Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Det är något visst med studenter

      Det är något visst med studenter! Du och jag möter dem överallt i arbetslivet; i media, företag, myndigheter och organisationer – och i egna företag. De arbetar i det tysta som handläggare, utredare, lärare, ingenjörer, ekonomer, personalvetare, socionomer, sjuksköterskor, mäklare och mycket annat. Och så finns det dem som syns och hörs litet mer.
      Mer än en gång har jag hört, att studenter är en stor anledning till att man trivs så gott att arbeta på Karlstads universitet. Att arbeta med och bland studenter är precis så fascinerande att man faktiskt kan stå ut med ett och annat. Det är något visst med studenter.
      Det har passerat många tusen studenter mellan 1967 och 2017. Då var vi 443 och nu är de mer än tjugofem gånger fler. Och det är inte bara unga människor. Den yngste i höstas var en artonåring som studerar till civilingenjör och den äldste var 78 år och ville lära mer om Skogsfinnar och Finnskogen.
      Som Karlstadsbo är det inte så konstigt att vi ser och hör dem. Många av studenterna stannar kvar i Värmland, när de väl har studerat klart. Men många blir kända också utanför regionen. Vilka är då de som syns och hörs litet mer? Ska vi ägna oss åt litet name-dropping?
      Visst blir jag glad, när Urban Ahlin tjänstgör som talman när jag kollar SVT Forum från riksdagens arbete; talman är landets näst högsta ämbete, bara kungens är ”finare”. Ahlins västgötska satsmelodi går inte att ta fel på, född och uppväxt i Mariestad, och så vet jag ju, att han tagit sin lärarexamen inom naturvetenskap just här i Karlstad. Och visst blir jag glad, när det går bra för Fredrik Kempe från Vårgårda i melodifestivalen, där han både deltagit själv och komponerat mängder av melodier åt andra artister.
      Han studerade ekonomi här och sjöng förstatenorens stämma i studentkören CMB. När Anna Hedenmo syns i söndagskvällarnas Agenda (SVT), blir jag också glad. Grunden till sin journalistgärning lade hon på informationslinjen här, även om hon naturligtvis har en mängd andra erfarenheter att också luta sig mot i sitt yrkesutövande, något som hon var mån om att påpeka, när hon 2007 tackade för att ha blivit Årets alumn här.
      Mer name-dropping med minsta gemensamma nämnare Karlstads universitet: Dilsa Demirbag-Sten, Olof Persson, Sören Dalevi, Stefan Holm och så har vi bland många andra Rigmor Gustafsson, Nils Landgren och Sofia Karlsson (nu senast aktuell som Anna i årets Värmlänningarna). De har alla tre förädlat sitt musicerande vid Musikhögskolan Ingesund; sedan 2002 en värdefull del av Karlstads universitet.

      Oj, oj, vad 50 år går fort

      Skulle jag känna igen Ulla och Inga-Lill? Det hade gått nästan 50 år sedan vi senast sågs. En dag i augusti i somras stod jag vid bibliotekshuset och tittade på den ringlande kön i riktning mot Sandgrund Lars Lerin. De skulle komma med tåg och vi skulle tillbringa några timmar i Karlstads största turistmagnet – men inte bara där.
      Visst kände vi igen varandra. På långt håll såg jag dem komma och inte kunde jag ana att de nu var nästan 50 år äldre än när vi skildes åt. Vi möttes första gången hösten 1967 när vi kom flyttande till Karlstad som recentiorer vid den nystartade Universitetsfilialen. Inga-Lill och jag hade valt att studera historia och Ulla engelska. De kom från Arvika och jag från södra Dalsland (Frändefors) och vi kom att bli mycket goda vänner.
      Inga-Lill och Ulla bodde 1967 på Orrholmen, medan jag hyrde rum på Färjestad. Redan ett år senare flyttade jag också till Styrbordsgatan i den Vita staden till en studentlya på 19,6 kvadratmeter. Så mycket roligt vi hade på Orrholmen, på Klaraborgs herrgård och i Universitetsfilialens ”huvudbyggnad” som i dag rymmer Kulturskolan. Kära nå´n så många gånger vi traskade upp- och nerför dessa stentrappor. Varje gång jag åtskilliga år senare följde sönerna till musiklektioner, kände jag igen vartenda trappsteg upp till andra våningen där våra föreläsningar hölls och upp till tredje våningen där universitetsbiblioteket höll hus.
      Nu var vi alltså tillsammans igen för en dag utan att under sisådär 45 år vare sig ha träffats eller brevväxlat. Vi kollade naturligtvis Lerins konstverk och vi som alla andra stannade till en extra stund framför den väggstora målning som föreställer bokhyllor med slitna pärmar. Åsynen av dessa pärmar väcker alltid igenkännande kommentarer.
      Jo, det var första gången som Ulla och Inga-Lill besökte det ”nya” Sandgrund där vi dansat som 20-åringar. Inte nog med det, de hade aldrig sett det ”moderna” Karlstads universitet som i år firar femtioårsjubileum De hade efter studierna lämnat Värmland för fortsatta studier och arbetsliv.
      Jag som flyttat till Värmland och Karlstad hade däremot stannat kvar här. Självfallet ställde vi kosan till Kronoparken där jag som trygg ciceron visade runt på Karlstads universitet. Det var hit som Universitetsfilialen flyttat sin verksamhet 1974, blivit Högskolan i Karlstad 1977 och därefter 1999 Karlstads universitet.
      Till hösten är jag säker på att vi ses igen, inte bara vi tre, utan många, många fler av de 443 som började studera här 1967.

