• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Lämnar över stafettpinnen

      Detta är min sista krönika i Karlstadstidningen. Inte kunde jag tro då för nästan tio år sedan att det skulle bli nästan 150 krönikor.
      Jag fick erbjudandet att ”ta över stafettpinnen” som krönikör efter Ulf Karlsson och tyckte det skulle bli riktigt roligt att få ett stående skrivjobb under ett par år. Jag trodde jag skulle skriva engagerade, samhällsdebatterande krönikor – i min ungdom drömde jag om att bli ledarskribent. Men så blev det inte.
      Mina krönikor har blivit alltmer personliga. Nostalgi som också ger historisk kunskap! Mitt motto har varit ”Allt är inte snabbhet och kvantitet – långsamhet, reflexion och integritet är viktigare värden”. Mina krönikor har blivit en del av mitt memoarprojekt.
      Efterhand har det stilistiska blivit allt viktigare för mig. Det var verkligt roligt att jag som 78-åring utsågs till ”Årets debutant” av Föreningen Värmlandslitteratur för min bok ”Minnenas långrev”!

      Debutboken ”Minnenas långrev”, som kom 2015, var helt baserad på KT-krönikor. Den gav blodad tand, så i höst har jag gett ut tre böcker. ”Ny minneslångrev. Krönikor, tal, uppsatser, minnen” innehåller bl.a. en fiktiv intervju med Gustaf Fröding 2010 inför skaldens 100-årsdag och minnesvärda möten och händelser från min tid som kulturchef i Karlstad. ”Stadgenörden” är en annorlunda bok i föreningsteknik, baserad på min nästan femtioåriga verksamhet i olika funktioner inom föreningslivet. ”Författare okänd” är en samling aforismer, som har det gemensamt att författarna till visdomsorden är anonyma.
      Kontakterna med läsarna har betytt mycket. Jag vill verkligen tacka alla dem, de flesta för mig okända, som under årens lopp hejdat mig på gatan och tackat mig för den senaste krönikan. Något som glatt mig speciellt är när någon berättat att de brukar läsa mina krönikor för sina åldriga föräldrar! Sådant ger stimulans till fortsatt skrivande.
      Ett stort tack också till redaktörerna på KT – speciellt då Mats Zetterberg och Eva Dahl! Under årens lopp har journalisterna i KT:s redaktion kommit och gått – idag är väl jag den som varit verksam längst i ”KT-gänget”!

      Jag hoppas att Karlstads-Tidningen får leva vidare. Den nya redaktionsduon, Frida Jansson Högberg och Britta Staake, har verkligen rivstartat och gör en intressant tidning med en egen profil. Jag önskar dem och Karlstads-Tidningen lycka till!

      Alla läsare av mina krönikor under de gångna tio åren: tack för Er uppmuntran!

      Blev aldrig landshövding

      Hösten 1955 började jag som inackorderad gymnasist i Åmål. Jag var helt inställd på att bli lärare i svenska och historia. Jag läste mycket skönlitteratur och misskötte studierna i alla ämnen utom svenska och historia.
      På vägen mot universitetet kom så femton månaders plutonchefsutbildning. Det medförde vissa komplikationer, eftersom det visade sig att jag hade ”en ovanlig strategisk begåvning” som någon uttryckte det. Jag blev utsatt för stark övertalning att välja officersbanan: ”du blir minst överste!”. Kanske var det sant – jag hade ju ungefär lika höga betyg som den sedermera riksbekante översten Pellnäs.
      Men längtan till universitetet var starkare än alternativet sex månaders kadettskola i Halmstad. Även det förhållandet att min dåvarande flickvän redan studerade i Göteborg spelade säkert in.

      Allt rullar på med studierna ända till den dagen, då någon från studentkåren rekryterar mig till talesman för de som studerade ekonomisk historia. Därmed inleds en karriär, som gör mig till landets nog mest mångsidigt kompetente så kallad ”kårknutte” sju år senare. Några akademiska betyg togs inte under dessa år.
      Efter specialprojektet 1967 att här i Karlstad starta en studentkår hamnade jag i Stockholm som så kallad handläggare på Saco och AMS. Det var lite speciellt att sitta vid Bertil Östergrens och Bertil Olssons ”lägereldar”. Många tipsade att jag skulle bli en rekordung länsarbetsdirektör, men så fick jag se annonsen att man i Karlstad sökte en kultursekreterare – en helt ny tjänst.

      Så sökte jag den tjänsten och fick den efter en turbulent anställningsintervju, där arbetsgivarna blev oense inbördes om man hade rätt att fråga om jag hade partibok. Resten är sedan historia. Jag slutade som kulturchef 2001 efter 31 år.
      Så åter till min isländske dotterson Hjalte. Han dansar balett. Båda mina döttrar har varit Gundega-elever. Mina fyra isländska barnbarn dansar balett. Mitt svensk-norska barnbarn steppade en termin – sen blev det klättring!

      I min barndom fanns ingen barnbalett. Så en personlig bekännelse: jag kan inte dansa. Ett par gånger har faktiskt denna bristande kompetens betytt att jag tackat nej till ganska viktiga ordförandeuppdrag. Visserligen anser jag mig vara hyggligt socialt kompetent, men av ordföranden i en stor organisation krävs att man som värd ska kunna ta dansgolvet i besittning som den förste.
      Dumt att inte gå på en danskurs – javisst. Hade jag gjort det, så hade jag kanske blivit det som en del skojade om, när jag var yngre – nämligen landshövding.

