såg ändå ljust på min framtid.
      Tog studenten med toppbetyg, var politiskt engagerad och debatterade ungdomsarbetslösheten med självaste statsministern Carl Bildt på Aftonbladets ledarsida. Jag var oerfaren men full av självförtroende. Nu är jag snart dubbelt så gammal och vill mest av allt bara fly tillvaron. Fantiserar om att sälja allt vi äger och resa jorden runt några år. Hej då varselvåg, januarikyla, Mästerkockarna, svininfluensa, Vinterstudion och skit-a-kassa. Det vore något det.

      Jag slapp i alla fall en stel bröllopsnatt

      Det lackar mot jul och jag har som tur är köpt alla mina julklappar. De flesta bekvämt på nätet. För er stackars satar som måste ut i julrushen till helgen har jag följande råd: bär inga varma plagg som kliar, är för små alternativt för stora. Dessa tre digra misstag begick jag nyligen en lördag då de sista julklapparna skulle inhandlas i Karlstad.

      Läs mer →

      När paddorna kom till Molkom

      I augusti var glädjen stor bland elever och lärare på Nyeds skola i Molkom. Då fick nämligen alla elever i årskurs 6-9 en egen Ipad. Den här IT-satsningen var man först med att genomföra i Karlstads kommun. Bakgrunden var att skolan hade väldigt få datorer, vilket hindrade undervisningen.

      Läs mer →

      Ett dalauppror välkomnas i residenset

      Kära landshövding Kenneth Johansson,
      Vilken skitmånad oktober 2012 har varit i Värmland! Regnet och varslen har stått som spön i backen, ingen rolig start för dig. Men se det som positivt, nu kan det bara bli bättre precis som när Sverige låg under med 4-0 mot Tyskland.

      Läs mer →

      Kåta kvinnor den nya målgruppen

      Jag funderar på att skriva en erotisk roman baserad på min största sexuella tonårsfantasi. Nu är det nämligen sex som säljer i bokhyllorna. Ni har väl inte missat E L James, en brittisk tonårsmorsa vars sexuella fantasier har resulterat i sexromanen ”Femtio nyanser av honom”, som blivit en braksuccé världen över? Redan har 40 miljoner exemplar sålts. Boken handlar om ett sadomasochistiskt förhållande mellan en sexuellt erfaren, dominant man och en ung, oerfaren kvinna (visst hade det omvända varit lite roligare?). Jag har inte läst den, än, men gett bort den till min 62-åriga, nätdejtande mamma i födelsedagspresent. Däremot skumläste jag snabbt några av de omtalade sexskildringarna innan jag slog in den. Så klart!
      Upphetsande? Ja, om man tänder på att bli fastbunden och att vara totalt i händerna på en man under sexakten. Personligen skulle jag nog föredra att vara den som håller i piskan eller sätter den andre i handbojor, jag får nämligen lätt panik om jag blir instängd eller känner mig fastlåst. Fast å andra sidan vore det kanske jäkligt gött att slippa styra upp situationen och bara bli tillfredsställd? Det är en kittlande kontrast till hur det är idag. Nu förväntas man som kvinna snarare vara en vild tiger än en död sill i sängen.
      1988 var jag så långt ifrån en sexgudinna man kan komma: 13 år, halvfet, småfinnig och okysst. Som jag hatade min otympliga kropp! Killarna på högstadiet skänkte mig inte en blick, men det gjorde inget för de var idioter nästan allihop. Losers. I stället åtrådde jag min amerikanska, sexiga musiklärare Tom. Han hade mustasch, brunt hår, härliga chokladbruna ögon och en otroligt sexig brytning. Mmm. På rasterna hängde jag ofta ensam i den avlägsna och öde korridoren där musiksalen låg. Ibland hade jag tur och Tom dök upp, log förföriskt och sa ”Hi Anna”, vilket fick hela jag att rysa av välbehag. I mina fantasier hade jag på något magiskt vis gått ner de där förhatliga tio extrakilona, fått skitsnygga tuttar och långt, svallande hår ner till den fasta rumpan. Skolans hetaste babe var jag. När alla andra gått hem, knackade jag på dörren till musiksalen iförd raffset och pumps. Naturligtvis kunde den gifte Tom inte motstå denna otroligt läckra Anna Bäcksholm utan slet av mig den minimala klädseln och så förlustade vi oss bland trumset, syntar och gitarrer. Sen skilde han sig från sin fru, sa upp sig och tog med mig till Amerika där vi levde lyckliga i alla våra dagar.
      Och faktiskt blev jag av med min övervikt under några anorektiska månader i åttan. Och håret blev längre och jag snyggare. Absolut inte skolans babe, men helt okej. Fast Tom gjorde ändå aldrig något move. Men det ska han definitivt göra i min kommande sexroman!

