• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Blåst

      Det  var på 70-talet, en tidig höstdag i snålblåstens Gävle. På en bänk i stadens esplanad sitter en pensionär med rutig keps och en sliten svart raglanrock. På sitt knä har han en påse brödrester, som han delar ut till en flock påflugna kajor. Det blir mycket stoj och kjä kjä kjäande kring den gamles galoscher.
      En reslig man kommer då halvspringande bland löven på gångvägen, hans halsduk håller på att lossna och fladdrar som en kulört vimpel i vinden.
      Med ett svep av sin promenadkäpp skingrar mannen kajflocken, sedan stannar han tvärt framför bänken.
      – Ursäkta, men min herre har händelsevis inte sett till en förflugen hatt?
      – En vadförslag, säger pensionären med handen bakom örat.
      – En mjuk filthatt, fortsätter mannen barhuvat. Inköpt i Hannover och av utmärkt kvalitet. En borsalino. Flög av när jag korsade rådhustorget.
      Mannen pekar irriterat mot sitt huvud där vindkasten rumsterar i hans grå hår som fått växa till sig i konstnärlig frihet, särskilt i nacken.
      Pensionären ställer från sig brödpåsen och säger.
      – En man med foxterrier har jag sett, och en tom plastpåse blåste förbi här alldeles nyss. Men hatt, nej ingen hatt.
      – Om ni makar er litegrann, sa mannen, kan jag kanske få slå mig ner och hämta andan.
      Pensionären beredde plats och såg sedan skarpt på nykomlingen.
      – Jag såg en bild av er i Gävleposten igår. Ni är Igor Mann, inte sant. Som ska dirigera Beethovens femma på teatern i övermorron kväll.
      – Det stämmer, sade den hattlöse och dirigerade kajskocken med sin käpp så att de for åt alla håll, kjäande con forza.

      – Jag har biljett till konserten på söndag, sa pensionären belåtet. Det är något jag verkligen ser fram emot. Älskar Beethovens femma. Särskilt den där upprörda passagen med kontrabasarna i scherzot. Ni vet stället som låter som när en flock lejon borstar tänderna.Vad får vi höra utöver Beethovenfemman?
      – Ouvertyren till en ny opera av tysken Edmund Kugel, sa dirigenten dystert. Jag ledde uruppförandet för något år sedan på Staatsoper i Hannover. I ett av salongens oxögon satt kompositörens far, och vi kunde alla bevittna hur gripen mannen blev av sonens musik. ”Oxöga” är som ni kanske vet en speciell loge med rund öppning belägen högst upp nära scenen. Efteråt skrev en recensent i Hannover Tageblatt att ”det var första gången man sett faderstårar i ett oxöga”.
      Dirigenten belönade sig själv med ett dånande skratt som fick kajorna att på nytt kasta sig ännu ett stycke upp i träden.
      Pensionären sa.
      – Maestro har ju dirigerat lite varstans i världen. Hur är det att spela här i  Gävle?
      – Det har sina sidor, sa Igor Mann. Folk är ju så för jämnan förkylda i den här stan. Mina gästspel tycks alltid locka de värst drabbade. I stället för att gå till sängs med ett par Albyl sätter sig Gävleborna på parketten i Gävle teater och hostar sönder Beethovens femma. Förra säsongen fick jag ”Schuberts ofullbordade” ödelagd. Men inte nog med detta. Från raderna kan man höra ljudet från dom som sakta och njutningsfullt river loss långa remsor av prassligt omslagspapper från rullarna med syrliga tabletter. Dom sägs vara bra för halsen, dessa tabletter, men de är det definitivt inte välgörande för Schubert.
      – Det är blåsten som gör folk sjuka, sa pensionären och fällde upp kragen. Och han beskrev vältaligt hur Gävlebukten samlar in havsvindarna som en jättelik strut med pipen riktad in mot staden. Luftmassan trängs ihop och ökar då hastigheten till frisk kuling som drar in i centrum och gör alla lite snorigare än vi annars skulle ha varit. Hattar flyger av i vindbyarna, paraplyer vrängs ut och in. Blåser det inte hårt från nordost blåser det ännu hårdare från väster. Av detta kan man dra en viktig slutsats.
      – Vilken då?, undrade dirigenten.
      – Ja, om jag det visste..!
      – Hmhmm…Säg mig, vad sysslade ni med under yrkesåren?
      – Jag var redaktör på flera tidningar och tidskrifter fram till dess att de lades ner. Kanske frågar ni er om där finns ett orsakssamband, och då vill jag svara och göra klart att det låter jag vara osagt. I vilket fall vill jag påstå att jag blev en baddare på att knaka med fingerlederna medan jag satt vid skrivmaskinen. Så här.
      Pensionären grep med vänsterhanden om högerhandens pek- och långfingrar och gjorde ett ryck så att det knäppte till i båda.
      – Huga! sa dirigenten och reste sig. Jag får nog fortsätta jakten på min hatt. Antagligen har den blåst vidare längs esplanaden, norrut mot teatern. Dit är jag själv på väg eftersom vi repeterar söndagens konsert hela eftermiddagen idag. Fast oss emellan: orkestern är egentligen underbemannad för de verk vi ska spela. I stället för åtta kontrabasar har vi tre, varav en förkyld. Sen måste jag försöka få lite fason på ett par illgärningsmän till trumpetare. Dom är inhyrda från regementskåren och tutar på, banne mej, som för att blåsa till frontalanfall med påsatta bajonetter…Nåja, nu hoppas jag  att ni trots allt får en smula behållning av konserten på söndag – ATCHI –
      – Prosit, sa pensionären artigt.
      Dirigenten virade halsduken ytterligare ett varv kring halsen.
      – Fattas nu bara, utbrast han, att också jag fått en släng av denna vilt grasserande Gävleinfluensa!
      Han bjöd farväl och drog iväg med långa kliv, bort mot teatern som skymtade mellan träden. Ur lindkronorna kom från kajorna ett skadeglatt brus av kjä-kjä-kjä – -.
      Huruvida Igor Mann återfann sin fina hatt, och i vilket skick, förtäljer inte krönikan, men man kan ju inte begära allt!

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se