      Yrkesvalets dilemma

      Vad ska du bli när du blir stor? Hur många gånger har vi inte ställt den frågan till barn och barnbarn. Egentligen finns ju bara ett bra svar – ”Det vet jag inte!” Fast frågan är intressant. För en sexåring kan den upplevas som att bli tagen på allvar. Det kan bli en fin diskussion över generationsgränserna. Nu i sommar har jag diskuterat framtidsplanerna med min sexårige isländske dotterson Hjalte. Han hade fyra framtidsyrken i sin planering: läkare, festfixare, grusförsäljare och bonde. Grusförsäljare är nog ett ganska ovanligt yrkesval, men det beror på att han var med sin mormor och tog hand om ett gruslass vid hennes sommarstuga. Att han skulle bli en bra bonde tror jag säkert efter att ha jobbat tillsammans med honom för ett par år sedan med att fylla igen potthål i vägen på landet.

      Hur kom det sig att jag blev det jag blev? Vilket yrkesval har jag gjort? Först var det naturligtvis att välja bort alternativet bonde, det vill säga att som ensamarvinge ta över släktgården. Här spelade säkert min fars inställning stor roll. Han såg kanske hur olämplig jag skulle ha blivit som bonde. Dessutom hade han en realistisk syn på det svenska jordbrukets framtid. Två upplevelser, när jag gick sista året i realskolan, var helt livsavgörande. Den ena kan jag förbanna än idag, den andra upplever jag som ett fint exempel på min klokskap. Jag var bara 17 år då. Utgångspunkten är att min familj helt saknade insikter i den akademiska världen. Därför fick jag ta alla beslut helt själv. Detta gällde då våren 1955 inför valet av gymnasieutbildning. Min far var vad man idag skulle kunna kalla ”barfotajurist”.

      Kanske skulle jag satsa på att bli jurist? Därför var det värdefullt att få tala med en tillrest studievägledare (jag tror från Juristförbundet). Snart kunde jag slå alla planer på en framtida juristkarriär ur hågen. Det var hemska saker om arbetslöshet och svält för jurister som jag fick höra! Den andra livsavgörande upplevelsen var något jag själv tog ansvaret för. Under de tidiga skolåren hade jag varit en riktig ”räknenisse”. Sedan blev det algebra och geometri och då blev det lite mer uppförsbacke. Så en dag har vi lektion i något som hette linearritning. Då som en blixt från en klar himmel inser jag att det är något som fattas – jag begriper inte ett smack, när det gäller kuber och cylindrar. Alltså aldrig den så kallade reallinjen utan latinlinjen. Det beslutet blev helt rätt. I nästa krönika ska jag berätta om vad bristande dansutbildning kan betyda i yrkeskarriären.

      Vårdträdets historia avslöjad

      Förr var det vanligt att man hade ett stort vårdträd i anslutning till sitt boningshus. Så har jag också haft det nere på min dalsländska gård. En jättestor ask som nu tyvärr är döende sedan ett par år och som måste tas ner, vilket blir ett stort och sannolikt kostsamt projekt. Vårdträdet ansågs vara en garant för eller ett tecken på välfärd och lycka och fick inte fällas eller skadas. Ordet ”vård” betyder i detta sammanhang skyddsande. Ask, alm, lind eller ek var de vanligaste vårdträden. Jag har alltid funderat över när asken blev planterad och av vem. Ingen finns ju att fråga. Men nu vet jag!

      Den planterades den 7 november 1896 av min farfars far. Den var då ungefär 2½ fot hög. Den var en gåva från hans måg Anders Magnus Nilsson i Västra Torp. Hur kan jag veta så mycket om mitt vårdträd? Det är spännande som en deckare! Mellan 1888 och 1905 skrev denne Anders Magnus Nilsson dagbok. Den är ganska rapsodisk och ofullständig men innehåller en del mycket spännande notiser. Dagboken har nu bearbetats av släktingar till mig på långt håll, Kerstin Engström och Eva Stöckel. De har gett ut texten på eget förlag. I denna bok finns uppgiften om asken på min gård. Jag kommer att berätta lite om hur livet kunde gestalta sig i denna småbrukarfamilj ett par årtionden runt sekelskiftet 1900. Vi får inte veta så mycket om hustrun i Anders Magnus notiser. Under 18 år födde hon med en närmast kuslig regelbundenhet 9 barn, ett barn vartannat år. Var det amningen som var familjens preventivmedel? Hur klarade sig familjen undan barnsjukdomarna?

      Två gånger slår smittsamma sjukdomar till. Detta var ju före vaccination mot barnsjukdomar och moderna läkemedel som antibiotika. 1893 får fyra barn scharlakansfeber och en flicka är nära att dö. 1897 får fyra barn difteri och den lille pojken Oscar Mauritz dör, knappt två år gammal. Anders Magnus är noga med att ge namn till sina kor, tjurar och hästar. Inte mindre än 22 olika konamn finns med i dagboken. Han hade säkert en nära relation till sina kor, bland annat med noggranna uppgifter om deras sexuella utsvävningar, det vill säga besöken hos bygdens olika tjurar. Intressant är att Anders Magnus köper benmjöl för att förbättra skörderesultaten. Ja, han sparar också alla ben från hemmaslaktade djur och åker till den så kallade benstampen i grannsocknen för att få benmjöl. Detta var före konstgödselns tid. En lite udda notis: I juni 1895 hade Värmlands nations kör från Uppsala kommit till Dals-Eds kyrka och sjungit för 700 personer! Nu är det kanske dags att kontakta trädfällningskillen innan höststormarna slår till.

