• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Blickar framåt

      Jag är 40+ nu. Det är vad det är, halvlek, tid för reflektion – och urinvägsinfektion. Sentimentalt dravel blandas med genuin avundsjuka gentemot kidzen. Tankar om slutet knackar på axeln. Vissa hävdar att livet blir bättre efter 40. Jag antar att dessa personer bortser från inkontinens, parmiddagar, öron- och näsbehåring, momsredovisning, varannan-vecka-tillvaro, Lars Norén-stämning vid högtider, urinering under vargtimmen och vänner i spandexkläder som siktar på ”klassikern”, och gärna pratar om det; högt och länge.
      Min sambo sade nyligen: ”Du får inte dö före mig.” Det var kärlek och existentiell svindel i en och samma mening. Ibland tänker jag att om jag skaffar en till knodd snart så kommer jag vara 61 år när det barnet tar studenten. Det är ogreppbart (sic) och jag googlar plötsligt MC-körkort, halstatueringar och örnhalsband i desperation och i panik.
      Men om man höjer blicken lite så finns det såklart ljusglimtar. För varje år och urinläckage

      som går så bryr jag mig mindre och mindre om vad min omgivning tycker, det är i alla fall befriande. Detta har bland annat lett till att jag numera går runt i keps. Jag har alltid velat det, men aldrig vågat. Det ser ju så skönt ut, om än förrädiskt. En nackdel är såklart att en keps, i samma stund som den träs på, gör att man, utan att passera gå, ser ut att tappa 30 pinnar av sitt IQ-värde. Men inte heller det krusar min horisont längre.
      Mitt neandertalarhuvud sade nej till keps redan under högstadietiden. Huvudet är för stort, för köttigt – ekvationen går liksom inte ihop. Men en hagelstorm senare så satt den ändå där på plats. Jag är som sagt sambo och därmed van vid förnedring, men att känna hagel som studsar mot min kala fontanell är till och med för mycket för mig. Jag krängde därför på mig min gamla pokerkeps i tamburen. Det kändes som att jag förlöstes igen, så trångt var det. Det sprängde över pannloben när jag lunkade iväg mot förskolan. Tankarna kom. Vem är jag? Behöver jag sugklocka för att få av kepsen igen?
      Till slut kom vi fram och jag tog min son i handen. Tillsammans gick vi in i kapprummet och det dröjde inte länge förrän blickar riktades mot mitt huvud. Föräldrar och barn gick, på ren instinkt vad det verkade, och ställde sig tätt intill tygpåsarna och galonbyxorna längs väggarna. Människohavet delade sig. Det var som om jag var Keps-Jesus som nu hade anlänt till Röda Havet. Det var förståeligt och en aning kränkande, men stunden hade kommit då funktion vann över high fashion och en osläckbar låga hade tänts uti mitt bröst. Kepsen var här för att stanna.
      Nu har den och jag till fullo kommit ut ur garderoben. Jag fortsatte nämligen att använda den i samband med föreskolelämningarna. Vi tog sällskap på golfbanan, sedan till ICA. Därefter gick vi på lunchmöten och släktmiddagar tillsammans. Nu är vi inte rädda längre. Vi växte ihop – och sakta men säkert gick vi tillsammans ut i världen. Medelåldern är på många sätt en besvärlig tid, men med min nya favorithuvudbonad känns det ändå helt ok att titta framåt.
      Den ger mig liksom inget större val. Och jag älskar den för det.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se