• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Tydlighetens triumftåg

      I skrivande stund är det endast några timmar kvar tills röstlokalerna stänger, och det känns inget vidare. Detta eftersom vi beter oss som barn i en tid då vi kanske mer än någonsin hade behövt agera som vuxna. Vi tjafsar om allt och försöker inte ens förstå varandra, oavsett om det handlar om vargar, Mumin, eller betydligt viktigare frågor. Vi sitter i varsin sandlåda och kastar åsikter på varandra och dödläget är konstant. Vi hittar ständigt, i bästa och kanske sämsta fall, åsiktsbaserade akilleshälar och anledningar till att förlöjliga, ofta toppat med en skratt-smiley för att understryka det sarkastiska anslaget.
      En kollega till mig formulerade det kanske bäst när han pratade om att ”sminka en gris”.

      Det är lite så det känns nämligen; oavsett om det handlar om politiska skygglappar och att inte våga lyfta problem, eller arga män iförda dyra kostymer som vill skapa vita etno-stater. Vem sitter på svaren? Är det de självutnämnda sanningssägarna som profiterar genom att måla upp systemkollapsen för alla som vill och orkar lyssna, trots att statistiken påfallande ofta säger något annat. Eller är det champagnesossar som pekar på samma siffror och vägrar ta in hur folk känner och upplever? Ingen vet och få verkar bry sig. År 2018 är det nämligen magkänslan som vi förlitar oss på mest – att hålla två tankar i huvudet samtidigt ger varken röster, ryggdunkningar eller swishgåvor. Folk är trötta på att andra säger till vad de ska tycka och tänka, vilket är förståeligt, och det gör att knuten dras åt allt hårdare. Propagandan regnar in från både vänster och höger – och hela samhällsklimatet känns gyttjigt.

      Vad jag är? Jag är inte bättre än någon annan. Jag har med fördomar och tankar där rationalitet ibland brottas med magkänslan och där empatin fluktuerar i takt med nyhetsflödet. Men en sak är väldigt klart: ingen bild har etsat sig fast och berört mig lika mycket som den på 3-årige Aylan. Han som spolades i land nära Bodrum i Turkiet när hans familj försökte fly från inbördeskriget i Syrien, ni vet. Hans näsa som stack ner i vattnet, den röda t-shirten och de blåa byxorna. Min magkänsla säger att kläderna är i storlek 98 – och jag går sönder när jag förstår varför jag gör den kopplingen. Magkänslan byts ut mot ett järnrörslag i solar plexus.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Där blev det tydligt även för mig, då infogade även jag mig i tydlighetens triumftåg. Då kände jag att världen är föränderlig och att vi som har det bra måste göra en insats för dem som befinner sig på flykt, trots att det medför problem som ibland får det att vända sig i magen. För problem blir det ju, konstigt vore annars. Men vi måste väl ändå hjälpa till? Vad är vi för människor annars? Jag antar att jag därmed sållar mig till gruppen som sitter i sina villor i förorten och känner sig som goda människor.
      Eller som de vuxna hade kallat det: En ordbajsande PK-fitta i vänsterfilen som antagligen hade bytt åsikt den dagen jag blev eller mina barn blev gruppvåldtagna av ett gäng afghanska ”pojkar” med skäggväxt.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se