• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Jag gillar inte den jag blir

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Distraktioner. Ständiga pling, skarpt ljus från skärmar, onödig information och en enorm tidsslukare. Telefonen tar över våra liv. Det är inget som håller på att hända, det har redan hänt. Och det enda vi kan prata om nu är ifall vi kan rädda oss själva.
      Jag gillar inte den jag blir med telefonen i handen. Jag gillar inte hur andra blir. Den tomma blicken, bristen på närvaro och beroendet. Kan vi ens umgås längre. Är telefonen viktigast för oss? Viktigare än att vara social på riktigt? Jag tror det. Det är i alla fall så vi beter oss.
      Sociala medier är alltid bra underhållning. Eller det känns så. Det är dock inte helt sant eftersom jag tror de flesta ibland finner sig scrollande genom flödet på Instagram eller Facebook för att helt plötsligt inse att de inte är det minsta intresserade av det de har framför näsan.
      Det kommer motrörelser som till exempel Time Well Spent som sett att beroendet inte är sunt och att vi måste vända skutan åt rätt håll nu. De försöker påverka medieföretagen att skapa tjänster som gör att vi börjar träffas och interagerar mer med varandra. Hjärnforskare beskriver hur det tar upp till 25 minuter att återfå fokus efter att vi blivit störda av vår telefon. Då ska vi veta att vi tittar på telefonen i genomsnitt 150 gånger per dag. Det spelar ingen roll om vi bara slänger ett öga på telefonen eller om vi faktiskt öppnar den och tittar. Fokus är ändå förlorat och hjärnan får arbeta hårt för att återigen ta sig an den uppgift den höll på med.
      Sociala medier är något av de roligaste jag vet. Därför pågår en inre kamp. Det finns två läger inom mig. Ett som säger att jag ska titta på mobilen när helst jag känner för det. Det andra försöker få mig att inse att jag inte mår bra av det. Striden är hård, för hur jag än försöker komma fram till en lösning kan jag inte. Jag vill titta, men samtidigt vet jag hur distraherande det är och hur orolig jag gör min hjärna genom att aldrig låta den vila.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Ibland undrar jag vad jag är rädd för att missa? Vad är det som gör att jag inte kan slita mig. Trots bra sällskap, en rolig film eller en vacker plats så sitter jag där med tummen mot skärmen.
      Vissa delar skulle jag aldrig byta bort eller sluta med. Det allra bästa med att ständigt vara tillgänglig är att jag kan prata, skriva och titta på de människor som är viktiga fast långt borta. Då blir längtan inte lika stor, men ibland önskar jag att vi istället för att skicka en snap eller skriva ett meddelande, letade upp varandra i telefonboken och ringde. Om ett meddelande från en saknad gör oss glada, hur skulle det då inte kännas att bli uppringd. Att få höra den andra personens röst.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se