• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Vuxendomen är ett straff

      Till slut har man bara katterna kvar att prata med… Eller? Foto: Drago Prvulovic / SCANPIX

      Det finns vissa syner man inte kan göra osedda. Som reflektionen i hallspegeln då man hasar förbi med dammsugaren iklädd enbart kompressionstights.
      Vid sådana tillfällen är det lätt att ställa sig själv frågan ”vem fan är jag ens?” För något år sedan hade ett gymkort varit ett lika troligt inslag i min plånbok som Batmans visitkort. Inte särskilt troligt alltså.

      Men nu tränar jag fyra dagar i veckan och har införskaffat träningstights som visat sig fungera oförskämt bra även vid hushållsarbete. Så kan det bli.
      Det blir dock aldrig så påtagligt hur mycket man förändrats som när man träffar en gammal vän. Häromdagen tog jag en fika med en kamrat från högstadiet.
      Vi har känt varandra i 18 år men har inte setts på drygt sex år. Tror vi. Tidsuppfattningen är en av de egenskaper som dessvärre inte förändrats till det bättre med åren.
      Det känns betryggande att jag minns hur vi lärde känna varandra i alla fall. Vi hade båda blivit svikna av våra respektive bästisar och råkade hamna bredvid varandra på en NO-lektion. Det slutade med att vi nästan blev utslängda för att vi hade för roligt.
      Tänk om det ändå kunde vara så enkelt att skaffa vänner efter 30. Att man börjar prata med en främling på roddmaskinen intill och helt plötsligt har en ny vän. Önsketänkande.
      Jag börjar misstänka att vuxendomen är ett straff som avtjänas i en isoleringscell där ytan ständigt minskar. Den sociala cirkeln krymper i takt med att man tappar kontakten med de man betraktat som sina vänner.

      Till slut sitter man där i sina kompressionstights och pratar med katter som en manlig motsvarighet till Catwoman. Vad mycket enklare livet hade varit om man var huskatt.
      Det var lättare att vara människa i ungdomen. Eller nja, det var ganska förjävligt ibland med alla hormonstormar, komplex och förväntningar. Men då fanns det åtminstone inte lika många sociala spärrar. Man blev vän med folk både hit och dit.
      Nu står man tryckt mot väggen i sociala sammanhang och försöker tänka ut strategier för hur man ska närma sig andra människor. Vuxna tänker alldeles för mycket. Vi gör allt så mycket krångligare än det behöver vara.
      På tal om att försvåra saker och ting så gjorde jag nyligen ett personlighetstest som konstaterade att min personlighetstyp är den mest sällsynta och utgör mindre än en procent av befolkningen.

      Jahapp. Som om det inte är tillräckligt svårt att hitta vänner på samma våglängd om man är normal. Varför blev jag en så krånglig jävel?
      Nåväl. Nästa gång jag passerar hallspegeln får jag väl helt enkelt låtsas att jag är min egen bästis trots att jag i själva verket är min största fiende.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se