• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Förväxlingar


      Så snart jag lyft blicken från sillbullarna fick jag syn på mannen vid beställningsdisken. Han vinkade ivrigt åt mitt håll. Efter att ha lämnat kassan nalkades han slalomgående mellan borden och kom fram till mitt bord. Ställde ner lunchbrickan, log brett och dunkade mig hjärtligt i ryggen. Jag hade så när fått sillbullen i vrångstrupen.
      – Tjänaretjänare broder, utbrast han. Det var sannerligen inte igår! Förödande hur åren har rusar iväg med dej,haha!
      – Dom gör så, ja, mumlade jag medan jag snabbinventerade personminnet. Men utan framgång. Inte för mitt liv kunde jag påminna mig ha träffat den här mannen tidigare.
      – Du misstycker inte om jag slår mej ner?
      Mannen som var en komplett främling slog sig ner på andra sidan bordet, knäppte upp kavajen och strålade mot mig över pyttipannan.
      – Gamle höhandlare, sa han rörd.
      – Jag har ett problem, bekände jag och doppade en sillbulle i korintsåsen. Jag kan inte placera dig. Känner vi verkligen varandra??
      – Haha! Precis dig lik. Samme oförbätterlige skämtare.
      – Värnplikten 53? Hälsinge regemente?
      – Haha!
      – Epidemisjukhuset, paratyfusepidemin 56??
      – ”Paratyfus”. Vad fan får du allt ifrån! Haha.
      – Nu vet jag. Du är Roland Larsson! Vi träffades på sextioårskalaset hos Bengt-Ingvar 1985 eller var det 86?
      Mannen med flatskrattet lade från sig kniv och gaffel.
      – Du skämtar alltså inte? Men detta blir allt dråpligare. Här sitter du med fem vidbrända sillbullar och menar på fullt allvar att du inte känner igen mig? Hahaha. Men vänta, nu förstår jag. Jag hade massor av hår på den tiden. Stort krulligt buskage, i dag återstår som synes bara några patetiska rester. Vackert silvergrå visserligen, men likafullt patetiska. Branog underviktig var jag också, fast det har jag ju fått bukt med som du kan se, haha.
      Nu klack det till i skallen på mig.
      – Visst hade du hornbågade glasögon dåförtiden, utropade jag förtjust över att äntligen ha löst identifikationen.
      Jag skrattade lättad, reste mig till hälften och skakade broderligt hand med mannen. Så som två gamla kollegor gör som oväntat stöter på varandra i världens vimmel.
      – Men jag får säja, Harry, att nog har du förändrats en hel del sen sist, och vid gudarna inte till det bättre, haha. Vad har du gjort av glasögonen till exempel? Men du kör kanske med kontaktglas. Och jag minns dej som betydligt mer, hur ska jag uttrycka det –
      Mannen som öppnat upp nedre delen av ansiktet för en laddning pyttipanna hejdade gaffeln halvvägs till munnen.
      – Stopp ett slag. Sa du inte ”Harry”?! Jag heter inte Harry. Inte på långa när, faktiskt. Så du känner fortfarande inte igen mig! Men Lasse, nu får jag tillstå att du börjar inge mig allvarlig oro. Att ha ett så nedsatt minne, redan. Själv glömmer jag aldrig ett ansikte, i varje fall inte ett som ditt, haha. Visserligen har du lagt dig till med skägg sen sist, ändå kände jag igen dig på direkten.
      – Jag är lessen, sa jag, men mitt förnamn är inte ”Lasse” utan Hans och ingenting annat. Jag kan visa mitt ID-kort om du inte tror mig. Så jag föreslår att vi avslutar det här bisarra samtalet med ett enkelt konstaterande: vi två känner inte varandra! Om det är att beklaga eller att vara tacksam för lär vi aldrig få någon klarhet i, och kanske lika gott så. Men jag hoppas pyttipannan smakade bättre än mina sillbullar!
      Mannen som i varje fall inte hette Harry bad om ursäkt och avslutade som hastigast sin måltid.
      Vi skildes under ömsesidig tillönskan om en bra dag.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se