• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Missljud från parketten

      För en tid sedan läste jag i ett av Fiskeriverkets Info-blad om en inplantering  av så kallad ädelfisk i sjön Ottaren.  Helst valde man fjällröding. Men allt vad lokalbefolkningen får i sina nät är tydligen de obligatoriska mörtarna och braxenpankorna. Kanske att en eller annan liten ensamstående sik slank med.
      Någon, får vi också veta, har grabbat tag i en jättelik gädda som låg och flöt upp och ner. Anledningen visade sig vara en röd badboll som den glupska varelsen överrumplat och lyckats svälja. Av detta kan vi knappast dra annat än nedslående slutsatser rörande gäddors förståndsgåvor. Men fiskar är nog överlag en aning korkade, antar man, och jag erinrar mig vad min farbror – förre bogserbåtskaptenen och fritidsfiskaren Valdemar Borg – en gång skrev i sin loggbok:
      Kan inte räkna till hundra
      eftersom jag är en flundra
      utifall någon  skulle undra
      Kapten Borg som bodde i Gävle gjorde sig således inga överdrivna föreställningar om fiskarnas tankeliv. Däremot kände han till att de ingalunda saknar hörsel. Något som måste bidra till deras dokumenterade intresse för musik, särskilt om den framförs på piano och i ett livligt tempo. Kaptenen visste också att dra fördel av denna fallenhet hos våra matfiskar. Han skaffade sig en transistorradio, till vilken anslöts en högtalare innesluten i vattentät plast.
      Med ekan pallrade sig kaptenen ut till vattnen öster om tätorten Bönan. Där sänkte han ner högtalaren i vattnet, och snart nog hade ljudvågorna dragit till sig ett musikälskande stim av lekmogen strömming. Ett stycke djupare ner under båten cirkulerade som i trans en skara abborrar och en och annan torsk kring den magiska musikspridaren. Fångsterna blev betydande.
      Möjligen hade metoden sitt största värde vid fångst av tonfisk, brukade kaptenen vitsa i glada vänners lag. Tonfisk bör ätas med stämgaffel, brukade han skämtsamt tillägga.
      Själv uppfattade sig kaptenen som i det närmaste omusikalisk. Men där var min farbror fel ute, som det skulle visa sig.

      En försommar på tidigt femtiotal for kapten Borg till Stockholm för att se sig om i huvudstaden. Med sig hade han sin hustru Emma. Här bör inskjutas att kaptenen var en grovt tillyxad karl med mäktig bringa och basröst som en av bogserbåtarna i Gävle hamn.
      Kaptenen besvärades en del av ett bångstyrigt temperament med en benägenhet att alldeles bäras iväg av sina känslor. Hans vana vid opera och andra storstadsmärkvärdigheter var obefintlig.
      Väl installerade på ett hotell i Stockholm hade fru Borg lyckats övertala maken att göra henne sällskap på kvällens föreställning av Tristan och Isolde. Operachefen själv, Set Svanholm, sjöng Tristan, Birgit Nilsson hade sin bästa tid som Isolde.
      Motvilligt men mån om familjesämjan hade kaptenen följt med till operan. De intog sina platser på parketten, förspelet förtonade och ridån hissades. Sedan hade operan sin gång, och kapten Borg sov lugnt vid hustru Emmas sida.
      Lagom till andra aktens slut vaknar han och får med bestörtning uppleva hur Melot drar sitt svärd mot Tristan – som obegripligt nog väljer att inte försvara sig!
      När tredje akten börjar ligger Tristan utsträckt under en lind, dödligt sårad. Trogne vännen Kurvenal vårdar honom efter förmåga, alltmedan en vallpojke spelar vemodigt på sin skalmeja. Från och med nu följer kaptenen handlingen med vaket intresse. Allt är ju så sorgligt däruppe på scenen, och min farbror berörs  av den smärta som Tristan upplever och som både han och orkestern så vältaligt skildrar.
      Emellertid har också kapten Borg ett medicinskt problem.

      Åbäkigt skapt och utrymmeskrävande åt alla håll har han inte funnit sig väl tillrätta i sin fåtölj. Den känns erbarmligt trång och åtsittande som vore stockholmarna ett släkte av dvärgar. Blodkärlen i kaptenens hans ben är hårt åtklämda mot stolskanten, och det uppstår syrebrist i musklerna. Mitt under ett av Tristans klagorop händer det: kaptenen drabbas av kramp i vänsterbenet!
      Var och en som upplevt benkramp vet vad som gäller: Musklerna drar sig häftigt samman, och den åtföljande smärtan är icke att beskriva! Kaptenen överväger som hastigast situationen. Att bli sittande skulle bara förvärra krampen. Men av erfarenhet vet han vad som alltid hjälper: att helt enkelt sträcka ut benet!
      En utsträckning framåt är tyvärr inte att tänka på eftersom fåtöljen framför tar emot. Att helt enkelt lämna parketten låter sig icke göra av praktiska skäl. Återstår att resa sig!
      Kvidande vecklar kapten Borg upp sig i sin fulla längd. Han knyter nävarna och hans ansikte är förvridet.
      Det inträffade hade inte gått obemärkt förbi. Tvärtom drog det omedelbart all uppmärksamhet från stackars Tristan och hans bekymmer under linden. Uppskakade ansikten vreds från alla håll mot den storvuxne mannen som så oväntat och inte helt olikt en valross skjutit upp ur parkettens publikhav.
      Tristan själv häver sig på armbågen för att se vad som är på färde, glömsk av den replik som partituret föreskriver.
      Just då öppnar kapten Borg sina ögon, och ett stort leende av lättnad klyver helskägget: benkrampen har släppt!
      Han ser sig yrvaket omkring och antar att han förväntas säga något. Så han vänder sig upp mot den sårade Tristan på scengolvet och teaterviskar:
      – Pröva doktor Munthes fetbladsliniment!

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se