      Hellre fotbollsfru än fotbollsmorsa!

      Båda mina döttrar spelar fotboll och har så gjort ett par år. Och att ungarna får motion ska man väl som förälder vara glad för i dessa fetma- och dataspelstider. Men smakar det så kostar det. Nu för tiden räcker det tyvärr inte att betala medlems- och säsongsavgift. Nej, i tillägg ska det säljas bingolotter, restauranghäften och annat elände. När varenda unge i Molkom samtidigt ska kränga dessa till grannar och bekanta så blir de rätt svårsålda. Det brukar sluta med att vi föräldrar tvingas lägga ut.

      Fast värst av allt är ändå de påtvingade kioskpassen. I den ena dotterns lag förväntas man dessutom ta ledigt från jobbet för att bemanna kiosken under en vardagseftermiddag. Och i den andra dotterns lag SKA man även ha med sig fika, underförstått hembakt. Nej, är det något jag hatar så är det att stå i en torftig kiosk och sälja korv som legat i äckligt lagerbladsvatten. Så om ni känner till en sport där man slipper lottförsäljning och kioskpass får ni gärna mejla mig!

      Och från maj till oktober är i princip varenda ledig helg ”förstörd” av fotbollsmatcher kors och tvärs i Värmland. ”Samling 0815 vid Preem för avfärd till Lesjöfors” är ingen drömstart på min söndagsmorgon. Då vill jag sova, äta långfrukost och läsa DN i sängen. Inte stå och huttra i snålblåst och regn längs sidolinjen på en fotbollsplan i en öde bruksort. Inte blir humöret bättre av att matcherna genom åren oftast slutat i förlust – tvåsiffrigt dessutom. Men till en åttaåring kan man ju inte säga ”ni suger” utan det får bli ett klämkäckt ”ni kämpade jättebra”.

      Nyligen upplevde jag min allra första fotbollscup, och kanske sista, som fotbollsmorsa. Resultatmässigt gick det kanon – tolvåringens lag, hon har denna säsong bytt till ett vinnarlag, vann hela cupen. Men det var en seger med bitter eftersmak: dottern fick endast spela 20 minuter på sex matcher. Det kallas för toppning, har jag fått lära mig. I min värld kallas det för orättvis och knäckande behandling av barn. I huvudet gjorde jag voodoo på tränarna.
      Stämningen runtomkring var inte heller så gemytlig; tränarna vrålade direktiv, expertföräldrarna likaså. Under finalen osade ”hatet” mellan lagens föräldrar och sura kommentarer fälldes.

      Nej, att vara fotbollsmorsa är helt enkelt inte min grej. Men fotbollsfru till ett utlandsproffs hade jag gärna kunnat tänka mig att vara. Då hade jag fått resa över hela Europa, lärt mig ett nytt språk vart tredje år och definitivt sluppit den ständiga stanken av sura fotbollsstrumpor i min tvättstuga!