      Skärpning Karlstad

      Eftersom det här är min sista krönika ska jag passa på att ryta till.
      Jag kräver nämligen en skärpning av Karlstad! Och av oss som bor här.
      Detta gäller såväl de som bestämmer i Karlstad som alla oss andra som bor här och gör stan till vad den är.
      Vad jag menar?
      Jo, så här. Vår stad är ju fin och så, och här bor många trevliga människor. Och vi har nära till allt. Alltså nära till allt som är i Karlstad. I övrigt har vi inte så nära till någonting egentligen, men det är en annan krönika.
      Samtidigt vet vi att vi inte växer så där rasande snabbt som planerat, och de som flyttar hit kommer oftast från någon av de närliggande kommunerna, alternativt kommer de för att göra tre år på universitet innan de drar vidare. Vi har dessutom en ganska trögrörlig arbetsmarknad och statistik visar att man är som mest benägen att flytta hit fram tills man fyller 25 år, därefter flyttar man hellre vidare, inte sällan till Stockholm.
      Det är naturligtvis både bra och dåligt. Bra därför att det innebär att folk ger sig ut i världen och möts av nya intryck, dåligt dels därför att unga hungriga 30-plussare är attraktiva både som arbetskraft och köpkraft men också för att det inte finns någonting som lockar andra 30-plussare som dessa.
      Men vad är det då jag är sur över? Jo, att vi inte gör allt vi kan för att vara en attraktiv stad.
      Det är till exempel helt sjukt att trots att vi antagligen bor i den stad med överlägset störst tillgänglighet till vatten (inte helt korrekt, men ni förstår vad jag menar) inte kan se till att alla som vill har en båtplats, att vi på allvar läser i tidningarna om folk som frivilligt bosatt sig i innerstan och ändå har mage att klaga över att det finns en(1) ljusskylt, och den stör. Eller på att det spelas musik på restauranger på kvällstid. Eller som klagar över att folk badar vid Bryggudden eftersom det blir så stojigt.
      Det är inte attraktivt. Det kommer inte locka människor mitt i livet att välja Karlstad när konkurrensen består av Stockholm, London, Shanghai eller Oslo.
      Vad kan då en båtplats åstadkomma när kampen står mot London kanske ni tänker, och det kan tyckas fjuttigt men det handlar mer om en signal om vad som är möjligt och inte.
      Att ha en vision om att vilja bli 100 000 känns ytterst märkligt när vi står inför den största urbaniseringen någonsin, när de största städerna svämmar över av folk och inget hellre skulle vilja än att bli färre. Självklart ska vi växa men det i sig får inte bli syftet.
      Vi måste börja med att fundera på vad som kan göra den här staden attraktiv för människor mitt i livet. Är det en tyst och nedsläckt stadskärna, ett fint hamninlopp men helt utan liv, härliga älvfåror utan båtar och badgäster? Ytterst tveksamt.
      En stad som Karlstad bör göra det mesta och det bästa av allt det som står till buds. Och framför allt släppa fram alla de människor som har idéer och tankar på hur man kan dra nytta av dessa möjligheter.

      Jag älskar streck

      Jag älskar streck.
      Och Åshöjden.
      Och även om jag gärna flyttar till New York en vacker dag så kan aldrig amerikansk sport spöa vår oförutsägbara folkhemsidrott.
      Jag tänkte skriva att jag älskar streck i alla dess former men ett streck kan ju faktiskt bara komma i en form. Spikrakt! Det finns inget kompromissande med streck, det är rakt och antingen är du på rätt sida strecket eller också är du inte det.
      Och de streck jag vurmar allra mest för är de som kommer som obönhörliga domar i slutet av en säsong, ett konkret betyg över ett lags prestation över tid.
      Antingen är du över strecket eller också inte. Om du är det firar du som vore det ingen morgondag, är du under strecket känns det som att det faktiskt inte finns någon morgondag.
      I amerikansk proffsidrott (och egentligen alla annan amerikans idrott också för den delen) finns egentligen bara ett streck och det är slutspelsstrecket. De lag som är över strecket får spela slutspel, de lag som är under kan plocka fram golfklubborna i väntan på att nästa säsong ska börja då man ges en ny chans att ta sig till slutspel. Det spelar alltså ingen roll hur jävla usel man varit denna säsong, i amerikans sport är Andra Chansen en permanent lösning för alla.
      Det kan aldrig hända i Sverige. Oavsett om du haft otur, solen i ögonen eller varit Jitex-dålig (tog inte en enda poäng i årets damallsvenska) gäller samma sak, är du under strecket åker du ur.
      Känns på det uttrycket: Åker ur. Jag tror faktiskt att det är ett uttryck, precis som ordet lagom, som inte finns på amerikanska (engelska, I know).
      Och likadant är det ju uppåt, om du är på rätt sida rätt streck så går du upp en division. Och det är vetskapen om den möjligheten som får oss supportrar att se på sport som det finaste (nåja) och allra viktigaste (nåja igen) som finns här i världen. Det är det som gjort att Hammarby faktiskt hade dubbelt så högt publiksnitt i år när de spelade i superettan än de hade under sitt sista år i allsvenskan.
      Och Ljungskile ska vi inte prata om. Flera av er som läser det här har också läst böckerna om Åshöjdens BK, berättelsen om föreningen som mot alla odds gick igenom hela seriesystemet trots att det skulle vara fullständigt omöjligt. Well, Ljungskile är den verkliga versionen av Åshöjden.
      För att ytterligare illustrera streckens dramatik kan vi kolla på den just avslutade fotbollssäsongen, Inför sista omgången i de två högsta herrserierna (allsvenskan och superettan) var elva av sexton matcher av avgörande betydelse. Bara i superettan var säsongens sista match livsviktig för åtta av lagen.
      Jämför gärna det med NHL, de spelar 82 grundspelsmatcher innan några lag spelar lite till. Och några andra får chansen att sänka sitt golfhandikapp…

