• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Dagen efter

      Så här minns jag en företagsfest i yngre dar. Företaget bjöd på nyårskalas och där var tjo och där var tjim och tjolahopp så gusejförbarme! Som vanligt var där också en och annan som inte höll måttet. En skildring utan förbehållslös realism är ju numera inte gångbar. Vi vill därför varna känsliga personer, för här skall inte sparas på grova övertramp och de anskrämligaste pinsamheter. Missa inte det!!

      Strax före tolv dagen efter festen ringde telefonen, och jag svarade.
      – Tjena, de’ Rolle, hörde jag en stämma som bara med möda banade sig fram genom kollegans talorgan.
      – Jo jag hör det, sa jag. Hur mår du?
      – Fuktansvät. Het enket fuktansvät….Jag var på fest igår.
      – Jag vet, Rolle. Jag var själv där.
      – Var du!? Då kanske du kan bedöma ifall jag verkade ha roligt.
      – Åtminstone fram till kaffet och avecen, Rolle. Så långt var du på ett sprillans gott humör. Du skrattade praktiskt taget utan uppehåll, varför vet jag inte. Ett par gånger lämnade du bordet och hoppade upp på musikestraden för att avlösa Towa Carson. När hon vägrade lämna från sig mikrofonen började du steppa framme vid rampen. Vi gruvade oss en hel del för att du skulle trilla ner på golvet.
      – Shit! Du förstår, jag grips av en oemotståndlig lust att sjunga så snart jag fått några knappar i västen. Ibland steppar jag. Men av allt det här kommer jag ihåg väldigt lite, om jag ska vara ärlig. Däremot har jag några värmande minnesbilder från halvtimmen innan vi satte oss till bords. Alla log så obegripligt rart mot mig, minns jag. Inte fan visste jag att jag var så populär.
      – Tyvärr finns det en mer närliggande förklaring till fenomenet, sa jag. Alltså till varför du spred en sådan glädje i början av festen. Du knallade omkring i olikfärgade strumpor, Rolle. Den ena var röd, den andra nougatbrun.
      – Jag kan väl inte lastas för att jag råkar vara färgblind. Hur tycker du jag skötte mej under själva måltiden, bortsett från steppdansen?
      – Hyfsat, Rolle. I varje fall fram till när servitören kom med den ugnsstekta rådjurssadeln.
      – Vad hände!?
      – Du stötte med gaffeln i köttbiten och frågade, ganska snorkigt dessutom:
      ”Är det här verkligen mört?!”. Servitören uppskattade tydligen inte frågan, för han svarade: ”Vad då mört? Fisk av det slaget har vi inte ätit i Sverige sedan matransoneringen under andra världskriget.”
      – Shit! Det där kommer jag nog inte ihåg, sa Rolle. Däremot minns jag en del av vad som hände under dansen senare på kvällen. Jag var på väg upp på estraden igen för att dra några roliga historier. Bland annat den där om lille Sven som berättar för sin mamma att han besökt farfars grav i sällskap med sin farmor. ”Jasså du”, säger mamman, ”hur var det på kyrkogården då?” Sven svarar: ”Dom var döda allihop utom en som var uppe och krattade…”
      – Den historien gick vi tyvärr miste om, Rolle. Innan du nådde fram till micken trasslade du in dig i sladdarna till de elektriska instrumenten. Vi blev ganska skärrade av blixtarna från gitarrerna och keyboarden. För att inte tala om gnistorna som sprakade i håret på Towa Carsson. Hon lär ska ha blivit kruslockig på kuppen. Lika oförglömlig var naturligtvis kortslutningen i halva festsalen. Och den efterföljande kalabaliken. En del ringde efter en taxi, andra flydde ut i snösörjan på gatan i högklackade skor och med dom där fåniga små pappershattarna kvar på huvudet. Men jag kan lugna dig med att allt ställdes tillrätta så småningom. Proppar anskaffades och ljusen tändes. Men dig såg jag inte till då, vart tog du vägen, Rolle?
      – Äsch, jag satt ute i baren och snackade med chefens fru.
      – Det var inte dåligt! Vad kunde ni båda ha att tala om?
      – Om jag det visste!. Det här är verkligen illa, för vem vet vad allt jag kan ha hävt ur mej när jag kommit i det gråtmilda stadiet. Jag satt och snyftade mot hennes axelband, det vet jag däremot bestämt. Bandet var chockrosa och cirka två centimeter brett. Men varför grät jag? Ingen aning. Kanske anförtrodde jag henne att jag känt mej underskattad av chefen en längre tid…
      Men sen minns jag också hennes varma goda händer under mina armar när hon ledde ut mej ut på gatan. Oss emellan tror jag att vi var på väg att lämna firmafesten tillsammans!!
      – Mja, nu måste jag göra dig besviken, Rolle. Det var inte chefens fru som ledde ut dig till taxin utan garderobiären…
      – Det menar du inte!
      – Jo. Och du grät mot taxiförarens axel också innan ni kom iväg.
      – Shit! Du polar’n. Lova mej en sak. Hindra mej från att gå på nyårsfesten nästa gång. Med alla medel. Lova mej det!
      – Jag ska göra mitt bästa, Rolle.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se