Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Varje person är en pusselbit

      Magi. Sång. Musik. Dans. Måleri. Lek. Landsbygd. Natur. Det var vad mina första år i skolan handlade om. Inte matte, svenska, idrott eller historia. Självklart hade jag alla de där ämnena också och någonstans mitt i all lek hann jag dessutom lära mig skriva, läsa, räkna och vara en bra kompis. De tre första åren av grundskolan gick jag i en landsbygdsskola, Segerstabyns skola som låg några mil utanför Karlstad. Den ligger där fortfarande, men i dag tjänar den som förskola. En bättre start på skoltiden hade jag inte kunnat få.

      Segerstabyns skola ligger på en halvö ute i Vänern. Omgiven av åkrar och skog. I klassrummet hade vi en blå matta där vi samlades varje morgon i en ring. Där tog vi fram just vår årskurs pussel, och varje elev hade en pusselbit. Vi lade dit vår pusselbit och såg om någon saknades. På det sättet var ingen någonsin glömd. Alla var alltid en del av tillvaron. Vi hade också ett blått skåp, stående framför den blå mattan. Om ena dörren stod på glänt visste vi att skåpet hade något att visa oss, något att berätta. Det kunde vara om en bokstav, ett djur, en konstnär eller något spännande från en annan kultur. Ibland trollade vi till och med fram dessa saker ur en hatt. Och så hade vi en lärare. Så klart. Den person som skapade den här världen. Som hade sitt alldeles egna sätt att lära ut. Som visste precis hur hon skulle få oss intresserade och som alltid gjorde lärandet så kul att vi inte förstod att vi faktiskt lärde oss saker.

      I Segerstabyns skola var djur, dans, skog, teater eller poesi lika viktigt som matte eller svenska. Vi lärde alltid genom att utforska, göra, skapa, sjunga och känna. Ibland önskar jag att varje arbetsplats hade ett blått skåp. Den magin tror jag de flesta av oss skulle må bra av att få ta del av lite oftare. Ibland önskar jag att vi var barn lite längre. Jag önskar att vi tog oss tid att tänka på den som saknas. Att livet fylldes av mer musik och sång. Att fler hittade ut till landet. Jag önskar att det fanns en blå matta där vi alla kan samlas ibland, i samförstånd och gemenskap. En plats där alla alltid är välkomna. J ag önskar att vuxenlivet kunde vara mer magiskt, att vi kan behålla den där känslan av att vi har kraften att skapa magi. Att vi alla hade en oas. Precis som Segerstabyns skola var för mig. En plats där allt kunde hända. Dit hela världen hittade, där influenser från Indien och Tibet letade sig in. Där måleri och poesi var lika viktigt som matematik. Ett ställe där varje barn och varje vuxen hade en naturlig plats.