      Är alla träden planterade?

      Jag håller på att samla minnen till en ny bok. Då minns jag några varma dagar i slutet av maj 1985. Karlstad gästades då av en amatörteatergrupp från vår isländska vänort Blönduós.
      Blönduós är en kommun med ungefär 800 invånare, belägen längst in i en fjord på Islands nordsida. Ungefär 40 personer kom till Karlstad. För att förstå vilken satsning det innebar skulle vi, som motsvarighet, skicka 5 000 karlstadsbor till Blönduós.
      Själva teaterföreställningen, ”Skugga-Sveinn”, spelad på isländska, minns jag inte så mycket av. Det var det som hände runt om som jag minns.
      Vi kanske tror att Island och Sverige är ganska lika. Mina minnen visar på olikheter – spännande olikheter.
      Islänningarna kom med buss från vår norska vänort Moss. De blev inkvarterade på det då nya vandrarhemmet ute på Ulleberg. När de anlände, bjöd vi på en baguette och öl. Det var en strålande fin försommarkväll. Vi satt där på gräsmattan och trivdes – det var representanter för Föreningen Norden och Studieförbundet Vuxenskolan och så givetvis vi från kulturnämnd och kulturförvaltning. Då kommer några unga tjejer ridande över gräsmattan, mitt in ibland oss där vi satt i gröngräset med våra baguetter. Alla svenskar blir lite lätt upphetsade, medan ingen islänning ens lyfte på ögonbrynet. Hästen intar en mer normal roll i den isländska kulturen.
      Våra gäster ska äta lunch på Klaraborg. De knallar på i sommarvärmen Älvgatan fram, när de plötsligt skriker till. På järnvägsbron kommer ett tåg! De flesta hade aldrig sett ett tåg i verkligheten, kanske bara i en westernfilm. På Island finns inga järnvägar.
      Vi skulle naturligtvis åka till Mårbacka. I bussresan upp har vi litterär frågesport och jag säger lite om hur stor nobelpristagaren Halldor Kilian Laxness är i Sverige, vilket gläder islänningarna mycket. Då kommer en av dem fram till mig och undrar om han får fråga en sak. ”Är alla träden vi ser från bussen planterade?”
      På Mårbacka får vi vänta på vår visning. Dags att ta fram fotbollen, som alltid fanns med. Jag ordnade så att de fick spela på en åker strax intill, men jag gjorde ett misstag. Jag borde sett till att de behöll skjortorna på. Rödlätta islänningar med bar överkropp i strålande solsken (det var trettio grader varmt) innebar katastrof, när det gällde nattsömnen kommande natt! Några berättade att de nästan varit tvungna att stå och sova.
      Mycket har hänt under de 32 år som gått, sedan Skugga-Sveinn gästspelade på Karlstads teater. Idag har säkert alla som bor i Blönduós sett ett tåg. Att islänningar är duktiga fotbollsspelare, det har vi som såg dem spela på en åker utanför Selma Lagerlöfs Mårbacka 1985, kunnat uppleva förra sommaren.

      En tablåmänniska?

      Häromsistens fick jag en checklista från www.dinsakerhet.se, där jag skulle kolla ”Bra att ha hemma för att klara en kris”. Det var väl ingen riktig kris, men en 72-timmarskris var det i alla fall. Efter vad jag förstår var också Karlstads kommun intresserad av att jag skulle klara mig. Det var nyttigt att kolla husapotek med mera. Något extra batteripack (powerbank) eller vevladdare (dynamo) till mobiltelefonen hade jag inte. Men så upptäcker jag något mycket intressant! Man ska tydligen ha kontanter hemma för att klara en kris! Är det verkligen Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps mening? Verkligt positivt i så fall!
      Jag har alltid uppskattat förre statsministern Ingvar Carlsson. Då inte så mycket för hans politiska åsikter som för hans starka moraliska budskap. Visst kan han tyckas vara lite efter sin tid. Nyligen läste jag att han nog tyckte det själv också. Han sa att han är så gammaldags att han är en så kallad tablåmänniska. Tänk! – det är krönikören också! Vad menas då med att vara en tablåmänniska? Jo, då ser man TV-programmen, till exempel Rapport eller Aktuellt på de tider som står i tidningen, alltså i den så kallade tablån. Moderna människor kollar ju senaste nytt kontinuerligt i sina mobiler.
      Jag ägde aldrig någon View-Master när jag växte upp. Nu på gamla dar har jag köpt både själva View-Mastern och en bunt runda bildskivor på loppis.
      View-Master är en apparat med vilken man kan titta på tredimensionella bilder i en teknik som kallas stereoskopi. En av orsakerna till View-Masterns stora succé var att Kodak hade tagit fram sin nya färgfilm Kodachrome. Med denna finkorniga film kunde View-Master erbjuda sju par bilder på en bildskiva. När man stoppade in bildskivan i den kikarliknande betraktningsapparaten, kunde man alltså se bilderna tredimensionellt. Genombrottet kom på den stora världsutställningen i New York 1939. En utställning som besöktes av 45 miljoner. Totalt såldes 1,5 miljarder bildskivor. De flesta bilderna är av välkända turistmål. Vackra blommor är också populära motiv på skivorna.
      Idag är väl View-Master en leksak för både ung och gammal, kanske också ett samlarobjekt. Men dagens barn är svårflörtade! Mina försök att ersätta tv-fria kvällar på landet med View-Master-tittande var ingen större succé – det var nog morfar som mest uppskattade bildvisningen.