      Att rösta är inte en skyldighet – det är en möjlighet

      Vad faan, har jag blivit gammal, eller?
      Aldrig trodde jag att jag skulle tycka en valrörelse var rolig, att det skulle vara intressant att höra hur politiker resonerar och diskutera möjliga valresultat med kompisar. Men jez vad kul det är. Jag följer varenda debatt, läser varje opinionsundersökning och älskar att lyssna till analytiker som sitter i media och tolkar vad som sägs och görs.
      Och min känsla är att jag inte är ensam om detta, överallt hör jag folk prata om politik och våra politiker. Vi diskuterar utspel, opinionssiffror och möjliga statsministrar.
      I ett samtal över ett glas bubbel med Folkpartiets partisekreterare Nina Larsson, i våras, slängde jag slarvigt ur mig att valdeltagandet kommer sjunka, det lär jag få äta upp på söndag.
      Politik har blivit sexigt och något som man nu använder sig av för att beskriva sig själv, ungefär som man gör med en sportbil, handväska eller långt stripigt hår. Och det gillar jag.
      Men tyvärr tror jag att det ökade politiska intresset endast gäller oss med grånande tinningar och inte alls våra yngre medborgare. Känner de unga att våra politiker representerar även dem och deras intressen eller är det en medelåldersgrej som man ramlar in i när tiden är kommen oavsett man vill eller inte, ungefär som att storhandla eller pensionsplanera?
      Och frågan är om vi ens kan begära att de unga ska vara det? Svaret är nej. Vi kan faktiskt inte ens begära att de ska rösta. Jag vet att det kan uppfattas som provocerande, men vad jag däremot inte vet är hur vi ska kunna motivera unga människor att lyssna på gamla gubbar (läs: politiker) som oftast pratar om en svunnen tid där storföretag tillverkade stora saker som man kunde tappa på tårna och som vi sedan sålde till den stora vida världen. En värld full av yrken som varken existerar eller intresserar våra ungdomar. Gamla män som mest tjafsar med varandra om siffror hit och dit. Men allt som oftast låter samma lika.
      Är det något jag saknat i debatten så är det politiker som lyckats förstå den förändring vi är i och som ger oss ett hopp om en spännande framtid. Som inser möjligheterna med att vi har några av världens bästa tv-spelsskapare, att vi har hela generationer som växer upp med att spela Minecraft på datorn, att Skype och Spotify är företag som sätter Sverige på världskartan.
      Självklart hoppas jag att alla vill rösta för att göra sin röst hörd och för att stänga ute de mörka krafter vi sett dra in över vårt land. Men man ska komma ihåg att rösta trots allt är en demokratisk rättighet, inte en skyldighet. Den enda skyldighet som finns är de folkvaldas uppgift att representera folket. Hela svenska folket.

      Att vara en fotbollsknarkare

      Kommer ni ihåg de där gångerna när man varit på klassresa och hängt med alla kompisar i flera dagar? Lekt, busat och kanske till och med blivit lite kär. Eller som när man varit på cup och spelat matcher och käkat godis och gått på disco. Ni vet när dagarna och kvällarna var ett enda långt härligt party med en oändlig ström av kompisar runt omkring sig. Visst var det fantastiskt.
      Men då är frågan om ni också kommer ihåg den fullständiga tomhet man drabbades av när man väl kom hem från den där cupen eller lägret som varit så roligt? Hur tystnaden dunkade i huvudet och man visste knappt åt vilket håll man skulle vända sig för att slippa den där outhärdliga tristessen.
      Bra, då vet ni också hur jag känner nu när den sista sparken sparkats, sista bettet bitits och sista medaljens delats ut i det fantastiska fotbolls-VM som vi just fått uppleva. Tomt och trist.
      Jag har aldrig varit fast i ett drogberoende men jag antar att den abstinens som missbrukare pratar om är ungefär det jag upplever just nu. Överdrift? Nja, från vem då?
      Jag skulle allt kunna betala väldigt mycket för att få mig en ytterligare månadsdos av alldeles fantastiska tv- och radiosändningar från Brasilien med idel världsartister som huvudingredienser.
      Å andra sidan är jag ytterst medveten om problematiken med att ha ett fotbolls-VM i månaden eller ens varje år. Det skulle naturligtvis bli lika urvattnat och ointressant som exempelvis hockey-VM tyvärr har blivit. Och då skulle vi likt narkomaner skrika efter mer och kraftigare grejer – typ OS.
      Så precis som med min favoritdrog, öl, gäller det helt enkelt att hålla det på en rimlig nivå. Att inte förlora sig i ett fullständigt frosseri av godssakerna utan passa på att njuta när tillfälle ges och sedan längta till nästa fix.
      När det kommer till öl är det lugnt, det klarar jag av att hålla på en lagom nivå, men när det gäller fotbollen får jag faktiskt tacka Fifa för att det inte ballat ur fullständigt för mig. För så länge de inte väljer att mjölka ur fotbollens absolut finaste pärla mer än vad man redan gör så kommer jag – om några veckor eller möjligtvis månader kunna återgå till den normala lunken igen. Lite La Liga här, lite Champions League där och kanske till och med lite sparka-och-spring från England nån lördagseftermiddag.
      Men att begära att jag ska gå från fullfjädrad VM-knarkare till att nöja mig med allsvenskan är att kräva för mycket av mig.
      Jag tror det är Per Gessle som skrivit textraderna:
      ”När alla vännerna gått hem
      och festen är slut för länge sen…
      …då börjar man tveka att ta nya tag
      Ensam i världen, här är jag!
      Är jag stark eller svag?
      Det spelar ingen roll…
      Det spelar ingen roll

