Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Sömnlös i Gamla Gefle

      I september för en del år sedan fick jag ärende till Gävle i en familjeangelägenhet. Jag övernattade på ett vandrarhem på ‘söder’ men misslyckades med att somna. Förgrymmad klädde jag på mig och gick ut i den tanken att en promenad genom ”Gamla Gefle” skulle ge önskat resultat.
      Ett djupt lugn rådde inne i reservatet med dess trånga gator och de intagande små husen, åtskilda av trädgårdar där träden dignade av frukt. Jag vek av in i en gränd med kullerstenar och lyssnade till det dämpade klappret från mina steg – då började det plötsligt regna. Jag såg mig om efter skydd och upptäckte lite längre fram ett hus med porten i ett prång rymligt nog att bjuda skydd för en person, men inte fler.
      Ställde jag mig i prången. Begrundade jag min situation. Först nu slog det mig att jag frös i allt för tunna kläder. En barnslig känska av övergivenhet och hjälpbehövande kom över mig. Då öppnades ett fönster ett stycke längre bort på gatan, och en man med glasögon och blank hjässa tittade ut. Han fick syn på mig och nickade på ett sätt som jag tolkade som inbjudande.
      Jag gick närmare och upptäckte på slagbordet innanför fönstret en flaska vitt vin och en plastmugg. Där var var också ett antal pennor och en tjock bunt oskrivna pappersark. På bordet låg också ett antal böcker uppslagna.
      Mannen kastade en blick på ett papper med handskriven text. Samtidigt sa han.
      – Det är till att vara ute på promenad.
      Jag bekräftade denna inte alltför skarpa iakttagelse. Sedan upptäckte jag zinkbaljan som förutom mannens fötter innehöll rykande varmt vatten. Sina byxor hade han vikt upp till knäna.
      – Och här sitter du med fötterna i en balja, sa jag ganska onödigt.
      – Det gör jag alltid när jag skriver, förklarade mannen. Varmvattnet driver på blodcirkulationen och stimulerar således hjärnan och därmed fantasin som i mitt fall råkar vara en bristvara… Att Srindberg skrev så många elakheter tror jag beror på att han hade alltför kalla fötter.
      – Du använder inte dator när du skriver, påpekade jag.
      – Nej. Jag tycker det känns som en anakronism att använda dator i Gamla Gefle. Dessutom känns det som att jag får en bättre kontakt med orden i och när jag fäster dem förhand på papper.
      Mannen reste sig till hälften och sträckte ut handen i gränden, betraktade den sedan och sa.
      – Minsann tror jag SMHI bjuder på ett litet sensommarregn… Du skulle kanske uppskatta att få komma in och vänta ut skuren?
      – Tackar jag inte nej till.
      – Men så kom in då. Du kan vrida ur din jacka i badrummet. Mitt namn är Edvin.
      Mannen lämnade baljan och förvann skumpande in i ett av rummen intill för att hämta nycklarna till port och ytterdörr.
      En stund senare satt vi i var sin länstol, rustade med instant-kaffe och tilltugg.
      – Så vad tampas du för tillfället med för storverk, frågade jag.
      Edvin smuttade på kaffet.
      – Jag skriver på en essä, förklarade han högtidligt och sekunderad av ett knorrande från lädertåtöljens sittdyna.
      – Och vad ska essän handla om om man törs fråga?
      – Om en tysk författare med en förmåga utöver det vanliga, sa Edvin. Att jag fastnade just för den här personen beror på att han är min veritabla motsats vad gäller skrivprocessen. Hans namn är till att börja med Holk Mischnagel. Det förbluffande med Mischnagel är – –
      Här avbröts Edvin av en skärrad röst från rummet intill:
      – Elof, är du där?
      – Naturligtvis är jag här, svarade Edvin irriterat.
      – Vem pratar du med?
      – En nattlig vandringsman. Genomblöt, om du nödvändigt ska veta.
      – Du ororar mej, Evert, ropade kvinnan. Allt detta du drömmer om nu för tiden. Jag tycker inte om det. Du verkar ha varit uppe och gått i sömnen nu igen, har du inte?
      – Hur ska jag kunna veta det?
      – Dra med tummen och pekfingret i mungiporna. Får du mjukost på fingrarna har du varit uppe och smygsnaskat i kylskåpet, inte sant.
      Elof strök med handen över munnen och tillkännagav triumferande.
      – Ingen mjukost.
      – Så låt mej då i herrans namn få sova ifred, utropade Everts hustru.
      Elof stängde sängkammardörren med en smäll, sedan återvände han till läderstolen och såg på mig över glasögonskalmarna.
      – Min hustru älskar tyvär att avbryta mej i tid och otid. Jag satt just och berättade om min essä. Du vill kanske höra fortsättningen?
      – Mycket gärna sa jag ointresserad. Edvin fortsatte:
      – Min essä handlar om den tyske romanförfattaren Holk Mischnagel, född 1888 och så småningom död. Han är numera bortglömd men var på sin tid känd för den omänskliga hastighet med vilken han spydde ur sig sina böcker – och där är han min raka motsats och just därför oemotståndlig. De färdigskrivna manusbladen kastade han ifrån sig över vänster axel, alltid den vänstra, men innan de nått golvet uppfångades de av någon av hans tre sekreterare. En stab av externa biträden hjälpte sedan till med renskrivandet.
      Mischnägel hade en hustru Brynhilda som brukade återge följande om sin sprinterförfattare till make:
      En våldsamt förgrymmad man kom en dag på besök. Hustru Brynhilda visade in gästen i finrummet och bjöd honom sitta ner men först ta av sig skorna. Sedan frågade hon vad saken gällde. Gästen svarade.
      – Er make är skyldig mig ett betydande belopp för inköp av en lastbil som han använder för leverans av sina böcker. Jag vill få tala med honom.
      – Nejnej, det går inte, sa hustrun. Min man får under inga omständigheter störas eftersom han just påbörjat en ny roman.
      Besökaren satte sig på en stol, korsade armarna över bröstet och sa.
      – Jag väntar.