      Robinson gör comeback

      Jag har aldrig ägt en kamera. När jag var 14-15 år planerade jag att köpa en kamera. Varje vår skickade jag efter prospekt på en Voigtländer, som var ett välkänt kameramärke då på 1950-talet. Jag läste om alla finesser som kameran hade, typ slutare 2.8. Något köp blev det aldrig. Mina pengar räckte inte till, för de gick åt för att prenumerera på Idrottsbladet och Rekord-Magasinet.
      Kanske var jag inte så bildinriktad. Jag är väl en typisk ordmänniska. Jag hade nog aldrig gjort en teckning, innan jag började skolan. Mina barn och barnbarn däremot är stora tecknare. Redan som treåringar gör de teckningar som är så bra att pappa och morfar spar dem och kanske sätter upp dem på anslagstavlan. Idag behöver man inga kameror för att ta fina foton. Minsta barnbarnet, Solveig, tog ett jättefint foto förra sommaren som treåring med en lånad mobil!
      Att det blåser förändringens vindar märks. Greens anrika fotoaffär på Drottninggatan i Karlstad läggs ner och där blir det barbershop. Färre kameror säljs, färre filmer framkallas och passfoton tas av polisen. Intresset för skägg och skäggprodukter ökar.
      Det är nu 20 år sedan vi upplevde den stora Robinsondebatten. 1997 sändes den första säsongen av Expedition Robinson. Harald Treutiger var programledare och de första sju åren sändes serien i SVT. Sedan har det blivit TV3, TV4 och nu senast 2015 i Sjuan. I höst kommer Robinson-programmet tillbaka efter några års uppehåll.
      Vid starten väckte den en enorm debatt, för och emot. I kulturdebatten kallades programmet ”fascist-TV” eller ”mobbnings-TV”. Motståndarna krävde att serien skulle läggas ner omedelbart. Vad var det då som var så hemskt? Jo, upplägget att en deltagare skulle röstas ut varje gång. I början var det tuffa tävlingar, men efterhand blev det sociala och strategiska pakter som avgjorde vem som stod som segrare. Den förste vinnaren har fortfarande en plats i media. Säger Martin Melin dig något? Visst, Camilla Läckbergs förre man!
      Programmet har en kuslig historia. Den förste deltagaren som blev utröstad, åkte hem till Norrköping och begick självmord. Hans änka krävde att programmet skulle läggas ner, men så blev inte fallet.
      Tänk vad allt ändras. Idag är det utslagning som gäller i nästan alla underhållningsprogram typ Let’s dance och Mästarnas mästare. Det talas om att det svenska samhället individualiserats under de senaste årtiondena. TV-Robinson är en bra symbol för denna individualisering!
      Idag är ”öråd” ett ord som ibland används, när man ska få bort vuxenmobbning inom en organisation. Finns det ett ”öråd”, som väljer ut dem som ska mobbas, gäller det att lokalisera och oskadliggöra detta.

      Ragna Nybloms ”gonattönskan”

      Vilken är den viktigaste mediahändelsen i Värmland under 1900-talet? Naturligtvis en omöjlig fråga men intressant att fundera över. Min vän, den pensionerade journalisten Anders Ajaxson klipper till med: ”Det var när man startade TV-sändningarna från Blåbärskullemasten i Gräsmark.” Det var i augusti 1960 och därmed kunde nästan hela Värmland se TV, något som tidigare bara varit möjligt för Karlstadsborna. Sannolikt var provsändningarna framtvingade av OS i Rom! Till en början var jag lite skeptisk, men efterhand har jag blivit alltmer benägen att ge Anders rätt. TV:s roll i människors vardagsliv kan nog inte överskattas.
      Själv var jag en ganska loj TV-tittare under 1960-talet. Visst såg jag mordet på Kennedy. Det är ju en sådan händelse där alla minns var de befann sig, när de upplevde dramatiken.
      Jag ser inte längre några TV-serier, vilket gör att det är många frågor i ”Vem vet mest” som jag inte har en susning om svaret på. Tre TV-serier minns jag särskilt. Det var på den tiden, då tittarsiffrorna var mycket större än idag. Det är lite märkligt att i två av serierna var Sven Wollter en av huvudpersonerna. Detta är säkert förklaringen till hans stora popularitet idag. Rollerna som Gusten i Hemsöborna och Rasken gav honom en folklig förankring, som dolde hans vänsterextrema åsikter. Men alla tiders TV-upplevelse för mig är den danska serien Matador – jag kan förstå dem som ser om den serien varje år!
      Men TV kom att betyda mycket för mig på ett annat sätt. Hösten 1962 inköpte min far en TV-apparat och det kom att betyda oerhört mycket för honom. Han var då en drygt sjuttioårig änkling, som bodde ensam på sin gård. Nu fick han varje kväll i TV-rutan besök i sin kammare. Han blev en mycket aktiv tittare och han prenumererade t.o.m. på Röster i Radio/TV för att bättre kunna följa med.
      Programmen i den enda kanalen var svartvita och de slutade vid halv elvatiden på kvällen. Far blev nästan förälskad, åtminstone berättade han för mig att det var så skönt att gå och lägga sig, när hon, hallåan, sagt godnatt. Vem hon var? Ja, hon var verkligen både snygg och kunnig, det minns jag. Det var roligt att googla på henne nu, när jag skriver dessa rader och känna mig tillbaks till kammaren där i mitt barndomshem och förstå vilken betydelse Ragna Nyblom hade i min fars liv under ett årtionde för drygt femtio år sedan.
      Jag hittade kvittot på fars TV-köp den 22 oktober 1962. TV:n kostade komplett med antenn 1 445 kronor. Det motsvarar idag, om man beaktar penningvärdesförsämringen 15 470 kr. För den summan får man nu en ganska lyxig TV. Då, 1962, fick man en liten 17- tums mottagare för svartvitt.