      Snälla hjälp mig att förstå!

      Vi kan inte bli fler nu. Det räcker med de vi har. Stäng gränserna.
      Titta på Stockholm och Los Angeles, städer som håller på att duka under för trycket och som varit alldeles för generösa i frågan. Städer som helt enkelt saknar kapacitet för den enorma invasion som skett de senaste åren.
      Alltså, jag är inte sån egentligen. Jag känner några och ibland kan jag till och med drömma om ännu fler, men samtidigt så ser jag hur det påverkar vår stad. Karlstad är helt enkelt inte byggt för så här många, det var aldrig meningen från början att det skulle bli så här och nu får det vara nog. Det handlar inte om att jag är omänsklig eller inte förstår att folk är i behov men så länge våra trafiksystem är som de är kan vi inte tillåta fler bilar.
      Nej, självklart tycker jag inte vi ska stänga våra gränser för fler bilar, det är precis lika befängt som att vi på allvar vill stänga gränserna för människor från andra länder.
      Karlstad kommun vill bli 100 000 och det kan jag förstå. Ju större kommun desto större intäkt och (förhoppningsvis) synergieffekter som ger lägre kostnader. En snabb lösning är att invadera Hammarö på sant Putin-vis, ett annat är att se till att göra stan så förbannat attraktiv att folk vill flytta hit.
      Jag är övertygad om att man kämpar för att uppnå bägge alternativen, om än på fredlig väg. Och det är skitbra, jag vill att stan ska bli större, yngre och mer intressant än vad den är i dag.  Men likt en högerextremist tänker jag även på hur det kommer påverka mig och jag inser blixtsnabbt att vårt trafiksystem är alldeles för dåligt för att klara av det.
      När klockan närmar sig 08.00 på morgonen eller 16.00 på eftermiddagen (jobbar inte folk nio timmar längre?) så korkar vår lilla anspråkslösa stad ihop fullständigt. Varför vet jag inte, det känns inte som speciellt mycket trafik. Däremot som väldigt korkad planering.
      Ett alldeles lysande exempel är trafikljuset framför vår centralstation. Kan någon vettig människa förklara för mig hur man tänkt där? Förutsättningar:  Bilar kör västerut på Hamngatan. Bilar kör österut på Hamngatan. Dessutom skär Järnvägsgatan in för att skapa en trevägskorsning.
      När bilarna som kommer från I2-hållet på Hamngatan ska ta av (vänstersväng) mot Järnvägsgatan måste de mötande bilarna få rött ljus först. Så klart. Men det som sker är att bilarna som kör i motsatt riktning har grönt längre. Vilket gör att de som kommer från I2-hållet blir ståendes medan de andra fortfarande har grönt ljus. Varför?  Jag kan inte se någon som helst logik i det och har funderat på det i flera år. Det borde vara tvärtom. Så kan någon snäll människa vara snäll och förklara tanken bakom detta, please?

      Politiker som inte berör!

