• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Jag får resa hem igen

      Erika Bergkvist, krönikör

      Polen januari 2011. Vi går bland taggtråd och tegel. Blickar ut över baracker och vakttorn. Området är enormt och vi går i flera timmar i snö och kyla. Berättelserna om fasa tar aldrig slut. Platsen är Birkenau.
      Vi står tätt intill varandra och ser in i montrar med glasögon, skor, leksaker och resväskor. Saker som togs ifrån människor som inte längre finns. Hår. Massor av avklippt hår. Jag vill titta bort men kan inte. Allt har fått samma ljusbruna färg. Aldrig förr har jag sett något sådant. Men där i Auschwitz visar man mig skärvor av så många liv. I en skog en bit utanför Chelmno finns inga spår längre. Bara ett plakat som talar om vad som hände där under andra världskriget. Vi står på mark där massgravar grävdes och fylldes med lik av nyss ihjälgasade judar.

      Ytterligare en skog någonstans i Polen. Vi står vid en jordkällare och får beskrivet för oss hur byborna vände sina grannar ryggen, tog ut dem i skogen och sköt dem. För att de var judar. En tredje skog, i en vacker glänta, kryssar vi mellan massgravar. Någon har satt upp små staket runt gravarna i vilka besökare hängt hälsningar, böner och gåvor. Ingen vet exakt hur många som ligger begravda där.
      School of terror i staden Rabka. Här tränades SS-män i prickskytte, ofta var det judiska barn som användes till övningar som gick ut på att skjuta mot rörliga mål. En bit av en mur längs en gata i Krakow. En markering som visar var ghettot fanns, den enda platsen judarna hade tillåtelse att vara på tills det var dags för den slutgiltiga lösningen. Boskapsvagnar som användes för att transportera människor. Jag har svårt att gå in. De är små, mörka och det drar kallt. Ingenstans att sitta. Inga fönster. Ingenting. Synagogan har blivit en besöksattraktion i en stad som inte har några judar kvar. Alla förintade.
      Vittnesmålet från en man som var där. I Auschwitz. En överlevare. Slag, sparkar, skrik, hunger, olidlig värme, köldskador, hårt arbete, psykiska besvär. Sedan saknad. Och sorg. Men också en vilja att berätta. Det gör ont. Bara ont.

      Kyla. Det är isande kallt i luften. Jag tänker att jag borde tagit mer kläder med mig. Det värker verkligen i kroppen. Trots att närmaste plats jag kan värma mig på är nära och jag inom bara ett par timmar ska få mat kan jag inte låta bli att klaga på kölden och hungern. Till natten kommer jag få sova i en varm säng, i säkert förvar på ett hotellrum. Och jag kommer att få resa hem igen.
      Den 27 januari varje år är det Förintelsens minnesdag världen över. Det får aldrig ske igen.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se