      En snigel i Åmål

      Alla krönikörer har en relation till varm korv och korvkiosker. Jag såg häromdagen en helsidesannons för bensinfirman St1 med rubriken ”Gbg är 1st”! Det viktiga var hur många progressiva åtgärder St1 var först med, när det gäller miljöområdet, men annonsen toppades med följande fakta: ”Göteborg var först med en Halv Special”.
      Själv hamnade jag helt oförskyllt i varmkorvvärlden när jag köpte en Pucko häromsistens. (För den som inte vet det är Pucko en chokladdryck). Det var av ren nyfikenhet, för det var årtionden sedan jag drack Pucko. Då hörde jag en kamrat utropa: ”Är du inte klok! Kan du dricka Pucko utan att äta varm korv!”
      Jo, så var det nog – att man kombinerade Pucko med en varm korv. Sen utvecklade sig samtalet till regional varmkorvkunskap, för jag fick en fråga som jag absolut inte kunde svara på, nämligen ”Vet du vad en snigel är?” Nu vet jag, även om det finns följdfrågor som fortfarande återstår att klara ut för forskningen.
      Jo, snigeln är en varmkorv i bröd med en moskula ovanpå (= snigelns hus). Du kan beställa en snigel i Åmål och Säffle, kanske också i Köpmannebro, men inte i Karlstad. Vem som hittade på namnet och när det skedde vet jag inte.
      Annars kan jag avslöja ett tips. När jag förstår att man ifrågasätter min kunskap om Karlstads historia, då börjar jag berätta om Galischens korvkiosk och då märker jag att alla tvivel upphör.
      Jag har hela livet varit ordningsman. Det började i skolan och har sedan fortsatt. Idag försöker jag hålla undan skräpet i vår sopstation. Ibland är containern full. Den har fem inkastningshål. Ibland är det anarki vid containern. Alla de fem hålen är fulla med soppåsar och soppåsar står på marken till skatornas stora glädje. Snart sprider de påsarnas innehåll ut över området runt containern. Då griper ordningsmannen i mig tag i frågan. Snabbt ser jag till att vid varje hål kasta in en del soppåsar. På så sätt blir det utrymme för kanske 30-40 påsar i containern. Jag förstår verkligen inte varför man inte bara kan kasta in påsen någon meter i stället för att bara låta den ramla rakt ner vid hålet.
      Häromsistens när jag jobbade lite med skräpet vid sopstationen, träffade jag på två småflickor i 8-9-årsåldern som sade att de jobbat mot nedskräpning på vår gård och att de höll på att göra en teckning. Idag sitter den i vår hiss. Jag läser texten med glädje varje gång. ”Hej allihopa. Vi vill att ni inte slänger skräp. Så att miljön blir bättre. Släng inte cigaräter på marken och skräp”. Före ordet ”miljön” ett stort rött hjärta.
      Jag blir riktigt varm inombords. Återväxten av ordningsmän och ordningskvinnor känns tryggad.

