Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Naglar

      Fotvårdsspecialist Gudrun Berg lyfte varsamt upp fötterna ur baljan med ljummet såpvatten. Hon torkade torrt med en frotte’handduk och satte sedan ner fötterna på stödet framför behandlingsstolen. Fötternas ägare, förre redaktören Birger Söderman, vickade med någon svårighet på tårna.
      – Nå, vad tycker Gudrun? Själv ser jag numera inte så ofta mina två fortkomstledamöter. Den här kamraten skymmer sikten.
      Söderman klappade sig vänskapligt på magen.
      – Här är en liktorn som jag tänker ta bort, sa Gudrun efter att ha inspekterat redaktörens fötter. Höger stortå bör du nog gå till vårdcentralen med, leden är lite snedställd. Och så föreslår jag att du köper ett par ortopediska inläggssulor för att stötta upp fotvalven.
      – Ackja, mina stackars fotvalv! Dom säckade nog hop redan 1955. På min bröllopsdag närmare bestämt. Jag bodde och arbetade dåförtiden i Stockholm, men bröllopet gick av stapeln i Sigtuna. Efter vigseln i Mariakyrkan åt vi en brakmiddag på Stadshotellet tillsammans med släkt och vänner. Fram på natten blev festen allt yvigare, och i gryningen bar jag på allmän begäran min brud uppför trappan till vårt rum. Nu var min utvalda just ingen sylfid till det kroppsliga, så det var ingen lätt uppgift jag fått. Av allt att döma var det där i trappan jag förlorade mina fotvalv.
      – Jag hoppas äktenskapet inte tog skada, sa Gudrun och drog åt sig rullbordet med nagelsaxarna, pincetterna, filarna, pedikyrkroken och de andra verktygen. Nu börjar jag med att klippa dina tånaglar, sa hon, det var allt bra länge sen sist.
      – Jag kommer ju inte åt dem, klagade Söderman. Men medan du klipper ska jag passa på att hålla ett litet allmänbildande föredrag om naglar.
      Vi tar det från första början: redan de gamla grekerna hade naglar. Och före dem Homo erectus och de avlägsna förfäderna dessförinnan. Ser vi saken genom Darwins brillor visar det sig att naglarna är däggdjursklor som utvecklats till fredligare verktyg. Själv använder jag mina enbart till att klia mig, detsamma gäller säkert Gudrun och den övriga mänskligheten. Friska och icke avtuggade naglar kan också användas för att med en diskret skåra markera läsuppehåll i en bok. Vad gör du nu?
      – Skär bort en förhårdnad med skalpellen. Du har lite fotsvamp mellan de yttre tårna, men den botar du själv med salva som säljs på apoteket.
      – Ska bli, sa Söderman som hade kommit i berättartagen. Dåsigt bakåtlutad i stolen fortsatte han.
      – Det fanns en miniatyrmålare i Tyskland på 1700-talet som hette Bruno Mischnägel. Ingen skulle minnas den mannen om det inte vore för hans nagelmålningar. Med ytterst fina pensler framställda av morrhåren från näbbmöss målade han utsökta små konstverk på överklassens fingernaglar. Sina egna dekorerade han med tio avsnitt ur legenden om Den Helige Stefanos liv och himlafärd, och av det förstår vi att Mischnägel var lika skicklig som målare med vänster hand som med höger. Efter hans död 1784 tillvaratog man de tio naglarna och behandlade dem med balsamerande preparat. I våra dagar finns de att se i ett vitrinskåp i sakristian i domkyrkan i Magdeburg. Domens kyrkvaktmästare lånar gärna ut ett förstoringsglas till den som så önskar. Själv har jag inte sett naglarna, men min bror har besökt platsen.
      – Låter litegrann som en skröna i mina obildade öron, sa Gudrun och startade hornhudsslipen.
      – Det smärtar en gammal sanningssökare att höra att den svenska tvivelsjukan numera även drabbar konsten och naturvetenskaperna, sa Söderman med spelad harm.
      – Lever din fru? frågade Gudrun.
      – Det gör hon till min oförtjänta lycka.
      – Bed henne då att ge dina fötter en stunds massage emellanåt. Jag tror de skulle må bra av det. Gnid först in dem med massagekräm.
      En stund senare sa Söderman.
      – Gudrun möter säkert ännu fulare fötter än mina här på kliniken. Men vådorna av nagelbitning hoppas jag du slipper. Du känner förstås till oskicket att tugga på fingernaglarna. Bland moderna beteendeforskare ser man det som ett tecken på latent självkannibalism. Men låt mig påminna om en mycket berömd nagelbitare, nämligen den tidigare franske presidenten Charles de Gaulle. Hos oss äldre svenskar är han kanske mest känd för sitt yviga gestikulerande.
      – Jag tror jag såg honom på teve som barn, sa Gudrun och stängde av slipapparaten.
      – Då minns du säkert hur de Gaulles händer for och flaxade i rutan som om han satt under attack av en svärm bålgetingar. Var denna handaviatik ett uttryck för presidentens heta temperament? Till en del var det nog så, men huvudsyftet var ett annat: genom att hålla händerna i ständig rörelse hoppades de Gaulle att publiken aldrig skulle hinna upptäcka hur söndertuggade hans naglar var. Mannen var en notorisk nagelbitare redan under sin tid som tysk krigsfånge under första världskriget.
      Men innan vi skiljs vill jag också nämna ett exempel på nageltuggning som förefaller att ha drivits fullständigt överstyr. Jag tänker naturligtvis på Venus Milo, den berömda antika Afrodite-statyn. Hon saknar inte bara sina naglar, båda armarna har strukit med…Vad blir jag skyldig?
      – Trehundrafemtio. Plus en ursäkt för missfirmelse av gudinnan Afrodite!