      Bland blommor och alkisar i Karlstad

      Jag fantiserar om en date med Karlstads kommuns parkansvarige. Hen måste vara ett geni! Maken till blomsterarrangemang har sällan skådats. Trots ett miserabelt väder hittills i sommar kan den som promenerar genom Karlstads torg, parker och gator inte annat än att känna glädje över alla fantastiska blommor som pryder vår stad. Och jag är inte ensam om att imponeras. Häromdagen passerade jag Residenstorget och hörde hur några norska turister kommenterade de intilliggande vackra rabatterna. Helt nyyydeliga. Några meter därifrån lät sig en spansk turist fotograferas på Klarabron med de prunkande blomlådorna och Klarälven som vacker kuliss.
      Den färgsprakande blomsterprakten i Karlstad är en skarp kontrast till min egen trädgård där inte en enda blomma planterats i år. Inte ens en ynka liten ampel har jag orkat hänga upp.
      Inomhus är det inte mycket bättre bara en halvdöd växt finns att beskåda. Blombristen beror dels på att vi varit bortresta flera veckor och då tyckte jag inte att det var någon idé att köpa en massa blommor, dels på att jag inte är intresserad. Har helt enkelt noll koll på blommor, sambon likaså.
      Få saker ger mig större ångest än att besöka en trädgårdshandel där alla, utom jag, vet exakt vilka växter de ska pryda sin trädgård med. Men bristen på gröna fingrar hindrar inte att jag uppskattar grönska, tvärtom. Därför står en date med kommunens blomsteransvarige högt upp på min önskelista. Tänk om man kunde få hyra vederbörande några timmar och få några konkreta planteringsförslag? Eller varför ordnar inte kommunen en tävling där högsta vinsten är ett gratis hembesök av geniet med de gröna fingrarna? Intresset skulle garanterat bli enormt!
      Men lika glad som jag blir över alla blommor som pryder vårt Sommarkarlstad, lika ledsen blir jag över alla alkisar som också är ett säkert sommartecken. Nog är det väl för sorgligt att en förmiddag i juli passera ett 20-tal män och kvinnor i sina bästa år som dricker ljummen öl framför teatern? Jag vill gå fram till dem och fråga hur det kunde bli så här, skrika ryck upp er, nyktra till, ni kastar bort era liv. Men jag sänker blicken och går vidare.
      Framför Pråmen sitter ännu ett nergånget gäng och super. Och på facebook läggs bilder upp på semesteralkoholmys. Gud så trött jag blir på allt drickande överallt i detta land! Själv är jag mer eller mindre nykterist, av den enkla anledningen att alkohol är väldigt äckligt och gör mer skada än nytta. Flera släktingar har tagit till flaskan för att dränka sina sorger, i den sitsen vill jag aldrig riskera att hamna.

      Ibland sker det som inte kunde ske

      För några veckor sen stod jag i mitt garage, gråtfärdig, efter att ha lyckats med konststycket att låsa in båda bilnycklarna i bilen. Hur osannolikt är inte det? Fast det är lite som Tage Danielsson säger i sin lysande monolog Om sannolikhet som han skrev efter kärnkraftshaveriet i Harrisburg 1979: det som hände i Harrisburg var så osannolikt innan men så fort det hade hänt, ja då gick sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent! Och det som hände i Fukushima i Japan ifjol var också så osannolikt att det aldrig borde ha hänt. Men att verkligheten ibland överträffar fantasin har vi dessvärre fått lära oss av kärnkraftsolyckor och horribla terrordåd de senaste åren.
      Hur lyckas man då med att låsa in båda bilnycklarna i bilen? Det är inte alls svårt! Någon glömmer reservnyckeln i bilen, sedan öppnar någon, i detta fall undertecknad, passagerardörren för att slänga in handväska och lite andra grejer, men råkar samtidigt trycka på den andra bilnyckelns låsknapp utan att inse detta, smäller sedan igen dörren för att gå runt bilen och öppna dörren på förarsidan. Men då är biljäveln låst! Och bilnyckel nummer två finns i handväskan på passagerarsätet och reservnyckeln, som annars alltid förvaras i huset, ligger retfullt synlig i handfacket mellan framstolarna. Eftersom mobil och husnycklar finns i handväskan är jag tvungen att gå in till grannen för att ringa till sambon och berätta att båda bilnycklarna är inlåsta i bilen. Inte helt oväntat är hans första fråga: ”Och hur har du lyckats med det?” Fast de onödiga kommentarerna, som det i sådana tillfällen är väldigt lätt att släppa ur sig, uteblir och för det kommer jag alltid att älska honom.
      Efter några timmar kommer så bärgaren. Eftersom bilen är relativt ny är utsikterna för att han ska lyckas bryta sig in i bilen utan att behöva krossa rutan inte så goda, enligt bilförsäljaren. Men se då har de inte träffat mirakelbärgaren från Falck Bärgningsbil! En lågmäld man som kort konstaterar ”det här var ju tokigt, men du är inte ensam”, därefter för han in en stålvajer mellan förardörren och fönstret på något magiskt vis. Efter några minuters pillande på nyckeln i handfacket säger det plötsligt ”klick” och bilen öppnas. Vilken lycka! Att minuterna senare få en nota på 2 600 kronor var mindre trevligt. Som tur är behövde jag ”bara” stå för självrisken på 1 500 kronor. Det är inte första gången jag klantar till det, för tre år sen ”städade” jag bort två biljetter till Madonnas konsert på Ullevi värda 1 750 kronor och för sju år sen försvann diamantringen som sambon köpt till min 25-årsdag. Jag grät och letade och letade men ringen var puts väck. Men för två år sen blev det stopp i tvättmaskinen och vad hittade vi då i det lilla facket (som bör rengöras då och då) om inte min ring! Ibland har man tur också.

