Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Trettio år och redo att rocka

      Om ett par veckor fyller jag trettio år. Det låter mycket. Eller det gjorde det när jag var 17 år. Då var 30-åringar närmast uråldriga, och hade med största sannolikhet levt samtidigt som Gustaf Vasa eller Snömannen. Nu när jag står inför att fylla trettio och i stället tänker att jag levt i tre årtionden låter det plötsligt mycket lite. Som alltid handlar det om hur man ser det.
      En insikt som jag välkomnat och omfamnat är att framgång ligger i betraktarens öga. För bara fem år sedan såg jag framgång som synonymt med karriär, pengar, prylar och makt. Det var det jag ville uppnå. Utan att låta alltför pretentiös vill jag påstå att när man närmar sig trettio år börjar man inse vad som är viktigt i livet och vad framgång handlar om. Att vara vänlig, generös, tålmodig, empatisk och att kunna visa andra människor respekt är saker jag värderar högt hos andra människor i dag. Nu tycker jag det är pinsamt att jag imponerades så mycket av det materiella. Framgång är att trivas med sig själv och det liv man skapar. Det handlar aldrig om saker eller någon annan människa.
      Frågan om jag upplever någon ålderskris har självfallet ramlat in från höger och vänster. Och svaret är ett enkelt; nej. Det har aldrig legat för mig vad gäller just åldersfrågan. Jag tror det beror lite på hur man är som person, men jag tycker det finns så mycket mer komplicerade och viktigare aspekter av livet att bli upprörd över.
      Det finns sådant jag önskar jag hade vetat i tjugoårsåldern. Saker som; att jag borde gråtit oftare och inte samlat mina känslor på hög, att jag vågat vara ännu mer mig själv, att jag inte jämfört mig med andra, att jag varit bättre på att förlåta, och att om det låter för bra för att vara sant så är det oftast det också. Nu ska jag ta fasta på allt det som livet lärt mig. Hittills.
      När jag var liten ville jag bli stor och nu när jag är vuxen vill jag faktiskt fortfarande bli stor. Jag hade en fantastisk uppväxt. Lycklig. Ändå ville jag bli växa upp snabbt. Alla mina förebilder var ju vuxna, och jag hade svårt att identifiera mig med mina jämnåriga. Jag kände mig alltid lite äldre inombords. Som att jag spelade en roll som barn när jag umgicks med andra ungar.
      Varje ålder har sin charm, men det finns inget som får mig att längta tillbaka. Inte ens känslan av förväntan på julafton. Kort sagt så tror jag att jag kommer passa bra som 30-åring. Jag kommer rocka även denna ålder precis som jag gjort med alla de andra.