• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Tropiskt

      Holger låg utsträckt på rygg på den blå flossamattan i vardagsrummet. Han blinkade
      några gånger för att fukta ögonen, sedan blev han lugnt liggande med händerna knäppta på magen. För att förströ sig iakttog han en fläck i taket som påminde lite grann om en av hans kusiner. Såvitt Holger kunde minnas hade han aldrig lagt märke till fläcken tidigare. Men å andra sidan går väl knappt någon omkring hemma och glor istadigt i taket.
      Vid sidan om sig hade Holger kryckkäppen och en ask med tabletter mot muntorrhet. Hans tankar återvände till de omskakande händelserna tidigare på förmiddagen.
      Men nu hördes ett kurrande läte från vägguret ovanför bokhyllan. Efter att ha harklat sig slog klockan tolv med en hes och åldrad klang. Knappt hade sista slaget förklingat så rasslade det i ytterdörrens lås, dörren slogs upp och Majbritt från hemsjukvårdenkom seglande in för fyllda segel, frodig och utstrålande sitt överskott av professionell munterhet.
      – Hallå-hallå Holger, här kommer tant Majbritt med sprutan – MEN GUD vad gör han där på golvet!? Han har väl inte gåttoch ramlat!?
      Skärrad vek sig Majbritt ner på knä bredvid Holger.
      – Hur är det fatt? Har Holger ramlat måste jag få veta, sa hon upprörd.
      – Nå, int har jag ramlat, invände Holger på sitt milt sjungande mål. Nejdå, men att jag tappa ju den hä asken med tablettera mot muntorrheten. Med denhä värmeböljan blir man ju som uttorkad däri munna. Och givet var ju att asken sku slinka in under skåpet. Nå, int kunde jag mobilisera vårdsektorn för en såndä småsak. Så jag tog mig ner på golvet, och efter lite lirkande med käppen fick jag fram tablettasken, såvar det problemet löst. Men det svåraste återstod ju, nämligen att veckla upp sej på föttera igen, det var knepigare än jag trodde. Å andra sidan behövde jag nog få ta igen mig en stund efter mina upplevelser på denhä morronpromenaden. Såjag blev allt kvar där jag låg, för jag visste ju att du snart sku komma.
      Majbritt satte sig i tevesoffan.
      – Nu måste jag få ett ärligt besked… Hur mår Holger egentligen.
      – Bra.
      – Bra? Så brukar den svara som inte vill tala om saken. Vart Holger yrslig innan han hamna på golvet? Har han ont någonstans?
      – Inte det ringaste. Men att nu måst jag få berätta om dehä som hände mej för ett par timmar sen.
      – Sätt igång, sa Majbritt och hjälpte Holger upp från golvet så att han kunde få sin insulindos och tabletterna mot det lite för höga blodtrycket, prostatabesvären och de sura uppstötningar.
      Holger berättade att han hade gått sin dagliga promenadvända. Och fastän klockan inte hunnit fram ens till halv nio visade termometern redan 24 grader när han gick hemifrån.
      – Huvalien ja, frustade Majbritt, den här tropiksommaren kommer folk att prata om länge.
      Holger hade knallat älven bortefter, in till centrum. Där köpte han lite färska grönsaker och vände sedan hemåt. Kommen halvvägs kände han för en paus och slog sig ner på en bänk utanför Älvparken. Så långt såg världen ut som han vant sig vid att se den.
      Som Holger satt där med kryckkäppen lagd över knäna fäste han sig vid ljud som från någon som rumsterade uppe i parken. Det var trädgrenar som knäcktes, buskar som undanröjdes. Plötsligt kom en fullvuxen elefant ut från vegetationen.
      Makligt skred den utför brinken på sina fyra stolpar till ben. Fläktade sig med de missklädsamma öronen medan den rafsade åt sig ett och annat knippe visset gräs på väg ner till vattnet.
      – Solsting, tänkte jag, sa Holger. Får skaffa mej en såndä tropikhjälm innan jag blir fullständigt bortblandadav denhä värmen. Sitter här och ser i syne mitt på blanka förmiddan.
      Fast när jag tänkte skarpare på saken insåg jag att det nog var på riktigt och ingenting jag satt å drömde. En stor och livs levande kluns till elefanthane hade uppenbarat sig framför näsan på mig, så var det bara. Han hade avsågade betar och var förskräckligt dammig, med hela kroppen fårad, veckad och skrynklad som om han slarvat alltför länge med nattsömnen. Rädd vart jag aldrig, och jag hade ju min kryckkäpp ifall han skulle gå till angrepp. Men han ägnade mig inte så mycket som ett ögonkast.
      – En elefant på våra breddgrader, sa Majbritt klentroget. Holger måtte ha blivit något till perplex.
      – Jodå. Fast egentligen inte, sa Holger. I takt med att klimatet blir allt varmare expanderar den tropiska faunan norrut, antagligen via någon av Simplontunnlarna däruppe i de schweiziska alperna.
      – Käranån, så det kan bli, sa Majbritt och himlade spefullt med ögonen. Vad hände sedan?
      – Jag blev sittande och tittade på medan handä elefanten fyllde sina inre utrymmen med vatten. Massor av vatten. Men till sist hade han tankat fullt. Då gick han fram till en papperskorg och lyfte på locket. Sedan stack han ner snabeln, rörde om och avslutade genom att blåsa till med sådant övertryck att skräpet sprätte långt ut på marken. Bland soporna fanns ett bananskal, som han stoppade i munnen. Sen stolpade han tillbaka upp i parken, och så var det med den saken. Själv satt jag kvar i förundran över att ha fått se ett så praktfullt exemplar från vår utökade djurvärld. För jag vill påminna om att andra nykomlingar har redan uppenbarat sig i Sverige. Exempelvis berättar ju vittnesgilla personer att de sett två pelikaner sittande på Stockholms stadshus, var och en med en nyss infångad stadsduva sprattlande i strupsäcken. Häromdagen visade tevenyheterna en tio meter lång knölvalkringsimmande i Östersjön. Snart lär den europeiska tvättbjörnen etablera sej i Sverige. Det här är sånt vi får vänja oss vid.
      – Hur gick det för elefanten, frågade Majbritt.
      – Det blev ett utbrott av röster och av människor i rörelse uppe i denhä parken. Plötsligt kom handä elefanten tillbaka ut mellan buskagen och häckarna av berberis och spirea. I följe hade han denhä gången en brokig skara av djurtämjare och annan personal från cirkus BRAWO som slagit upp sitt tält under natten. Där var dessutom två poliser. Någon eller några hade före mej observerat den kringströvande elefanten och ringt polisen som i sin tur larmade cirkusfolket.
      Och där slutade föreställningen för min del. Elefanten med uppvaktning avlägsnade sig under ordnade former längs älven, på väg tillbaka till cirkusens djurstallar, varifrån han hade lyckats rymma. Det sista jag såg av kolossen, som för övrigt hette Lotar, var den imponerande bakdelen med sin oförtrutet viftande svans. Jag tyckte mig se hur hela elefantkroppen småskakade – som om han gick där och skrattade i mjugg åt det spektakel han ställt till med.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se