      De flesta i min generation har vuxit upp med att höra ”klart du måste rösta, det är en demokratisk skyldighet, många har slagits för din rösträtt!”
      Men är det verkligen så, att jag är skyldig att rösta eller är det egentligen en demokratisk rättighet som jag själv väljer om jag vill utnyttja eller inte? En möjlighet som många stridit för genom åren, men som snabbt minskar i relevans och där felet är – politikernas.
      Jag har ingen aning om det var bättre förr, om de politiska ledarna var mer bombastiska och solen lös lite oftare. Men jag vet att intresset för partipolitik aldrig varit lägre. Och det är obra.
      Säg att du har en nyfylld 18-åring hemma som du vill motivera att rösta. Du lyckas få honom (Benjamin) att sätta sig tillsammans med dig för att se en partiledardebatt mellan Reinfeldt och Löfven.
      Men när Stefan Löfven kallar vår statsminister för ”Fredrik Reinfeldt” för 24:e gången i den tv-sända debatten på bästa sändningstid och omedelbart får ett svar på sin replik med följande inledning ”Stefan Löfven…” så börjar 18-åringen skruva på sig.
      (Man behöver inte jobba med kommunikation för att misstänka att det finns horder av risiga kommunikationskonsulter i kulisserna som talat om för de presumtiva ledarna för vårt land att det är retoriskt smart att använda för- och efternamn på sin motståndare.)
      Och när dessa herrar sedan följer upp detta upprapande av varandras namn med en sifferexercis och ett budgettjattrande om kronor och ören som får dig att tro att du sitter mitt i ett Monopol-spel med obegränsat med låtsaspengar börjar även du ruttna.
      Och när de sedan helt hänger sig till att berätta om sin motståndares brister istället för sina egna styrkor har 18-åringen för länge sedan gett upp. Och många (äldre) med honom.
      Politikerna har helt tappat bort oss människor, de tror på fullaste allvar att vi kan relatera till huruvida 800 miljoner är tillräckligt för en satsning på förskolor eller om 2,1 miljarder kan finansiera vår armé eller om det kanske till och med är så att den ena sidan inte har finansierat sin budgetkalkyl gällande klimatutsläppen Ja, ni fattar. Eller inte.
      Problemet är att det inte finns någonting i politikernas retorik som slår an en känsla. Det finns ingen människa som köper ett par alldeles för dyra skor baserat på logiska argument. Vi fattar våra beslut med magkänslan och då måste vi man kunna kommunicera känslor i stället för siffror och kalkyler.
      Att de flesta av våra politiker missat detta öppnar upp för det enda partiet som faktiskt spelar på våra känslor. Partiet som spelar på våra rädslor för andra människor.
      PS. jodå, jag kilar iväg till valurnan på söndag.

      Har du verkligen ett personligt varumärke?

      Jag har jobbat med kommersiella varumärken i många år, dels genom att bygga dem, öka deras kännedom och även förflyttat dem till önskad position och anser mig ha god kännedom om varumärkesbyggande.
      I takt med att sociala medier fått en allt större roll i våra liv har jag även kommit i kontakt med fler och fler som pratar om personliga varumärken och att det är väldigt viktigt att vårda det. Vilket känns lite märkligt eftersom jag inte alls tror att så många av oss behöver fundera speciellt mycket över sitt personliga varumärke, över hur vårt värde påverkas av vad vi skriver på exempelvis Facebook.
      Eftersom de flesta av oss faktiskt inte har några personliga varumärken!
      Ytterst få svenskar kan prata om ett personligt varumärke. Björn Borg kan, Börje Salming också, och Efva Attling och helt klart kan Zlatan göra det. Personer vars namn är mer kända än själva personen bakom, oftast kända och starkt förknippade med en sak.
      Men merparten av oss har inte ett personligt varumärke, och framför allt inte alla de experter som pratar om hur viktigt det är och som mer än gärna, mot betalning, talar om för oss hur vi ska vårda våra varumärken.
      Experten själv är oftast tämligen okänd (så starkt är dennes varumärke), och saknar erfarenhet av att bygga varumärken.
      Så betyder det här att de så kallade ”experterna” är charlataner som bara vill tjäna pengar på oss? Nej, absolut inte. De har bara gjort det lite för enkelt för sig själva.
      Förr var en skomakare en skomakare och en smed var en smed. Men med dagens alla möjligheter för oss vanliga personer att publicera oss själva genom bloggar, Facebook, Twitter, Instagram med mer så har vi även givits en chans att positionera oss själva som mer än endast vårt yrke.
      Personligen vill jag gärna bli uppfattad som en bra pappa, god vän, sport- och reseintresserad, duktig på trender och som en modern kommunikatör. Inte allt samtidigt – men det mesta lite då och då.
      Ur ett filosofiskt perspektiv skulle man kunna säga att vi människor gått från att vara individer till divider – flera individer i en och samma person.
      Och den sammantagna uppfattningen av hur vi är som personer landar sedan i – vårt rykte.  Det är ryktet – inte vårt personliga varumärke – som alltid kommer hinna före oss till ett möte, som kommer hjälpa eller stjälpa vid nya affärer och framför allt är det vårt rykte som ska vårdas ömt. Och det har vi gjort i alla tider. Vissa av oss är bra på det, andra lite sämre. Den enda skillnaden är att det i dag finns många fler plattformar visa upp sig på.

