• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Björn

      En kvalmigt het morgon satt mormor Malin på gårdens altan, intensivt upptagen med att få lite styrsel på frisyren. Ett knippe hårnålar stack ut ur munnen, varifrån de hämtades för vidare transport upp i håret. Då kommer morfar Bernt uthasande i tofflor och röd morgonrock, med sig har han morgontidningen och en välutrustad tebricka.
      – Var är Björn? frågade morfar.
      – Mmemmumm…
      – Ta ut hårnålarna ur munnen så jag begriper vad du säger!
      Mormor gjorde honom till viljes och sa.
      – Björn ligger väl i källaren som han brukar.
      Med ”källaren” avsåg mormor gårdens jordkällare, byggd  för runt hundra år sedan som ett fristående utrymme för lagring av livsmedel. Den var till hälften nedgrävd i en kulle och byggd av stenar i form av en halvcylinder. De kilformade stenarna hölls samman genom att de pressades mot varandra.
      Men redan på 90-talet var källaren ansatt av ålderskrämpor. Av dörren återstod praktiskt taget bara spillror, och ett tiotal valvstenar hade lossnat från stengemenskapen och återfanns på jordgolvet.
      Men det fanns en som värdesatte ruinen för den svalka den fortfarande erbjöd. Han hette passande nog Björn och var av rasen newfoundlandshund. En massiv men beskedlig bjässe i tjock päls.
      Efter frukost fick Björn sin dagliga lekstund med tonåringen Göran som var sommargäst hos mor- och farföräldrarna. Men hunden fick snart nog i värmen, och med tungan tungt framhängande lufsade han in i jordkällaren.
      Göran hämtade en energidryck och slog sig sedan ner hos mormor och morfar på altanen.
      – Egentligen tycker jag inte om att Björn håller till i källaren, muttrade morfar.Visserligen har jag lappat och lagat den så långt det gick, men vi kommer inte ifrån fakta: källaren blir för vart år alltmera rasbenägen. Ibland kommer Björn utrusande till synes utan anledning och skällande som en klockboj. Jag tror både han och jordkällaren uppfångar vibrationerna i marken från dessa enorma lastbilar som kommer dånande här förbi.
      En halvtimme senare hade morfar skummat tidningen.
      – Jag går en promenad, sa han. Nån som följer med?
      – Jag tränade hårt igår, sa Göran, så idag måste jag ägna förmiddagen åt lite förberedelser för en kompisfest i kväll.
      – Och jag ska pyssla med tårtan och en del annat som Göran behöver till festen, sa mormor.
      Morfar vände sig till Björn som installerat sig i en av liggstolarna.
      – I dag är det för varmt för dig.
      Hunden begrep av tonfallet hur husse ville ha det och suckade av lättnad. Så begav sig morfar iväg på sin vanliga runda kring Långsjön. En halvtimme senare kom han tillbaka, halvspringande…
      Björn hälsade honom furstligt, men på trappstegen upp till altanen stod Göran med ett bekymrat uttryck i ögonen.
      – Morfar, sa han, det har hänt en liten olycka.
      – Vad är det du säger, pojk! Ingenting allvarligt väl?
      – Tja, sa Göran och skakade mångtydigt på axlarna.
      – Det här får du förklara närmare, sa morfar och halvsprang upp på altanen.
      – Undan med dej pojk innan det händer ytterligare en olycka!
      Morfar försvann in i huset men var strax tillbaka.
      – Du borde göra någonting åt din prostata så slapp du ränna på toa i tid och otid, sa mormor. Morfar låtsades inte ha hört utan vände sig till sonsonen.
      – Kan jag nu äntligen få veta vad som har hänt!
      – Följ med, sa Göran, så klarnar bilden.
      Tillsammans gick de runt hushörnet, fortsatte förbi fågelbadet och stannade bakom snåret med krusbärsbuskar. Där låg ett instörtat stenkummel med kokor av jord ovanpå. Före detta jordkällaren! Björn skumpade upprört omkring, stormskällande på allt och alla…
      – Det hände alldeles nyss, fortsatte Göran. Eftersom mormor hade fullt i kylskåpet hade vi ställt tårtan i jordkällaren, placerad i en kyllåda med stadigt lock. Björn stannade kvar för en tupplur innanför källaröppningen, själv läste jag läxor på altanen och mormor sysslade med sitt. Plötsligt hörde vi ett mäktigt motordån, och ute på vägen passerade en monsterlastbil lastad med sprängsten. Samtidigt hördes ett hotfullt muller från jordkällaren, och Björn kom rusande upp på altanen, skällande utan uppehåll. Budskapet var inte att ta miste på: följ mej!!
      Med Björn i spetsen sprang vi till källaren, och Björn klampade in bland de hoprasade valvstenarna. Jag följde efter och kollade förödelsen, fortsatte Göran. Jordkällaren hade åstadkommit sitt eget gravkummel! Kyllådan med tårtan stod tack och lov kvar oskadad men hotad av nya stenrasras, så vi tog den med oss när viåtervände, fortsatte Göran. Plats för tårtan röjdes i kylskåpet. Men först av allt hade vi kopplat Björn på altanen för att hindra honom från att återvända till gravkumlet. Där har du hela dramatiken, avrundade Göran.
      – Hade inte Björn varnat oss vet ingen vad som hänt med tårtan, sa mormor.
      – Och våran fest garanterat ett fiasko, tillade Göran.
      Mormor kliade Björn bakom öronen och sa.
      – Nog borde han hedras som Årets bragdhund!
      – Med ett köttben utan like, tillade Göran.
      – Och en ny hundkoja, lovade morfar!

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se