• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Ingen aning!

      Foto: Jessica Gow / SCANPIX

      Det är den tiden igen. När klockan ringer är det fortfarande mörkt utanför fönstret. Skogaholmslimpa, fil och en ost som mest påminner om backhoppartävlingen i Garmisch-Partenkirchen. ”Gapa som ett lejon så borstar vi tänderna”. Ömsom mutor, ömsom hot flyger genom huset. Skalbyxor, fleeceunderstället och fuskollen ska letas fram. Vägen från trotsig son på parkettgolvet till att Michelingubben sitter i sin vagn är fem minuter lång och lika många mörka tankar bred. 25 grader i tamburen, minusgrader utanför och jobbiga tankar om att dagarna som går ser likadana ut däremellan. Sedan frihetskänslan när de gamla hjulspåren ändå passeras till slut och vi är på väg mot förskolan igen. Logistikångest byts mot framtidshopp.
      Min son fyller fyra nu. Det brukade vara en evighet när jag var liten. Det var skillnaden mellan oskuldsfulla raster med innebandy och möten med de tuffa killarna i rökrutan. Det var tiden mellan övningskörning och upprop i en annan stad. Det var längtan till nästa fotbolls-VM. Nu när man är pappa är fyra år ingenting längre. För fyra år sedan var han en tomatröd nyfödd i ett bylte. Nu är han min värld och tiden innan honom är mest fragment som ter sig mer och mer främmande för varje föräldramöte som passerar.
      Han är en egen tänkande varelse nu, en mini-Magnus som vi varje dag skapar minnen för. Han förstår humor och referenser i hans lilla värld. Och den insikten slår undan benen på mig ibland. Som när jag i ett försök att småprata frågar ”vart ligger dagis?”. Och han svarar ”ingen aning”, och gapskrattar eftersom vi har gått här hundratals gånger. Han förstår att det är knasigt. Och när jag tittar på honom snurrar han så där lurigt med ögonen som jag brukar göra när jag skojar med honom.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Väl framme lämnar jag av honom och beger mig mot jobbet. Sedan börjar ett mänskligt haveri som jag knappt upplevt tidigare. Jag har musik i öronen och jag antar att det gör min patetik något förmildrande, men faktum kvarstår: Jag börjar lipa som ett barn. Det går inte att stoppa. Tårarna rinner och jag vet inte riktigt varför – bara att det är skönt, en positiv gråtattack. Det kanske är tacksamhet, kärlek och på grund av vetskapen att jag får vara pappa till pojken jag nyss lämnat av? Jag antar det, men det förtäljer inte historien. Jag vet bara att det hände och att kemiska processer tog över showen för en stund. Sedan ringer telefonen och jag blir abrupt påmind om vardagen igen. Jag ursäktar mig med att jag måste snyta mig samtidigt som jag skärper till mig igen och återfår fattningen. Bluffen verkade gå hem, men jag avslöjade mig själv.
      Insikten så här några timmar senare är åtminstone lite klarare är lip-gate under promenaden. Dagarna må se likadana ut och det gör ingenting. För vad hade jag gjort utan honom? Vad hade jag varit utan de här dagarna? Vad hade mitt liv varit utan de här stunderna? Ingen aning.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se