• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Ett historiskt undantag?

      Foto: Magnus Neideman / SvD / SCANPIX

      Ibland drabbas jag av svårartad svartsyn trots att jag i grunden är en optimistisk person. Detta kan ske när som helst, till och med den vackraste sommardag, och då hjälper ingenting. Det handlar inte om någon depression utan helt enkelt om att se verkligheten i vitögat, den förfärande och förfärliga politiska utveckling som vi kan bevittna i land efter land med allt starkare högerpopulistiska strömningar.

      Född i mitten av förra århundradet strax efter andra världskriget trodde jag länge att världen stegvis höll på att befria sig från auktoritära regimer. Nya stater bildades, och allt fler utvecklades i demokratisk riktning. Så såg det ut länge, men så började antidemokratiska krafter inte bara synas utan också med skrämmande hastighet att accepteras i många länder – och nu även här hemma. I Sverige med lång demokratisk tradition.

      Kanske har min generation utgjort det stora undantaget i den svenska historien – vi som fick skolgång och badrum och telefon. Vi som fick barnbidrag och skolmåltider. Vi som fick popmusik och jeans och tonårstid. Bibliotek och bio och musikfestivaler. Så fick vi studielån och universitetsutbildning. Fri abort och kvinnokamp och dagisplats till barnen. Facket och försäkringskassan. Kunskap och upplysning. Barnkulturaktiviteter och fritids och föräldrapenning. Semester och fritidshus. Mammografi och gynekologiska

      hälsokontroller. Jämställdhet och jämlikhet. En humanitär livsåskådning. Tron på alla människors lika värde. Och till slut pension – som dock blev lite mindre än vi hade hoppats och trott. Hela tiden skulle det bli bättre ur alla synvinklar – inte endast den materiella. Och allt tog vi för givet.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Visst fanns det rädslor. Atombomben. Kalla kriget. Världssvälten. Terrorismen. Det globala hotet mot miljön. Men de demokratiska staterna – gamla som nybildade – skulle väl ändå kunna möta svårigheterna tillsammans. Trodde vi. Trodde jag. Men tvivlar nu. Hur fort går det inte att rasera den demokrati och välfärd som tog decennier, sekler att bygga upp? Och hela tiden mal tankarna på om likheterna med trettiotalet, då demokratier jämnades med marken – genom statskupper eller på laglig väg genom allmänna val – som i Tyskland. Och när nu ett svenskt politiskt parti med rötter i nazismen är på väg att bli det största i årets riksdagsval, ryser jag både invärtes och utvändigt – så obehagligt är det. Det känns riktigt, riktigt läskigt.

      Trots att det ser mörkt ut, vill jag inte tro att jag tillhör historiens undantagsgeneration. Jag hoppas att det i framtiden kommer att finnas objektiv historieskrivning, som kan berätta om positiva vändpunkter som ledde fram till en ljus tid att leva i. Men det är bråttom; vi kan inte vänta på att någon annan ska fixa det hela. Det är det vi som ska. Nu. Innan det är för sent.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se