• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Och så var de bara fyra

      När dessa rader långsamt hamras ned är jag hyfsat nyligen hemkommen efter en helg i Göteborg, tillsammans med min sambo och min närmsta familj.
      Utöver packningen hade vi med oss tre syften; att umgås med min kusin som bor där, att shoppa och att besöka julmarknaden på Liseberg.
      Det sistnämnda är något som funnits på min mammas önskelista så länge jag kan minnas, och genom åren har hon lyckats sälja in det hos mig också. Min sambo har inte heller varit på julmarknaden tidigare och blev biten av idén.
      De personer i sällskapet som varit där tidigare valde dock att avstå. Av tio personer var vi slutligen bara fyra som klev på veteranspårvagnen mot Liseberg. Det låter som prologen i någon gammal deckare av Agatha Christie. Och så var de bara fyra. Mycket olycksbådande.

      I januari är det tio år sedan jag fick uppsöka akuten för vad som visade sig vara stressrelaterad ansiktsförlamning. I sviterna av det kom panikångesten som ett julkort på posten, och ett av uttrycken har blivit en släng av trängselfobi.
      Med det i åtanke känns det ganska idiotiskt att gå på Lisebergs julmarknad. Men jag bestämde tidigt att ångesten inte ska få tillåtelse att styra mitt liv och hålla mig tillbaka. Det bästa sättet att bearbeta en fobi är ju dessutom att utsätta sig för den.
      När vi kom igenom entrén blev vi först bländade av alla ljus. Det var verkligen som att komma in i ett sagoland. Tyvärr fanns det inte mycket utrymme för att ta sig fram till de olika marknadsstånden. Vi flöt liksom bara med i strömmen av människor.
      Vassa armbågar cirkulerade som hajfenor runt oss. Svettiga föräldrar pustade och svor medan de försökte bana väg genom människomassan med sina barnvagnar. Armbågssim ingår inte som ämne på simskolan, det är en teknik man bara kan lära sig i sådana här situationer.

      När vi först kom in på området var min sambo helt inställd på att hon skulle åka skridskor på isbanan, men när vi väl nått dit hade ambitionsnivån och benstyrkan dalat rejält. I stället segnade vi ned på läktaren och kände luften gå ur oss.
      Det var vid detta tillfälle jag förstod varför de andra i sällskapet valt att avstå. Visst fick man gott om julstämning under besöket, men trängseln gör att man inte vill göra det igen nästa år.
      Man måste liksom vänta några år så att de negativa aspekterna hinner blekna lite. Efter några år, när de ljusa minnena lyser starkare, kan vi kanske göra det igen.
      Jag ångrar inte beslutet att gå dit. Det är lite som att gymma, tänker jag. Det kanske känns lite kämpigt under tiden, men efteråt tänker man ju sällan: ”Fan också, varför tränade jag? Det var väl onödigt…” Det är inte alla erfarenheter som kommer helt smärtfritt, men alla hjälper en att utvecklas.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se