• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • ”Ska vi ta en öl nån gång?”

      Sms:en på julafton blir färre och färre för varje år som går här i familjebubblan. Och snart är det dags igen; salt mat, Kalles Ankas jul, dans runt granen, konsert från Wien, överkonsumtion och tindrande barn i vuxna kläder. Och för alldeles för många en ensamhet som dånar ut i den stilla midvinternatten.
      Jag tänker på den ibland, vänskapen. Vi var ju ett gäng som höll ihop, kravlöst, under många år. Sedan hände något. Någon blev kär, en annan gjorde karriär. Vi andra blev kvar här. Livets gång tog oss in i nya sammanhang – och vi kunde inte vårda våra relationer längre. Ibland korsas våra vägar, men det är inte samma längre. Alltför ofta är skyddsvästen på och det hela utmynnar i en slags subtil kukmätartävling som börjar med karriärsnack och slutar med vaga löften om nästa tillfälle.
      Jag är inte bättre själv. De gånger som någon ny bekantskap har frågat ”ska vi ta en öl nån gång?” så har jag fått panik och lagt benen på ryggen, samtidigt som jag har uppskattat deras initiativ i det tysta. Men det går helt enkelt inte. Jag vill vara med de människor som jag har gått till krig med, som sällan är imponerade och som aldrig dömer. Och den inställningen kommer straffa sig.
      Mansfällan är nämligen allestädes närvarande och som kompensation håller jag kvar i de 4-5 vänner som klarat 20 års sållande. Vi umgås i sidled, där trivs vi bäst. Då slipper våra blickar mötas. Vi spelar golf, pratar känslor i bilen, och tittar på basket eller fotboll på tv:n. Vi är sociala i sammanhang. Och vid behov, när ingen ser men noga hör, portionerar vi ut det vi behöver studsa.
      Mot slutet av ungkarlstiden kunde jag ibland känna tryck över bröstet runt klockan 20.30 på helgkvällarna. Jag var lite för gammal för att gå ut på krogen och leva jävel. Och vägen till fredagsmys och slummer i soffan med en lika trött partner kändes lång och snårig. Och inte heller alltid så lockande. Jag var fast mellan två världar. När min bästa vän i samma veva skickade inbjudan till sitt bröllop i Italien låg jag länge och stirrade in i strukturtapeten. Sedan besökte jag tre kompisar under några timmar. Något annat var otänkbart. Det kändes som hjärtat rusade av tystnaden i min etta.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Min familj gör mig ibland tokig över att jag inte själviskt och kravlöst kan lägga upp min tid efter gamla mönster längre, men förutom kärlek ger de mig en riktning, en mening, och tämjer mina destruktiva lustar. Svensson-livet gör att jag aldrig riktigt hinner tänka efter och det är antagligen viktigare än jag ens vågar förstå. Det enda jag vet är att jag är lyckligt lottad och stunderna jag får med mig själv, som just nu när familjen har somnat och jag får en halvtimme framför datorn för mig själv, är som balsam för själen.
      Min nyår? Den kommer inte vara ensam, men väl mentalt i fred, med sambo i främmande stad. Och när raketerna tystnat och 2019 är här så ska jag bli bättre på att umgås i sidled med fler. Hoppas ni ställer upp, vi kommer nämligen behöva varandra i framtiden.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se