      Våga skapa utanför trygghetens famn

      Jag har sagt upp mig. Inte från krönikerandet i den här eminenta tidningen, utan från mitt vanliga jobb. Och startar nu eget företag. Det har lett till två funderingar.
      Vi har det för bra som anställda och det är banne mig inte enkelt att starta eget företag.
      För ett drygt år sedan stod jag på en scen på en båt ute på ett böljande hav och ledde en diskussion mellan företagare, politiker och representanter för offentliga organisationer. Snacket gick ut på att vi måste få fler att starta företag, inte minst med tanke på att 4 av 5 jobb skapas i företag med färre än tio anställda.
      Jag själv hade umgåtts med tanken på att starta eget ett tag men en massa annat kom emellan. Men det var när jag ställde frågan till en egenföretagare som sagt upp sig från en ledande position på ett välmående företag om hur man vågar ta steget att gå från en trygg anställning till att starta eget som allt föll på plats för mig.
      Magnus svar: Vad kan vara tryggare än att själv ha koll på varenda krona som kommer in, och varenda krona som går ut ur företaget. Ett lika bra som givet svar.
      Men varför startar inte fler företag, då? Vi läser ju trots allt rapporter vecka in och vecka ut som berättar om den ekonomiska osäkerheten, varsel och uppsägningar. Jo, därför att vi har det förbannat bra som anställda.
      Och här är det på sin plats att säga att jag är medveten om att det finns väldigt många därute som sliter ont, inte minst inom vård och omsorg, men det finns också väldigt många som har ett minst sagt behagligt arbetsliv. En handfull tusenlappar i träningsbidrag, gratis frukost, rätt att träna på arbetstid och fri flextid och möjlighet till komp. Så varför riskera detta i gengäld mot att själv behöva dra in de nödvändiga slantarna till löner, hyra och försäkringar?
      Mitt svar är samma som Magnus, jag vill ha koll, kunna styra min egen vardag och framför allt se vad jag går för.
      När det kommer till att starta företag kommer jag att tänka på en annan vän.
      Han blev sjuk och konstaterade krasst att du måste vara jävligt frisk om du ska orka ta dig in igenom systemet till sjukvården. Väl där är det bra, problemet är att ta sig dit. Ungefär så upplever jag det att starta företag. Jag tvingas fylla i lika mycket papper, ha kontakt med lika många myndigheter och satsa lika mycket i kapital som  Volvo. Och det fortsätter månad in och månad ut. Min momsredovisning ser exakt likadan ut som Ikeas.
      Om nu politikerna menar allvar och vill att fler ska starta företag kanske man skulle fxundera kring detta. För startas företag skapas arbetstillfällen –  inte enbart på bolagsverket –  och det är bra för alla.

      All inclusive är inte detsamma som VIP

      Kanske har några av er, likt mig själv, spenderat en vecka eller två på varmare breddgrader under hösten och vintern. Eller funderar på att planera in en säker solsemester nedåt Medelhavet till sommaren. Oavsett vilket tänkte jag att det kan vara läge att reda ut ett par saker.
      Samtidigt som det aldrig varit enklare att boka sin egen resa till solen så blir researrangörerna allt skickligare på att förpacka resorna åt oss. Begreppet All inclusive har funnits i flera år och blir bara smartare och mer genomtänkt för varje säsong.
      Kort förklarat kan man säga att konceptet går ut på att man aldrig ska behöva lämna hotellområdet och att man framför allt inte ska fundera på vad en öl i plastmugg egentligen är värd eftersom man betalat för den, och all annan mat och dryck, redan i förväg och således kan unna sig en sangria redan till lunch, om andan skulle falla på.
      I vissa fall är det faktiskt riktigt bra, inte minst ur en barnfamiljs synvinkel där de två tonåringarnas ständiga hunger endast kan liknas vid rymdens oändlighet och den trotsiga sjuåringen tycker det är lika lockande med nya smaker som vi vuxna tycker det är att gå till tandläkaren.
      Men det finns en stor nedsida med All inclusive också, och då tänker jag inte främst på att vi helt ödelägger våra barns förmåga att förstå saker och pengars värde. Nej, jag tänker på hur ett plastband på armen förvandlar vanligtvis välfungerande vuxna människor till kompletta idioter.
      Det blå armbandet vi får vid ankomst likställs omedelbart med nån sorts allomfattande VIP-aura som innebär att man aldrig mer behöver ta hänsyn till någon eller något igen.
      Med bandet på armen är det fritt fram att bete sig precis hur man vill eftersom vi nu är kemiskt befriade från såväl moraliska som juridiska skyldigheter och samvete.
      Behöver vi en öl så lutar vi väl oss över bardisken och förser oss, vi har ju trots allt ett blått plastband, skulle vi känna för att paxa ett gäng solstolar sprider vi obekymrat ut 15-20 blöta badlakan över poolområdet. vi har ju det heliga armbandet.
      Och är vi sugna på något från buffén knuffar vi självklart bara undan ett par barn, nån gravid och ett gäng pensionärer så är vi snart först i kön, vi har ju bandet.
      Det faktum att ALLA andra på hotellet också är i besittning av det blå armbandet spelar ingen som helst roll för All inclusice-firaren. Han har ett band, punkt slut. Vilka eventuella bekvämligheter andra kan tänkas ha betalat för är irrelevant. Nu är det banne mig han som ska passas upp.
      Till hans försvar, för det är alltid en han, ska sägas att han faktiskt betalat för att slippa behöva vare sig räkna eller tänka…

