• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Med en fot i varje värld

      Foto: Janerik Henriksson / TT

      En gammal släkting har dykt upp i ett protokoll över Karlstads lösdrivare från 1900-talets början. Jag har undrat när mitt grävande i släkthistorian skulle ge mig smuts under naglarna.
      Man får väl vara tacksam över att det inte gäller mord utan bara lite fylleri och otukt, eller ”i hög grad sedeslöst levnadssätt” som en av förseelserna lyder. Det kan man leva med.
      Om hon hade visat sig vara en Lizzie Borden så skulle jag ha lite svårare för att smälta informationen.
      Om vi skulle applicera den tidens lagar på dagens samhälle så skulle det bli trångt i finkan. Mycket av det som var osedligt då är normaliserat nu.
      Det känns betryggande att vi lever i en tid då en kvinna kan söka sexuella kontakter via Tinder utan att få en prick i registret och ett stigma på huden.
      Det här tugget om att det var bättre förr kan jag inte riktigt svälja. Man ärvde ofta sina föräldrars lott i livet och fick nöja sig med det.
      Man uppmuntrades inte att blicka mot horisonten och drömma. Livskvalitet fanns inte ens i vokabulären. Lidande var däremot understruket.
      Man härdades av livet på ett helt annat sätt då. Numera sätter man hörnskydd på alla vassa kanter i hemmet så att barnen inte skadar sig.
      Här gäller det dock att hitta en balans mellan då och nu. Man måste slå sig ibland för att lära sig hur man inte ska göra, och man måste tygla sina drömmar ibland för att få något gjort. Man ska inte ta för lätt på livet men man ska inte heller göra det svårare än nödvändigt.
      Det är en bra lärdom för både äldre, nuvarande och framtida generationer.
      Jag och min sambo diskuterade nyligen vad framtida generationer kommer säga om oss när de gräver i historien.
      Under sådana diskussioner återkommer jag alltid till en rad ur Navid Modiris fantastiska diktsamling Skrik om du brinner; ”hur ska någon minnas oss/ när vi lagras så labilt?”
      Kommer det över huvud taget att finnas några fysiska bevis för vår existens mer än en gravsten eller ett namnplakat vid minneslunden?

      Tim Sterner, krönikör

      Det finns en viss charm med att bläddra igenom gulnade dokument för att skapa sig en bild över hur människor har levt. En charm som kommande generationer inte kommer att uppleva. För allting lagras digitalt. Vi är ett serverhaveri ifrån historielöshet.
      Jag blev ganska nyligen ifrågasatt för att jag har en fysisk kalender som man fyller i med en sådan där, ni vet, penna.
      Jag är väldigt tacksam över att tillhöra en generation som är både analog och digital. Vi står med en fot i varje värld. Det gör att vi kan kombinera det förflutna med samtiden och skapa en balanserad grund att stå på.
      Om mina misstag kommer att finnas lagrade för eftervärlden så får det hellre stå att jag blivit dömd för sedeslöshet än historielöshet.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se