• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Fridykning


      Som barn tillbringade jag mina sommarlov hos mormor och morfar i det lilla fiskarsamhället Grönöbo i Upplands skärgård. Somrarna på den här tiden var som bekant mycket somrigare än i våra dagar. Solen lyste mest för jämnan, och tomaterna smakade mera tomat än vad de gör nu för tiden. Den dagliga matskeden torskleverolja, smakade däremot vedervärdigt men ansågs ofrånkomlig på grund av sitt rika innehåll av vitamin A och D.
      Till min femårsdag hade morfar snidat en käpphäst, på vilken jag red varv efter varv i hård galopp runt köksbordet. Vid bordet satt mormor och repade sockerärtor medan hon sjöng små ramsor för mig, till exempel:
      Rida rida ranka
      hästen heter Blanka
      Från källaren under våra fötter hörde vi serier av hammarslag…, plötsligt upphörde de och ersattes av en golvgenomträngande svordom av det slag som väckte min förtjusning men inte mormors.
      – Jestaligen, ropade hon, där slog han sig allt på tummen med besked!
      Morfar hade varit mejerist i Tierp, men hans håg låg i grund och botten åt ett annat håll – tekniken. Som pensionär drogs han som av en magnet ner i husets källare. Där hade han sin verkstad och där mixtrade han förnöjt med sina uppfinningar, smågnolande i sitt krusiga vita skägg och iförd ett arbetsförkläde av skinn. Bak örat satt en mätsticka.
      Just dessa dagar lade morfar sista handen vid en ny slags dykardräkt med hjälpmotor. Hans verksamhet föranledde invändningar från mormor.
      – Att du mot allt bättre vetande ska behöva gå sta och dränka dej på gamla dar!
      Men morfar lät sig inte modfällas, och en vacker dag tog han med sig mormor och mig ner i källaren för en demonstration. Där på arbetsbänken, mitt i all verkstadsbråten, låg mästerverket utsträckt till vårt beskådande. Själva dykardräkten var försedd med hjälm och diverse instrument samt simfenor för styrning. På ryggen var anslutet en motorenhet bestående av propeller och en liten batteridriven elmotor.
      Mormor anade det värsta och gjorde det inte utan orsak, för framgångarna i uppfinnarverkstaden hade genom åren växlat med åtskilliga missöden. Var det inte sår från verktyg och frätande vätskor så kunde det handla om blessyrer efter en oplanerad gasexplosion. Morfars arbete med en ”perpetuum mobile av andra slaget” hade förutom förlust i anseende bland traktens tekniker kostat honom ett lillfinger.
      En dag i september drog morfar sin nya skapelse ner till vattnet på en flakvagn. På bryggan stod mormor och jag och höll varandra ängsligt i handen. Att mormor oroades mer än vanligt märkte jag på hennes handsvett.
      Morfar krängde på sig dykardräkten med assistans av mormor och mig. Till sist spände han på sig drivaggregatet och behållaren med andningsluft. Med detta gjort var det klappat och klart för en första provtur. Mormor sa.
      – Bravo! Du har gjort en dykardräkt alldeles på egen hand och med propeller och allt… Nu går vi in och firar med en kopp kaffe och varsin ’holländare’ som jag handlat på konditoriet i Skärplinge.
      – Gör ni det, sa morfar, så får jag genomföra min första fridykning i lugn och ro.
      – Vadförslag, hojtade mormor. Du tänker dej väl inte ut på sjön med den där!?
      – Naturligtvis, varför skulle jag annars ha uppfunnit den? Maka på er!
      Morfar tog de första otympliga stegen ut i vattnet, nertyngd av all utrustning. Själv vart jag så rädd att jag sprang upp i huset och satte mig under köksbordet.
      Men mormor blev kvar och såg morfar försvinna bit för bit ner under vattenytan till dess att ingenting längre syntes av honom än några bubblor.
      Då slog hon sig ner på pollaren längst ut på bryggan, och där satt hon sedan och vaggade av och an med överkroppen. Utanför låg Grönöfjärden blank och utan tillstymmelse till någon morfar.
      Ett stycke ut reste sig ett skär med några flyttblock och en värkbruten martall längst upp. I säven utanför stenblocken ruvade sedan en tid tillbaka en svanhona sina ägg. Medan hon låg där vred hon spanande på huvudet eller rättade beskäftigt till någon av vingfjädrarna.
      Plötsligt störtar hon upp, väser med öppen näbb och kastar sig flaxande ut från bobalen. Samtidigt bryts vattenytan av en svart hjälm med glas. Alltmer kommer till synes, och morfar vacklar upp på strandremsan. Där sätter han sig på ett av stenblocken, hötter åt den väsande svanhonan och får samtidigt syn på mormor. Han ropar åt henne att komma.
      Mormor gick i ekan och rodde ditut, och inom kort var båda tillbaka i trygghet på bryggan. Där fick morfar den hjälp han behövde för att vränga sig ut ur den drypande dykardräken. Under tiden berättade han om sina submarina bravader.
      Till en början föreföll allt fungera som det skulle, och morfar hade tagit några simtag med fenorna. Luft från luftapparaten på ryggen strömmade ner i hans lungor med varje andetag, och utsikten genom hjälmglaset var anslående. Han såg spigg och löjor i vild flykt. En överraskad abborre skymtade i sjögräset. I det läget hade morfar startat elmotorn för en första tur ut på lite djupare vatten.
      På en gång förändrade sig situationen kapitalt. Så snart propellern börjat snurra tappade morfar kontrollen över ekipaget. Innesluten i sin dykardräkt av tjockt specialgummi färdades han i cirkel, voltade sedan som en tumlare och for slutligen in i säven nedanför svanboet. Först där fick han stopp på motorn…
      I och med den sjöturen satte morfar mer eller mindre punkt för sin verksamhet som uppfinnare. Beslutet underlättades av artriten, som krökte fingrarna på honom och gjorde det svårt att hantera verktygen.
      Ett antal år senare avled mormor, och morfar hamnade på ett hem för gamla i Älvkarleby. Jag besökte honom emellanåt och fick intrycket att han redde sig hyggligt där han satt i en öronlappsfåtölj med skinnklädsel. I en skål på förvaringsbyron intill uppehöll sig en röd och sysslolös guldfisk.
      – Så här sitter morfar, sa jag handfallet vid mitt första besök.
      – Jamen. Jag är som patiensen, jag går aldrig ut.
      – Men vad förströr sig morfar med?
      – Jag brukar ta dagen som den kommer. För det gör den ju fortfarande. Ibland går jag ut i sällskapsrummet och tittar på någon underhållning i teven. Fast den brukar jag snart tröttna på. Då är det mer givande att sitta här och småprata med guldfisken.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se