      Mellonostalgi

      Jag ser numera inte på melodifestivaltävlingarna, eller mello som det nu heter så där lite populärt. När barnbarnet Elvira (10) kom på besök blev det annorlunda. Hon hade sin mobil laddad med appar och melloinformation. Vi såg den sista kvaltävlingen. Visst måste man beundra alla fantastiska scenografiska effekter! Och Elvira röstade glatt på alla bidragen!
      Trots att jag är helt ointresserad och okunnig om schlagermusik, är jag duktig på att bedöma vilka som har chansen att vinna. Ett exempel på mina usla musikkunskaper är att jag aldrig är i närheten av att klara musikfrågorna i ”På spåret”. Jag tror att min enda poäng där var när jag en gång kunde Harry Brandelius!
      Denna kväll har jag alla rätt, det vill säga jag väljer rätt två låtar att gå vidare till finalen och jag väljer också ut de tre som blev helt utslagna. Ett annat exempel på min fingertoppskänsla är att jag direkt efter ett par takter visste att den finska gruppen Lordi skulle vinna hela Eurovision Song Contest 2006.
      När jag sitter där och ser Elviras stora intresse, så ser jag framför mig en annan flicka, också hon i tioårsåldern, som också sitter så där fastnaglad framför TV:n och ser Melodifestivalen. Hon heter Eva, och året är 1983. Hon är tillsammans med sina norska föräldrar på besök hos oss i Karlstad. De andra slötittar och pratar mest, medan Eva och jag följer tävlingen mycket koncentrerat. Så, efter bara ett par takter, skriker vi båda i mun på varandra ”Ni måste lyssna!” Jag minns att de då gör så, men det är bara Eva och jag som verkligen förstår att det vi upplever är att en blivande storstjärna föds.
      I sin knallgula byxdress och med sin ungdomliga (16 år!) charm tar hon publiken med storm. Hon vinner överlägset denna kväll och kommer senare trea i den stora europeiska tävlingen i München. Texten kommer kanske lite bort, men den är faktiskt aktuell än i dag – vilka schlagertexter är det efter 34 år?
      Sedan blir det stora rubriker i alla media – flickan i byxdressen är aktivt troende. Under de gångna 34 åren har hon fortsatt figurera i media. Sångkarriären har fortsatt och hon har sålt miljontals skivor.
      Jag har sett någonstans att just denna utsändning av Melodifestivalen från Palladiums scen i Malmö 1983 har bland de allra högsta tittarsiffrorna genom tiderna.
      Carola Häggkvist med ”Främling” var det vi hörde denna kväll, den 28 februari 1983. Sedan vann Carola Eurovisionstävlingen i Rom 1991 med ”Fångad av en stormvind” – men det är en annan historia.

      Minneslångreven agnad med batterikollare och spelkortsblandare

      Min krönika om handexpandern har fått flera läsare att höra av sig och berätta sina minnen – de har fastnat på min minneslångrev! Nu agnar jag med två nya minnen!
      För så där 50 år sedan var jag på hugget när det gällde moderna prylar. Jag skickade efter en ”Battery Checker” (made in Taiwan!). Med hjälp av den kan jag kolla om ett batteri till till exempel radion eller köksklockan är slut eller inte. Är det OK lyser tre små lampor, grönt, gult, rött. Är batteriet slut, lyser bara den röda lampan. Det är jättepraktiskt. Hustrun är en stor användare av batterikollaren.
      Jag kollade hos Clas Ohlson om de hade någon ”battery checker”. Jodå, sa den kunnige försäljaren och tog fram ett ex. Den såg helt annorlunda ut än min. Dock, den har inte någon stor åtgång. Vi var överens, försäljaren och jag att en batterikollare borde finnas i varje hushåll. Tänk att jag var en teknikpionjär, när jag var ung!
      Nästa märkliga pryl i mitt förråd är en mekanisk spelkortsblandare. Bakgrunden är denna: Jag är och har alltid varit urkass på att spela kort. Förklaringen är säkert att jag är helt ointresserad. Vi människor har olika intressen och bra är väl det. Hustrun lägger varje dag en patiens efter förmiddagskaffet, för att ta ett exempel.
      Under några år spelade hustrun och jag ibland kort med mina svärföräldrar. Det kunde vara trevligt, även om jag gjorde de flesta fel som kan göras. Att trumfa ut var jag sämst på. Svärfar hade alltid ett slagord, som han använde när jag missade: ”Det går tiotusen fattiga barn på Londons gator, därför att deras föräldrar inte hade trumfat ut i tid”.
      Även om mitt kortspel inte var av hög klass, så var det ändå något som var ännu sämre. Jag var urkass på att blanda kortleken, när det var min tur. Man ser ju ibland hur trollkonstnärer kan blanda kortleken med en virtuositet som gör att man häpnar.
      Så en dag såg jag i en katalog en ”mackapär” som jag köpte. Det var en automatisk spelkortsblandare. Man lägger in kortleken i blandaren och trycker på en knapp och simsalabim blandas spelkorten. Tyvärr har kortblandaren inte blivit så mycket använd. Mina kära svärföräldrar har lämnat spelbordet och några andra har inte tagit plats vid det.
      Det känns lite märkligt att nu se handexpandern, batterikollaren och spelkortsblandaren. En gång i min ungdom var jag tydligen en ”teknikfreak”. Idag betalar jag med pengar i affären och när jag någon gång behöver ringa hem till hustrun, ber jag artigt någon vänligt sinnad mobilinnehavare att slå numret.

