• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Problemet med polyesterligisterna

      Foto: Vegard Wivestad Grøtt / NTB scanpix / TT

      Våra vägar korsas varje dag längs Klarälvsbanan. Min son och jag, på väg till eller från förskolan, och motionscyklisterna, på väg till eller från helvetet.
      I tre år har jag stått med kaninpuls i första ledet och varit beredd på att slänga ner både mig själv och min pojke bland lupinerna i hopp om riskeliminering. Cyklisternas brist på hänsyn är stundtals spektakulär – deras utrustning likaså. Det är kolfiber där framme och titan därbak, och någonstans däremellan en kulmage som undrar vad som pågår. Det är tydligt att de, precis som jag, valt grillning före drillning. Många ser ut som en dromedar som dragit på sig en cykelslang.
      Elakt? Ja, för när de tidigare i morse, ännu en gång, susade förbi i 60-70 kilometer i timmen så upplevde jag en irritation som blandas med ren och skär rädsla för min sons välbefinnande. Det är inte deras barn som måste föras till akuten om och när olyckan är framme. För några sekunder kände jag att systemkollapsen i det här landet är nära. För några minuter ville jag förmedla de här känslorna till en större publik och addera ett swishkonto till ekvationen som plåster på såren.
      Ekorrhjulet har blivit alltmer påtagligt sedan jag fyllde 40. Svenssonlivet är trevligt, men jag vandrar bredvid en växande känsla av att jag borde engagera mig i något som betyder något, på riktigt. Muminland? Helvete, perkele, nej. Rädda Östersjötorsken? Blubb blubb. Valet? Nej, jag har det för bra. Och så rullar det på.
      När jag på kvällen åter vandrar över asfaltstungan så är jag ändå harmonisk igen. Solen steker och lilla familjen och jag ska gå ner och bada i Kroppkärrssjön. Jag hör snart det bekanta ljudet av en klunga som närmar sig. Min puls stegras åter. Även min kvinna blir defensiv och rycker till i min pojkes arm så att de nästan landar i diket.
      Jag vänder mig om. Följet är gult och lika sponsrade som Dogge. Jag ser snart att det är Team Rynkeby som är ute och tränar. När jag är som mörkast i sinnet saktar en trevlig man i täten ner och likaså resten av klungan. Hänsynsfullt glider de förbi oss.
      ”Världens snabbaste mamma”, säger han och vi ler allihop, både familjen och Team Rynkeby.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      En liten gest kan göra så mycket. Jag googlar febrigt. De ska tydligen cykla till Paris och tillbaka för att samla in pengar till barn med cancer och deras familjer. Och jag lär mig massor om mig själv. Man mår bättre när man visar varandra hänsyn, oavsett vilken agenda man har för dagen. Jag ska jobba med att få bort min lågenergiska irritation! Och jag tänker att svaret på min begynnande vardagsångest kanske just passerade framför mina ögon. Det är kanske där i lemmeltåget av funktionellt material som jag behöver vara för att få perspektiv. Och för att göra skillnad. Och för att få bort kulmagen.
      Men om en jävel till missköter sig så lägger jag ut en spikmatta i höjd med Ripstigen.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se