• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Tålamod på hårda prov

      Foto: Isabell Höjman / TT

      Tålamod är inte min bästa gren, även om det har blivit bättre med åren. Men jag borde verkligen jobba med den otålighet jag känner när jag är sjuk. Sånt som sjukdom har jag verkligen inte tid med! Och jag avskyr att be andra om hjälp. Kan själv. Har alltid kunnat själv. Men till och med jag måste acceptera att krämpor och sjukdomar sannolikt blir fler ju längre jag får leva. Jag har dock lite svårt att släppa den bild av den kärnfriska person, som jag föreställer mig att jag är – trots hörselnedsättning, artros, pollenallergi, eksem, och nu den senaste åkomman: benskörhet.
      När jag någon enstaka gång blir akut sjuk, sätts mitt tålamod på hårda prov – som i förra veckan. Det började med att jag frös. Det var ingen hejd på frysandet. Kylan kom liksom inifrån. Sen kom muskelsmärtan och huvudvärken, och här någonstans var det bara att kapitulera. Jag var sjuk. Nu var det sängen som gällde. Febernedsättande, smärtstillande piller. Vatten. Sömn. Mycket sömn.
      Ett par dagar fanns nästan inte. Äta? Glöm det. Byta sängen mot tevesoffan? Glöm det. Läsa lite i den där härliga boken jag lånade? Glöm det. Inget kunde få mig att lämna sängen bortsett från den nöd som inte har någon lag. Och det var ingenting i hela världen som förmådde engagera mig – än mindre intressera mig, eftersom det faktiskt var så att jag med största sannolikhet höll på att dö. Men jag hade ett par ganska intressanta feberfantasier; en av dem handlade om att jag sydde och sydde. Väskor eller necessärer. Och en blus. Det bara fortsatte och fortsatte, och för att få slut på all denna sömnad var jag till slut tvungen att lämna sängen några minuter för att få tag på verkligheten. Den gjorde ont och var snurrig.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      När jag efter några dagar började piggna till och feberdimmorna skingrades, ville jag omedelbart göra saker. Rastlösheten kom som ett brev på posten, och jag vägrade lyssna på goda vänners förmaningar och uppmaningar om att ta det lugnt och inte gå upp för tidigt. Nejdå, upp och hoppa bara! Och där kom febern och värken som en kraftfull rekyl och golvade mig totalt. Sängen igen, alltså. Men nu var jag nog inte så sjuk längre. Jag kunde jag faktiskt inte sova mer utan låg där och hade riktigt tråkigt, medan otåligheten kröp i kroppen. Nästa dag orkade jag hålla den där härliga boken utan att få den på näsan, och det var nästan skönt att vara sjuk. En stund. Innan tålamodet tog slut igen. Men då var jag nästan frisk och kunde ta tag i mitt liv – dricka champagne och fira bröllopsdag till exempel. Bra mycket roligare – och godare! – än att ligga i sängen och yra!
      Och nu fylls jag av något, som jag tyvärr alltför sällan känner när livet rullar på i inkörda spår, nämligen tacksamhet. Jag ska nog försöka att träna på den känslan också – parallellt med tålamodsträningen!

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se