• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Jag älskar att inte campa

      Foto: Christine Olsson / TT

      Där satt jag i baksätet på en bil på väg upp till Dansbandsveckan i Malung. Ett sammanhang jag aldrig trott att jag skulle befinna mig i. Jag gillar inte dansband, jag kan inte bugga och så har vi alla människor som inte går att fly undan. Vad hade jag gett mig in på?
      Värmlandsskogen flög förbi utanför fönstret. Jag var lite nervös på något sätt, jag som aldrig blir nervös. Men det här var så pass outforskat område att min höjda puls var en logisk reaktion. Trots det ville jag vara just där. Just då.
      För att vara helt ärlig så älskar jag att inte campa. Det får det att krypa i kroppen på mig. Jag upplever det som krångligt och obekvämt. Men jag hade bestämt mig för att utmana mig själv. Så där stod jag på en camping, i Malung, med dansbandsmusik sprutandes ur varje högtalare och kände mig lycklig. För ett år sedan hade jag antagligen frågat vederbörande som kom med förslaget om denna slagit i huvudet. Men nej, I’ve got this, tänkte jag och det slutade med att jag åkte därifrån med ett löfte om att komma tillbaka. Här är varför.

      Jag älskade allt från gemenskapen till killarna från Torsby i jeansväst som stod bakom oss i Langos-kön och försökte svara intelligent på frågor som en i mitt sällskap slängde ur sig. Förundrades över det välordnade kaos som skinnvästar, tofflor, hög musik och bilar som inte borde gått igenom besiktningen på femton år, skapade. Självklarheten i att man visst kan tatuera sig ute på gatan, med en skitig nål, av en kvinna som såg ut att vara kusin till Bellatrix Lestrange i Harry Potter. Log åt mannen som glatt berättade för oss var hans vänner kom från, samtidigt som han pekade ut i tomma luften på människor bara han kunde se. Mitt första intryck av platsen när vi körde in i Malung och jag sa; Fan vad fula sådana här platser kan vara. För att sedan när vi lämnade byn dagen efter se den i ett helt annat ljus.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Platser blir vackra om människorna där får dig att må bra. Jag kunde skratta hur högt och hur mycket jag ville. Brydde mig inte speciellt mycket om att jag såg ut som en tidig art av människosläktet när jag steg upp efter ett dopp i den smutsiga älven. Jag sov i en bil och vaknade med fötter så kalla att jag befarade att de dragit vidare till andra sidan. Det lugn som flyttade in i mig gjorde att jag inte ens blev irriterad över gubben som tröttnat på allt vad dansbandsvecka hette, och började klyva ved vid halv sju-snåret på lördagsmorgonen när jag sömnigt, och med en mun torr som en öken krånglade mig ur baksätet på bilen. Jag log ändå. Tröttheten var stor men jag gick runt på olämplig humor, solljus och musik. Allt blev vackrare där uppe i Malung tack vare människor som det är lätt att må bra tillsammans med.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se