• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • 1800-talets trädgårdar vid Älvgatan

      Sjötullen, hus med anor från 1700-talet. Låg längs Älvgatan bortanför järnvägsbron och revs ca 1970. Foto: Anna Ollson/Värmlands Museum

      Att de vackra gårdarna längs Älvgatan är bland Karlstads äldsta byggnader vet nog många karlstadsbor. Vi är glada att de husen står kvar eftersom hela 95% av stadens byggnader brann ner 1865. Men hur såg det ut bakom husen, på gårdar och i trädgårdar?
      Eftersom de stora gårdarna låg precis i utkanten av staden var Länsmansgården, Doktorsgården, Flachska gården, Pihlgrensgården och Grevgården ett mellanting mellan borgargårdarna inne i stan och de mer herrgårdsliknande byggnaderna på landsbygden. På 1700- och 1800-talen hade de huvudentrén mot älven och några av dem hade tomter nästan ända ner mot Drottninggatan i söder (som före branden hette Hammarviksgatan). Här fanns plats för det som behövdes på en gård, som uthuslängor, stall och ladugård. Men det fanns också vackra trädgårdar!

      Gårdssidan på en ännu kvarstående villa på Älvgatan 71. Bilden tagen för dryga 100 år sedan. Foto: Anna Ollson/Värmlands Museum

      Trädgårdarna bestod framför allt av fruktträd och odlingsytor. Självhushållningen var viktig och tomternas storlek möjliggjorde ett mindre jordbruk. I söder mot Drottninggatan, som då var gårdarnas baksida, fanns stall och vagnsbodar och Pihlgrensgården hade ett eget litet hönshus. Landshövdingegården som var den gård som låg närmast staden hade både handel, jordbruk och boskap inne på gården. Två av tre uthuslängor finns fortfarande kvar i kvarteret Almen. På 1800-talet innehöll de bland annat ladugård, höränne, loge, vedbod, tvättstuga, nattstuga, spannmålsmagasin samt under en period ett mindre brännvinsbränneri.
      Mellan 1858 och 1892 bodde familjen Pihlgren i ett av husen i kvarteret Gäddan, som sedan dess fått namnet Pihlgrensgården. Ett barnbarn till herr och fru Pihlgren, fröken Norberg, bodde i Stockholm som barn men fick komma till sina morföräldrar i Karlstad under somrarna. I Mats Ronges bok ”Det gamla Carlstad” finns hennes målande berättelse om hur det var i trädgården om somrarna.
      ”Jag känner aldrig doften av flox och kaprifolium, utan att morfars trädgård står upp för min inre syn. Rosor och vita liljor, reseda och convolvulus frodades där. Även jordgubbslandet spred lockande dofter. Mormor hade fått pris för sin trädgård och var stolt däröver.

      Gerda Forsgren på gårdssidan av dåvarande fastigheten Herrgårdsgatan 5 år 1905. Foto: Okänd/Värmlands Museum

      På området närmast Varenius gård (Grevgården) växte höga lindar samt ett kolossalt, gammalt päronträd, varifrån små, små päron dråsade ned om höstarna. Därinne var mörkt och svalt i den s.k. parken och där kunde man vila ut på de gula trädgårdsmöblerna. På bordet växlade brickorna dagarna i ända: saftbrickor, kaffebrickor, punschbrickor, toddybrickor. Mormor gick sällan ut i staden, men sågs ofta i parken och någon gång i skymningen ute på en soffa under kastanjerna vid älvkanten. Morfar däremot tog ofta en aftonpromenad och återvände gärna med en del herrar, som han snappat upp i staden. Landshövding Gyllenram t.ex. eller någon av de glada ungherrarna ”Haaken, Eneström och Sjöholm” (fördelningsläkaren, lasarettsläkaren och komministern). Då bänkade man sig i parken. Ibland om förmiddagarna kom magister Gjörcke på besök, och många dagar gingo inte utan besök av karlstadsfruar. Detta livliga vardagsumgänge var något nytt för oss stockholmsbarn, men djupt uppskattat, då det gav anledning till otaliga saft- och kaffekalas med mycket ”dopp”. Härtill kom att kakorna i Värmland alltid voro dubbelt så stora som uppe i Stockholm.”
      De vackra växter som fröken Norberg beskriver var vanliga trädgårdsväxter vid den här tiden. Nyttoträdgården med sin odling av frukt, bär och grönsaker hade varit dominerande fram till senare delen av 1800-talet då intresset för blommor och prydnadsväxter ökade. Växtjägare skickades ut på jakt efter nya exotiska växter. Bättre transportmöjligheter med järnväg och ångbåt samt många nya plantskolor gjorde att nya växter snabbt spreds i landet.

      Älvgatan med Pihlgrensgården till höger på en bild från 1920-talet. Foto: Dan Gunner/Värmlands Museum

      Vi kan tänka oss att det fanns kaprifol i trädgårdarna på Älvgatan. Den slingrade sig runt verandor och träd och doftade underbart om kvällen. Fram till 1930-talet var bersån i stort sett obligatorisk. Den var antingen rund eller fyrkantig med ena sidan öppen och vanligast var en syrenberså, men det kunde även vara lind, alm eller bok. Längst grusade gångar blommade flox, pioner, akleja och liljor.
      Som byggnadsantikvarie ser man till helheten runt husen när man gör en kulturhistorisk analys. Vad finns att förstå om miljön där människor bott eller verkat? Trädgårdarna kan även de berätta om tidens ideal och hur man levde. Men det är förgängliga spår på ett annat sätt än byggnaderna, trädgårdar är levande material som förändras över tid. De växer, sprider sig, förökar sig eller dör ut. Men ibland är faktisk trädgården livskraftigare än husen – hittar du en syrenbuske ute i naturen så kan du vara säker på att det en gång stått ett hus där!

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se