• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Mina flygande hud-maracas

      Foto: Tobias Röstlund / SCANPIX

      ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”
      Känner ni igen den? Om ja, GUTÅÅÅR, kulturbroder! Om nej, bli inte rädda, jag kan inte heller något om finkultur. Raderna ovan är tyvärr den enda dikt av Tomas Tranströmer som jag kan recitera.
      Jag vet inte varför den fastnade. Jag antar att den gör något med mig, på ett dåligt sätt. När man är 42 år gammal så kommer nämligen tecknen på slutet, eller i alla fall påminnelserna, alltmer frekvent.

      Nyligen svimmade jag på väg till gubbkissen under vargtimmen. Jag hade ryggsmärtor och yrsel, kunde inte hålla mig kvar mot dörrhandtaget och segnade plötsligt ner på parkettgolvet som en sköldpadda. Jag vaknade av barnskrik i bakgrunden och min sambo som stod över mig och i panik frågade hur det var med mig, och undrade huruvida jag ville kissa i en kopp. Sedan dess har hon tittat på mig med en annan blick och jag försöker nu göra det så bra jag kan här hemma för henne för att hon inte ska lämna mig mot någon jävla 25-årig säsongare vid namn Lorenzo (eller nåt, det är inget jag har tänkt på).
      Jag har till exempel knappt några regler här hemma. Slog klockan precis år 1920, undrar ni? Regler? NEJ, men sluta misstolka allting.
      Ok, jag omformulerar. Jag har knappt några ÖNSKEMÅL här hemma. Jag är på gränsen till toffel, eller som jag själv urskuldar mig för att fungera: en modern man. Jag bor i ett hus som till 80 procent är fyllt av puderrosa prydnadskuddar, ljuslyktor och leksaker. Jag må vara ständigt lågenergiskt irriterad, men jag är ingen man. Vad är jag? Inte fan vet jag, jag skriver saker.
      Några saker är jag dock noga med:
      1. Hårborsten som min sambo använder, den som alltid ser ut som djuren som hittas vid sidan om motorvägen vid eftersök, ska inte ligga framme.
      2. Jag vill inte ha något i chokladfabriken vid älskog.
      3. Ingen studsmatta på min gräsmatta.

      Reglerna ovan behöver kanske inte motiveras, men vad gäller ”no go-studsmattor” så är jag en överbeskyddande person som inte vill att mitt kött och blod ska få ont (vilket i och för sig även gäller ”no-go-i-rumpa-regeln”).
      Trots detta, möjligtvis på grund av dåligt samvete, vill jag att min son någon gång skulle få uppleva att hoppa som en galning innan han flyttar hemifrån. Vi åkte därför till Yoump i Örebro – ett slags lekhus där nästan hela golvytan är täckt av studsmattor och trampoliner.

      Magnus Skoglund, krönikör och studsmattehatare.

      Jag hoppade. Och gillade. Sedan hoppade resten av kroppen. Först magen. Sedan slog min ena A-kupa emot min andra A-kupa, som två hud-maracas. Det gick otroligt snabbt, men jag kände den, KLATSCHEN. Sedan dess har jag varit skör – och skylt min kropp även inför familjen. Det har sagts förr och det blir mer och mer patetiskt för varje år och hål i livremmen som går: men nu är det dags att ta tag i fysiken.
      Vi ses ute på svajiga stavgångspromenader framöver.
      Gott Nytt Lårbenshals, kära läsare.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se