• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Fyra man i en båt

      Det var en njutbar septemberdag i början av 70-talet. Strax utanför Hammarön i Vänern låg en fritidsbåt för ankar. Den var en så kallad Pettersonbåt, vid pass åtta meter lång men knappt två meter på bredden. Kravellbyggd i välvårdad mahogny och försedd med ruff för obekväm övernattning.
      Ombord befann sig fyra man som satt där moltigande och orörliga som medlemmar av ett vaxkabinett. Var och en med metspö i handen och blicken stelhäftad vid flötet som av sjöbrisen försattes i en gäcksamt guppande dansrörelse.
      Äldst ombord och nybliven båtägare var bagare Gordon Berg. Bredvid honom befann sig ingenjören vid Värmlands spikfabrik Valdemar Nilsson; han bar overall, och upptill på den smalbrättade manchesterhatten sitter en reservkrok med tillhörande tafs fasthakad.
      På toften mittemot utbreder sig Arnold Nilson, redaktionschef på Värmlands Nyheter och en rutinerad metare. Hans kranium är runt och hårlöst som en badrumslampa. Vid sin sida har Arnold äldste sonen Bo, praktikant vid samma tidning. I en ryggsäck förvarade Bo sina ständiga följeslagare: skissblocket och en uppsättning fetkritor.
      Surfande på sjögången kom då och då hojtanden och hårda metalliska ljud från ett styckegodsfartyg , förankrat halvannan sjömil bort. De läste namnet Antwerpen på bogen, och bagaren uppskattade längden till ett 80-tal meter.
      – Det är ’Vänern-max’, påpekade han sakkunnigt. Slussarna sväljer inte större fartyg.
      Då lade Arnold undan sitt metspö.
      – Fler än jag som efterfrågar en öl?
      Utan att invänta svar klämde han sig in i ruffen – kröp sedan baklänges ut igen, nu med ett knippe flaskor från stuven för kylda livsmedel.
      De avbröt metandet för en stunds ölsvalka, och Arnold laddade sin briarpipa med en nypa fikondoftande Capstan. Han betade nytt på kroken och slängde i. Klämde sedan fast spöet under låret och knackade med pipskaftet på glasburken med mask.
      – Låt mej få sagt några ord om våra anspråkslösa kamrater här i burken, sa han. Daggmasken kan förefalla oansenlig och av försumbart intresse för bildade personer. Den bedårar oss inte genom sin charm, dess yttre är ofördelaktigt, och själva namnet mask efterlämna en fadd smak i munnen. Inte desto mindre, mina vänner, befattar vis oss här med en av jordens mest framstående aktörer. Med jorden menar jag då matjorden, humustäcket under våra fötter. Om detta skrev jag i våras några vördnadsfulla rader i en krönika, och händelsevis har jag med mig en kopia av texten. Vill ni höra?
      Återigen utan att invänta svar drog Arnold fram ett A4-ark ur innerfickan, lade från sig pipan och började läsa:
      Det sägs att om du under försommaren pressar örat mot marken kan du höra gräset växa…Pja. Fan tro’t, som Rellingen sa. Vad du till äventyrs uppfattar är nog snarare daggmaskarna, dessa våra tillbakadragna bröder i stoftet.
      Obekymrad om det ovanjordiska verkställer daggmasken vad på den ankommer. Den tänjer sig ätande genom myllan, halande kroppen genom den kanal den själv skapar. Öppnar på så vis väg för luft och vatten. Luckrar och blandar om allt i sin väg till bördig jordmån. En markförädlare utan like.
      Till daggmaskens förtjänster bör också räknas att den är ivrigt eftertraktad av metaren, igelkotten och alla lövskogens fåglar. Den vördas av odlaren, som vet att utan sin undre bundsförvant skulle han inte skörda så mycket som ett strå.
      Vad är då en mask mer närgånget examinerad? Tja, föga mer än en uträtad tarm, uppriktigt sagt, utfylld med vegetationsavfall som den bryter ner till näring åt spirande växter. Vad könslivet anbelangar visar sig daggmasken vara skapt som både hane och hona och håller alltid sams med sig själv. Blind och döv är masken ifrån födseln. Den har ingen hjärna värd namnet och än mindre några lungor eftersom den andas genom huden.