      Digital nerskräpning

      I min förra krönika skrev jag om min gåtfulle medresenär på tåget från Stockolm – han som knaprade råa morötter och tog sig en tryckare då och då på sin handexpander.
      När jag kom hem, letade jag reda på min egen handexpander. Den hade jag nog inte använt på de senaste femtio åren. Det är en verkligt flott handexpander, även med inbyggt räkneverk. Jag lägger den på nattduksbordet. Känner att det kanske är dags att börja träna igen. Högerhanden känns lite svagare än vänsterhanden, om jag känner efter. Det gäller att behålla finmotoriken på fortsatt hög nivå!
      Under alla mina år här på jorden har jag bara sett två handexpandrar, min egen och så morotsknaprarens.
      Men livet är fullt av märkliga upplevelser. Häromsistens var jag hemma hos han som nu snart ska ta över ordförandeskapet i Karlstads Humanistiska Förening. VI sitter och talar om föreningens framtid, då jag plötsligt på TV-bordet ser ett föremål som får mig att ropa till: ”en handexpander!”
      ”Den passar jag och hustrun på att träna lite med när vi sitter och slötittar på TV”, fick jag veta. Det känns tryggt att veta att den som nu ska ta över ordförandeklubban efter mig har ett väl upptränat handgrepp!
      Vilka djupsinnigheter är det man skickar till varandra på sociala medier? Jag hörde om en flicka som alltid fotograferar vad hon äter och sen skickar ut det till sina hundratals vänner. På så sätt känner hon sig aldrig ensam. Jag undrar i mitt stilla sinne, hur är det egentligen: ”Finns det digital nedskräpning i det digitala universum? Och hur ser egentligen ett digitalt universum ut?”
      Vårt vanliga universum vet jag ganska mycket om. Ålder cirka 14,8 miljarder år. Att det expanderar och att frågan om var universums slut finns är felställd. Frågan om det finns människor någonstans ute i universum, ”Bebodda världar”, funderar jag ofta på, liksom många gjort genom århundradena. Är det inte dumt att ställa frågor som ingen någonsin kommer att få något svar på? Nej, säger jag! Vi måste kasta loss och inte vara fångar i nuet. Ibland undrar jag om det är Jules Verne som gjort mig till den spekulativa människa jag är.
      Visst är dagens klimatfrågor mycket viktiga. Men vad händer om Golfströmmen skulle ändra sin bana? När inträffar nästa isperiod för oss i Sverige? Någon gång, när jag upplever att nuet tränger sig på alldeles för starkt, kan jag fråga om någon egentligen vet när vår sol börjar ”slockna”.
      Jag ska sluta med en mer jordnära kosmisk reflexion. För många vintrar sen, 1997 för att vara mer exakt, kunde jag från mitt norrfönster här på Karlagatan se den nyupptäckta kometen Hale-Bopp. Det var en stark upplevelse. Den blev inte mindre av att vi vet att det ska dröja, innan den åter kan ses här på Herrhagen – nämligen om drygt 2 000 år, år 4385.

      Det är något visst med studenter

      Det är något visst med studenter! Du och jag möter dem överallt i arbetslivet; i media, företag, myndigheter och organisationer – och i egna företag. De arbetar i det tysta som handläggare, utredare, lärare, ingenjörer, ekonomer, personalvetare, socionomer, sjuksköterskor, mäklare och mycket annat. Och så finns det dem som syns och hörs litet mer.
      Mer än en gång har jag hört, att studenter är en stor anledning till att man trivs så gott att arbeta på Karlstads universitet. Att arbeta med och bland studenter är precis så fascinerande att man faktiskt kan stå ut med ett och annat. Det är något visst med studenter.
      Det har passerat många tusen studenter mellan 1967 och 2017. Då var vi 443 och nu är de mer än tjugofem gånger fler. Och det är inte bara unga människor. Den yngste i höstas var en artonåring som studerar till civilingenjör och den äldste var 78 år och ville lära mer om Skogsfinnar och Finnskogen.
      Som Karlstadsbo är det inte så konstigt att vi ser och hör dem. Många av studenterna stannar kvar i Värmland, när de väl har studerat klart. Men många blir kända också utanför regionen. Vilka är då de som syns och hörs litet mer? Ska vi ägna oss åt litet name-dropping?
      Visst blir jag glad, när Urban Ahlin tjänstgör som talman när jag kollar SVT Forum från riksdagens arbete; talman är landets näst högsta ämbete, bara kungens är ”finare”. Ahlins västgötska satsmelodi går inte att ta fel på, född och uppväxt i Mariestad, och så vet jag ju, att han tagit sin lärarexamen inom naturvetenskap just här i Karlstad. Och visst blir jag glad, när det går bra för Fredrik Kempe från Vårgårda i melodifestivalen, där han både deltagit själv och komponerat mängder av melodier åt andra artister.
      Han studerade ekonomi här och sjöng förstatenorens stämma i studentkören CMB. När Anna Hedenmo syns i söndagskvällarnas Agenda (SVT), blir jag också glad. Grunden till sin journalistgärning lade hon på informationslinjen här, även om hon naturligtvis har en mängd andra erfarenheter att också luta sig mot i sitt yrkesutövande, något som hon var mån om att påpeka, när hon 2007 tackade för att ha blivit Årets alumn här.
      Mer name-dropping med minsta gemensamma nämnare Karlstads universitet: Dilsa Demirbag-Sten, Olof Persson, Sören Dalevi, Stefan Holm och så har vi bland många andra Rigmor Gustafsson, Nils Landgren och Sofia Karlsson (nu senast aktuell som Anna i årets Värmlänningarna). De har alla tre förädlat sitt musicerande vid Musikhögskolan Ingesund; sedan 2002 en värdefull del av Karlstads universitet.