      Ett jobb – det är lösningen

      Det var 16 000 personer som slöt upp i Kärrtorp. Och vi var drygt 3 000 Karlstadsbor som manifesterade för mångfald sista söndagen i december. Det kanske är väldigt många. Eller så är det egentligen inte alls så många som vi lurats tro. I Stockholm med omnejd bor det ett par miljoner människor ändå var det alltså inte fler än 16 000 som gav sig ut till den södra förorten.
      Och även om 3 000 personer inte utgör mer än ett par procent av alla i och runt Karlstad som skulle kunna ha deltagit den där höstiga söndagen så är det inte antalet som bekymrar mig.
      Det bestående minnet, förutom hur långt tåget faktiskt var, är hur lika alla var. Det var medelåldersmänniskor i trendiga funktionskläder med 2,1 barn i precis lika fina och funktionella plagg.
      Och vi hälsade glatt på varandra, vänner, bekanta, kollegor och andra fotbollsföräldrar. För vi känner ju varann. Men var befann sig de som inte ser ut som oss? De som står för just den mångfald som vi säger oss omfamna och uppskatta. Människorna som tagit sig till vårt land och inte bara berikar (vägrar låta rasister sno det ordet) det kulturellt utan även bidrar till dess utveckling.
      Eftersom jag har den stora turen att vara vän med Andreas, Hanna, Karin och Susanne som arrangerade mångfaldsmarschen vet jag att de gjorde sitt yttersta för att få så många som möjligt att känna sig välkomna och delaktiga, och de gjorde det med den äran. Och detsamma gäller andra initiativ som tas för att öppna upp vårt samhälle, och det är tur att dessa engagerade människor finns, men vi måste också vara ärliga och inse att någonstans brister det.
      Problemet är inte huruvida ett tåg för mångfald är fyllt av världens alla färger eller inte. Nej, problemet är att det är så här det funkar på de flesta ställen i Karlstad. Det spelar ingen roll att vi har seminariedagar, konferenser och mer eller mindre ordnade mingel där vi diskuterar möjligheterna och potentialen i att folk från andra länder har flyttat hit. Eller som när vi sitter och konferensfikar och nickar hummande åt övertygelsen om vinsterna och lönsamheten med att ha arbetsplatser med människor med olika bakgrund. Det sker ju ändå inte någon förändring. Vi väljer ändå att anställa någon som vuxit upp där vi vuxit upp, bor på samma gata eller som pluggat i samma skola.
      Så om inte konferenser och kurser är lösningen, vad gör vi? Ska vi bjuda in de här andra svenskarna ännu mer, vara ännu trevligare och förstående? Nej.
      Det ska vi naturligtvis inte. De behöver exakt samma sak som du och jag. Ett jobb.
      Och jag tror inte en enda medelbegåvad svensk behöver gå någon mer kurs för att förstå det. Däremot måste någon gå i bräschen, visa vägen och öppna upp för andra människor än de som vi är mest bekväma med.
      Enda problemet med lösningen är naturligtvis att jag inte kommer känna mig lika unik, men det bjuder jag så gärna på.

      Jag försöker förstå varför

      Vad är det som händer i Sverige? Det skrämmer mig att vi inte kommit längre i utvecklingen, främlingsfientligheten bara växer och människors lika värde syns mycket avlägset. Jag försöker förstå varför vi har så många som är invandrarfientliga i Sverige, är det bara rädsla eller finns det andra skäl? Jag ser ofta, på till exempel facebook, att det dyker upp rykten, halvsanningar och myter om kostnader och problem med invandring. Dessa får oftast stå oemotsagda vilket gör att fördomar, främlingsfientlighet och hatiska kommentarer florerar helt fritt.
      Jag tycker att media är alltför snabba med att sprida felaktig information, här måste de bli mer kritiska och här har även alla människor i Sverige ett ansvar. Ta reda på fakta, skapa dig en egen uppfattning och framför allt, våga säga ifrån! Tala om att du inte samtycker när dina facebook-vänner skriver rasistiska inlägg. Om det inte funkar, ta bort dem som vänner. Markera att du inte håller med. Det heter ju att den som tiger samtycker, och här måste det till en förändring.
      Under hösten har jag följt amerikanerna som varit med i SVTs Allt för Sverige och jag slås av hur släktkära de är. De hävdar gång på gång att släkten betyder allt för dem och de är enormt stolta över sitt svenska ursprung. Jag fick se detta på nära håll en gång när jag var i USA. Innan resan ringde jag upp min mammas kusin(som jag aldrig träffat) och bad honom hjälpa mig hitta ett bra hotell på Manhattan vilket han fixade med bravur. Vi var i New York under två veckor men blev hembjudna några dagar till Tom, som han heter, och de bodde i Connecticut. När han berättat för sin far att vi skulle komma krävde han att vi skulle besöka honom vilket vi gjorde.
      På vägen dit förklarade Tom att pappan var sängliggande sedan en tid tillbaka då han var mycket sjuk men väl framme gör Tom stora ögon. Hans pappa har klätt sig i bästa kostymen och är uppe för att möta oss. ”Det går inte att ligga nerbäddad när det kommer släkt från Sverige”, var svaret Tom fick på sin oställda fråga. Detta gjorde djupt intryck på mig. Om jag inte missminner mig hade min mormor åtta syskon varav sju emigrerade till Amerika. De var tvungna att lämna Sverige eftersom det var svårt att överleva här. De ville inte lämna landet men hade inget val. Jag undrar om de som är emot invandring ägnar en tanke åt varför människor kommer till Sverige? Om de haft det bra i sina hemländer skulle de säkert stanna kvar men de är tvungna, av olika skäl, att lämna sitt land för en osäker framtid i ett nytt, främmande land.
      Mitt nyårslöfte blir att bli mer påläst om invandring/främlingsfientlighet så att man direkt kan svara på felaktiga påståenden som kommer. Gör det du också, en bra start får du på www.regeringen.se Väl där söker du på ”Vanliga påståenden om invandring”, där får du svar på hur det egentligen ligger till.

