Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Hela vägen från Wien till Östberlin

      Den österrikiske författaren Franz Werfel (1890-1945) betraktas som en av de mest betydande tyskspråkiga författarna av sin tid. I hans umgängeskrets rörde sig storheter som Frans Kafka, Rilke och Martin Buber. Werfel, som var född i Prag men uppvuxen i Wien, flydde från Österrike 1938 och bosatte sig i Paris innan han och makan Alma (Gropius-Mahler) efter två år tvingades att fly vidare till USA. Redan 1934 hade alla hans böcker utom tre titlar bränts på bål i Tyskland. Hans bok En kvinnas blekblå handskrift är en kortroman, nästan en novell, som översatts till svenska först 2016. Handlingen utspelas 1936 i Wien, två år före den tyska annekteringen av Österrike. I det skenbart idylliska Wien finns redan då strömningar som föregriper det tyska maktövertagandet. Det politiska språket i ämbetsmannakretsar andas anpassning. Man pratar om de judar som söker statliga tjänster som ”intellektuella israeliter”.
      Läsningen går fort i Ola Wallins smidiga översättning av ett språk som på kornet fångar 1940-talets stil och atmosfär i det hierarkiska och skiktade samhället. Det är mycket skickligt gjort och boken känns oroväckande aktuell trots att det gått nästan åttio år sedan den skrevs.
      Huvudpersonen, sektionschefen för ministeriet för kultur och utbildning, Leonidas Tachezys, har gjort en enastående karriär och klassresa. Tack vare en ärvd frack hade han som fattig student fått tillträde till de finaste salongerna. Genom sin danstalang charmerade han de unga societetsdamerna i Wien och gifte sig småningom med Amelie, arvtagerska till familjen Paradinis stora förmögenhet. Nu står han på sin karriärs höjd och har just firat sin femtioårsdag när livet plötsligt ställs på sin spets. Bland de tolv gratulationsbreven på frukostbordet ligger ett med blekblå handskrift och den cyniske opportunisten Leonidas står inför ett moraliskt dilemma som helt kan kullkasta hans bekväma liv.
      Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge utspelar sig lite längre fram i tiden. Den tar avstamp i 1950-talet då paret Wilhelm och Charlotte Powileit kallas hem till Östberlin från Mexiko, dit de rest i frivillig exil på fyrtiotalet. Samtidigt hade Charlottes båda söner Werner och Kurt förvisats till Sovjet på grund av familjens kommunistiska sympatier. Liksom de ryska soldaterna som överlevt fånglägren i väst deporterades Kurt till i Gulag och tvingades stanna ytterligare några år i Sovjet som evigt förvisad. Han benådades på 50-talet och fick återvända till Berlin för att bygga upp den östtyska staten. Och det är DDR:s uppgång och fall som vi får följa genom de olika familjemedlemmarnas öden.
      Detta är en fantastisk roman, tycker jag. Någon har kallat den för en östtysk Buddenbrook. Jag har ännu inte läst Thomas Manns berömda roman men kan varmt rekommendera denna variant.
      Eugen Ruge är själv född i Sovjetunionen och uppvuxen i DDR och jag kan tänka mig att mycket av det han skriver är självupplevt.
      Berättelsen når sin kulmen på patriarken Wilhelms 90-årsdag, där alla familjemedlemmarna och partidignitärerna i förorten Neuendorf samlas för att hylla den demente gamlingen. I kapitlen mot denna kulmen får vi lära känna många originella gestalter och familjemedlemmar: historikern Kurt, motsträvigt lojal mot ett parti som han egentligen föraktar, hans ryska fru Irina som sakta med säkert håller på att supa ihjäl sig och hennes älskade son Alexander, bokens egentliga huvudperson, som just hoppat av till Väst. Efter födelsedagen går familjen, liksom DDR, obönhörligen mot sin upplösning men gestalterna kommer att stanna länge i mitt medvetande.