      Gåtfull morotsätare med handexpander

      Jag har varit i Stockholm och firat barnbarnet Elviras 10-årsdag. Tänk va hon glatt sig åt att fylla tvåsiffrigt, alltså 10 år! Jag skojade med henne och sa att det kommer att dröja innan hon fyller tresiffrigt. Sånt vet man ju aldrig – livet är ett enda stort lotteri. En sak är i alla fall säker: fler kommer att fylla hundra år 2107 än i år.
      Hustrun och jag åkte tåg till Stockholm. Det var inga signalfel, så vi kom fram på minuten rätt. Det är lite löjligt, men jag sitter och fascineras av hastigheten. Vi nådde aldrig över 199 km i timmen. Väl framme i Stockholm möttes vi av svärsonen och han hittade en tjusig elbil från en bilpool. Moderna tider!
      Förr, när jag åkte tåg – mycket oftare än nu för tiden – kunde jag sitta och prata med okända medresenärer i timmar. Jag har flera minnen av sådana viktiga samtal om livets mening. Idag sitter jag tyst i min stol och ser alla andra i kupén som sitter och tittar in i mobiler och scrollar. Det är givetvis dumt, men ibland funderar jag på att fråga mina medpassagerare vad de egentligen läser där.
      Vilka är då medpassagerarna? Den unge man som direkt när tåget sätter sig i rörelse, tar fram en liten påse med råa morötter, som han knaprar i sig, intresserar mig oerhört. När jag var ung kulstötare, skaffade jag per postorder en handexpander – detta för att göra mina fingrar starkare. Avsikten var att ge kulan en extra kick. Jag har aldrig sett någon använda en sådan handexpander, men ett par gånger tar morotsätaren fram den och gör ett tiotal snabba tryckningar. Varför? Behöver han i sitt yrke ett kraftigt handslag?
      Fantasin skenar iväg. En av medresenärerna ser ut som Gudfadern själv men i verkligheten är han kanske en snäll och empatisk frikyrkopastor. Visst skulle det bli en fin roman, om jag fantiserade ihop en berättelse om vilka mina medresenärer är och vilka levnadsöden de har!
      Julklappsstressen är inte så stor längre. Visst måste vi hitta på något roligt till barnbarnen. De vuxna får inte prylar utan kvitto på insättning till typ Läkare utan gränser. Av hustrun får jag numera sedan många år en prenumeration på den västdalsländska lokaltidningen så att jag kan följa med vad som händer där nere i min dalsländska hembygd.
      Hustrun är införstådd med mitt problem, dvs min bristande fantasi, och plockar fram kartongen till en flaska eau de toilette, som jag kan köpa och få snyggt inslagen. I år utbröt viss panik, när jag får veta att det gamla märket upphört. Min manliga hjälplöshet ger mig extra fin service från en ung charmig försäljerska, som ordinerar en ny doft. Jag har efteråt förstått att den doftar OK!

      Oj, oj, vad 50 år går fort

      Skulle jag känna igen Ulla och Inga-Lill? Det hade gått nästan 50 år sedan vi senast sågs. En dag i augusti i somras stod jag vid bibliotekshuset och tittade på den ringlande kön i riktning mot Sandgrund Lars Lerin. De skulle komma med tåg och vi skulle tillbringa några timmar i Karlstads största turistmagnet – men inte bara där.
      Visst kände vi igen varandra. På långt håll såg jag dem komma och inte kunde jag ana att de nu var nästan 50 år äldre än när vi skildes åt. Vi möttes första gången hösten 1967 när vi kom flyttande till Karlstad som recentiorer vid den nystartade Universitetsfilialen. Inga-Lill och jag hade valt att studera historia och Ulla engelska. De kom från Arvika och jag från södra Dalsland (Frändefors) och vi kom att bli mycket goda vänner.
      Inga-Lill och Ulla bodde 1967 på Orrholmen, medan jag hyrde rum på Färjestad. Redan ett år senare flyttade jag också till Styrbordsgatan i den Vita staden till en studentlya på 19,6 kvadratmeter. Så mycket roligt vi hade på Orrholmen, på Klaraborgs herrgård och i Universitetsfilialens ”huvudbyggnad” som i dag rymmer Kulturskolan. Kära nå´n så många gånger vi traskade upp- och nerför dessa stentrappor. Varje gång jag åtskilliga år senare följde sönerna till musiklektioner, kände jag igen vartenda trappsteg upp till andra våningen där våra föreläsningar hölls och upp till tredje våningen där universitetsbiblioteket höll hus.
      Nu var vi alltså tillsammans igen för en dag utan att under sisådär 45 år vare sig ha träffats eller brevväxlat. Vi kollade naturligtvis Lerins konstverk och vi som alla andra stannade till en extra stund framför den väggstora målning som föreställer bokhyllor med slitna pärmar. Åsynen av dessa pärmar väcker alltid igenkännande kommentarer.
      Jo, det var första gången som Ulla och Inga-Lill besökte det ”nya” Sandgrund där vi dansat som 20-åringar. Inte nog med det, de hade aldrig sett det ”moderna” Karlstads universitet som i år firar femtioårsjubileum De hade efter studierna lämnat Värmland för fortsatta studier och arbetsliv.
      Jag som flyttat till Värmland och Karlstad hade däremot stannat kvar här. Självfallet ställde vi kosan till Kronoparken där jag som trygg ciceron visade runt på Karlstads universitet. Det var hit som Universitetsfilialen flyttat sin verksamhet 1974, blivit Högskolan i Karlstad 1977 och därefter 1999 Karlstads universitet.
      Till hösten är jag säker på att vi ses igen, inte bara vi tre, utan många, många fler av de 443 som började studera här 1967.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se