• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Hotellupplevelse

      En jämförelsevis trovärdig läsare skriver och berättar om ett sällsamt möte mitt i natten. Upplevelsen återges i det följande med mannens egna ord:
      Jag vaknade vid att en hand grep tag om min axel och skakade den.
      – Vakna!
      För att få en tydligare uppfattning om situationen tände jag sänglampan.
      Fönstret stod öppet, såg jag, och gardinen som var förd åt sidan rörde sig böljande i nattbrisen. Utanför skymdes sikten av trädkronorna i den anslutande parken, övernattningsplats för stadens skränande kajor.
      Vid sidan av min säng stod en man i träningskläder, och min sänglampa belyste ett ansikte glittrande av svett. En kommentar till personens närvaro kändes angelägen.
      – Hej, sa jag. Jag har åtskilliga vänner och räknar än fler bekanta, men dig känner jag inte!
      – Låt mig bara få vila mig ett ögonblick, sa mannen och damp ner på en av rummets stolar.
      Klippande med ögonen försökte jag bringa en smula ordning och samverkan mellan de tankar och den rädsla som for genom huvudet. Var han en tjuv, mannen som satt där och kastade sin skugga ut genom fönstret?
      Den yttre situationen gick att göra reda för. Jag var på turistbesök i Köpenhamn, ingenting konstigt med det således. Fler minnesbilder dök upp. Efter att ha checkat in på hotell Bodil på Carl Nielsengatan hade jag tagit hissen fem våningar upp. Väl där hade jag följt den anvisade korridoren och så småningom hittat rummet som jag bokat. Efter att ha installerat mig och duschat tog jag mig ner till hotellrestaurangen och åt en halstrad laxkotlett, åtföljd av ”en lille en” och två flaskor Påskebryg. Som avslutning jordgubbar med glass, kaffe med ett glas armagnac. På teven i hotellets lobby skakade David Attenborough hand med en surmulen bergsgorilla iförd vanvårdad päls. Jag tog mig upp till rummet och dröp omgående i säng.
      Mannen på stolen betraktade mig vaksamt. Av allt att döma hade han tagit sig in via fönstret. Men av vilken anledning?
      – Du anar inte vad som drabbade mig där ute på väggen mellan fjärde och femte våningarna, sa mannen som om han läst mina tankar.
      – Höjdskräck? gissade jag.
      – Långt ifrån, sa min gäst.
      – Polisen?!
      – Alls inte, sa mannen. Hicka. Befängt, inte sant. Men nu ber jag dej enträget att inte ringa polisen eller vad annat opåkallat du kan hitta på. Däremot vore jag betjänt av ett glas vanligt kallt vatten mot hickan. Och att få sitta här några minuter och ta igen mej.
      Min misstänksamhet ersattes vartefter av nyfikenhet.
      – Hur vore det med en kopp kaffe, frågade jag.
      – Mange tak, sa mannen glatt överraskad.
      Jag trädde en morgonrock över pyjamasen, mannen fick vatten att dricka och jag satte på kaffebryggaren. Tillsammans slog vi oss ner i köksutrymmet.
      Min besökare sammanfattade.
      – Jag förmodar du skulle sätta värde på en förklaring till min oplanerade härvaro. I så fall är det är något jag har en viss förståelse för. Alltså. Jag heter Jens Madsen, dansk till börden men framför allt fasadklättrare. Massmedia kallar mej gärna Spindeldansken, själv föredrar jag den mer seriösa beteckningen husbestigare. Men rimligt nog undrar du över vad som får mig att klättra omkring på ödsliga husväggar, trakasserad av hundratals kajor som får sin nattsömn spolierad.
      – Där slog du huvudet på spiken, sa jag.
      – Nåväl. Så här ligger det till. Där du ser en husvägg ser jag en utmaning, något jag måste uppför. För närvarande ligger jag i träning inför mitt nästa projekt. Jag har nämligen för avsikt att bestiga en av världens högsta byggnader: Taipei 101 i Taiwan, höjd 508 m, 101 våningar. Men till att börja med gäller det att avsluta den här klättringen på ett värdigt sätt. Det kunde lätt ha slutat alldeles galet. Hickan kom fullständigt överraskande, förstår du, och den hade sånär fått mig att tappa taget. Det var då jag upptäckte ditt halvöppnade fönster alldeles intill där jag befann mig. Heck!
      – Jag sover helst i frisk luft, förklarade jag.
      – Det behöver du inte be om ursäkt för, sa Spindelmannen. Kanske räddade det mitt liv. Har du hört talas om Alain Robert?
      – Nej.
      I våra kretsar räknas han som världsmästare i husbestigning. Min ambition är att omplacera honom till en hedrande andraplats.
      – Vad har du i påsen där vid remmen kring midjan?
      – Som husbestigare använder jag ingen hjälputrustning utöver ett par nävar talk som jag förvarar i påsen. Under klättrandet förlitar jag mig framför allt på händerna, som måste hållas torra för att inte slinta när jag tar mig uppför väggen via fogar, fönsterbleck och annat som går att gripa tag i. Heck!
      – Du är med andra ord en dansk husalpinist, sa jag och brast i skratt.
      Mannen instämde i skrattet.
      – Patetiskt, inte sant, sa han och ställde ifrån sig koppen efter att ha druckit ur det sista. Men vad annat står till buds i ett land som vårt? Danmark må ha sitt Tivoli och sina pillede rejer, men en fullblodsklättrare som mej har landskapet ingenting att erbjuda utöver en och annan liten bergknalle för mina barnbarn. Mitt fosterland är ’flad som en pandekage’ som vi säger på danska.
      – Ni har ju alltid Himmelbjerget på Jylland, invände jag hänsynsfullt.
      Mannen fnyste.
      – För en kräsen klättrare är det berget på sin höjd ett skämt. 173 meter. Ha! Dessbättre erbjuder ju den danska bebyggelsen ett alternativ även om fasadklättring egentligen är förbjuden numera på grund av de trafikstockningar som vållas av tillströmmande åskådare. Jag är som du lätt inser hänvisad till att sköta min träning med en viss diskretion, det vill säga nattetid. Fast även då uppstår problem. Det räcker med att jag vilar mig några minuter på ett fönsterbleck för att folk ska vakna och ringa polisen.
      – Hur tar du dej ner? frågade jag.
      – Samma väg som opp fast svårare. Men nu tror jag hickan har lagt sig. Tack för kaffet och ha en fortsatt lugn natt.
      Mannen öppnade fönstret på vid gavel och steg ut på fönsterblecket. Där fäste han med de yttre lederna på fingarna i gliporna mellan fasadens cementskivor. Sedan försvann han spöklikt ut på husväggen, på väg uppåt.
      Med ett rysande återvände jag till sängen men lät fönstret stå halvöppet för den händelse mannen skulle behöva ytterligare hjälp.
      Och mycket riktigt. En halvtimme senare vaknade jag av att fasadfklättraren satt på samma stol som tidigare.
      Än en gång tände jag lampan och inväntade tålmodigt en förklaring.
      – I natt är det som förgjort, sa fasadklättraren. Jag blev attackerad av en flock kajor. Oförskämdare varelse får man leta efter. Det blir nog att ta hissen ner… Heck!

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se