      Varför blev jag inte bergsingenjör?

      Nästa vecka tar tusentals ungdomar studenten och springer ut i en oviss framtid. Till alla er som känner panik inför det svåra yrkesvalet vill jag bara säga: Jag är snart 37, har inget fast jobb och vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor, om det är någon tröst. Så egentligen är väl inte jag rätt person att ge några som helst råd till blivande studenter vad gäller smarta yrkesval. Fast två tips har jag ändå: studera till bergsingenjör eller metallurg om du vill ha jobb, med bra lön dessutom. För några veckor sen var jag på Bergsskolan i Filipstad där rektorn berättade att det råder rena rama huggsexan om deras studenter. De kan välja och vraka bland jobben.

      Det har jag aldrig kunnat göra, trots 375 högskolepoäng, varav merparten VG, i bagaget! Jag har helt enkelt valt ”fel”. Fast å andra sidan inte. Jag har studerat sånt som intresserar mig och som jag är bra på: engelska, tyska, spanska, socialantropologi, medie- och kommunikationskunskap, svenska för invandrare, samt en ettårig journalistikutbildning på folkhögskola. Dessvärre verkar det som om Värmland inte har något behov av personer med min kompetens. Det blir kanske till att flytta dit jobben finns, trots att vi trivs i Molkom.

      Akademiska studier lönar sig ofta inte ekonomiskt i Sverige, i mitt fall har de varit en ren förlustaffär. Ingångslönen på mitt allra första journalistjobb var 19 200 kronor, jag upprepar 19 200 kronor! Så det är inte bara sjuksköterskorna som är underbetalda i detta land, det är även journalister, åtminstone i Värmland. Det pratas ofta om duktiga flickor och underpresterande pojkar i skolan, och om hur de sistnämnda är förlorarna.
      Men jag har hittills inte tjänat något på att vara duktig flicka! Och vad är vitsen med att göra klassresan om den i slutändan bara leder till studieskulder och inget jobb, alternativt jobb med lika låg lön som den som inte studerat alls? Min kusin gick till exempel ut gymnasiet med låga betyg och fick jobb inom industrin direkt. Han har redan jobbat i över 20 år och hans lön på SSAB ligger säkert över 30 000 kronor. Jag tror inte direkt att han och andra metallare är avundsjuka på mina fina gymnasie- och universitetsbetyg…

      Så vill jag därmed avråda från akademiska studier? Absolut inte, men man bör noga överväga sitt studieval. Om jag vid 19 års ålder vetat det jag nu vet om arbetsmarknaden hade jag blivit psykolog. Ett yrkesval jag även övervägde för 18 år sen men då kände att jag var för grön för. Nu har jag livserfarenheten och en rad egna kriser i bagaget fast får inga studielån. Duktig flicka söker härmed sponsor till fem års psykologistudier! Landstinget i Värmland kanske vars psykiatri är i kris? Jag lovar att skriva på ett tioårigt anställningskontrakt!