      Hur ser säkerhetsläget ut? Har daggmasken tänder till försvar, rivande klor eller giftkörtlar? Icke. Daggmaskens enda försvar är dess mångfald.
      Arnold H tystnade smått gripen av sitt ämne, och en meditativ stämning uppstod ombord. Men runt båten guppade fortfarande fyra röda korkflöten i böljegången, och som timmarna gick fick en och annan abborre uppleva en oplanerad luftfärd in över relingen.
      Efterhand blev utbytet klenare. Stackmolnen över Vänern var under tillväxt, och en regnskur kunde inte uteslutas. Det var hög tid för hemfärd.
      Draggen togs ombord, och Bo hukade sig tjänstvilligt över startveven. Schvungfullt drog han runt svänghjulet, och Albinmotorn svarade med några synkoperade Stravinskij-knallar. Bagaren slog sig ner vid ratten och vände stäven in mot Karlstads hamn.
      Då inträffade något utanför agendan. Motorn stötte ur sig några astmatiska rökpuffar och rådde med ett par sista kolvslag i moll, sedan stannade den!
      – Vad i hel…
      Bagarn öppnade akterluckan och skakade uppgivet på bensindunken.
      – Tom!
      – Urklantigt, stönade han. Jag borde naturligtvis ha kollat innan vi for! Men eftersom jag tankade fullt så sent som i förrgår tog jag för givet att – nån jäkel måste ha varit ombord och stulit soppa.
      – Har du händelsevis ett par paddlar ombord, frågade ingenjören sakligt.
      – Svar nej.
      – Så vad gör vi då?
      – Driver, sa bagarn dystert.
      Och det gjorde de. Med motorn utslagen hade Pettersson vänt sig tvärs vinden, häftigt vickande i sjögången. Med två man på vardera sidotoften och hållande sig hårt i relingen färdades sällskapet ömsom upp och ömsom ned, som på en gungbräda. Vinden hade gjort helt om och uppenbarade sig nu som illvillig landbris. Följaktligen drev de så sakteliga ut på Sättersholmsfjärden. I deras väg låg det tidigare omnämnda styckegodsfartyget.
      Som de närmade sig sågs tecken på viss oro ombord. Däcksfolk började samlas till en växande och alltmer intresserad publik utanför poopen, överbyggnaden längst akterut.
      Plötsligt kom ett hest vrål från fartygssirenen, sedan ytterligare två bölanden i rask följd. Budskapet kunde inte gärna missförstås: Försvinn!
      – Jajaja, skrek bagarn ilsket, jag hör! Men vad gör jag?!… Jo, nu vet jag!
      Han slank in ruffen och var snabbt tillbaka med ett en bok innehållande ’termer och begrepp till sjöss’. Från bildsidorna med signalflaggor valde han ut en i gult och blått och bad Bo rita av. Fem minuter senare kunde bagaren resa sig och visa upp flaggbilden med sin speciella innebörd för fartygsfolket. Några på poopdäck hytte med nävarna, andra brast i skratt.
      En halvtimme senare hade vinden fört dem fram till fartyget, och de lade sig försiktigt långsides med fyra fendrar uthängda. Två lejdare släpptes ut från poopdäck, och ett par man klättrade ner för att hjälpa till med att hålla ut motorbåten från fartygssidan.
      Bagaren tog sig uppför repstegen med den tomma bensindunken i en rem över axeln. En stund senare var han tillbaka med påfyllning, och de fyra tackade för sig. Albin drogs i gång och bagaren ställde på nytt kursen mot Karlstads inre hamn.
      – Jag trodde styckegodsfartyg drevs med diesel, sa Arnold inuti ett tobaksmoln.
      – Det gör dom också, sa bagaren, men där finns alltid diverse andra motorer ombord som går på bensin. Kaptenen var hygglig nog att sälja 25 liter. Dessutom kostade han på mig några allvarsord om adekvat sjömansuppträdande och om risken med att missbruka signalflaggor.
      – Vad betydde egentligen flaggbilden du visade?
      – ”Håll undan från mig. Jag manövrerar med svårighet”.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se