      Nu ska jag äta lunch med Fredrik

      Jag sitter med min latte vid frukostbordet och mobilen ringer: ”Vi har fått ett återbud och jag tänkte att du har ju aldrig träffat Fredrik så du kanske skulle tycka det var kul att träffa honom på en lunch?” Fredrik! Reinfeldt! Statsminister! Hmm, nej jag tror jag har annat för mig…”Kom kvart i tolv. Ni blir tio stycken. Hoppas ni får trevligt!”
      Jag har varit medlem i nya Moderaterna i två månader och nu skall jag äta lunch med statsministern som är på besök i Karlstad för att förbereda årets jultal. Jag trycker bort samtalet och utför någon sorts shit-det-här-är-inte-sant-hur-kan-mitt-liv-bara-vara-så-häftigt-dans runt köksbordet.
      Tänker på allt som hänt det här året. Jag har både bokstavligt och bildligt bestigit berg.
      Vissa saker planerar man och det blir ofta som man tänkt men sen händer något oväntat och livet i stort eller åtminstone den lilla vardagen förändras. Mitt år började med en fulltecknad arbetskalender. Tillsammans med mina medarbetare flyttade vi till nya lokaler, tog fram ny grafisk profil och ny webbsida, införde ny affärsmodell och genomförde roliga ”Frulle på rull” och en Almedalsresa, lobbade framgångsrikt med infrafrågor som avslutades med infraministern på besök. Och sen blev jag uppsagd.
      Vilket ledde till att jag ”kom ut” politiskt, står som riksdagskandidat och nu alltså skall äta lunch med Fredrik. Inte trodde jag det för ett år sen.
      Privat har jag åkt lika mycket berg och dalbana. Efter tjugo år tillsammans skulle jag och min man skiljas, en sorg och en besvikelse. Men en misslyckad bestigning av ett berg förändrade allt och på vår tjugoåriga bröllopsdag i augusti tog vi på oss våra ringar igen och är lyckliga med varandra. Inte trodde jag det för ett år sen.
      Det har varit ett dramatiskt år. Jag menar då inte främst för mig personligen utan för många människor både i Sverige och runt om i världen. Och det som då verkligen betyder något är vilka människor man har runt omkring sig.
      Jag har haft den stora fördelen att vara med nära och kära, fått nya vänner under året och så mycket omtanke och kärlek från så många människor.
      Livet är svindlande och spännande. Jag är glad att jag inte vet vad 2014 kommer att ha med sig. Men jag är full av förväntan!
      Gott Nytt År till er alla!

      Julen för den kräsmagade

      Då är vi redan inne i december, jösses vad snabbt denna höst har försvunnit. Nu längtar jag efter snö så att det blir lite ljusare och gärna mycket snö så man kan åka skidor. En annan sak jag ser fram emot är att äta julbord. Nu kan det tyckas vara bortkastade pengar för min del eftersom jag är så kräsmagad att jag i princip bara äter skinka, köttbullar, prinskorv och revbensspjäll! Men hallå, det är ju grymt bra. Jag slipper stå i kö eftersom alla andra börjar med de kalla rätterna, sill, lax och olika syltor mm. Då glider jag förbi och går direkt på varmrätten! När de andra börjar köa för att få smaka det varma är jag redan inne på efterrätten. Perfekt!
      Annars har hösten faktiskt varit lite besvärlig. Två av våra katter (vi har tre) har varit mycket jobbiga, de har gått runt som heroinister på avvänjning! De har alltid ätit torrfoder och varit nöjda med det men i våras fick de några portionspåsar med ”blötfoder” och snacka om att bli beroende. Torrfodret dög inte längre och de har verkligen tiggt, dygnet runt, efter att få sin ”fix”! Bedjande ögon har följt dig överallt. Nattetid har de väckt dig för att stilla sitt beroende och blir man väckt flera gånger varje natt blir man ganska ”trött” på katterna. Inte nog med att det är dyrt, det luktar ju ganska illa också.
      Nu har vi i alla fall fått dem att bli ”normala” igen och det är skönt. Jag är säker på att tillverkarna av denna mat har i något ämne som gör djuret beroende, i alla fall har våra katter agerat som att det var så. Vi människor får även vi i oss en hel del tillsatser via maten vi äter. Varje år får en svensk i sig 7,3 kilo tillsatser och det är mycket av detta som inte är särskilt hälsosamt. Nu verkar inte svensken bry sig så mycket om detta. En undersökning visar att endast två procent av svenskarna läser innehållsförteckningen på det de köper. Visste du till exempel att det på Ramlösas flaskor/burkar står att drycken inte bör intas regelbundet av barn under sju år! Däremot kollar över 50 procent på datummärkningen. I de flesta andra länder är det tvärtom!
      Jag är ju som sagt kräsmagad och mannen i följande historia hade även han kräsmagade barn och då utspelade sig följande. En jägare dödar en hjortbock och tar med den hem. Han bestämmer sig för att förbereda den och servera hjortstek till middag. Han vet att hans barn är noga med vad de äter, och kommer inte äta det om de vet vad det är, så han berättar inte.
      Hans lilla pojke frågar honom:
      – Vad blir det till middag pappa?
      – Du ska få se, svarar han.
      De börjar äta middag och hans dotter frågar honom igen vad de äter…
      – Ok, säger hennes pappa, här är en ledtråd. Det är vad din mamma kallar mig ibland.
      Hans dotter börjar skrika.
      – Ät det inte Jimmy, det är ett arsle!