• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Namnfrågan


      Här sitter nu blivande pappa Paul och mamma Malin och försöker bli ense om ett namn åt det barn som Malin snart skall föda. Det bör tilläggas att detta hände innan man kunde observera det förväntade barnet med hjälp av ultraljud.
      Paul blickar drömmande ner i sängen som de redan köpt hem och bäddat och ställt invid dubbelsängen. Blivande pappa tycker sig se underverket ligga där, frambringande ett belåtet joller och med små skimrande salivbubblor i mungiporna.
      – Den här ungen är våran, säger han högtidligt. Önskad av oss, avlad av oss. Just därför är han eller hon det märkvärdigaste och ojämförligt finaste barnet i hela världen. Det hävdar jag med föräldrakänslans rätt.
      – Precis så känner jag också, nickade Malin.
      – Och just därför, fortsatte Paul, måste vi lösa namnfrågan med eftertanke. Vi skulle ångra oss i all framtid om vi bara slängde åt barnet ett namn ur högen. Jag menar att vi måste hitta något som särskiljer och framhäver utan att för den skull uppfattas som stroppigt eller skrytsamt. Får vi en grabb tycker jag vi ska kosta på honom ett dubbelnamn. Då blir han liksom inte bara en personlighet utan två. Vad säger du om Ernst–Vålmar?
      – Låter i mina öron som en dubbelnatur i stil med dr Jekyll och mr Hide, sa Malin. Sen gillar jag inte Vålmar. Påminner om en höstack. Hövålmar skulle han få heta redan på dagis…Nej, jag föreslår Halvard. Det är inte något helt alldagligt namn och det har en gammal fin nordisk klang.
      Men Paul skakade på huvudet.
      – Halvard klingar lite ofullgånget. Som något halvdant. Möjligen då Helvard, men det namnet finns väl inte? Däremot finns det ett som jag gillar för de poetiska och musikaliska associationer det väcker. Evert. Den som hör namnet får genast någon av Taubes visor i örat och blir extra sympatiskt inställd. Det kommer att för alltid stå en glad blå skärgårdston kring vår son…
      – Tyvärr, tyvärr, sa Malin trumpet. Hemma i Hofors hade vi en gubbe som bodde i lägenheten intill vår. Han var svagsint och folkilsken. Dessutom hade han flera långa hårstrån växande utanpå näsan! Det var en skarp lukt efter honom i trapphuset, minns jag. Och han hette Evert. För mig är det namnet uteslutet som du förstår. Så fort någon ropar på pojken skulle jag se dom där utvändiga näshåren och höra Tok-Evert komma klampande uppför trappan…Vad tycker du om Niklas?
      – Namnet i sig är OK, sa Paul. Men olämpligt, tyvärr. Min chef heter Niklas, och skulle vi döpa en son efter honom kommer det att uppfattas som inställsamhet. Det där är känsliga saker på en arbetsplats där konkurrensen är skarp som lut.
      Så föreslog de och förkastade namn efter namn utan att få saken ur världen.
      På kvällen ringde Malin upp sin mor för att få lite stöd och support, kanske rent av ett namnförslag som alla kunde acceptera. Men därav blev det varken det ena eller det andra.
      – Nu är ni dumma båda två, sa Malins mor. Ett namn är ju bara en liten räcka av bokstäver och lägger inte ett miljondels gram till den som bär det. Tvärtom är det bäraren som ger liv åt bokstäverna och fyller ut namnet undan för undan med sin personlighet – på gott och ont, mest gott får vi ju hoppas! En gång i tiden begåvades din far som bekant med det tjusiga namnet Waldemar, men inte blev han ståtligare för det…
      Besviken avslutade Malin samtalet. Hennes kärvt resonerande mor må ha rätt i princip, tänkte hon, men principer är nu en sak och känslor och förhoppningar något annat. Malin bestämde sig för att inte berätta om samtalet för Paul.
      Dagen därpå, efter middagen och medan de dukade av och diskade, sa Paul.
      – Vi klarar inte det här med namnfrågan själva. Och får vi en flicka blir det samma visa med hennes namn. Men jag har en ide’.
      Han tog fram en almanacka med årets alla dagar samlade på ett ark som han lade på köksbordet. Ur ett annat skåp hämtade han en av de dart-pilar som användes för kast mot en rund måltavla när de hade gäster.
      – Är du med på att vi låter pilen avgöra?
      Malin nickade uppgivet och hållande med bägge händerna om magen, som för att beskydda barnet där inne och förskona det från ett olyckligt namnval.
      Paul kastade upp pilen över köksbordet, och de följde den spänt på dess väg upp mot taket. Där vände pilen och föll mot almanackan och ställde sig med spetsen alldeles intill 31 maj.
      Namnsdagsbarn den dagen är Petronella och Pernilla.
      – JAA!, ropade de båda på samma gång, som om de sett Zlatan göra det avgörande målet i en VM-match. Plötsligt var de blivande föräldrarna ense. Blev det en flicka skulle hon få heta Pernilla!
      Malin log med hela ansiktet. Hon vaggade med överkroppen och höll armarna som om hon förde sitt barn bröstet. Du lilla lilla min egen Pernilla som ligger där och växer, mätt och stilla…
      – Inte ’min egen’. Vår, påminde Paul.
      – Ja, naturligtvis, rättade sig Malin, din lika mycket som min, vårt gemensamma underverk vid namn Pernilla. Men vi har ju kvar problemet med pojknamnet. Vad säger du om att vi skjuter på den saken till efter förlossningen och ser vad det blir för slags unge. Så vi inte bemödar oss och blir osams i onödan.
      – Strålande, sa Paul lättad. Under tiden ska du se att namnet mognar fram liksom av sig själv, om det nu skulle bli en grabb…
      Två månader senare födde Malin tvillingar. En pojke och en flicka.
      Efter moget övervägande enades föräldrarna om att döpa pojken till Per och flickan till Nilla.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se