• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Under min korkek

      Foto Leif R Jansson / Scanpix

      Det sägs att man dör som man har levt – oförsonlig, nöjd, bitter, rädd, nyfiken, med någon vid sängkanten eller ensam på väg in i den stora ensamheten. Men jag menar också att man också åldras som man har levt; de erfarenheter som livet har gett oss har mejslat ut och finslipat vår karaktär och våra egenskaper, om man nu inte har valt att leva på en livslögn med förträngning och förnekelse som sällskap.

      När jag för en tid sen pratade med en person, som menade att man som pensionär inte får nöja sig med att mata änderna, hörde jag plötsligt mig själv säga att jag är just en sån som matar änderna – något jag aldrig vare sig tänkt eller sagt tidigare men som nu framstod kristallklart. Att jag tycker bäst om att sitta under min korkek och lukta på blommorna har jag hävdat länge, och det innebär ju faktiskt precis samma sak som att mata änderna, nämligen att få leva sitt liv i ett lugnt tempo, gärna ute i naturen, utan stök och bök, slammer och stoj. Det verkar kanske trist för människor med en annan läggning, men för mig är det väldigt skönt, ja, rentav nödvändigt för mitt välbefinnande.
      Och ja, jag är något av en ensamvarg, vilket inte betyder att jag undviker andra människor; min familj betyder allt för mig, och jag har några riktigt goda vänner som jag värnar om, men jag har aldrig umgåtts i stora kamratgäng eller varit särskilt förtjust i att göra saker i grupp. Jag tycker om att dansa, jag gillar att prata med folk, jag går gärna en kurs för att lära mig något nytt, och jag är en bra festfixare. Men att mingla runt med ett glas i handen och kallprata om ingenting med främmande människor är för mig en ren skräckupplevelse!

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Redan som barn sökte jag ofta ensamheten, satt och ritade timme efter timme, lät mig uppslukas av underbara böcker och tog långsamma promenader längs sjön där jag växte upp. Mina vänner var väldigt betydelsefulla men absolut inte lika många som min utåtriktade populära syster hade, och långt fram i livet trodde jag att det var något fel på mig, då jag aldrig lyckades vara sådär supersocial eller superpopulär som andra i min närhet utan tvärtom tyckte att det var skönt att vara för mig själv.
      Med åren har jag dock lärt mig att det är okej att söka avskildhet, att jag arbetar bäst ensam eller i par och att många vänner inte gör mig lyckligare. Jag har helt enkelt accepterat att jag är den jag är: en introvert person. Och att vara introvert duger numera (nästan) lika bra som att vara extrovert. Så jag avstår från pensionärsverksamhet i grupp och fortsätter att mata änderna och sitta under min korkek – med kortare avbrott för födelsedagskalas, styrelsemöten, familjemiddagar, vinprovningar, barnbarnsaktiviteter och bokklubbsträffar.
      Utan att känna mig det minsta fel eller konstig…

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se